Minstingen i släkten fyllde ett år. En present skulle inhandlas till honom och eftersom jag själv älskar böcker drogs jag till bokaffären för att kolla in utbudet. På bokhyllorna längst in i affären hittade jag böcker för ettåringar. Där fanns en uppsjö av pekböcker för dessa små liv. Det var inte så konstigt, med tanke på att hela livet ligger framför en ettåring och det finns massor att lära sig. Bland böckerna hittade jag några klassiker, och inte vilka klassiker som helst. Där stod bland annat min egen favorit, ”Stolthet och fördom”. Förläggarna hade gjort om detta mästerverk till en pekbok av saker och händelser ur originalet med hopp om att lära de små barnen att räkna till tio. Där fanns bland annat två gentlemän, fyra frierier och fem systrar. Boken tog jag genast med mig till kassan. Det är klart min systerson skulle få lära sig något om den engelska landsbygden men framför allt om hur lyckligt livet kan bli om man sväljer sin stolthet.

Vi sitter och njuter av eftermiddagsfika i skuggan av ett stort äppelträd. En liten kart lossnar från grenen och missar precis min kaffekopp. Efter en förmiddag med strosande på Smögens folktäta brygga är det gott att få landa i en lugn och lummig trädgård tillsammans med de äldre släktingarna. Stillheten distraheras av att det lilla barnbarnet, som också är på besök, rusar iväg till den stora stentrappan. En av de erfarna och mogna kvinnorna utbrister plötsligt:
-Han är så oförvägen!
Oförvägen! Detta ord som jag inte har en aning om vad det betyder. I mitt huvud snurrar nu två tankar som tävlar mot varandra. På ena sidan finns det en tanke om att jag ska himla med ögonen, le stort och låtsas som om jag vet exakt ordets betydelse. På hejarklackens vimplar till denna tanke står det ”Länge leve stoltheten!!” Och ”Låt stoltheten segra!!” I den andra tanken finns ingen stojig hejarklack utan bara en enkel fråga:
-Vad betyder ordet oförvägen?
Sonderar terrängen, jag befinner mig bland vänner och i en kärleksfull miljö. Därför väljer jag den enkla frågan till slut. Vilket utmynnar i ett intressant samtal om ord, att vara oförvägen och dialekter. Hade min stolthet segrat hade vi missat några glada skratt, ett fascinerande samtal och jag hade definitiv sumpat chansen till att lära mig något nytt.

Ibland står min stolthet i vägen till min relation med Gud. Då segrar den stolta, uppblåsta och högljudda hejarklacken. Jag klampar på, tror att jag vet bäst och vill absolut inte visa mig svag. Jag vill vara stark på egen hand och klarar mig bra själv. Eller ”Kan själv” som en av dessa, av mig ratade, pekböckerna i affären hette. Men här är det som att livet med Gud funkar på ett helt annat sätt. Terrängen runt Gud är kärleksfull och jag behöver inte visa mig starkare än vad jag är. I min svaghet växer Guds styrka i mig. Det är tillsammans med honom jag blir stark. Livet blir gladare och mer fascinerande. För att krossa stoltheten kan jag behöva vara lite oförvägen.

Det är tidig morgon och jag är ute på skogspromenad. Min vän har slått följe med mig. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag är det bara jag som pratar på, han har inte en chans att flika in eller göra sin röst hörd. Allt det där som jag går och tänker på måste ut. Jag är både irriterad och frustrerad över en grej. Ju mer jag pratar om det desto större blir det. Mitt malande övergår till en loop. Om och om igen säger jag samma sak. Jag kommer inte ur det. Då upptäcker jag att min vän har lämnat stigen och går inte alls bredvid mig. Han går längre in i skogen och har hittat blåbär. Helt lycklig ropar han till mig.
-Kolla alla blåbär!
Jag undrar stilla hur länge jag gått där själv och pratat. Nåja, blåbären och min vän får väl en chans, jag lämnar stigen. Väl framme vid blåbären och vännen börjar jag prata igen om mitt lilla, som nu blivit mitt stora, problem. Under tiden jag pladdrar på, plockar jag några blåbär och stoppar i munnen. Återigen lämnar min vän mig. Nu står han längre bort på en träbro och ropar till mig.
-Kom och lek Puh-pinna med mig, Sara.
Med en suck lämnar jag blåbären och beger mig till bryggan. På vägen dit tar jag upp en pinne som jag tror kan vinna matchen i Puh-pinnar.
Min vän tittar på mig med ett leende och säger:
-Va nu med och lek, Sara, hela du. Tänk inte mer på dina bekymmer utan lev och njut. Du är ganska tråkig när du maler på så. Förvisso tycker jag inte mindre om dig och det var inte därför jag lämnade dig på skogsstigen två gånger. Jag vill bara att du ska fokusera på det goda och glädjefyllda i livet istället för att grotta ner dig i meningslösa problem. Låtsas nu att ditt problem är din puh-pinne. Kasta den i vattnet och släpp ditt bekymmer. Jag tar hand om dig och ditt liv.

”Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem.” (Luk. 24:15)

När jag sätter mig ner i min fåtölj för att prata med Gud eller som här under min skogspromenad, så hamnar jag ibland i det meningslösa pladdrandet. Tankarna far runt i huvudet som pingpongbollar och får ingen ro. Med fokus på leken och livet med Gud blir det ganska meningslöst att fylla huvudet med pingpongbollar som stör och gör sig bekymmer.

Det där uppdraget jag fick om att skriva om min tro satte igång många tankar hos mig. Jag var tillbaka igen i samlingslokalen på lägergården den där sommaren då jag skulle fylla tretton år. Vi var runt fyrtio ungdomar som under två och en halv veckor gick på en bibelskola. På kvällarna var det samling och bön. Under en av dessa kvällar bestämde jag mig, min barnatro skulle jag ta på allvar och göra den till min personliga. Det blev inget himlastormande ögonblick i mitt liv. Lugnt och stilla viskade jag till Gud. Däremot blev besvikelsen stor. Det hade talats mycket om att lämna sitt liv i Jesu händer, i just det ögonblicket, skulle allt bli så fantastiskt och överväldigande. Den besvikelsen levde kvar i många år hos mig. Jag fortsatte åka på konferenser och läger. På dessa fanns många ”halleluja-moments” för andra, dessa blev ofta stora och översvallande. Det fanns stunder då jag till och med tvivlade på om min tro räckte, eftersom jag inte hade varit med om det där revolutionerande som alla andra tycktes ha gått igenom.

När vi var barn, mina syskon och jag, träffade vi ofta våra föräldrars vänner. De fanns i vår närhet och såg oss barn men vi hade egentligen aldrig någon relation med dem. Det var mina föräldrar som stod för vänskapen. Min mamma har några kusiner och det var likadant där. Det var mamma som band ihop oss. Jag blev äldre och flyttade hemifrån. En helg fyllde min moster år och det var storkalas. På tåget till kalaset mötte jag två av min mammas kusiner. Det blev ett härligt samtal och jag fick lära känna dem på mitt sätt, inte genom någon annan. Skapa min egna relation med dem. Det där samtalet utvecklades till en vänskap. Och vänskapen ledde till många härliga sommarbesök för mig, ensam utan föräldrarna, i klippiga Bohuslän.

Tänker så här i efterhand att min barnatro till viss del handlade om att stå bredvid mina föräldrars relation med Gud. Jag hade inte lärt känna Gud på mitt eget sätt ordentligt, utan levde vid sidan om deras upplevelser. Tron på Gud var självklar men inte relationen med Honom. Precis som det var med föräldrarnas vänner och släktingar, de fanns där, såg oss och pratade med oss. På sätt och vis tillhörde de våra föräldrar. Tänk om någon kunde sagt till mig när jag var tretton att relationen med Gud inte alls ofta är himlastormande utan kan vara mer som en enkel tågresa.

Efter mitt stilla bejakande den där lägersommaren har jag en egen relation med Gud. Besvikelsen och tvivlet att min tro inte räcker till är borta. Jag har fått lära känna Honom själv och vi har något eget tillsammans. Det är Gud och jag nu.

För några dagar sedan fick jag ett uppdrag. Jag ska få skriva några rader om min väg till tro i vårt församlingsblad, som delas ut till alla hushåll i samhället vi bor i. En utmaning jag antog, med påföljd att mina tankar började gå på högvarv. Vad skulle jag skriva om? Vad skulle kunna tänkas vara intressant att läsa om? Hur skulle jag kunna väcka nyfikenheten hos läsaren om vad min tro betyder för mig? Sakta började jag tänka på min tro och hur den sett ut under mitt liv. Jag tänkte på den där lägerkvällen, i den lätt kvalmiga samlingssalen med beige väggar och solblekta gardiner i ljusgult, då jag bestämde mig för att min barnatro skulle få betyda något mer för mig. Där fanns också i minnet, den där kvällen på Hönökonferensen då jag bestämde mig för att ta Guds kallelse mer på allvar. Några av alla de där gångerna ensam på stranden vid havet med Gud, dök upp i huvudet. Även ett klosterbesök en sommar gjorde sig påmint. Alla dessa minnen lämnade en varm känsla i bröstet och jag fylldes av glädje.

För några år sedan besökte jag en vän som jag inte träffat på åtta år. Hon hade då, för åtta år sedan, fått följa mig i min förälskelse till han som senare skulle bli min livskamrat. Det hade hänt mycket sedan vi sågs. Hon visste inte hur vi levde, inte heller att vi fått två barn eller var vi bosatt oss. När jag hade berättat för henne i stora drag hur livet såg ut, sken hon upp i ett stort leende.
-Kommer du ihåg hur förälskad du var? sa hon. Minns du, hur säker du var på att han var mannen i ditt liv? fortsatte hon. Mer behövde hon inte säga förrän jag på nytt kunde känna förälskelsens vingslag till min livskamrat och det pirrade till i magen. Hos min vän blev det för mig två längtansfulla dygn efter min livskamrat. Längtan var så mycket större än jag kunnat ana, när förälskelsen på nytt gjorde sig påmind.

Läser om Abraham, Isak och Jakob i Gamla testamentet. Påminns om hur Gud knackade på i deras liv och skapade en relation med sitt folk. Tänker att vi ibland behöver blicka bakåt och minnas de där så kallade höjdpunkterna i relationen med Gud. Både i våra egna liv men också i andras. Lyssna på vänners, släktingars eller bibelpersoners berättelser. Även påminna varandra om det som har haft en stor betydelse i våra liv. För att när tron känns torr och tråkig, kunna på nytt få leva i glädje, längtan och förälskelse till Gud.

”Går ni samma runda alla dagar, då ni är ute på er morgonpromenad?”
Min livskamrat och jag har just kommit in efter den fjärde rundan denna veckan på semestern. Frågan ställs av den som vet många vackra stråk runt sommarhuset och känner omgivningarna bäst. Det blir ett jakande svar. Jag tänker att kanske ligger det något tråkigt i att gå samma runda varje dag.

Det är midsommarafton och midsommarväder, 15 grader och regn, på förmiddagen. Därför väljer vi bort picknicken och dansen på eftermiddagen, även om solen tittar fram. Istället beger vi oss till en landsortskyrka som påannonserat sommarpsalmer. Vi är i god tid, före det ska börja. Nästan för god tid tycker jag. Det kan väl inte vara så många människor som väljer kyrkan med allsång av sommarpsalmer före dansen kring en midsommarstång? Men ack så fel jag har. När vi kommer till kyrkan är den redan nästan fullsatt. Längst bak hittar vi några lediga platser. Gammal och ung trängs, alla vill vara med och sjunga ”Den blomstertid nu kommer” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Kyrkan har plats för fem hundra personer och när jag ser mig omkring står folk upp även utmed väggarna. Människor med en längtan inom sig. Det är en härlig upplevelse och stund vi får tillsammans. Jag fylls av glädje och tacksamhet.

Så många gånger som jag hört och sjungit med i sångerna. Vissa kan jag till och med utantill. Det går på gammal vana. Ändå är det en strof som klingar starkare. Det besynnerliga är att när vi lämnar kyrkan citerar min livskamrat samma strof. ”Människa, gläd dig!”

Visst kan det tyckas att våra morgonpromenader är enformiga, att de går på slentrian. Vi går förbi samma stenar och träd. Fötterna möter samma underlag som dagen innan. Men så glimmar det till, bara ett femtiotal meter bort på åkern, lyfter en havsörn med sina nästan två meter mellan vingspetsarna. Så mäktigt och överväldigande. Nästa morgon ser vi sjuttio svanar som glider stillsamt runt i en vik i havet. En annan dag blåser det på havet. Himlen är grå och horisonten syns knappt, för havet är lika grått. Ytterligare en morgon är samma hav, alldeles vindstilla, klarblått och blankt, så att efter svanarnas simtur bildas det svallvågor. Det är inte säkert att vi upptäckt eller sett alla små under om vi valt nya vägar varje dag för vår vandring. I slentrianen, det som kan tyckas tråkigt, ligger något storslaget.

Livet kan tyckas gå på i samma gamla hjulspår. Vardagen ser likadan ut och kan upplevas tråkig. Men så glimmar det till, likt en havsörn som lyfter från mark eller som en sommarpsalm i en fullsatt kyrka.

”Människa, gläd dig!”

Det bor för lite Maria i mig, ibland.

Vår dotter står framför mig med sammanbiten min. Hon är sårad, frustrerad och ganska sur. Det har inte blivit som hon ville. Dessutom står jag där med armen om hennes hals med min vilja att ställa allt till rätta. Jag förklarar, kommer med goda råd och pratar på. Är enligt mig själv väldigt förnuftig och resonabel. Min vilja är stor att hjälpa till och trösta henne. Göra så att allt blir bra igen. Hon blir allt mer tystare och inbunden. Till slut säger hon ifrån:
-Tyst mamma, säger hon. Låt mig prata. Lyssna på mig.
Så får jag tystna och bara lyssna. Vad är det som har hänt egentligen. Hur ser hon på det som inträffat. Tillsammans kan vi reda ut händelsen på bästa sätt, för dottern. Nu med en mamma utan ivriga tillrop och förnuftiga kommentarer, istället med en mamma som lyssnar mer än talar.

Jesus är på en stor fest, ett bröllop. Vinet tar slut. Det finns en viss risk att bröllopsgästerna ska surna till. Hade det varit jag som var mamma där, och inte Maria, så ser jag framför mig hur jag hade flugit upp från min plats, börjat domdera, gått fram till min son, argumenterat och förklarat hur jag vill att det ska sluta på bästa sätt. Kanske hade jag till och med dragit med mig Jesus ut till köket. Där hade han fått hjälpa mig med att hälla upp och späda ut saft. Saften hade säkert blivit alldeles för vattnig och blaskig. Men så gör inte Maria, hon går fram till Jesus och säger:
-De har inget vin. Punkt, inget mer säger hon till Jesus. Och så vänder hon sig till tjänarna:
-Gör det han säger åt er.
Och vilken fest det blir. Vattnet förvandlas till vin.

I samtalet med vår dotter skulle jag önska att jag ibland tystnar och lyssnar. Jag är så otroligt snabb på att vilja ställa allt till rätta och komma med mina, enligt mig, förnuftiga råd som egentligen knappt räcker halvvägs.

Även i min bön till Gud så har jag ofta en fix och färdig lösning på hur jag önskar att mitt bönesvar ska se ut. Jag ger inte Gud något utrymme till eget tänkande. Tänk om det då skulle bo mer Maria i mig. Då skulle jag berätta för Gud om mitt problem och sedan tystna. I tystnaden skulle jag lyssna på vad Gud vill göra och på vilket sätt. Våga lita på att han vill mitt bästa. Tro på att han inte kommer ge mig blaskig saft utan ge mig det godaste och bästa vinet han har.

Solen står högt på himlen. Jag ligger i en vit och skön solstol på ett stort hotellområde. Hela familjen är på semester utomlands i en vecka. I poolen badar våra tjejer tillsammans med min livskamrat. Själv njuter jag av värmen och att uppifrån se på, hur leken i vattnet blir alltmer livlig. Livet är gott ändå, tänker jag tacksamt. Förbi mig, där jag ligger, kommer en familj gående. Det är mamma, pappa och ett barn. Barnet är handikappat. Föräldrarna ser trötta ut samtidigt som deras ögon glittrar av glädje. Det är många tankar som far genom huvudet på mig; Vilken kamp de för, Vilket liv de lever, Vilken oro de måste bära på, Usch, va jobbigt det ser ut, Vilka hjältar de är! För mitt i allt det svåra och jobbiga, mitt i all trötthet kan jag ana en glädje och stolthet. Bestämmer för mig själv, att den familjen är mina nya hjältar.

Det är något speciellt med hjältar. De är tappra, modiga och heroiska. Det finns något ädelt över dem. Och de bär ibland på en superkraft. Hjältar gör livet lite mer spännande och inspirerar till livsglädje.

Väcks ur mina tankar då en av våra tjejer ropar till mig. ”Mamma, mamma, kolla här!” Jag tittar på deras konster i vattnet, som jag med min trötta kropp inte orkar vara en del av. Utifrån sett syns det inte på vår familj att vi lever med en sjuk mamma. Vår kamp syns inte för en okänd. För även om livet är gott så pågår där en strid. Ser på min livskamrat och ler. Varför ska jag vara så sparsam med hjältestatus på människor? Även han är min hjälte, min personliga, speciella hjälte som lever med mig och tar oss med på semester. För att inte tala om våra tjejer, små hjältar med stordåd inom sig.

Lovar mig själv då att inte snåla mer, utan frikostigt dela ut hjältestatus till människor som jag möter. Jag kan inte veta om eller vad de bär på. Det syns inte alltid utanpå. Inuti kan det finnas något som gnager eller som inte riktigt är som det ska. Någon liten eller stor brottningskamp som det krävs mod och tapperhet för. Jag är övertygad om, att med hjältestatus klarar vi av så mycket mer.

Du, är en hjälte! Glöm inte det.

På en utbredd filt i skuggan ligger jag och tittar upp mot den klarblåa himlen. Långt där uppe ser jag en fågel med utbredda vingar, svävande med vinden. Buren av vinden. Så fri den känns utan några som helst bekymmer eller tankar om framtiden. Den funderar inte ens på vad det blir för mat idag. Bredvid mig hoppar en skata och kraxar lite. Den har just fått tag i något intressant i det gulbrända gräset.

Tänker mig in i, om jag skulle vara en fågel. Ser mig själv i spegeln och upptäcker min vackra svartvita fjäderskrud som är så karaktäristiskt för just skatan. Med mitt kontrollbehov för framtiden, om det så bara gäller för dagen, lämnar jag inte marken. Jag gnäller, eller jag menar kraxar, om hur svårt det är att hitta föda nu när gräset är så torrt. Hur ska det då bli i sommar? Eller när hösten kommer? Det går åt mycket energi till att kraxa och göra sig bekymmer. Ovanför mig glider mina fågelkompisar. De fångar vinden, låter sig bäras av den och sjunger med en klarare stämma. Drömmen och viljan väcks över att få slippa den extra bördan som framtiden kan ge i form av förutbestämda bekymmer. Det ser så enkelt ut att bli buren.

”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?” (Matt. 6:26)

Tänk om jag skulle våga släppa mina bekymmer för framtiden en stund, där jag ligger i gräset. Låta den heliga Anden bära mig, likt vinden som bär fågeln. Välkomna den helige Anden och våga lämna allt som oroar mig. Pröva vinden, såsom en fågelunge gör på sin första flygtur.

Nynnandes på Ingemar Johansson psalm går jag in i köket och sätter på en kopp kaffe.

”Se hur gudsvinden bär
hur den lyfter just här
Du får komma precis som du är”

Våra liv är ofta en paradox. För i det som kan tyckas litet, kanske rent av obetydligt bor det storslagna och vackra. Den försommarlördagen som på pappret såg helt alldaglig och alldeles vanlig ut blev kanske en av de bästa dagarna hittills på året. Följ med in i vår lördag och in i mina tankar.

Huset sover. Jag smyger upp och kryper upp i min fåtölj i vårt delade vardagsrum- och kök. Klockan i köket tickar och jag hör fågelsång utanför, annars är det helt stilla och tyst. De har för mig blivit min laddningsstation för dagen, stunderna då jag tänker på mina nära och kära, förbereder dagen i tanken och hittar den ton som får klinga med.

En efter en trillar familjen in i köket. Frukostsugna och förväntansfulla över den nya dagen. Utanför skiner solen och vi bestämmer oss för en lördagsfrukost ute i soffan på altanen. På lördagarna är det frukostfest för då blir det även ägg och juice till kaffet och yoghurten. Ute är det lugnt, grannarna runt omkring har tagit sovmorgon. Det blir en lång frukost. Solens strålar värmer på ett behagfullt sätt, inte för varmt och inte för kallt, alldeles lagom. Vi behöver inte skynda oss igenom tidningen och kaffet, inget brådskar idag.

Jag ser hur det blommar för fullt i jordgubbslanden och går dit för att inspektera våra pallkragar. Rabarberna har växt sig stora. Bestämmer mig för en rabarberpaj. I köket med alla stora rabarberblad infinner sig en liten glad tillfredsställelse över att det vi odlat själva snart ska bli något vi alla kan njuta av i form av en söt efterrätt.

Min man är fylld av energi och har börjat plocka fram utemöblerna. Det är när han behöver hjälp med det stora bordet som jag fylls av hopp inför sommaren. Vi har två trädgårdsmöblemang, ett lite mindre och ett större. De senaste somrarna har vi inte orkat ta ut det stora. När det bara är vi fyra i familjen räcker det lilla för oss. Några gäster har vi inte mäktat med helt enkelt. Men redan i eftermiddag väntas besök.

Lagom till lunchen dyker min svägerska och svåger upp. Istället för en liten blomma får jag en kasse full med popcorn. Min favorit, utan tvekan, av alla kategorier! Förrådet är tomt och suget stort. Tacksam för den lilla gesten.

Strax efter lunch ger vi oss iväg ner till sjön. Bara femhundra meter bort, men ändå är det en sällsynthet för vår familj. Våra tjejer cyklar glatt i förväg. Den gamla, saft-och kaffefläckiga picknickfilten har vi med oss. Medan tjejerna rusar ner till bryggan lägger jag mig till rätta på det tallkottstäta underlaget. Jag lyfter blicken och ser hur två bikinis, som jag känner igen, är på väg uppför trappan på trampolinen. Mod saknas inte när de slänger sig ut ner i det djupa vattnet. Efter en lång stunds badande kommer de upp stolta och bubblandes som Piff och Puff på julafton. ”Såg du mamma, såg du mamma? Vi hoppade från den högsta, tre gånger!”

När vi kommer upp till huset från badet blir det en kall glass och pepparkakor i skuggan under parasollet. ”Men pepparkakor har man ju på julen”, säger en dotter. Medan svågern tipsar om hur pepparkakssmulor förhöjer glass smaken. Nymodighet, kanske är ordet.

Tillbaka i köket står jag och lyssnar på sorlet, skratten och pratet. Även svärmor och svärfar har dykt upp. Det är ett helt annat ljud nu än i morse. Kvällen fylls av grill-os, gemenskap och rabarberpaj.

I det lilla bor det stora, en dag som denna. I tystnaden, lugnet, tillfredställelsen, hoppet, tacksamheten, modet, stoltheten, nymodigheten, gemenskapen och glädjen finns det som hör livet till. Den alldeles vanliga lördagen blev på sitt sätt alldeles unik.

”Bara vara” är ett skönt uttryck. Men inser att jag nästan glömt bort betydelsen av det. För så fort jag får en liten stund över, som i väntrummet hos tandläkaren, i köket när jag väntar på att makaronerna ska koka klart eller i solstolen på altanen, så tar jag fram min mobiltelefon. Dragningskraften är stor. Det finns alltid något att läsa eller titta på. Och ständigt sker nya uppdateringar. Informationskällan är oändlig. Inte alls som i en tidning eller en bok. När jag läst klart en bok finns det inget mer att läsa och jag är färdig. Så skönt det är att då bara lägga ifrån sig boken, smälta det jag läst och reflektera en stund. En ”bara vara”-stund.

De där stunderna är numera sällsynta och jag måste anstränga mig för att inte ta upp mobiltelefonen. Jag tappar lätt bort mig själv, när jag hela tiden tar in information genom mobiltelefonen. Jag blir mindre närvarande, i det som händer runt omkring mig. För att inte tala om den stress som uppstår vid varje litet pling från mobilen. Är det något viktigt som jag behöver ta ställning till, svara på eller informeras om?

Vem är jag utan min mobiltelefon? är en intressant fråga. För att bevara mig själv eller veta vem jag är så behöver jag de där ”bara vara”-stunderna under dagen. De som uppstår när jag exempelvis väntar på något eller någon. Pausen i vimlet som blir när jag väntar på min livskamrat och vår stundande lunch tillsammans, pausen som sker mellan middagsdisken och den efterlängtade efterrättsglassen eller tillfället som blir då jag vaknar vid halv fem på morgonen och inte kan somna om. Jag behöver dessa stunder för att reflektera och för att bevara den jag egentligen är.

Dikter kan ibland hjälpa mig med att hitta en ”bara vara”-stund. En kort text och ett efterföljande begrundande. På vårt symaskinsbord ligger en bok av min morbror. Jag har lagt den där just för de där sömlösa mornarna. ”Lyft blicken och se” heter samlingen av dikter och meditationer som han har skrivit. Ur boken hämtar jag en ”Liten betraktelse över en stor välsignelse”

Herren bevarar dig
Be-vara

Vi får be och vara

Vi får be

I bönen, med eller utan ord,
har vi en naturgiven
närhet till Gud.

Vi får vara

Behöver inte bli,
någon annan
eller
något annat.

Bara vara.

(Göran Ljungberg)