På en utbredd filt i skuggan ligger jag och tittar upp mot den klarblåa himlen. Långt där uppe ser jag en fågel med utbredda vingar, svävande med vinden. Buren av vinden. Så fri den känns utan några som helst bekymmer eller tankar om framtiden. Den funderar inte ens på vad det blir för mat idag. Bredvid mig hoppar en skata och kraxar lite. Den har just fått tag i något intressant i det gulbrända gräset.

Tänker mig in i, om jag skulle vara en fågel. Ser mig själv i spegeln och upptäcker min vackra svartvita fjäderskrud som är så karaktäristiskt för just skatan. Med mitt kontrollbehov för framtiden, om det så bara gäller för dagen, lämnar jag inte marken. Jag gnäller, eller jag menar kraxar, om hur svårt det är att hitta föda nu när gräset är så torrt. Hur ska det då bli i sommar? Eller när hösten kommer? Det går åt mycket energi till att kraxa och göra sig bekymmer. Ovanför mig glider mina fågelkompisar. De fångar vinden, låter sig bäras av den och sjunger med en klarare stämma. Drömmen och viljan väcks över att få slippa den extra bördan som framtiden kan ge i form av förutbestämda bekymmer. Det ser så enkelt ut att bli buren.

”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?” (Matt. 6:26)

Tänk om jag skulle våga släppa mina bekymmer för framtiden en stund, där jag ligger i gräset. Låta den heliga Anden bära mig, likt vinden som bär fågeln. Välkomna den helige Anden och våga lämna allt som oroar mig. Pröva vinden, såsom en fågelunge gör på sin första flygtur.

Nynnandes på Ingemar Johansson psalm går jag in i köket och sätter på en kopp kaffe.

”Se hur gudsvinden bär
hur den lyfter just här
Du får komma precis som du är”

Våra liv är ofta en paradox. För i det som kan tyckas litet, kanske rent av obetydligt bor det storslagna och vackra. Den försommarlördagen som på pappret såg helt alldaglig och alldeles vanlig ut blev kanske en av de bästa dagarna hittills på året. Följ med in i vår lördag och in i mina tankar.

Huset sover. Jag smyger upp och kryper upp i min fåtölj i vårt delade vardagsrum- och kök. Klockan i köket tickar och jag hör fågelsång utanför, annars är det helt stilla och tyst. De har för mig blivit min laddningsstation för dagen, stunderna då jag tänker på mina nära och kära, förbereder dagen i tanken och hittar den ton som får klinga med.

En efter en trillar familjen in i köket. Frukostsugna och förväntansfulla över den nya dagen. Utanför skiner solen och vi bestämmer oss för en lördagsfrukost ute i soffan på altanen. På lördagarna är det frukostfest för då blir det även ägg och juice till kaffet och yoghurten. Ute är det lugnt, grannarna runt omkring har tagit sovmorgon. Det blir en lång frukost. Solens strålar värmer på ett behagfullt sätt, inte för varmt och inte för kallt, alldeles lagom. Vi behöver inte skynda oss igenom tidningen och kaffet, inget brådskar idag.

Jag ser hur det blommar för fullt i jordgubbslanden och går dit för att inspektera våra pallkragar. Rabarberna har växt sig stora. Bestämmer mig för en rabarberpaj. I köket med alla stora rabarberblad infinner sig en liten glad tillfredsställelse över att det vi odlat själva snart ska bli något vi alla kan njuta av i form av en söt efterrätt.

Min man är fylld av energi och har börjat plocka fram utemöblerna. Det är när han behöver hjälp med det stora bordet som jag fylls av hopp inför sommaren. Vi har två trädgårdsmöblemang, ett lite mindre och ett större. De senaste somrarna har vi inte orkat ta ut det stora. När det bara är vi fyra i familjen räcker det lilla för oss. Några gäster har vi inte mäktat med helt enkelt. Men redan i eftermiddag väntas besök.

Lagom till lunchen dyker min svägerska och svåger upp. Istället för en liten blomma får jag en kasse full med popcorn. Min favorit, utan tvekan, av alla kategorier! Förrådet är tomt och suget stort. Tacksam för den lilla gesten.

Strax efter lunch ger vi oss iväg ner till sjön. Bara femhundra meter bort, men ändå är det en sällsynthet för vår familj. Våra tjejer cyklar glatt i förväg. Den gamla, saft-och kaffefläckiga picknickfilten har vi med oss. Medan tjejerna rusar ner till bryggan lägger jag mig till rätta på det tallkottstäta underlaget. Jag lyfter blicken och ser hur två bikinis, som jag känner igen, är på väg uppför trappan på trampolinen. Mod saknas inte när de slänger sig ut ner i det djupa vattnet. Efter en lång stunds badande kommer de upp stolta och bubblandes som Piff och Puff på julafton. ”Såg du mamma, såg du mamma? Vi hoppade från den högsta, tre gånger!”

När vi kommer upp till huset från badet blir det en kall glass och pepparkakor i skuggan under parasollet. ”Men pepparkakor har man ju på julen”, säger en dotter. Medan svågern tipsar om hur pepparkakssmulor förhöjer glass smaken. Nymodighet, kanske är ordet.

Tillbaka i köket står jag och lyssnar på sorlet, skratten och pratet. Även svärmor och svärfar har dykt upp. Det är ett helt annat ljud nu än i morse. Kvällen fylls av grill-os, gemenskap och rabarberpaj.

I det lilla bor det stora, en dag som denna. I tystnaden, lugnet, tillfredställelsen, hoppet, tacksamheten, modet, stoltheten, nymodigheten, gemenskapen och glädjen finns det som hör livet till. Den alldeles vanliga lördagen blev på sitt sätt alldeles unik.

”Bara vara” är ett skönt uttryck. Men inser att jag nästan glömt bort betydelsen av det. För så fort jag får en liten stund över, som i väntrummet hos tandläkaren, i köket när jag väntar på att makaronerna ska koka klart eller i solstolen på altanen, så tar jag fram min mobiltelefon. Dragningskraften är stor. Det finns alltid något att läsa eller titta på. Och ständigt sker nya uppdateringar. Informationskällan är oändlig. Inte alls som i en tidning eller en bok. När jag läst klart en bok finns det inget mer att läsa och jag är färdig. Så skönt det är att då bara lägga ifrån sig boken, smälta det jag läst och reflektera en stund. En ”bara vara”-stund.

De där stunderna är numera sällsynta och jag måste anstränga mig för att inte ta upp mobiltelefonen. Jag tappar lätt bort mig själv, när jag hela tiden tar in information genom mobiltelefonen. Jag blir mindre närvarande, i det som händer runt omkring mig. För att inte tala om den stress som uppstår vid varje litet pling från mobilen. Är det något viktigt som jag behöver ta ställning till, svara på eller informeras om?

Vem är jag utan min mobiltelefon? är en intressant fråga. För att bevara mig själv eller veta vem jag är så behöver jag de där ”bara vara”-stunderna under dagen. De som uppstår när jag exempelvis väntar på något eller någon. Pausen i vimlet som blir när jag väntar på min livskamrat och vår stundande lunch tillsammans, pausen som sker mellan middagsdisken och den efterlängtade efterrättsglassen eller tillfället som blir då jag vaknar vid halv fem på morgonen och inte kan somna om. Jag behöver dessa stunder för att reflektera och för att bevara den jag egentligen är.

Dikter kan ibland hjälpa mig med att hitta en ”bara vara”-stund. En kort text och ett efterföljande begrundande. På vårt symaskinsbord ligger en bok av min morbror. Jag har lagt den där just för de där sömlösa mornarna. ”Lyft blicken och se” heter samlingen av dikter och meditationer som han har skrivit. Ur boken hämtar jag en ”Liten betraktelse över en stor välsignelse”

Herren bevarar dig
Be-vara

Vi får be och vara

Vi får be

I bönen, med eller utan ord,
har vi en naturgiven
närhet till Gud.

Vi får vara

Behöver inte bli,
någon annan
eller
något annat.

Bara vara.

(Göran Ljungberg)

På vår skogspromenad pratar vi, en vän och jag, om den bok som vi båda två råkar läsa just nu. Den handlar om en man som möter Gud, Jesus och den heliga Anden i mänskliga gestalter. Lite skruvad kan tyckas men det är samtalen mellan dessa personer som gör berättelsen så otroligt intressant. Vi samtalar om en konversation mellan mannen och Gud. Gud får frågan av mannen vad hans kallelse i livet är. Då svarar Gud att mannen är skapad till att vara älskad och i det ligger hans stora kallelse. Här handlar det inte om att göra utan att vara. Vara älskad.

Tänker på mig själv i det som är mitt liv. Hur ofta jag fastnar i det där med att jag tror mig vara tvungen att prestera för att förtjäna kärlek. Hur jag söker bekräftelse genom det jag gör.

I döttrarnas bokhylla står en bok om Gunnar. Han är en ny leksak i leksakslådan och alla andra leksaker försöker lista ut vad han är bra på. Varför just han behövs i leksakslådan. Vad tillför han. Till slut när en annan leksak slår sig kommer de på vad Gunnar är bra på. Han är bra på att kramas.

Jag sitter i min fåtölj och tittar länge på ikonen som står på symaskinsbordet. Vänskapsikonen som föreställer hur Jesus lägger armen runt abboten Minas. Tänker på hur svårt jag har att få något gjort när någon håller armen om mig. Mina händer och armar som vill göra så mycket blir nästan bundna i omfamningen. I Guds omfamning kan vi inte göra och prestera något, där kan vi endast vara. Vara älskade. Vår kallelse är att vara som gosedjuret Gunnar, omkramade och älskade. Det är vårt kall.

Förra året, vid den här tiden på våren, fixade min man och jag nya pallkragar till våra jordgubbar. De gamla kragarna var ruttna och jordgubbsplantorna hade inte riktigt fått den omsorg i form av ogräsbekämpning som de behövt. Fyra nya pallkragar blev det, två med jordgubbsplantor i och en med smultron och rabarber. I den fjärde pallkragen satte vi gräslök och persilja. Jag sådde även lite dill. Men kryddorna fyllde bara upp halva kragen. Något påminde mig om min barndoms somrar. På baksidan av huset där jag växte upp fanns inte bara jordgubbar, smultron och rabarber att mumsa på utan även hallon. Det var klart vi skulle ha egna hallonplantor i vår trädgård.

Två plantor med hallon åkte jag och inhandlade som jag sedan planterade omsorgsfullt, vattnade och stöttade upp med pinnar ju mer de växte. Sensommaren kom och hallonen mognade. Vilka goda hallon det blev! Inte många, men goda och smakrika. Hur skulle jag nu få plantorna att överleva till nästa år. Någonstans i bakhuvudet fanns en föreställning om att det är svårt att sköta om hallon. Något på plantan bör klippas ner inför nästa år men frågan var bara vad. Hittade min ”Stora trädgårdshandbok” i bokhyllan och försökte läsa på. Fina bilder på hallonplantor med mycket information om skötsel fanns i boken. Min teoretiska kunskap om just hallon växte. Hur jag skulle lyckas med hallonplantorna förblev dock en teori förra hösten.
För några veckor sedan när jag skulle gallra i jordgubbslanden upptäckte jag mina vissna hallon. Allt visset tog jag bort, med andra ord alltihop. Det ska bli spännande och se om det blir några hallon i år även om handhavandet inte varit alldeles korrekt. Min teoretiska kunskap behöver mer övergå till ett praktiskt handhavande.

På biblioteket har jag lånat en bok som jag slukar. Andlig vägledning är underrubriken. Ämnet fascinerar mig och har länge gjort så. Många böcker av det här slaget, som handlar om tro och hur tron fördjupas, har genom åren blivit lästa av mig. I den här boken som jag nu läser avslutas varje kapitel med några frågor och någon övning. Dessa sidor är lätta att hoppa över. Det praktiska tilltalar mig inte så mycket som det teoretiska. Kanske för att det kräver mer utav mig. Men så tänker jag på mina hallon. Jag kan inte bli sittandes i fåtöljen med en trädgårdsbok full med fina bilder på hallon om jag vill låta våra döttrar få smaka på de söta bären. Och föra det där fina barndomsminnet vidare. Nä, jag måste bli mer praktisk om det goda ska drabba oss.

Min tro behöver bli praktisk för att bära frukt. Kunskap är verkligen bra att ha men det är när jag använder den på rätt sätt som den kommer till sin rätt. Hur låter jag min tro växa bäst? Att praktisera den kan vara att hitta platser och stunder tillsammans med Gud. Och låta de stunderna bli till en god vana. Till en början bara en minut eller två, samma tid varje dag, för att komma in i rytmen. För det är i gemenskap med Gud som det goda i mig växer. I den vanan sker förändringen inifrån.

Gör mig hel igen, jag ber, gör mig hel.

I en nersjunken fåtölj, bakom lätt vinklade persienner, i ett ganska blekt rum sitter jag mitt emot min psykolog. Jag har en ganska tydlig bild om vad vi ska prata om under den närmaste timmen. Brukar ha med mig en liten lista på saker som dykt upp under veckorna som gått sedan vi senast sågs. Under samtalets gång märker jag hur jag helt oväntat tar upp ett ämne som vi inte berört på väldigt länge. Helt okontrollerat och överraskande för mig, börjar tårar rinna ner på mina kinder.

Jag har under den senaste tiden googlat på allehanda sorters sjukdomar, igen. Nya utredningar är på nytt aktuella i jakten på vad jag, i snart åtta år, lidit och lider utav. När utredningarna ännu en gång tar fart vill jag på något sätt vara med, läsa på och själv utforska olika sorters sjukdomar. Mitt sökande på nätet leder mig stundtals vilse men ibland även rätt. Det finns många sjukdomar jag inte har men en hel del som skulle kunna kvala in på tänkbara diagnoser. Senast jag letade, hittade jag just en sådan sjukdom där symtomen stämde väl in. Men det finaste med sjukdomen var diagnosticeringen och behandlingen; ett ynka blodprov för att se om diagnosen var ett faktum och ett litet piller så blev man frisk. Tänk om… det just är den här sjukdomen jag lider av, då skulle jag ganska lätt efter så här många års lidande bli frisk. Längtan efter att bli frisk dök upp som ett knytnävsslag i magen.

I fåtöljen hos psykologen inser jag hur stor min rädsla är för att släppa fram min längtan efter att bli frisk. Rädslan lockar fram tårarna. Jag öppnar lite på den dörr som varit stängd så länge. Tycker mig ändå ha ett rikt liv trots min sjukdom och jag accepterar ofta mitt lidande. När jag låser in min längtan efter att bli frisk blir livet kontrollerbart. Därför är jag livrädd för den längtan. Den skulle berätta för mig om ett annat liv, ett liv utan smärta, trötthet och begränsningar.

Min psykolog ger mig i läxa att öppna upp dörren för längtan. Välkomna den och vara med den. Det kan bli tufft någon dag eller någon vecka, säger han, men det blir bättre sedan.

Hemma i min egen fåtölj låter jag tårarna komma och släpper ut min längtan. Det är tufft och jobbigt, som en gnuhjord på flykt från de hungriga lejonen, okontrollerbar och gigantisk. Efter några dagar av gråt känns det lite bättre. Inser att när jag låser in delar av mig själv är jag bara en halv människa och lever inte mitt liv helhjärtat. Även det jag låser in är Sara, och behöver få utrymme, hur ont det än gör.

Gode Gud, gör mig hel. Hjälp mig ta fram det som jag gömmer i mitt liv. Håll mig i handen när jag ska välkomna det instängda som begränsar mig att leva ett helhjärtat liv. Gör mig hel igen.

Jag lämnade bordet innan ännu en groda hade hoppat ut ur min mun. Samtalsämnena hos de andra som triggade igång mina inneboende grodor handlade om en husrenovering som stressade, en influensa som slog ut kroppen i några veckor, en sömnlös period av oro och en vattenläcka i fritidshuset. Problem och lidande som tyngde men som inom en rimlig tid skulle upphöra. I samtalstonen fanns en tendens till gnäll. Grodorna hos mig ville undra vad de där bekymren var i jämförelse med mina egna plågor. Den smärta i min kropp som jag aldrig fått veta när eller om den ska få ett slut. Hade lust att bara vråla ut, att det lidande, som en influensa eller en stressad husrenovering ger, har en deadline som är inom räckhåll. Ville skrika ut min frustration och egen bitterhet.
För det var egentligen det som väckte grodorna till liv, inser jag nu, min egen bitterhet över min situation. Livet som inte blev som jag tänkt mig. Bitterheten hade fått ett stryptag om mig. Då orkade jag inte lyssna på andras svårigheter. Mitt lyssnande öra och medkänsla kvävdes i min upptagenhet av mig själv. Lufttillförseln av tacksamhet hade börjat tryta hos mig. I min svaghet, i mitt lidande och i min sjukdom hade halsen blottats och blivit en enkel match att gripa tag i för bitterheten.
Bitterheten skapar någon sorts gradering för andras lidande i jämförelse med det jag själv lever i. Vilket egentligen är en omöjlighet. Det går inte att mäta andras lidande i förhållande till sitt eget.

För några veckor sedan var det vårdagjämning. Då läste jag i en kvällstidning att vårdagjämning är ”den tidpunkt då ljuset vinner över mörkret”.

Snön har nästa smält bort. Jag sitter i en stol på altanen. Våren är på väg. Ljuset väcker mig till liv igen. Samtidigt som vårsolen värmer mina vinterbleka kinder lyssnar jag på Bo kaspers orkester. Samhörigheten infinner sig då Bo Kasper sjunger om ”människor som bara Gud orkar med”. Jag är just nu inte den jag önskar vara. Orkar inte med mig själv. Hur ska då andra orka med mig? Önskan finns att få bort det mörker inom mig som bitterheten skapar. Men jag klarar det inte själv. Suckandes formar jag en bön till Han som orkar med mig, ”Herre, Jesus Kristus, Guds son förbarma dig över mig.”

Vårsolen är som Guds kärlek, den värmer och ger ljus. Bitterheten övergår så sakteliga till tacksamhet. Tacksamhet över livet som blev. Det blev inte som jag tänkt mig, men gott ändå.
Återigen orkar och vill jag lyssna på min omgivning utan någon som helst gradering av lidande.

Guds kärleks värme i form av vårsolens första strålar blir som en vårdagjämning inom mig. Den tidpunkt då tacksamhetens ljus vinner över bitterhetens mörker.

Samlingssalen är festpyntad och findukarna är på plats. I högar på borden ligger blommönstrade servetter bredvid vasar fyllda med rosa ranunkel. Vi är bjudna på öppet hus, en släkting firar sin födelsedag. De gäster som redan är där fyller rummet med sorl och skratt. Födelsedagsbarnet hälsar oss varmt välkomna. Jag går en runda runt buffébordet och fyller min tallrik med godsaker. Det ska bli gott med mat. Platsen jämte jubilarens syster är ledig, så jag slår mig ner. Även om det var länge sedan vi sågs, känns det som igår. Samtalsämnena avlöser varandra lätt. Hon har en bra bit hem så jag undrar hur länge hon ska stanna hos sin syster. ”Två dagar till”, blir svaret och så fortsätter hon, ”vi måste ju mala kalaset”. Inget konstigt alls, jag vet precis vad hon menar med det där uttrycket ”mala kalas”, för hon lärde min mamma för längesen som i sin tur lärt mig vad som menas med det.
I mitt föräldrahem handlar att ”mala kalas” om när man efter ett större kalas, då gästerna gått hem, stannar kvar för att prata om festen. Man analyserar noggrant kalaset vad gäller den goda maten, presenterna, blommorna, eventuella tal, huruvida köksarbetet flutit på bra, kanske nämns gästernas klädsel men definitivt pratas det med värme om gästerna. Tillsammans maler man kalaset och på så sätt dröjer sig festligheterna kvar. Glädjen är stor att få dela men det primära är ändå att på det här sättet låta festen stanna kvar en stund.

Uttrycket ”mala kalas” är kanske nytt för vissa men företeelsen i sig är långt ifrån ny. ”Kalaset” behöver inte vara en fest utan kan vara en omtumlande händelse eller något man upplevt. Jag tänker på lärjungarna som var på väg från Jerusalem till Emmaus. Under vandringen samtalade de om det overkliga som hänt under påskhelgen. Rädslan, ovissheten och uppgivenheten fyllde deras inre. Deras mästare var dödad och några kvinnor påstod att han levde igen. Det är klart att även förvirringen var stor. På vandringen fick de sällskap av en man som de inte kände igen. Tillsammans med mannen försökte de bena ut vad som hänt och vad som sagts under helgen. När de var framme i Emmaus ville lärjungarna att mannen skulle stanna kvar. De delade kvällsmaten och lärjungarna insåg då att det var Jesus, mästaren själv, som slagit följe med dem. Han hade verkligen uppstått såsom kvinnorna sagt. Rädslan, oron och förtvivlan byttes till glädje. Lärjungarna konstaterade efteråt att något av en brinnande känsla hade infunnit sig i deras hjärtan under vandringen tillsammans med Jesus.

Min livskamrat och jag sitter mitt emot varandra vid köksbordet med var sin kaffemugg i händerna. Samtalet över bordet handlar om gudstjänsten vi precis varit på. Det vi hört och sett dröjer sig kvar. Vi delar det som vi själva tagit till vara på, det där som öppnat lite mer på hjärtat än något annat. Vi vill båda låta gudstjänsten och det vi varit med om stanna kvar. Jag tänker att det där med att ”mala kalaset” är inte så tokigt även på andra håll. Vår tro växer och våra hjärtan hålls brinnande.

På den nedersta hyllan, ganska långt in i garaget hittar jag äntligen påsen jag letar efter. Det är så mycket prylar överallt. Ovanför hyllan med plastpåsen står gamla krukor. Där finns också verktyg och burkar med torkad målarfärg. I en liten korg hittar jag orange blomblad i tyg och papperskonfetti från vårt bröllop. Lyfter jag blicken något så står flickornas cyklar där, och bredvid dem står vissnad ljung i krukor sedan i höstas. Trädgårdsmöblerna längtar ut i solen. På väggarna hänger sommardäcken, även de vill ut till grusfria vägar. Jag ser en trasig hushållsmaskin. Och där under trasmattan ligger min gamla docka från när jag var liten. Minnen väcks till liv där jag står och blickar ut över röran. Hela livet fylls i ett garage. Men vilken oordning det är! Hela saker, trasiga maskiner, grejer vi aldrig använder, prylar som är bra att ha och alla minnen som vi vill spara. Oredan i garaget gör mig trött. Min livskamrat och jag säger ibland till varandra att vi borde rensa ut och städa upp, men vi orkar inte.
När vi flyttade in i vårt hus så hjälpte våra pappor och min morbror oss med att isolera garaget. Det fanns då en tanke om att vi skulle spackla väggarna och måla dem i någon ljus kulör för att göra det lite mer ombonat. Men nu är väggarna tråkigt beigegrå med skruvhuvuden blänkandes på lagom avstånd ifrån varandra. I somras blev vi inbjudna till grannens garage. Han var stolt över att få visa upp sina domäner. På hans väggar hängde verktygen i snygga rader. Hyllorna var välstädade och inga trasiga prylar i sikte någonstans. Vilket drömgarage han visade upp! Tänk om någon kunde komma och röja upp i vårt garage, måla väggarna solgula och skapa lite ordning och reda på grejerna. Troligtvis skulle vi behöva betala denne någon dyrt för att få det så fint som hos grannen.

Jag tar med mig min nyfunna plastpåse in i huset och sätter mig i en av våra fåtöljer intill det gamla symaskinsbordet. På platsen där krubban brukar stå vid jul plockar jag nu upp de släta stenarna och lägger dem i en hög. Ur en låda från krypvinden tar jag fram en liten ängel och några små remsor av lakansväv. Dessa lägger jag i högen med stenarna som jag utformar till en grav. En lite större rund sten rullar jag för öppningen och ställer upp ett kors bredvid. Tänder ljuset som redan finns på plats och blir stilla.
Det stökiga garaget fladdrar förbi i mina tankar och jag suckar högt. Det är inte så olikt mitt liv ändå, det där garaget. Söndrigt och helt i en salig röra. Jag tittar på korset och tänker på Jesus som kom hit för att städa upp i mitt liv, frivilligt. Röja ut det som är unket och laga det som är trasigt. Måla mitt liv i en ljus, varm färg och skapa lite frid i all oordning. Städkostnaden blev hög men den behöver inte jag betala.

Av kärlek till dig och mig städar Han upp i våra garage.

Strax innan jul förra året fick min man en julklapp från sitt jobb. I paketet låg det en radio i retrostil. Kom på när vi plockade upp den ur sin kartong att jag saknade en ljudkälla i sovrummet. Insåg ganska snart att det inte bara var en radio utan att den också hade flertalet andra finesser. Med alla sina finesser på insidan, med sin milt gröna ton på utsidan och med sin förmåga att avge ljud fick den således en självklar plats ovanför huvudgaveln i sängkammaren.

Ligger i min säng på det benvita överkastet med de bruna kuddarna uppallade bakom min nacke och rygg. Nu när en ljudkälla finns på plats i sovrummet finns inte längre några ursäkter till att inte följa alla de tips jag fått om att lyssna på poddradio. Börjar bläddra i min telefon bland alla poddar och radioprogram som finns. En helt ny värld öppnar sig för mig. Hittar ganska snart de program jag fått som förslag över vad jag kan tänkas gilla. En liten jingel går igång och sedan kommer pratet. Jag lyssnar på vad kvinnan frågar sin gäst om och hur gästen lägger ut sitt svar med en stor iver. Ett intressant samtal uppstår. Strax hör jag hur postbilen kommer utanför på gatan och stannar till vid vår postlåda. Genast rusar jag ut för att tömma lådan på dess innehåll. När jag kommer in igen i sovrummet inser jag att jag missat några minuter av viktigt prat. Lägger mig till rätta i sängen. Lyssnar på vad som sägs. Efter en liten stund börjar jag bläddra bland posten och hittar en tidning. Det är speciellt en artikel som fängslar mig och jag läser den med stor iver. Tar fram min telefon och sms:ar en kompis som strax ringer upp. När jag efter en kvart lägger på luren hör jag jingeln spelar glatt igen från sänggaveln och programmet är slut. Konstaterar snabbt med en gnutta självironi att min lyssnarförmåga på ett längre samtal verkligen behöver tränas upp.

I små doser tar jag mig nu an poddarna jag vill lyssna på. Korta stunder så att jag upprätthåller min koncentration. När jag känner mig redo så blir stunderna något längre. Vår radio tar jag med mig in i tvättstugan för att lyssna samtidigt som jag står och stryker. Laga mat och sminka mig går också bra utan att släppa uppmärksamheten på vad som sägs i radion. När telefonen ringer blir det viktigt för mig att stänga av avsnittet jag lyssnar på för att behålla fokus. Lyssnandet som tidigare varit svårt känns mer och mer tilltalande och inspirerande. Övandet har hjälpt mig och nu är det jag som får tipsa andra om intressanta poddar.

Tänker att precis som det är med lyssnandet av poddar gäller detsamma med att lyssna på Gud. Vi behöver öva oss i det. Små stunder, utan brus och med fokus på Gud. Han har dessutom så många ljudkällor till hands; naturen, ikoner, människor vi möter, radioprogram vi lyssnar på, böcker vi läser, musik som tilltalar vårt hjärta. Med ökad lyssnarförmåga behöver inte Guds tystnad bli skrämmande. När han sedan viskar till oss, kommer vi höra det. För visst vill vi höra när han säger till oss: ”Du är älskad.”