Det här är vårtalet som blev skrivet men inte kommer att bli framfört, då livet inte alltid blir som man tänkt sig. Däremot blir det nu publicerat och läsbart för den som vill.

Mitt beroende började i vintras. Om jag ska skylla på nån så får det bli min man, som är helt ovetande om detta. Han ville ju bara muntra upp mig en dag då han visade mig ett klipp från Talang i England. Ett helt hysteriskt roligt klipp och jag skrattade så att jag grät. Programmet Talang går ut på att hitta just den bästa talangen. De tävlar i trolleri, sång, dans, djurshower, spex, minne, ja allt som kan tänkas vara just en talang. Fyra, till synes, stränga jurymedlemmar bedömer sedan om de går vidare till semifinal eller inte. Det jag återkommande tittar på och letar efter bland urvalet på Youtube är inte de som framkallar mest skratt utan helt alldagliga personer, som helt ensamma står på en kal scen, öppnar munnen och sjunger de mest bedårande tonerna. Jag sitter då fastklistrad framför skärmen med gåshud på armarna. När de sedan visar juryn i bild och jag får se hur deras trumpna miner spricker ut i ett stort leende, kommer en tår. Och när en ny kameravinkel visar publiken på tusentals personer som står upp, då rinner tårarna från mina kinder.

När sången tar slut står en nervös talang på scenen och inväntar på juryns domslut. Det blir lovord och ett inte helt otippat ja, ja, du har gått vidare. Alla fyra i juryn är eniga. Men, så plötsligt händer det, en av jurydeltagarna trycker på guldknappen, the golden buzzer, vilket betyder att deltagaren är nåt helt exceptionellt bra och tar sig förbi semifinalen direkt till final. Från taket på scenen exploderar det av guldkonfetti. Deltagaren är chockad och helt förundrad över vad som händer. Publikens jubel, juryns stående ovationer och detta guldregn av bekräftelse på att hen sjunger bra.

Den här explosionen av förundran tycker jag mig uppleva varje år vid den här tiden. På nåt sätt, precis som med vissheten om vad juryns utslag kommer att bli, vet man, trots att våren tvekar ibland, att den är på väg och att den i vilket ögonblick som helst kommer öppna alla kanaler den har. Varje träd, varje buske, varje blomma vecklar ut sina blad och kronblad. Allt glänser i all sin prakt likt ett guldregn. Varje vår blir jag lika förundrad över att vår Skapare överöser oss med denna otroliga rikedom. Allt skapar Han nytt igen, för dig och mig. För i Hans ögon är vi, var och en, en talang som bör firas. Vi har genomlevt vinterns alla mödor, kyla och mörker.

Kanske gör ni som jag och sparar på vårtecken. I vintras började mitt sparande redan i slutet av januari då jag såg den första snödroppen i landet utanför vardagsrumsfönstret. Sen börjar en väntan efter fler tecken. Krokusen dröjde något. Efter det kom blåsipporna och påskliljorna. Körsbärsträden och min favorit, magnolian.

När jag var barn hade jag inte riktigt koll på när jag kunde förvänta mig att se en viss sorts blomma ute i naturen. Däremot hade jag ett år stenkoll på när mina nya, skinande pastellgula sneakers med sina tre typiska vita adidas-ränder för första gången skulle få komma ut från garderoben och känna på torra, grusfria vägbanor. Valborgmässoafton, OM vädret tillät, hade min mamma sagt. Åren innan hade jag haft svarta billiga gympadojor, men den våren ansågs jag stor nog att ta ansvar för ett par ljusa skor med märke på. Jag glömmer aldrig hur stolt jag var och vilket förtroende jag kände från mamma. Väntan var lång till valborgsmässoafton det året men glädjen desto större när solen sken den dagen.

Ljusa sneakers är sedan dess ett vårtecken för mig och ett måste i min garderob. Jag använder sällan sneakers på vintern, för det ligger något värdefullt i väntan. Jag tänker att väntan gör det vi förväntansfullt väntar på mer värdefullt när det väl inträffar. Det händer att vi behöver vänta på Gud. Om vi vågar och har tålamod med den väntan, istället för att försöka fixa allt själva, stärker det vår tillit till honom. Och jag vill tro, att det Gud tänkt ut för oss dessutom är så mycket bättre än det vi själva försöker åstadkomma.

En annan sak som finns med på min lista av vårtecken, framkallar redan i januari den största längtan av dem alla hos mig. Det är en plats i söderläge. Hemma har vi en bänk på vår altan som min livskamrat plockade fram redan i slutet av februari i år. Där sitter jag med ansiktet vänt mot solen. Känner värmen mot kinden. Får sällskap av en fluga på näsan, ser en skata på grannens taknock med en pinne i näbben på väg att bygga bo och hör koltrastens sjunga vårens första sång. Solens strålar sprider värmen genom hela kroppen. När jag sitter där är det precis som att Gud ler mot mig och värmer min själ med sin kärleks strålar. I oss alla har vi en inneboende längtan, längtan efter att vara älskade. Längtan talar kärlekens språk. Där i solen, i Guds närvaro, får jag inte bara värma min frusna kropp utan även min frusna själ.

Är då min vårtecken-lista bara fylld med härliga och vackra saker? Nä, där finns också en mindre angenäm sak. Men trots det jobbiga den för med sig andas den konstigt nog hopp. Jag pratar om pollen. Allergin är otroligt jobbig och kämpig på våren men jag vet att det kommer att gå över, att jag snart kommer att kunna minska dosen av allergimedicin och andas fritt igen.

Det är som att våren sätter mig i skolbänken på nytt varje år, i hoppets skola. Jag får erfara hur den jobbiga allergin går över och livet lättar igen. Det är något jag tar med mig när modlösheten slår till andra gånger under året. Men det är svårt, jag drabbas då ofta av ett guldfiskminne. Oavsett om du har allergi eller inte, lär oss våren att hoppas. Från en kall och mörk vinter går vi till ljus och värme. Från död till liv. För några veckor sedan firade vi påsk. Vi fick höra om korset, ett hoppets tecken. Jesus går från död till liv. Våren hjälper mig att tro och ger det inre livet hopp. Det hoppet, behöver vi alla i tider av oroligheter i vår värld och osäkerheten inför framtiden. Hoppet är ett ankare i själen.

Alla dessa ord: förundran, väntan, längtan och hopp, är förknippade med våren. Men även med livet. Våren visar oss vägen. Precis som det står i första versen i psalm 205.

Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan. Herren hör och ser.
Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt.
Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.

För några veckor sedan blev jag förpassad till vårt sovrum. Jag hade inte längre bara svårt med att stå upp och gå utan nu skrek kroppen ohejdat av smärta även när jag satt ner. Tidigare har jag tyckt att mitt liv har varit begränsat men det här är en helt ny nivå av begränsningar. Missmodet och meningslösheten går stundtals att ta på. Jag vågar inte alltid möta mig själv i detta utan dövar tankarna med seriefrossa på plattan och kluriga spel på telefonen för att tiden ska gå och för att jag inte ska behöva tänka på varken oron för framtiden eller hur jag egentligen mår på insidan.
Några små, små tillfälliga blänk kan jag ändå skönja i mörkret. Helt ensam är jag inte där jag ligger, för utanför fönstret, under taket har en gråsparv byggt bo. De små babygråsparvarnas pip påminner både mig och deras föräldrar om deras hunger och behov av uppmärksamhet. Enträget piper de. De ger inte upp.

Efter några veckor i horisontalläge fattar jag modet och tar en paus från spännande deckare och förutsägbara romantiska kostymdraman. Hur bra de än är släpper jag taget om skärmarna i sängen för en stund. Precis som småfåglarnas enträgna pipande vill jag inte tro att det här är allt. Då vore ju livet helt bedrövligt. Nä, enträget fortsätter jag hoppas på att jag bara ser en del av livet och att det finns mer att upptäcka.

Min blick fastnar på en liten fyrkantig duk som ligger på skrivbordet. Den är från tiden då döttrarna gick på förskolan. Säkert ett av de första alstren av broderier. Det är trådar i alla regnbågens färger som är sydda med några upp och ner stygn, runt om i fyrkanter, i minskande storlek. På baksidan är alla trådarna fästa i varandra. Baksidan är knagglig och stökig, precis som jag. Alla de där knutarna skulle kunna vara min smärta, mina begränsningar, min sorg och min ensamhet. Det är inte speciellt vackert. Just nu. Men jag hoppas enträget, med min lite naiva och tröstefulla tro, att det jag nu ser bara är baksidan av livet. Att jag någon gång ska jag få se livets skönhet och fulla mening i ett större sammanhang. Att Han som håller i nålen och väljer trådarnas färg faktiskt skapar med precision och fantasifullhet, där de många knutarna på baksidan ger ett bedårande vackert broderi.

Det fanns en tid i mitt liv då jag levde mycket i Stockholm. Jag bodde inte där, men mitt jobb låg där och min blivande livskamrat fanns där. Även om jag ofta hade bilen med mig var det betydligt smidigare att använda tunnelbanan. Efter ett tag kände jag mig inte längre som en turist i staden utan upplevde mig ganska hemmastadd. Jag visste vilken linje jag skulle kliva på för att nå rätt destination. Även de oskrivna reglerna som finns där nere i underjorden blev en självklarhet. Att exempelvis stå till höger i rulltrappan för att de med mer stressade ben lätt ska kunna slinka förbi på vänstersidan. Eller att stå stilla på perrongen, när tåget rullar in och dörrarna öppnas, för att alla som vill kliva av ska få göra det i lugn och ro innan jag själv pressar på och går in i vagnen.

Det är på detta jag tänker på när jag har stillat mig i min fåtölj. Jag tror inte att det finns några oskrivna regler i bönen eller att den måste vara på ett visst sätt. Men tunnelbanans outgivna regelbok dröjer sig kvar hos mig. Det där självklara med att invänta de passagerarna som vill av för att sen själv stiga på. Kanske borde jag anamma det mer i bönen. Som om bönen var en tunnelbanepåstigning. Först invänta och lyssna på vad Gud har att säga och sen efter det komma med min bön. Ibland kanske jag inte behöver stiga på utan vi står tysta kvar på perrongen och bara är i varandras närvaro.

I vardagsrummet är varje liten pryl, varenda tavla och alla möbler noga genomtänkta och utsökt inhandlade. Dessutom är allt begagnat om man ska tro värdinnan. En smakfull soffa inbjuder till umgänge. En tavla lockar till bus, en annan andas frid. Ljusstakar står i alla dess former och höjder på hyllor och på små kurviga bord. I mitten av rummet hänger ett skirt draperi som en rumsavdelare och ytterst på gardinstången hänger en så kallad antik fågelbur i mässing. Inte i, men på utsidan av buren sitter två konstgjorda fåglar. Det är de här fåglarnas position jag tänker på när jag sitter, med viss svårighet, i min fåtölj.

Smärtan som bor, helt oinbjuden, i min kropp har under den senaste tiden bara blivit värre. Den har tagit sig rätten att invadera andra områden där den tidigare inte har huserat. Dessutom har den, likt ett litet skrikande barn som vill ha uppmärksamhet, höjt tonen och på ett hackspettlikanande maner troget och ihärdigt gett sig till känna. Det har varit svårt att tänka på något annat än bara hur ont kroppen gör. Lika krångligt har det varit att hitta någon position av kroppen som andas lite smärtlindring. Dagarna som gått har jag fått dela upp till stunder. En stund i taget har sakta passerat. Och jag har inte velat sluta hoppas på att nästa stund ska bli lite bättre.

Mitt mående går upp och ner. Det finns bättre dagar och betydligt sämre. Men på sikt ser jag en klar försämring. De bra dagarna når inte upp till samma nivå som de gjorde tidigare och en dålig dag sjunker allt längre och längre ner i mörkret. Därför blir hoppet så otroligt viktigt för mig. Jag tror att det är med hopp som det är med ljus. Ett ljus i ett rum, där solen lyser upp varenda liten vrå och dammtuss märks det inte så väl. Däremot i ett mörkt rum gör ljuset all skillnad. I en förtvivlad och tröstlös situation kan en skärva av hopp förändra allt. Då när livet får fler och fler begränsningar kommer frågorna jag behöver få svar på. Vad är hopp? Och hur känns hopp?

Hopp, upptäcker jag, kan ge sig till känna på så många olika sätt. En näsduk räckt mig till tårarna som rinner ner för min kind som en handling av omsorg. Ett sms med en enkel fråga som egentligen uttrycker att avsändaren finns där troget och går med mig genom det svåra. Ett leende och en blombukett på trappan som visar att givaren bär på hoppet åt mig en stund. Videkissar i blombuketten som med sin närvaro påminner om att våren är på väg och ljusare tider nalkas. De där sakerna gör hoppet mer påtagligt och kännbart. Dock är de yttre saker jag inte kan ta för en självklarhet och inget jag kan begära eller räkna med. Bara vara otroligt tacksam för. De här sakerna ger kropp och blod åt bibelorden jag läser från Psaltaren. Jag tar sällskap med kung David, författaren till de flesta psalmerna. För sällskapet lär mig något om tilliten till en hoppets Gud. En Gud som inte överger, går troget vid min sida och vill få mig att tro på en ljusare framtid. Tilliten och hoppet krokar arm med varandra.

Det är allt det här, fåglarna utanför buren väcker inom mig. De sitter inte inlåsta, som jag kan uppleva att jag gör med min smärta. På rätt sida gallret symboliserar de hopp. Och varje liten smula av hopp jag känner i vardagen tar mig utanför buren likt fåglarna. I tillit vågar jag lämna mig i Guds betryggande händer.

”Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom, han kommer att handla.” Ps.37:5

Lite försenad och med andan i halsen sladdar jag in på den stora grusparkeringen. Det hade inte gjort något om jag hade varit där tre minuter tidigare.  En snabb titt åt höger och sen vänster, raska kliv över vägen till garageuppfarten. Redo att ta för första steget på trätrappan, som leder upp till gången och vidare fram till huset där min vän bor. Inbromsningen är total. Trappan är feldimensionerad! Eller, kanske inte fel men den har inte det standardmått som jag har hört att en trappa bör ha för en så behaglig gång som möjligt. Trappstegen är låga och korta. Jag testar att ta två steg i taget.  Men hejdar mig i luften när jag känner hur oskönt klivet kommer att bli. Istället tar jag ett litet trippande i taget, sakta. Redo att öka tempot när jag kommer upp. På en bädd av singel ligger stora, flata stenplattor i rad. Jag börjar gå. Inser direkt att plattorna lever i samma tempo som trappstegen. Det är ingen idé att försöka öka farten. Jag lyfter blicken och ser mig omkring. Nedanför mig växer ett stort land med potatis och grönsaker. Ett tunnelformat växthus är på väg att ta form. Det doftar sensommar. På sidan om trappan upp till huset står trädgårdsstolar och ett litet bord, trappan är fylld av växter, tänkvärda stenar, änglar och prylar som ger en hemtrevlig och välkomnande atmosfär. Jag tar ett djupt andetag och plingar på dörren. Vännen kommer med öppna armar och hälsar mig välkommen.

Det har blivit några gånger nu, och varje gång oavsett stressnivå, är inbromsningen lika total när jag anländer till trappan. Irritationen över de feldimensionerade trappstegen är numera bortblåst. Istället försöker jag varje gång att ta till vara på stunden som blir i trädgården, där allt går lite långsammare. Jag hinner reflektera över att jag i andra sammanhang skulle behöva några feldimensionerade trappsteg. Då, när stora orosmoln gör att jag glömmer bort att vara tacksam för de små sakerna i livet. Då, när tungan är alldeles för snabb och ivrig till att fälla en dräpande kommentar. Då, när jag rusar in i nästa sak utan att helt tankemässigt vara klar med det jag håller på med. Då, när ett möte med en annan människa inte sker med full närvaro. Då, behöver jag de långsamma stegen som manar mig till uppmärksamhet, eftertänksamhet och förundran.

Klarvaken känner jag hur mitt hjärta slår hårt och droppar av svett pärlar sig i pannan. Det är kolsvart i sovrummet och jag famlar efter klockan. Bara tio över tre. Drömmen som väckt mig ger sig till känna. I drömmen har jag inte gjort det jag ålagt mig att göra och det visade sig bli en katastrof i helt orimligt stora mått. Nu ligger jag och tittar in i det becksvarta mörkret och kan inte somna om. Tankarna inte bara gnager, de lever rövare och nånstans är jag medveten om att i dagsljus skulle de aldrig få ta så mycket plats. Men det hjälper inte. Morgonen gryr utan någon som helst mer sömn. Med trötta steg går jag upp och tittar på min lista, det är enkla saker som att kopiera några papper och beställa en soppa. Hur det kunde få så stora proportioner, bara för några timmar sedan i mörkret, är mig en gåta. Jag beslutar mig ändå att ta tag i detta redan på förmiddagen. Kanske kan jag förhindra ytterligare en meningslös mardröm.
På väg till kopieringsapparaten stöter jag på en människa jag kan beklaga min uteblivna sömn inför. Han berättar då om något han läst om varför det lätt bli så där att små problem, mellan två och fem på natten, får ohyggligt stort utrymme. Längst fram i hjärnan sitter frontal cortex, den hjälper oss att se förnuftigt på saker och ting. Det är den som styr planering och håller nere impulskontrollen. Amygdalan som sitter i hjärnans bakre del är hela tiden på helspänn för att varna oss om faror och får oss att känna rädsla. På dagen samverkar dessa båda till det bästa men på natten ”sover” frontal cortex och därför får amygdalan fritt spelutrymme. Vilket gör att vi får svårare att bearbeta drömmar, vi ser inte realistiskt på saker och vi blir mer stressade. Intressant, och det är skönt med en förklaring på varför orimligheten i att ett uteblivet kopierat papper skulle kunna bli en katastrof.

Några dagar senare befinner jag mig i klostret vid Ombergs fot, dit jag regelbundet återvänder. Där finns en rytm, en vila och en rofylld känsla som brukar uppfylla hela mig. Men den här gången skriker min smärta och vill inte lämna mig i fred. Frustrationen växer över att mina förväntningar inte motsvarar verkligheten. Missmodet gror. Rastlösheten kryper i kroppen. Jag längtar hem på ett helt nytt sätt, nästan krampaktigt. Får ingen inre ro.
På söndagsmorgonen strax efter sex, lämnar jag mitt rum och smyger genom korridorerna mot klosterkyrkan. En nunna som öppnat dörrar och fixat i gästhuset inför dagen drar med mig ut på trappan för att visa mig något helt bedårande. Solen håller på att gå upp över slätterna och sjön Tåkern. Ett konstverk visas upp med hela spektra av färger på himlen. Andäktigt står vi i tystnaden och blickar ut. Erfar Guds magiska skapelse denna morgon. Hoppet en soluppgång bär på blir påtaglig för mig. Där i gryningen släpper mörkret sitt grepp, det annalkande ljuset ger nytt liv. Den krampaktiga hemlängtan är bortblåst. Ron lägger sig som bomull kring hjärtat. Smärtan i kroppen är kvar men jag fylls av en tillförsikt och en närvaro. Vi lämnar trappan och beger oss in till klosterkyrkan. Snart hör jag systrarna sjunga Sakarias lovsång: ”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga.” (Luk. 1:78-79)
I livets mörker får vissa saker alldeles för stora proportioner. Hopplösheten går bärsärkagång. Ljuset hjälper mig att hitta friden. Detta, går inte att förklara med frontal cortex och amygdalan. Bara att tro på. Jag slås av hur jag lever i gränslandet mellan mörker och ljus, i gryningen. Där jag var dag får välja att tro på ljuset och ett hopp. En soluppgångstro.

Vid begravningar säger officianten ”Av jord har du kommit, jord skall du åter bli.” När Gud skapade det vackraste och mest värdefulla av allt tog han jorden och formade människan. Ur leran av jord gjorde han ett lerkärl. In i det kärlet blåste Han sin livsande. I våra bräckliga och sköra kroppar har Gud lagt sin skatt. När vi känner oss svaga, sjuka och tyngda av sorg kan det tyckas ganska osmart gjort av Gud. Men det är just i det, som krackelerar i våra liv, som Guds kraft blir mest synlig. Leonard Cohen har i en av sina låtar skrivit att Det finns en spricka i allting där ljuset sipprar in.

”Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.” (2 Kor. 4:7)

Lite irritation finns det fortfarande i mig när jag ser de stora fåglarna och hör deras skränande läte. Gråtrutarna. Minnet av dessa fåglar som alltid dyker upp av deras blotta åsyn. Vi hade lämnat en väl tillsluten påse med skink- och ostmuffins i brassestolen, för att tina i den varma sommarsolen, då vi promenerade längs strandremsan någon kilometer bort. Tillbaka på platsen där vi ställt våra strandsaker såg vi hur det runt handdukarna, brassestolarna och badkassarna låg välbekanta smulor och en sönderriven plastpåse. När vi blickade upp såg vi två trutar, av storleken större, som förnöjsamt spatserade i solen en bit bort och gav ifrån sig ett skrockande läte. Vår goda lunch var uppäten och den ljuvliga stunden på stranden ersatt av en gnagande upprördhet.

Nu när jag sitter och blickar ut över stranden, havet och horisonten har alla badgäster sedan länge lämnat. Kvar på stranden står ett par utnötta flip flop någon glömt. En sträng av illadoftande tång ligger längs havskanten och det finns högar av snäckor längs med stranden. Vågornas återkommande kluckande har en lugnande effekt på mig. Jag andas in ett djupt andetag och känner hur lungorna fylls av en frisk och klar sensommarluft. Från den klarblå himlen hör jag ett skriande läte. En pil av flyttfåglar, som även de lämnar platsen, är på väg söderut. Kvar står gråtrutarna. En som kämpar med en liten krabba i munnen och en annan som frenetiskt letar bland tången efter föda. Nu finns inga godsaker från badgästerna att leta bland. Nu är det bara vad naturen själv har att erbjuda som de får mätta sig med. I stillheten och tystnaden skär trutarnas skränande läte ibland igenom. Men idag tänker jag på något annat än bara irriterande fåglar som äter upp våra muffins när jag ser på dem. Ordet trofasthet formar sin betydelse. Trutarna finns kvar när andra lämnat. Badgäster och flyttfåglar suger ut det godaste av platsen. Då när ljuset och värmen är som bäst. Sen när mörkret och kylan kommer lämnar de för bättre platser. Trofast kvar finns gråtrutarna, strandens vaktmästare.

Det är dags att släppa förtreten mot trutarna och istället ta lärdom av det de vill säga mig, i det som de är. Vad gör väl en muffins, när de står kvar och inte ger sig. Det hade varit tomt och ensamt på stranden utan dem. Just idag får jag sällskap. Trutarna speglar Skaparen. Guds outgrundliga trofasthet som aldrig lämnar när det blir mörkt och kallt. Även när Han i det mörkaste mörker kan kännas långt borta kan vi ändå ana Honom genom skapelsen och människor runt omkring oss. Han står kvar och lämnar oss aldrig.

Överraskande ligger jag, med en något chockerande blick och flämtande andetag, på gräset. Hade jag varit med i en Kalle Anka tidning hade färgglada fåglar flugit runt och över mitt huvud. Fönstret jag ställt på vid gavel när vi kommit hem för att vädra ut hade jag helt glömt bort i min iver att få dela några smultron med dottern. Så onödigt och oerhört klantigt är tankar som far genom mitt huvud där jag ligger. I den del av huvudet, vill säga, som fortfarande kan tänka och inte har för ont efter den rejäla smällen. Med stapplande steg och med hjälp av min livskamrat förflyttar jag mig efter en stund in till min mer bekvämare säng. För ovanlighetens skull är det huvudet som nu gör mest ont. Den del av kroppen som i vanliga fall ger sig till känna allra minst vad gäller smärta.
Dagarna segar sig fram. Med ett huvud som värker, en gnagande oro och en känsla av att bära runt på en skumgummihjälm runt hjärnan är det inte mycket jag kan göra. Återigen den här sommaren får drömmar, förhoppningar och planer ge vika för en sängliggande tillvaro. Det är inga stora drömmar jag har, någon liten utflykt med mannen, gemenskap med vänner och kanske en glass vid en somrig plats. Men det blir inget av det nu. En gnagande frustration över att det jag önskar är så litet och ändå inte går att genomföra. Efter fem dagars sängläge och ett huvud som fortfarande värker ger ledan och missmodet sig till känna. Hjärnan tycks ändå gå på högvarv och spottar ut idéer om vad vi skulle kunna göra på sommaren om jag var frisk, eller i alla fall friskare. Jag känner mig som en popcornkastrull med locket på.

En väninna tittar förbi. Ett samtal med någon jag kan vara mig själv med brukar råda bot på ledan men gör det bara värre den här gången. Min väninna gör absolut inget fel, hon är som vanligt förträfflig men jag är för trött och har för ont. Kan inte riktigt ge mig hän i samtalet och det blir bara en påfrestning. Stunden smakar som ett osaltat popcorn som smitit ur kastrullen och ramlat ner på golvet. Sorgen kommer över mig och längtan efter att få lyfta på locket till popcornkastrullen, salta ordentligt och greppa en näve av den fröjdfulla njutningen är stor.

Det som ger mest näring åt ledan är jämförelsen med andra. Det går inte att undvika andras upplevelser och små bravader på sommaren. Avundsjukan är inte vacker och jämförelsen är en förbannelse. Det räcker med att se grannarna ta cyklarna ner till sjön, där vi bor, för ett kvällsdopp för att jag ska känna mig slagen av missnöjet. Det handlar hela tiden om en illusion av att andra hela tiden gör så mycket och jag ingenting.

Min lilla frukostbricka tar jag med mig ut på altanen. När jag lyfter på temuggen får jag syn på en humla i akvarell som jag inte har sett förut. Upptäcker även en skalbagge och en påfågel på min nyinköpta bricka. Det snurrar till i huvudet när jag erinrar mig om att jag faktiskt köpt brickan alldeles nyligen. Bara två veckor bort var vi på en liten utflykt. Hur kunde avundsjukan och jämförelsen tränga undan det minnet? Färgglada vimplar, trasmattor på asfalten och lyktor i träden skapade en magisk plats. Välsmakande glass i skuggan, i lugnet trots mycket folk. Brickan fick följa med hem som ett fysiskt minne. Vilket jag blir otroligt tacksam över den här morgonen. Minnet berättar inte bara om en dröm som har gått i uppfyllelse den hjälper mig också att skuffa undan missmodet inom mig och avlägsna jämförelsen på ett handfast sätt. På väg från utflyktsmålet minns jag hur vi stannade till och kände doften av nypoppade popcorn. En bägare med smörstänkta, salta popcorn i min hand och locket var av för en stund.

Bakom den täta, välfriserade avenbokshäcken sitter jag i en trädgårdsstol och lyssnar. Lyssnar på alla ljud runt omkring. Det går inte att undvika. Här i det lilla sommarparadiset står stugorna tätare och grannarna befinner sig närmare. Under dagtid är det en pågående ljudmatta av röster, hundskall, fågelkvitter, barnrop och hängbjörkarnas prasslande i vinden. Lekparken ligger bara två stugor bort och den erbjuder både studsmattor, gungor och en klätterställning. Men nu, tidigt på morgonen när de flesta fortfarande sover, är stugområdet tystare och lugnare. Fågelsången dominerar, och jag får höra på fåglarnas tidiga morgonarior. Plötsligt går en röst igenom. Ett barn ropar på sin mamma. Inte en gång utan flera. Det är ingen desperation i rösten utan bara ett behov av uppmärksamhet. Barnet behöver att få bli sedd, få en liten bit av bekräftelse och känna närheten till sin mamma.
Det händer något i en människa när hon blir sedd av någon annan, hon ser också sig själva i någons annans blick. Detta kan vara både en befrielse och en skrämmande företeelse. Allt det vet barnet inom sig utan att kunna förklara det när hen ropar på sin mamma.
Jag känner igen ropet från när våra egna döttrar var små och påkallade min uppmärksamhet, när de ville visa mig något som de var extra stolta över. Nu, när de är tonåringar, händer det mer sällan om ens alls, att de ropar återupprepade gånger på mig. Kommunikationen ser annorlunda ut. När de vill visa mig något de gjort, låta mig smaka något de lagat eller tala om något som har hänt sker det mer stillsamt. Mitt mammahjärta blir då alldeles varmt. Varmast blir det ändå när de kommer för att berätta om något som har gått sönder, blivit förstört eller är borttappat. När de vågar visa svagheten och sårbarheten.

På platsen där jag sitter funderar jag på hur min kommunikation med Gud ser ut. Hur jag vänder mig till min Far, han med ett varmt modershjärta. Han som skapat mig och som ser på mig med sina ömma, barmhärtiga ögon. Inser att jag ibland saknar tillit för att våga blotta mig i det som jag har gjort sönder och det jag har glömt bort. Och hur ofta, om jag ska vara ärlig, använder jag barnets kommunikation? Jesus säger att vi ska bli som barnen. I hans ord, tror jag, ligger det även att anamma kommunikationen. De självklara och helt ärligt behövande uttrycken av närhet.

Minns tillbaka på min egna tonårsperiod när jag frigjorde mig från mina föräldrar, mer och mer. För att kunna stå på egna ben. Flytta hemifrån, skapa något eget, klara mig själv. I den tron är det lätt att fortsätta som om att det gällde samma sak med Gud, att ständigt leva i en frigörelseprocess från Honom. Klart att jag behöver vara vuxen, ta det ansvar som förväntas av mig. Men det jag framförallt behöver och har behov av att öva mig i är att bejaka barnet inom mig. Att jag är ett Guds barn. För att öva mig i barnets tillit och kommunikation blir jag stilla och viskar Hans namn i hjärtat, några gånger. När jag gör det händer något med mig, jag blir sedd med Hans ögon. Jag ser mitt hjärta som det är. Det som är gott, det som går sönder och det jag inte är så värst stolt över. Naket och ärligt. Skrämmande och upplyftande. Barnet inom mig får närhet och blir sedd. Upptäckten gör mig mer sann mot mig själv, mot andra och mot Gud. Det tysta ropet eller rättare sagt den stilla upprepningen väcker barnets tillit inom mig till liv.