Lite irritation finns det fortfarande i mig när jag ser de stora fåglarna och hör deras skränande läte. Gråtrutarna. Minnet av dessa fåglar som alltid dyker upp av deras blotta åsyn. Vi hade lämnat en väl tillsluten påse med skink- och ostmuffins i brassestolen, för att tina i den varma sommarsolen, då vi promenerade längs strandremsan någon kilometer bort. Tillbaka på platsen där vi ställt våra strandsaker såg vi hur det runt handdukarna, brassestolarna och badkassarna låg välbekanta smulor och en sönderriven plastpåse. När vi blickade upp såg vi två trutar, av storleken större, som förnöjsamt spatserade i solen en bit bort och gav ifrån sig ett skrockande läte. Vår goda lunch var uppäten och den ljuvliga stunden på stranden ersatt av en gnagande upprördhet.

Nu när jag sitter och blickar ut över stranden, havet och horisonten har alla badgäster sedan länge lämnat. Kvar på stranden står ett par utnötta flip flop någon glömt. En sträng av illadoftande tång ligger längs havskanten och det finns högar av snäckor längs med stranden. Vågornas återkommande kluckande har en lugnande effekt på mig. Jag andas in ett djupt andetag och känner hur lungorna fylls av en frisk och klar sensommarluft. Från den klarblå himlen hör jag ett skriande läte. En pil av flyttfåglar, som även de lämnar platsen, är på väg söderut. Kvar står gråtrutarna. En som kämpar med en liten krabba i munnen och en annan som frenetiskt letar bland tången efter föda. Nu finns inga godsaker från badgästerna att leta bland. Nu är det bara vad naturen själv har att erbjuda som de får mätta sig med. I stillheten och tystnaden skär trutarnas skränande läte ibland igenom. Men idag tänker jag på något annat än bara irriterande fåglar som äter upp våra muffins när jag ser på dem. Ordet trofasthet formar sin betydelse. Trutarna finns kvar när andra lämnat. Badgäster och flyttfåglar suger ut det godaste av platsen. Då när ljuset och värmen är som bäst. Sen när mörkret och kylan kommer lämnar de för bättre platser. Trofast kvar finns gråtrutarna, strandens vaktmästare.

Det är dags att släppa förtreten mot trutarna och istället ta lärdom av det de vill säga mig, i det som de är. Vad gör väl en muffins, när de står kvar och inte ger sig. Det hade varit tomt och ensamt på stranden utan dem. Just idag får jag sällskap. Trutarna speglar Skaparen. Guds outgrundliga trofasthet som aldrig lämnar när det blir mörkt och kallt. Även när Han i det mörkaste mörker kan kännas långt borta kan vi ändå ana Honom genom skapelsen och människor runt omkring oss. Han står kvar och lämnar oss aldrig.

Överraskande ligger jag, med en något chockerande blick och flämtande andetag, på gräset. Hade jag varit med i en Kalle Anka tidning hade färgglada fåglar flugit runt och över mitt huvud. Fönstret jag ställt på vid gavel när vi kommit hem för att vädra ut hade jag helt glömt bort i min iver att få dela några smultron med dottern. Så onödigt och oerhört klantigt är tankar som far genom mitt huvud där jag ligger. I den del av huvudet, vill säga, som fortfarande kan tänka och inte har för ont efter den rejäla smällen. Med stapplande steg och med hjälp av min livskamrat förflyttar jag mig efter en stund in till min mer bekvämare säng. För ovanlighetens skull är det huvudet som nu gör mest ont. Den del av kroppen som i vanliga fall ger sig till känna allra minst vad gäller smärta.
Dagarna segar sig fram. Med ett huvud som värker, en gnagande oro och en känsla av att bära runt på en skumgummihjälm runt hjärnan är det inte mycket jag kan göra. Återigen den här sommaren får drömmar, förhoppningar och planer ge vika för en sängliggande tillvaro. Det är inga stora drömmar jag har, någon liten utflykt med mannen, gemenskap med vänner och kanske en glass vid en somrig plats. Men det blir inget av det nu. En gnagande frustration över att det jag önskar är så litet och ändå inte går att genomföra. Efter fem dagars sängläge och ett huvud som fortfarande värker ger ledan och missmodet sig till känna. Hjärnan tycks ändå gå på högvarv och spottar ut idéer om vad vi skulle kunna göra på sommaren om jag var frisk, eller i alla fall friskare. Jag känner mig som en popcornkastrull med locket på.

En väninna tittar förbi. Ett samtal med någon jag kan vara mig själv med brukar råda bot på ledan men gör det bara värre den här gången. Min väninna gör absolut inget fel, hon är som vanligt förträfflig men jag är för trött och har för ont. Kan inte riktigt ge mig hän i samtalet och det blir bara en påfrestning. Stunden smakar som ett osaltat popcorn som smitit ur kastrullen och ramlat ner på golvet. Sorgen kommer över mig och längtan efter att få lyfta på locket till popcornkastrullen, salta ordentligt och greppa en näve av den fröjdfulla njutningen är stor.

Det som ger mest näring åt ledan är jämförelsen med andra. Det går inte att undvika andras upplevelser och små bravader på sommaren. Avundsjukan är inte vacker och jämförelsen är en förbannelse. Det räcker med att se grannarna ta cyklarna ner till sjön, där vi bor, för ett kvällsdopp för att jag ska känna mig slagen av missnöjet. Det handlar hela tiden om en illusion av att andra hela tiden gör så mycket och jag ingenting.

Min lilla frukostbricka tar jag med mig ut på altanen. När jag lyfter på temuggen får jag syn på en humla i akvarell som jag inte har sett förut. Upptäcker även en skalbagge och en påfågel på min nyinköpta bricka. Det snurrar till i huvudet när jag erinrar mig om att jag faktiskt köpt brickan alldeles nyligen. Bara två veckor bort var vi på en liten utflykt. Hur kunde avundsjukan och jämförelsen tränga undan det minnet? Färgglada vimplar, trasmattor på asfalten och lyktor i träden skapade en magisk plats. Välsmakande glass i skuggan, i lugnet trots mycket folk. Brickan fick följa med hem som ett fysiskt minne. Vilket jag blir otroligt tacksam över den här morgonen. Minnet berättar inte bara om en dröm som har gått i uppfyllelse den hjälper mig också att skuffa undan missmodet inom mig och avlägsna jämförelsen på ett handfast sätt. På väg från utflyktsmålet minns jag hur vi stannade till och kände doften av nypoppade popcorn. En bägare med smörstänkta, salta popcorn i min hand och locket var av för en stund.

Bakom den täta, välfriserade avenbokshäcken sitter jag i en trädgårdsstol och lyssnar. Lyssnar på alla ljud runt omkring. Det går inte att undvika. Här i det lilla sommarparadiset står stugorna tätare och grannarna befinner sig närmare. Under dagtid är det en pågående ljudmatta av röster, hundskall, fågelkvitter, barnrop och hängbjörkarnas prasslande i vinden. Lekparken ligger bara två stugor bort och den erbjuder både studsmattor, gungor och en klätterställning. Men nu, tidigt på morgonen när de flesta fortfarande sover, är stugområdet tystare och lugnare. Fågelsången dominerar, och jag får höra på fåglarnas tidiga morgonarior. Plötsligt går en röst igenom. Ett barn ropar på sin mamma. Inte en gång utan flera. Det är ingen desperation i rösten utan bara ett behov av uppmärksamhet. Barnet behöver att få bli sedd, få en liten bit av bekräftelse och känna närheten till sin mamma.
Det händer något i en människa när hon blir sedd av någon annan, hon ser också sig själva i någons annans blick. Detta kan vara både en befrielse och en skrämmande företeelse. Allt det vet barnet inom sig utan att kunna förklara det när hen ropar på sin mamma.
Jag känner igen ropet från när våra egna döttrar var små och påkallade min uppmärksamhet, när de ville visa mig något som de var extra stolta över. Nu, när de är tonåringar, händer det mer sällan om ens alls, att de ropar återupprepade gånger på mig. Kommunikationen ser annorlunda ut. När de vill visa mig något de gjort, låta mig smaka något de lagat eller tala om något som har hänt sker det mer stillsamt. Mitt mammahjärta blir då alldeles varmt. Varmast blir det ändå när de kommer för att berätta om något som har gått sönder, blivit förstört eller är borttappat. När de vågar visa svagheten och sårbarheten.

På platsen där jag sitter funderar jag på hur min kommunikation med Gud ser ut. Hur jag vänder mig till min Far, han med ett varmt modershjärta. Han som skapat mig och som ser på mig med sina ömma, barmhärtiga ögon. Inser att jag ibland saknar tillit för att våga blotta mig i det som jag har gjort sönder och det jag har glömt bort. Och hur ofta, om jag ska vara ärlig, använder jag barnets kommunikation? Jesus säger att vi ska bli som barnen. I hans ord, tror jag, ligger det även att anamma kommunikationen. De självklara och helt ärligt behövande uttrycken av närhet.

Minns tillbaka på min egna tonårsperiod när jag frigjorde mig från mina föräldrar, mer och mer. För att kunna stå på egna ben. Flytta hemifrån, skapa något eget, klara mig själv. I den tron är det lätt att fortsätta som om att det gällde samma sak med Gud, att ständigt leva i en frigörelseprocess från Honom. Klart att jag behöver vara vuxen, ta det ansvar som förväntas av mig. Men det jag framförallt behöver och har behov av att öva mig i är att bejaka barnet inom mig. Att jag är ett Guds barn. För att öva mig i barnets tillit och kommunikation blir jag stilla och viskar Hans namn i hjärtat, några gånger. När jag gör det händer något med mig, jag blir sedd med Hans ögon. Jag ser mitt hjärta som det är. Det som är gott, det som går sönder och det jag inte är så värst stolt över. Naket och ärligt. Skrämmande och upplyftande. Barnet inom mig får närhet och blir sedd. Upptäckten gör mig mer sann mot mig själv, mot andra och mot Gud. Det tysta ropet eller rättare sagt den stilla upprepningen väcker barnets tillit inom mig till liv.

Med biljetter för halva priset från den lokala ICA-handlaren var vi på väg i bilen några mil bort. Farmor, äldsta dottern och jag skulle gå på cirkus. Det var första gången för vår dotter och hon visste inte riktigt vad hon kunde vänta sig. Förväntan var därför större i framsätet hos både mig och farmor, mer på hur dottern skulle ta emot cirkusupplevelsen än själva cirkusen i sig. Framme på plats gick vi runt bland cirkusvagnarna. Farmor köpte ivrigt både en strut popcorn och en liten snurra som gick på batteri till dottern. När snurran var på lyste den i alla regnbågens färger. Ögonen på dottern var stora och tindrade ikapp med snurran. Vi hittade våra platser långt upp på läktaren med träplankor till bänkar. En blåsorkester satte igång att spela, starkt och mycket. In kom hela cirkusensemblen med cirkusdirektören i täten. Frenetiskt letade jag i min handväska efter en näsduk eller nånting att stoppa i öronen för att hejda lite av den starka ljudvolymen. Akrobater och clowner avlöste varandra i manegen. Applåder och trumpeter. Aldrig tyst. Aldrig lugnt. Hela tiden något som hände. Jag kom på mig själv att jag satt och väntade på cirkusdirektörens ord: ”Får jag be om: STÖRSTA. MÖJLIGA. TYSSSSSSSSTNAD.” För då, viste jag att vi kunde vänta oss något exceptionellt. Något utöver det vanliga. Något som krävde koncentration från alla sinnena. Då skulle det gå ett sus av förväntan genom publiken. Något skulle hända som vi inte sett maken till. Och kanske skulle jag för en stund kunna plocka ur näsdukarna ur öronen.

Hemma i min fåtölj sitter jag och minns tillbaka på upplevelsen av cirkusen med dottern och farmor. Just idag råder det kaos. Från flera olika håll har det dykt upp saker som behöver ordnas med, redas ut eller bara smältas. Det känns som att hela livet är en enda stor cirkus. Bullrigt och högljutt, där den ena saken avlöser den andra i rasande tempo. Bara för mycket av allt. Ett vida brett spektrum av alla känslor, huller om buller, i en enda röra. Min axlar åker upp mot öronen och blir stela. En knut i magen ger sig till känna. Tårarna rinner ner för kinderna. Var ska jag börja i all oreda? Hur ser prioriteringen ut? Vad kan jag själv påverka och göra? Och i vilka fall behöver jag bara finnas där som stöd? Hur kan jag reda ut vad som är vad i trasslet av mina känslor? Så är det som att jag hör, där jag sitter i fåtöljen, cirkusdirektörens röst inom mig: ”Får jag be om: STÖRSTA. MÖJLIGA. TYSSSSSSSSTNAD.”

Precis som med den riktiga cirkusen borde jag när jag tystnar förvänta mig något exceptionellt. Men det är svårare. För tystnaden är ju på pappret ingenting. Endast ett vakuum. Efter en stund i min fåtölj, alldeles tyst, hör jag sinnesrobönen inom mig: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Sakta går det upp för mig att i tystnaden kan jag faktiskt förvänta mig stordåd. En tillit börjar slå rot inom mig att mina frågor kommer så småningom att få svar. Bara jag inte skyndar iväg utan ger tystnaden det utrymme den behöver.

Fönstret är prickigt av regndroppar. Ett knastrande läte hörs när regnet nuddar glaset. I min säng ligger jag och tittar ut. Jag samlar på ögonblick från veckan som gått, de där stunderna då livet rört vid mig. De där stunderna då Guds otyglade närvaro har gett sig till känna. Då när livet har gett ett varmt avtryck i hjärtat och något har glimmat till. Alla känslor får plats i den rörelsen, den rymmer inte bara glädje och eufori. Jag kan inte själv frambringa eller skapa de där stunderna. Förutsättningarna kan jag hjälpa till med, men inte ögonblicket i sig.

Vi sitter i ett uterum, inglasat av halvmåneformade spröjsade fönster, min livskamrat och jag. På slingriga grusvägar har vi letat oss fram, och upp mot något som tidigare varit en ladugård. Här finns nu ett fik och en liten inredningsbutik som har öppet på helgerna. På menyn står förutom de utsökta hemlagade kakorna, belgiska våfflor med både söta och lite mer matiga alternativ. Jag väljer en med getost, päron, valnötter och ringlad honung över. Till efterrätt delar vi på en citronkaka med vaniljgrädde. Miljön, sällskapet och den första tuggan av våfflan blir till en explosion av välbehag.

Hemma ute på altanen njuter jag av eftermiddagsteet, telefonen ringer. Han, vars vinter och vår varit tung och smärtsam, ringer bara för att tala om att han har det bra. Vänner har tagit med honom ut på en liten utflykt. Det är bara det han vill säga, sen lägger han på. Jag känner hur mina mungipor vänder uppåt.

I vårt vanligtvis väldigt tysta hem hör jag från köket hur dotterns kompisar stämmer in i den gamla popklassikern jag själv lyssnade till när jag var i deras ålder. Det är fin stämsång och imponerade att de kan hela texten. Några skratt och fniss i sångens paus smittar av sig till sängkammaren.

Efter en liten promenad, med betoning på liten, med väninnan hamnar vi på bänken vid garaget. Kvällssolen värmer våra ansikten. Samtalet och umgänget tar inte slut bara för att promenaden tog slut, utan den fortsätter en bra stund till. Något fladdrar till inom mig av välbefinnande.

Det är sen eftermiddag och ett okänt nummer ringer. En mamma vars omtanke om sin lilla kille har gjort att hon har letat reda på mitt nummer. Det blir ett långt samtal om diagnoser, smärtan och orkeslösheten. Frågan är, om det finns något litet halmstrå att ta tag i för att göra situationen lite mer dräglig. En klump lägger sig i magen när jag hör om deras kamp. Mammans omsorg dröjer sig kvar länge efter det att vi sagt ”Hej då”.

Det surrar till av ett sms. Vår dotter har gjort ett mål på fotbollsmatchen. Efter en motig match och en tung förlust förra helgen är det som balsam att läsa om framgången.

Där! Just där, i de flyktiga ögonblicken. Visst kunde du också ana Hans närvaro?

Definitionen av ett möte med Gud, tror jag, är när livet rör vid mig.

Inget ögonblick är för litet utan det är där i de korta stunderna en strimma av helighet glimmar till. Det ena mötet är inte det andra likt. Det är så Gud jobbar. Han skapar ständigt nytt.

Tänker på de miljardtals snöflingor som faller på vintern, där ingen är den andra lik. Skulle han då inte i mötet med oss överträffa alla våra förväntningar och överraska oss med att möta oss på nya sätt som vi inte kan förutse. Min summering av veckan överraskar mig. När jag väl har börjat, upptäcker jag fler och fler möten med Gud som gjort djupa avtryck i mitt hjärta.

Nyvaken med kisande ögon tittar jag ut på vår garageuppfart. Snön ligger som ett vitt och fluffigt täcke. Långsamt och med modfällda axlar går jag tillbaka till sängen och drar mitt täcke över huvudet. Nu skulle man vara björn och vakna upp igen när koltrasten sjunger sin glada melodi och marken doftar vitsippor. Jag hör grannarna på gatan utanför, ljudet av snöskyfflar och hurtfriska röster. Från närmsta grannen hörs en snöslunga. Men den har ett väldigt starkt ljud. Nyfiket smyger jag tillbaka till fönstret och ställer mig bakom gardinen. En tår letar sig fram i ögonvrån. Det är inte underligt att det låter mycket. Han går på vår garageuppfart. Trots oväsendet, kan ljudet av grannens snöslunga på vår plattläggning definitivt mäta sig med koltrastens sång denna morgon. Med ett leende på läpparna går jag ut i köket och förbereder en kalasfrukost. Värt att fira, dagen har bara börjat. Snön lyser ju ändå upp och gör allt ljusare. Skulle omsorg ha ett ljud skulle den låta som grannens snöslunga på vår uppfart.

Från radion i köket hörs nyheterna. En gnagande känsla i magen infinner sig. Täcket skulle jag vilja dra över mitt hjärta för att stilla min oro. Det står inte rätt till med världen. Det gör nästan fysiskt ont att höra om all bedrövelse. Ibland verkar det hopplöst. Från övervåningen hör jag hur våra döttrar vaknar till liv. Magen knyter sig hårdare. Vilken framtid väntar dem? Har den bästa tiden redan varit? Det är mörkt nu. Mina händer kupar jag runt den varma koppen te framför mig. Med en suck från hjärtat lyfter jag blicken.

Mitt emot mig, på ett gammalt symaskinsbord står vår julkrubba uppställd. Det lilla barnet är på plats. Runt honom står förundrade föräldrar. Några änglar sjunger och slår med sina tamburiner. Ett grått får ligger ner medan kompisen nyfiket tittar över kanten på pojkens bädd. Vilket kackalorum det måste ha varit. En nyfödd skrikande bebis, lite lätt nervösa föräldrar, musicerande änglar, skraja herdar och alla dessa kreatur. Ändå ser Maria och Josef så förnöjsamma ut. Jag tänker att det är tack vare det där lilla förlösande skriket. Ljudet som i deras hjärtan kvalar in på bästa ljudet någonsin. Leendet från föräldrarna smittar av sig och jag känner hur det drar i mina mungipor. Insikten når mig. Han finns i mitt hjärta. Oron som nyss gnagde inombords har för en stund gett plats åt något bättre. Trots det mörka världsläget lyser ett ljus starkare. Skulle hopp ha ett ljud skulle det låta som detta barnets första skrik.

Om du skulle fråga mig, nu efter några månader, skulle jag gissa på att Michelangelos favoritfärg var grå. På julafton förra året fick jag ett stort paket eller snarare ett projekt, som då tycktes vara omöjligt för mig. Läpparna log när jag öppnade paketet men inombords tänkte jag att det här blir något att lägga på hyllan, oanvänt.

Några dagar efter jul kom ett par vänner förbi hemma. Vi pratade om helgen och jag visste att den ena av dem är en pusselälskare av rang, precis som jag. Därför gick jag och hämtade mitt 6000-bitars pussel jag fått i julklapp med motivet Sixtinska kapellet. Vi tittade på takmålningen, skrattade tillsammans och konstaterade att nyanserna av grått var otaliga. Jag dryftade min oro över avsaknaden av det som krävs vad gäller uthållighet och tålamod för att kunna lägga pusslet. Samtidigt avslöjade jag att jag nyfiket gått runt med ett måttband i huset och mätt på alla våra bord och konstaterat att inget bord höll måttet. Golvet var inte att tänka på. Saken var alltså avgjord, hyllvärmare fick pusslet bli. Min vän kunde inte riktigt acceptera att pusslet skulle förbli oöppnat. Han började spåna på vad han hade i sina förråd hemma. Efter några dagar plingade det på dörren. Där stod han nu igen med en stor masonitskiva, 1.5 x 2 m, som han sågat till. Några stabila tjocka böcker staplade i lagom höjd fick ge stöd åt skivan.

Nu fanns det inget yttre hinder för att inte börja pussla. Påhejad av familjen och pusselfantaster tillika vänner öppnade jag lådan. Det visade sig att pusslet var fördelat i två påsar, 3000 bitar i varje. När första påsens alla bitar var utlagda och ramen var på plats, framkom exakt halva pusslet. Vilket blev en räddning. Ramen och de få röda bitarna gick relativt snabbt att pussla. Sen smög det sig in en uppgivenhet. Alla dessa gråa bitar som var helt omöjliga att se vad de föreställde. Efter några veckor var jag redo att plocka ner allt igen och erkänna mig besegrad. Men då kom vår äldsta dotter som en energiinjektion och med hoppfulla tilltal. För henne fanns inget som hette ‘att ge upp’. Hon stannade vid pusslet och hjälpte till. Solen dröjde sig kvar och eftermiddagarna blev längre. Vikten av ljus kan inte understrykas tillräckligt när man pusslar.

Med ett leende på läpparna och med stolthet inombords la jag förra måndagen den sista pusselbiten.

Det är märkligt när jag nu tittar på målningen. Alla otydliga pusselbitar har blivit en helhet med klara och tydliga kontraster. Guds hand framträder när han sträcker sig mot människan. De gråa nyanserna ser inte alls svåra ut och jag förundras över att jag tyckte att pusslet var så omöjligt att jag höll på att ge upp.

Där jag står framför pusslet kommer jag att tänka på ett ordspråk: ”Livet lever man framlänges men förstår baklänges”. Att få ihop livspusslet är inte det enklaste. Det kan kännas som ett berg att bestiga. Den enklaste utvägen tror man ibland är att ge upp eller fly från allt. I kampen mot allt det som gör ont eller är besvärligt kan livet te sig som en grå sörja, alldeles konturlöst och ensamt. När tiden gått ett tag och man blickar bakåt kan man istället skönja de glada tillropen och den ovärderliga hjälpen från både väntat och oväntat håll. Vikten av ljus, i form av ett inneboende hopp, under de svåra stunderna kan inte nog understrykas. När allt det jobbiga klingat av då framträder tydligt Guds hand och Hans omsorg.

I den halvdunkla foajén hänger jag min täckjacka. På väg in i kyrksalen möter jag en medmusikant. Han hälsar glatt och ivrigt. Hans entusiasm inför kvällen går inte att ta miste på. Längst bak i lokalen, bakom alla bänkar lägger jag mitt fodral och packar upp min bastuba. Nickar åt ytterligare några musikanter medan jag spelar några toner och värmer upp instrument och läppar.
Vi är en brokig skara människor som möts med ett stort gemensamt intresse, brassmusik. Nördigt säger många. Välsignat säger vi. I kapprummet utanför kyrksalen har vi inte bara hängt våra jackor. Där hänger även våra yrken och jobb, vad vi tjänar, vår ålder och vårt utseende, pengarna och lånen vi har på banken och var vi bor. Allt det där är helt ovidkommande för en roligt utmanande musikalisk kväll tillsammans.
Min plats i brassbandet hittar jag långt bak, mellan hornen och pukorna. Under tiden som jag plockar upp mina noter och notställ byter jag några ord med mina tubaistvänner om hur veckan varit sen sist. När alla hittat sin plats tar vi några gemensamma toner för att värma upp oss tillsammans. Lyssna in var vi har varandra och hur dagens klang låter. Notfiskalen delar ut nya noter till var och en av oss efter den stämma vi besitter. Några av oss är helt ensamma på sin stämma och andra av oss har sällskap av en eller två kompisar. Nya noter betyder också ofta fler felspelningar och mer att öva på. När någon eller några spelar fel, så att det tydligt hörs, slår dirigenten av och vi tar om stycket antingen från början eller strax innan felspelningarna inträffade. På så sätt övar vi och tränar vi på att det ska bli rätt. Fel gör alla. Ingen dömer. Det ligger en förståelse och tolerans i felen. Alla vill göra sitt bästa, för de andras skull. Målet för kvällen är att ha roligt, njuta av brassmusik och öva, för att tillsammans bli ett bättre brassband.

I en annan kyrksal drygt någon mil bort, några år senare, sitter jag i en tom bänk. Under min morgonpromenad i tider av en pandemi har jag stannat till vid kyrkan och smitit in. På kyrktorget har det annars välfyllda kapprummet varit tomt från jackor. Jag tar några djupa andetag och låter pulsen inta viloläge efter den raska promenaden. Ljusen på altarbordet är tända. Tystnaden vilar i kyrkorummet. Jag går fram och tänder ett ljus i ljusbäraren. På väg tillbaka till bänken blickar jag ut över den tomma och mörka kyrksalen. I fantasin ser jag hur dörrarna längst ner öppnas. En efter en, gammal och ung, frisk och sjuk, lång och kort, smal och tjock, sätter sig ner i bänkarna. Ett dovt mummel hörs genom bänkarna. Takkronorna lyser med sitt milda sken. Tätt intill varandra sitter folket i bänkarna för att alla ska få plats. Ute i kapprummet hänger alla ytterjackor. Där hänger också egoismen, högfärden, rangordningen och den så kallade fasaden som så ofta döljer de vi i själva verket är. Det är en brokig skara människor i kyrksalen, avskalade från egoismen. Allt som är ‘jag’, ‘mig’, och ‘mitt’ syns inte till. Ett enda stor ‘DU’ finns på våra läppar.
Vid nattvardsbordet delar vi Livet med varandra. Märkligt säger många. Välsignat säger vi. Det gör inget att våra fel och brister syns och hörs. Förlåtelsen är nära, den ligger i luften. Alla gör sitt bästa, för de andras skull. Vi är där för att vi längtar efter Kärleken. Målet är att öva, genom att vi öppnar våra hjärtan för Honom som älskar, förlåter och ger hopp, för att tillsammans bli mer kärleksfulla.

Det var fredag eftermiddag. Klockan var kvart i tre. Tiden efter lunch hade bestått i ett segt och utdraget telefonmöte. Två e-mejl som bara var ett måste innan helgen hade jag just fått iväg. Jag gjorde en snabb koll på almanackan inför nästa vecka, det såg bra ut. Och stängde sedan av datorn. Pappershögarna på skrivbordet la jag i ordning och pennorna fick sin rätta plats bredvid de andra i pennstället. Från bokhyllan plockade jag ner den tomma matlådan och hivade fram handväskan från det stängda skåpet. Nu var det ÄNTLIGEN helg. Med lätta steg tog jag mig raskt ut genom korridoren. Hojtade glatt till några arbetskamrater bakom sina skärmar ‘Trevlig helg!’ Veckans arbete snurrade runt i huvudet men vid ytterdörren beslöt jag mig för att lämna tankarna om jobbet.
I bilen ställde jag in radion på P1, några nyheter om världen utanför min lilla bubbla, och sen höjde jag volymen lagom till ‘Spanarna’ började. Vid ICA-affären, nästan hemma, gjorde jag ett stopp. Suget efter något festligt och extra gott till kvällen lockade i hyllorna. Även något mumsigt till eftermiddagskaffet slank ner i korgen. Jag nickade glatt till en annan kund. I samförstånd nickade hon tillbaka, som att hon ville säga: ‘Fredag eftermiddag och nu är det helg. Uuunderbart!’ I ruset, av att det var helg, blev det betydligt mer i kassen och dyrare än vad jag hade tänkt mig. Men det var det värt. Den bästa stunden i veckan, utan konkurrens, kunde inte mätas med pengar.

Det är fredag eftermiddag. Klockan är kvart i tre. Jag sitter i framsätet bredvid livskamraten som är dagens chaufför. Vi har precis påbörjat vår resa ner mot västkusten och föräldrarnas sommarstuga. Utanför skolan saktar han ner. Över vägen passerar döttrarnas gamla lärare. I hennes blick ser jag den goa fredagskänslan. Förvånat känner jag hur mina kinder blir våta av tårar. Ur handväskan på golvet plockar jag upp en näsduk. Min livskamrat lägger handen på mitt knä och frågar: ”Hur är det?” Det stockar sig i halsen på mig och jag väser fram ett: ”Vänta.” och hulkar till. En rysning går genom kroppen. Helt överraskande och plötsligt väller sorgen fram. Det var tio år sedan jag kände av den goa fredagskänslan och saknaden blir påtagligt stor när jag ser den förväntansfulla läraren på övergångsstället. På nytt påminns jag om fredagsfeeling och om att jag troligtvis aldrig kommer att få uppleva den igen.

Saknaden efter en frisk kropp är en sorg i mitt liv. En beständig sorg. Saknaden över den jag en gång var. Sorgen över saker jag inte längre kan göra, känna eller uppleva. Alla dessa förluster.
Det har funnits tider då sorgen varit som för trånga kläder på min kropp. För små, heltäckande med polokrage i yllematerial. Obekväma och kliande. I svart. Sorgen har konstant påmint mig och har många gånger hindrat mig från att leva och njuta av allt det goda.
Med sorgen som ständig följeslagare i livet har jag istället försökt tänka på den som en ryggsäck som alltid finns med. Min är en milt orange Kånken mini. Hyfsat behaglig att bära på ryggen som ibland ger sig till känna lite mer, som vid ett övergångsställe en fredag eftermiddag. Annars märker jag knappt av den.

Det blir fredag eftermiddag. Klockan blir kvart i tre. Jag har sällskap. Hans händer är sårmärkta. Han lägger en hand på mitt knä och viskar till mig: ”Saliga ni som sörjer, ni ska bli tröstade.” Min rygg känns ovanligt lätt. Bakom Hans rygg skymtar jag något orange.

Det var en lagom varm sommardag i början av juli. Släkten på min mammas sida var samlade. En morbror var inte längre bland oss och vi var där för att ta ett sista avsked. Han hade levt ett långt liv. Efter en fin och stilla stund i kyrkan åkte vi i bilkaravan mot syskonens föräldrahem och där den bortgångne brodern bott de sista åren i sitt liv. Framför huset under äppelträden och ett stort bigarråträd, där bären var redo för skörd, stod vi och samtalade med varandra. Flera av kusinerna hade jag inte träffat på många år. Minnen från barndomen dök upp om hur vi hade lekt bland träden och i uthusen, om mormor och morfar och så klart om morbrodern som ofta var hemma på gården. Efter vätskepaus och en smak på de mogna bigarråerna tog vi oss vidare till församlingsgården där potatisgratängen stod redo för lunch. När mättnaden lagt sig och det tystnade runt borden var det flera av de andra som berättade om sina upplevelser om morbror. Vi fick lyssna till tidiga barndomsminnen. Anekdoter från hans ungdomstid. Hans intresse för fotboll och hans fängslande berättarteknik. Och om rosorna vid stugväggen. Alla de andras minnen väckte fram mina egna minnen om bland annat hans påsar med ”Danske kungens bröstkarameller”. Syrliga och hårda karameller, som vi barn fick smaka på. Med alla bilder och berättelser fick jag lära känna min morbror ytterligare. Det som etsade sig fast mest hos mig var nog ändå de röda, spetsiga skorna han haft på sig i ungdomsåren.

Fyra i rad sitter vi i våra brassestolar. Mina fötter är långt nergrävda i den lösa sanden. Det blåser lite mer idag därför har vi satt oss i skydd nära dynorna. Värmen har dröjt sig kvar i flera veckor. Längre ner på stranden ser vi hur killen som säljer glassar sliter med sin tvåhjulsvagn med en liten frysbox på. Ingenjören bland oss lutar sig fram och undrar: ”Hur håller han glassarna kalla? Hur har han löst elförsörjningen till frysen?” Varpå ekonomen bland oss säger. ”Jag undrar mer om hur många glassar han säljer på en dag. Hur lönsamt det är.” Den tredje, som är den mest praktiska av oss, funderar vidare: ”Hur tungt är det att dra den där vagnen fram och tillbaka på den långa strandremsan?” Själv funderar jag på glassarna. ”Finns det några goda glassorter i lådan?”

”Vem säger ni att jag är?” frågar Jesus lärjungarna. Frågan formulerar jag om och ställer till mig själv: ”Vem är Jesus för mig?” En inte alldeles oviktig fråga att ställa sig ibland. Svår men välbehövlig.
Jag funderar vidare på vilken information jag behöver för att ta reda på svaret. Och med lärdom från en minnesstund och en glassförsäljare; vilka, tar jag och har jag genom åren tagit till min hjälp?
I mitt sökande efter svaret börjar jag med att titta på min egen relation med Jesus och hur den har förändrats genom åren beroende på hur livet sett ut och vilka människor som kommit i min väg. Ser att andra har ställt frågor jag själv inte skulle komma en tanke på att ställa och som ibland gjort att min relation med Gud fördjupats. Jag inser att även här, i mötet med Gud och med att fånga en liten bit om vem han är, behöver vi varandra. Ett oväntat par röda skor kan visa vägen.