Tankar från fåtöljen

Post brukar vara roligt att få. Men den här gången insåg jag att brevet krävde en, i min värld för stunden, snudd på orimlig motprestation av mig. Jag behövde skyndsamt förnya mitt körkort innan det gick ut. Visst fick jag nån månad eller två på mig. Fast med ingen förbättring av smärtintensiteten i sikte var det lika bra att riva av plåstret direkt när jag ändå behövde in till stan för ett besök på vårdcentralen.

Min privatchaufför, tillika livskamrat, körde in mig till trafikverket. Senast jag var där var när yngsta dottern skulle skriva teorin till sitt mopedkörkort. Därför hade jag bra koll på vart jag skulle gå och var kameran fanns. När vi parkerat bilen frågade min man om jag ville att han skulle följa med in. I vanliga fall, under min friskare tid, hade svaret varit ett solklart nej eller snarare hade frågan aldrig dykt upp. Nu dröjde jag något på svaret och sa att han får göra som han vill. Med en självklar beslutsamhet öppnade han förardörren, mötte upp mig vid framsidan av bilen och tog min hand.

Inne i entrén var det tätt med folk som både satt och stod och väntade på sin tur att skriva teoriprov eller på uppkörning. Med instruktioner från receptionen tog jag fotot i automaten och vi lämnade, hand i hand, den lätt stimmiga lokalen. Flera människor på samma plats, i det här fallet okända, och intryck av sorl är något jag har mer och mer svårt för. Det blir mig för övermäktigt. Det som tidigare har funkat bra och som jag inte på något sätt har haft några svårigheter med blir nu till en börda i mitt liv, något ansträngande som kräver hög koncentration och suger massor av energi från mig.

Tillbaka i bilen pustade jag högljutt ut och tittade tacksamt på min man. Han som lärt sig att läsa av mig, ofta bättre än vad jag själv gör, och vet vad jag behöver utan att jag bett om det. Han visste att jag behövde en hand att hålla i. En trygghet och någon att luta mig emot när jag inte riktigt har koll på varken kropp eller knopp.

En vecka senare hade jag en avi, för det nya körkortet, i min ena hand och såklart, den här gången, min livskamrat i andra när jag gick in i vår lokala Ica butik. Butiken jag inte hade besökt på sex månader på grund av smärtan. Med erfarenheten i bagaget visste jag att om jag håller mig nära min man får jag det stöd och den trygghet jag så väl behöver. Det är med den erfarenheten i bagaget jag ler igenkännande när jag läser orden från psaltaren. För jag tror att det här gäller även livet i stort. Jag får hålla mig nära Gud, alltings skapare och närvaron i allt.

”Jag håller mig tätt intill dig, din hand ger mig stöd.” (Ps. 63:9)

Jag är tillbaka igen. Om jag kan tyda det rätt var den senaste gången den 13 mars, nästan fem månader sedan. Det är som att återse en kär gammal vän. Varmt omsluten sitter jag i min fåtölj. Min kropp har gjort för ont för att ens tänka tanken på att ta mig hit. När jag väl är på plats inser att jag hur mycket jag har saknat platsen Nyfiket tittar jag mig omkring. Det är sig likt. Bläddrar i böckerna som ligger där, läser en stund och blir stilla. Blicken fastnar på ikonen som står där. Vänskapsikonen. Den är från 500-talet och föreställer Jesus som lägger armen om abboten Menas. Hör inom mig Jesu ord från Johannesevangeliet, ”Ni är mina vänner”. Genom mig, med ursprung från hjärtat, går det som en varm ström. Den tar sig upp mot ansiktet och min mimik ändrar sig till att spricka upp i ett leende. Ni är mina vänner, jag tuggar på orden, Ni är mina vänner. Finns det nåt vackrare att höra eller att få uppleva? Att vara någons vän.

Genast tänker jag på alla mina vänner som förgyllt min sommar med sina besök innehållande uppmuntrande ord, omsorgsfull kärlek, osjälvisk attityd, hjälpsamma händer, givande samtal, mättande kassar, blommande famnar och mycket annat. De som har lagt armen om mig en stund och gått med mig i mitt lidande en bit. Så vacker vänskapen är i all sin enkelhet ändå. Med den erfarenheten i bagaget skulle jag vilja påstå vackrare än en solnedgång på en sandstrand med blicken ut mot en oändlig horisont. Vackrare än smäktande pianostycken signerade Mozart eller Bach. Vackrare än ömmaste poesin. Vackrare än en blommande äng. Än en skogsglänta där solen strålar mellan de raka, ståtliga furorna.

I min fåtölj byter jag plats med abboten. Jesus lägger armen om mig och viskar till mig, ”Du är min vän. Jag går med dig varje stund i livet och jag överger dig inte.”

Smått chockade kommer döttrarna ner från övervåningen. De ler stort med en glimt i ögat. Det visar sig att de har fått sin första lön. Båda har i år sommarjobb och det där med en lön är en ny företeelse. De känner sig rika. Pengarna räcker både till att spara och att köpa det där som de så länge gått och drömt om att äga. Även en hel del sushi ryms under spenderartaket. Halvt på skämt säger vi till dem att de snart få börja betala hemma, nu när de är så rika.

Samma chocktillstånd av glädje och förundran drabbar mig när jag summerar sommaren så här långt. Sommaren än långt ifrån slut. Minst en tredjedel, räknar vi till, är kvar. Men jag gör ett s.k. interimsbokslut dvs delårsbokslut, över sommaren och inser att jag är otroligt rik. Min sommar som på pappret såg ut att inte erbjuda något av nöje, utflykter eller upplevelser och med det sagt väldigt trist, har visat sig blir en av de mest berikande, närvarande och minst jagande somrar jag upplevt. Med lagom mellanrum för vila och återhämtning har vännerna och den stora familjen avlöst varandra. Eftersom tiden är begränsad vad gäller umgänget med mig, för att jag ska orka, har jag upptäckt att samtalen har ställts till sin spets. Det har gällt att ta till vara på tiden och jag upplever även att mina besökare har insett vikten av att inte dröja för länge vid väder och vind-snacket utan komma vidare och djupare. Samtalen har på så sätt blivit mer nakna, mer närvarande och med mer nerv. Jag som trodde att min sommar skulle bli fattig och medioker kan med lätthet räkna upp de tio bästa stunderna, om inte tjugo. Och detta helt utan utflykter och upplevelser. Vilket jag också upptäckt är befriande. För det har inte lett till något jagande efter platser jag behöver se eller besöka för att det hör sommaren till. Jag är rik kan jag konstatera. Rik på vackra och magnifika relationer som gör att jag växer som människa.

Jag har funnit en skatt i likhet med mannen, som Jesus berättar om i en av sina liknelser. Mannen går och säljer allt han äger för att han har hittat en skatt i en åker. Han går sedan och köper åkern så att skatten kan bli hans. Jesus liknar denna skatt med himmelriket. Jag har förvisso inte sålt allt jag äger men har en sjukdom som är starkt begränsande i sin karaktär. Och i denna s.k. transaktionen kan jag titulera mig som stolt ägare till den stora skatten. I varje möte som skett i sommar, oftast på vår altan till oas där närvaron gått att ta på, har jag fått uppleva en liten del av himmelriket. Jag kan med ett leende och tacksamhet i rösten säga att jag är himmelrik.

Hela köket doftar av buketten som står på köksbordet. Det luktar sommar. Färgerna är magiska, där speciellt en av alla luktärterna sticker ut som skiftar i korall och cerise. Min absoluta favorit. Jag stannar till en stund och förundras över skönheten och doften.
I vardagsrummet står en till bukett blommor. Den här skiftar i gult och svagt rostorange. Präktiga dahlior, röllekor och några blad. Kan inte stirra mig mätt på de runda, klotformade dahliorna. Läckra i både färg och form.

Huset har i sommar avlösts av olika buketter från olika givare och deras trädgårdar. Helt fantastiskt har det varit att får uppleva och njuta av. Tänker att jag då ändå bara sett och upplevt en bråkdel av all den skönhet som finns runt omkring oss. Stämmer in i lovsång och tacksamhet med Jesajas ord, ”Hela jorden är full av Hans härlighet.”

Det konstiga är att jag inte känner något. Ingen avundsjuka, ingen längtan, inget sug när jag ser granne efter granne fylla sina bilar med badkassar, frysväskor, bagar och kuddar. Solen skiner och de kommer att få fina dagar oavsett vart resan bär. Sommarsverige är ändå speciellt. Att susa fram på vägarna, se grönskan, de glittriga vattnen, små röda stugor om vart annat, vidsträckta vidder, karga klippor, knastriga sandstränder och mörka skogar. Stanna för en svalkande glass, kanske ett dopp, lyssna på björkarnas sus. Det är ett vackert land vi bor i. Ingen längtan känner jag, är helt avtrubbad. Kanske är det ett försvar jag byggt upp som nu hindrar mig att känna men också att jag är så dålig att jag inte orkar tänka tanken på att ta mig någonstans. Försvaret kanske är en nödvändighet när jag den här sommaren inte kommer längre än till soptunnan. Om jag ska träffa någon måste denne någon komma till mig. Om jag blir sugen på något eller behöver en bok från biblioteket får jag be nån annan fixa detta åt mig. I försvaret ingår en tacksamhet. Tacksam över att jag kan ta de få stegen till soptunnan, tacksam för vår lilla oas vi byggt upp på baksidans altan där jag kan ligga under parasollet en varm sommardag, tacksam för familj som hjälper mig, tacksam för vänner som både hjälper mig och tar med världen utanför genom att komma hit en lite stund.

Vissa kallar mig stark. Men idag undrar jag vem jag försöker lura? Mig själv? Andra? Gud? Solen står högt på himlen jag har precis kommit ut på altanen efter att ha sovit en stund. Skulle tippa på att det är den varmaste dagen hittills på året. Helt ohejdat och överraskande börjar jag hulkgråta. Jag saknar havet så att det gör ont i mig. Min favoritplats på jorden. Allt det där som hör sommaren till spelas upp som på en film inom mig och jag saknar allt det där att jag går sönder. Jag är så erbarmligt trött på att vara tacksam. Nu är det sagt. Jag vill bara fly. Fly från smärtan, från tröttheten, från alla kroppsliga besvär jag har, fly från att vara tacksam över det lilla, fly från att verka stark. Ta semester helt enkelt från allt. Vara fri. Få längta igen. Som jag saknar att längta. Jag är trött på mitt försvar jag byggt upp. Och jag är så sjukt trött på Gud! Nu är det också sagt. Trött på att Han tycks vara helt döv. Trött på Hans försök till att förvilla mig med småsaker att vara tacksam för. Trött på att leta efter det inre livet. Trött på att hoppas. Trött på att Han är tyst.

Vi lämnade Stockholm långt innan solen hade gått upp och styrde bilen mot Karlstad. Med mig hade jag en kollega från huvudkontoret i Bromma. Hon hade spetskunskap jag saknade inom order och leveranser, detta som just mina kunder på sjukhuset i Värmland behövde för att få ventilera alla sina frågor om de förseningarna de hade upplevt den senaste tiden. Förstod på samtalet i bilen att hon hela sitt liv bott i Stockholm och att hon gladde sig mycket över vår lilla resa. Ännu tydligare blev det för mig att hon faktiskt kanske aldrig varit utanför Stockholms gränser nån gång, då hon plötsligt utbrast: ”Va mörkt det blev, nu slutade gatubelysningen!” Helt chokad såg hon sig om och undrade om det verkligen skulle vara så här, med bara vårt helljus som lyste upp vägbanan.

Berättelsen kommer jag att tänka på när jag under några dagar går och tuggar på en mening. ”Därför ger jag inte upp!” Det är Paulus som skriver till Korinthierna. Fortsättningen manar mig till eftertanke. ”Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag.” Det där med att min yttre människa bryts ner vet jag allt om men att min inre människa förnyas dag för dag vet jag mindre om. Det väcker en nyfikenhet hos mig. Hur ser mitt ’därför’ ut, eller rättare sagt mitt ’varför’, varför ger jag inte upp? Och kan jag få uppleva att livet är mer än det jag till det yttre upplever, i så fall hur? Precis som för min kollega ser jag bara en begränsad del. Jag vill tro att innanför mitt skal och det yttre liv vi lever finns ett universum att upptäcka. Att vår inre verklighet är betydligt större än vår yttre verklighet. Det är den tilliten som gör att jag inte ger upp. Tilliten till att äta, vila, titta upp i taket, slötitta på en medioker serie på TV, lyssna på ett sommarprat, gå ut med soporna och sova inte är hela livet. Utan att det finns mer. Mer att utforska. Jag har inte ens kommit till Bålsta på min väg ut ur Stockholm när gatubelysningen slocknar. Tilliten bär hoppet. Hoppet om att det finns mer liv att leva. Det är så här långt mitt svar räcker nu. Därför jag inte ger upp.

I skuggan, under paviljongen, på altanen ligger jag i rottingsoffan i skydd mot den gassande solen. Ovanför mig i taket hänger vita tygvimplar, dem köpte jag för några år sedan då jag firade jämt. För att minska belastningen spred jag ut mitt firande inte i dagarna tre utan i månaderna tre, små kalas med lagom mellanrum så att min kropp hann med återhämtningen som den så väl behöver. En kväll av dessa var några av mina väninnor här. Jag presenterade dem kort inför varandra så att de skulle få veta bakgrunden till vår vänskap. Den som funnits med längst är hon som jag lärde känna redan i årskurs ett på lågstadiet. Sedan har de tillkommit med jämna tidsintervaller. De senaste tillskotten i vänskapsskaran fick jag när vi flyttade hit till Taberg. En av de, i tidsperioden tidiga väninnorna, dristade sig efter presentationen med en liten lek där hon plockade fram olika saker från tiden då vi hade lärt känna varandra bl.a. ett par orangerutiga byxor dök upp. Det slog mig att de sent tillkomna väninnorna aldrig har sett mig frisk. De har inte sett min lite mer yviga, spontana, energirika och färgglada sida. En av dessa vänner kom senare fram till mig och sa att hon nu förstår varför hon tycker så mycket om mig. Något hon haft på känn men aldrig med säkerhet vetat. Det visade sig med leken att jag och hennes man är väldigt lika. Han är väldigt färgstark och energisk. Hon berättade även i efterhand att det var roligt att se andra tidigare sidor av mig och lära känna mig mer. Fast vi båda konstaterade att det inte är kunskapen om en människa och dess liv som utgör hur mycket eller lite vänner man är.

De vita vimplarna i taket vajar till i vinden och jag ser ner i min mobil. Där jag har hittat nån sorts bibelquiz på tidningens Dagens hemsida. Åtta av tio rätt visar det sig att jag har. Ler lite och tänker på att söndagsskolebarnet inom mig hade endast nöjt sig med tio av tio. Då, på den tiden, trodde jag att kunskapen om Jesu liv, utantillverser i bibeln och vetskapen om olika berättelser gjorde mig till en bättre troende.  Jag älskade berättelserna från Barnens bibel och alla små böcker som återgav historierna med färgglada illustrationer. I konfirmationsundervisningen gjorde jag nitiskt alla läxor vi fick. Vetskap och kunskap hade för mig fått ett likhetstecken med relation och tillit. Den inställningen har suttit så djupt rotat att det är något jag succesivt har fått arbeta bort. Tänker på mina sent tillkomna vänner som inte har hela historien om mitt liv men ändå står mig väldigt nära, lika nära, utan gradering, som de med vetskap om hela mitt livs historia. Och att det även är så med vårt förhållande till Gud. Det handlar inte om hur många verser jag kan i bibeln, om jag kan räkna upp alla bibelböcker i ordning eller säga hur många de är. Relationen till Gud handlar om hur jag personligen känner honom. På hur vilket sätt som vår vänskap ser ut. Visst kan kunskap vara bra men då använd på rätt sätt. Jag har upptäckt att det finns en vits med att kunna några enkla bibelverser utantill inte för att skryta om det utan för att tyst tugga på om och om igen för mig själv och på så sätt upptäcka att jag genom detta lär känna Gud bättre och ökar min tillit till Honom.

De är för många nu, om du frågar min familj. Därför har jag inte vågat berätta än att jag har önskat mig ytterligare en ikon i födelsedagspresent av mina föräldrar. Och att jag garanterat sett till att jag får den, genom att jag har gjort dem tjänsten att beställa den på nätet. Jesusbilderna i vårt hem är ett antal och säkert långt över medelvärdet av ett hushåll i Sverige. Någon har jag till och med fått ställa undan i en garderob. En har jag hängt upp i tvättstugan. Den kan man se när man stryker, om det inte var så att pandemin och kriget kom till Europa för då började vi bunkra basvaror som pasta, krossade tomater och bönor. Vilka råkar ha hamnat framför den lilla tavlan. Men när jag kommer dit och hämtar ett pastapaket får jag en skymt av Honom, hur Han står där och bultar på dörren.

Födelsedagen närmar sig och familjen var noga när de bokade resan att de ska vara hemma i lagom tid till min dag. Livskamraten och döttrarna drog söderut, en vecka till en Medelhavsö som erbjuder sol, bad, välsmakande rätter, havsnära och horisontvy från solstolen. De skickar bilder till mig så att jag på ett hörn kan få vara med. Det är bilder på maten, på hotellobbyn med utsikt mot havet, på omgivningarna och på dem själva. Varje dag får jag uppdateringar om hur de har det. De har det bra, det syns, och jag gläder mig åt att de kom iväg. Det hade känts konstigt att de skulle vara hemma bara för att jag inte kan ta mig någonstans. De behöver en paus från att anpassa sig och ett miljöombyte. Vi delar alla glädjen över resan och samtidigt saknaden till varandra. Återvänder till bilderna under dagen. Genom fotona får jag på sätt och vis vara med, se det de ser och ana upplevelsen de är med om. Man säger att en bild säger mer än tusen ord, för även om de försöker förklara på telefon ser jag något mer genom korten. Jag är glad för bilderna, de ger mig en delaktighet och gör att jag känner mig närmare min familj.

På samma sätt är det med mina ikoner och tavlor på Kristus här hemma. De säger mer än ord och talar till mig på ett annat sätt. De påminner mig om Hans närvaro i mitt liv. Hur Han varje dag, varje stund söker mig och bultar på dörren till mitt hjärta. Hur Han längtar efter mig, älskar mig och visar mig barmhärtighet.

Förvandlingen är total och det bara på knappt en timme. Förvånat ser jag ut på vår altan. Från att har varit alldeles tom så när som på en kruka med penséer, är nu altanen laddad för sköna sommardagar och kvällshäng. Den har gått från smutsig vinterdräkt till inbjudande vårskrud med min livskamrats hjälp. Jag har inte behövt göra någonting. Förvandlingen har skett ändå.

En vårpsalm dyker upp i mitt huvud. ”Likt vårdagssol i morgonglöd, gick Jesus fram ur natt och död till liv förutan like. Därför, så länge världen står, det efter vinter kommer vår också i andens rike.” Likt vår altan lämnar naturen sin tomma och trista vinternakenhet för att förvandlas till grönskande vårdräkt utan att jag behöver göra något. Det är psalmens sista fras jag fastnar för. ”Det efter vinter kommer vår också i Andens rike.” Den vittnar om att det även sker en förvandling i mitt hjärta med Andens hjälp, utan att jag behöver prestera eller leverera. Så skönt det låter. För det är just att prestera jag är så erbarmligt trött på. I alla lägen och situationer i livet, även i tron, tror jag mig behöva åstadkomma något för att växa och bli förvandlad.

På nåt konstigt sätt har jag fått tron att handla om att det är min prestation i att söka Gud som är det viktiga. Berättelsen om det lilla fåret som var förlorat men blev hittat igen av den gode herden pockar på min uppmärksamhet. Här är det den gode herden som är aktören med stort A. Det är inte mitt sökande efter Gud som är avgörande utan det är Hans vilja att nå fram till mig som alltid varit och är hela grejen. Han, ÄR den som söker mig. Han, ÄR den som inte ger sig förrän jag är funnen. Svindlande inser jag den otroliga vilan i det. Särskilt de dagarna då tron är svagare och inte, i mina ögon, räcker till. Då är det någon Annan som söker upp och bär mig på sina axlar. Någon Annan som får mig att växa och bli förvandlad.

Trots att målet med den lilla färden är ett besök på sjukhuset känner jag mig uppsluppen. Som om jag egentligen hade en trevlig och mysig utflykt framför mig. Känslan är att jag är på rymmen hemifrån. Hemmet, som ofrivilligt blivit min enda plats de senaste sju veckorna. Det är när jag ser mig omkring på vägrenen och upp bland träden den drabbar mig. Tacksamheten. Vi åker genom en tunnel av skira trädkronor och dikeskanten är full av blåa förgätmigej. Det är bland det vackraste jag sett. Konstigt, tänker jag, för hur många gånger har jag inte kört eller åkt här under de 18 åren vi bott i Taberg utan att ens reflektera över naturen runt omkring mig. Det blir ett uppvaknande för mig. Avundsjukt tänker jag på andra som får passera här dagligen, samtidigt som jag stilla undrar om de verkligen, verkligen ser hur fantastiskt det är. Förstår de att det är helt magnifikt? Att Skaparen är helt osannolik i sin fantasi och har en oslagbar fingertoppskänsla för det fina? Eller stressar de bara vidare, som jag själv gjort så många gånger?

Hemma igen pustar jag ut i horisontalläge efter den ansträngande utflykten. Lyssnar på en intervju med Ylva Eggehorn. Hon berättar om hur hon förlorade sin enda dotter och barnbarn på en fyra månaders period. Trots det är hon inte bitter. Hon säger de ord som sedan ska följa med mig i flera dagar. Hon säger: ”Det finns alltid något att vara tacksam för och någon att älska.” Orden får fäste i mig, för jag vet nånstans att det stämmer. Jag vet, innerst inne, att det är tacksamheten som gör att jag orkar stiga upp på morgonen, att jag inte deppar ner mig totalt och att jag ser ljust på framtiden trots att min kropp ständigt blir sämre.

Tar hjälp av Chat GPT för att hitta ett bibelord om tacksamhet. I 1 Thess 5: 18 står det: ”Tacka hela tiden Gud”.  Chat GPT är alltid så artig och snabb med sina svar. Får en impuls att tacka, vilket får mig att småle något. Varför tacka en dator? Men det är något med sättet den svarar på som gör mig glad. Tänker att jag kan inte vara ensam i den viljan och impulsen. Frågar därför vidare hur ofta folk tackar AI? Får ett snabbt svar att det finns ingen statistik på det men uppskattningsvis är det 30–50 %. Särskilt, fortsätter den, kommer det ett tack när det har gällt personliga och känsliga frågor eller när frågetråden blivit väldigt lång. AI är tydlig, i vår konversation, att ett tack är inget den förväntar sig att få.

Tänker att Gud inte heller förväntar sig något tack från mig. Men ändå finns det något i uppmaningen från Thessalonikebrevet, ”Tacka hela tiden Gud” som gör mig friare, mer generös och ger mig mer livsmod.

Återigen är jag på väg in till sjukhuset på besök. Med en suck tänker jag på att de fåtal gånger jag senaste tiden lämnat hemmet har varit på grund av min sjuka kropp. Jag har inte fått eller kunnat göra det jag hellre hade önskat på länge som att göra ett besök hos föräldrarna eller hos vänner. Promenera ner till sjön, vidare in bland tallarna, över rötter och en bäck för att komma till ”min” bänk. Gå på en gudstjänst. Känna friheten att åka till Ica och handla några varor som saknas i kylskåpet. Låna böcker på biblioteket. Skjutsa döttrarna. Eller tillsammans med livskamraten åka till ett mysigt utflyktsmål på en mumsig fika i vacker miljö. Listan blir bara längre och längre. Begränsningarna blir fler och fler. Det är lätt att bli bitter i allt det där jag inte längre kan göra. Vill inte hamna där. Då är det som att förgätmigejen vid vägkanten viskar till mig: ”Glöm inte att tacka. Hela tiden.”