Ögonen glittrade på vår yngsta dotter. Hon hade precis varit hos frisören och rakat av delar av sitt långa, ljusa hår. Det hade blivit exakt så coolt som hon ville ha det. Jag hade stått bredvid med skräckblandad förtjusning. Vi kom fram till att det var väldigt modigt gjort av henne.

Kom då att tänka på en annan modig kvinna som jag läste mycket om för några år sedan. Den våren hade jag varit sjukskriven i flera år, gjort flera operationer men inget hade hjälpt mig mot min smärta. Nu hade man hittat en ny trolig orsak till det som gjorde så ont och jag stod i begrepp att göra ett nytt ingrepp i min mage. Skulle det den här gången hjälpa mig mot min smärta, den som påverkade hela våra liv? Mitt hopp var stort men samtidigt kände jag mig som en fegis. Att läsa om någon som lider ungefär på samma sätt som en själv kan ofta bli till en styrka. Hittade berättelsen om kvinnan med blödningar i evangelierna. Hon var kvinna; check! Hon led av en kvinnosjukdom; check! Hon hade lidit flera år; check! Hon hade gått till flertalet läkare utan att få hjälp; check! Hon hade stundtals blivit sämre; check! Hon var modig; INTE check på den! Där gick våra vägar isär. Hon hade modet att lita på Gud. Bara hon fick vidröra tofsen på Jesu mantel så trodde hon att hon skulle bli frisk. Och mycket riktigt, hennes tro hjälpte henne.

Den där morgonen, på dagen, innan ingreppet satt jag i min fåtölj och tänkte på kvinnan med blödningarna. Jag tog sats och bestämde mig för att vara modig och våga tro. Överlämnade mig helt åt Gud den dagen. Formade min bön: ”Låt mig röra vid din mantels tofs då du går förbi.” Kände modet i hela kroppen. Min rädsla var stor men friden var större. Spänningen fanns där också, skulle detta vara den dagen då jag blev helad? Allt knöt jag ihop och la tillsammans med mig själv i Guds famn. Vilade i psaltarordet; ”jag är helt i din hand”. Hela jag, hela tiden.

Ingreppet tog flera timmar och tillbaka på sjukhussalen förklarade läkaren med fina ord att de inte gjort något utan bara tittat samt tagit en hel del röntgenbilder. De var nöjda med bilderna och till hösten kunde jag räkna med ett nytt ingrepp på ett större sjukhus.

Ingenting hade alltså hänt med min smärta. Jag var säker på att Han inte hade synts till med sin tofs den dagen. Inte just då så skulle jag bli frisk. Vad skulle hända med min tro och tillit efter denna dag. Hur skulle jag komma över att jag fortfarande var sjuk, jag som varit så säker på Guds helande tofs. Konstigt nog var friden stor. Besvikelsen infann sig aldrig. Insåg att för mig hade resultatet av ingreppet varit det viktigaste. Det låg en lång härlig sommar framför oss. Längtan efter att bli smärtfri var stor. Resultatet, kroppsligen, blev inte alls det jag hade sett framför mig. Jag som trodde så innerligt på att jag skulle bli frisk denna dag, men de hade bara tagit några röntgenbilder. Istället blev resan till resultatet det verkligt viktiga; att upptäcka modet inom mig och känna tillit till Gud.

Tofsen blev, för mig, en symbol för modet. Modet att fortsätta våga tro på det omöjliga.

Under semestern några veckor senare, efter ingreppet, var vi inne i en inredningsaffär och där låg det; ett bokmärke med tillhörande tofs. Jag köpte två, en till mig själv och en till en nära vän som jag visste också var i behov av modet. Tofsen ligger nu i min bibel nära kvinnan som vågade och vann allt i sin tillit till Jesus.

”När Jesus var på väg dit pressade sig hela mängden på honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade gjort av med allt hon ägde på läkare men inte lyckats bli botad av någon. Nu kom hon bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, och genast upphörde blödningen. Då sade Jesus: ”Vem var det som rörde vid mig?” När ingen ville svara sade Petrus: ”Mästare, alla knuffas ju och tränger sig på dig.” Men Jesus sade: ”Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.” När kvinnan förstod att hon var upptäckt kom hon darrande fram och föll ner för honom och berättade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och att hon genast hade blivit botad. Då sade han till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”
                                                                                                                                          (Luk. 8:42-48)