Hur kunde de släppa iväg oss så där enkelt? Min man och jag gick på sjukhusets parkering letandes efter vår bil, emellan oss bar vi på vår äldsta tjej. Hon var bara ett dygn gammal. Vad tänkte de på när de lät oss gå från avdelningen? Frågorna snurrade i huvudet på mig. Hon var vår nu. Vår alldeles egna lilla bebis och människa. Ändå kändes det nästan som vi var på rymmen. Allt var så overkligt. Väl hemkomna ringde vi runt till alla nära och kära. Vi ville att de skulle komma hem för att se och skåda det lilla underverket. Men också, på något sätt, för att det skulle bli mer verkligt för mig. Såg någon annan denna lilla varelse i vårt hem, i vårt liv så skulle det bli mer gripbart. Min dröm skulle vara på riktigt. Vilken fantastisk gåva vi fått. Förundran över allt som skedde var stor. Glädjen likaså. Det tog några veckor att smälta allt som vi varit med om. Kan fortfarande, nästan elva år senare, förundras över att hon är här hos oss.

Julpyntet är framme. Var sak på sin plats, pepparkakshuset, tomtarna, alla änglar, granen och även några guldiga, glittriga julgranskulor föreställandes bastubor hänger i fönstret. För några dagar sedan fick jag hjälp av vår äldsta dotter med att ställa upp krubban på symaskinsbordet. Ett värmeljus brinner och lyser upp alla figurerna. Jag sitter uppkrupen i min fåtölj bredvid bordet. Julevangeliet ligger uppslaget i knäet. I vår krubba står Maria med slutna ögon. Kommer att tänka på hur det var när jag själv blev mamma första gången. Hur jag försökte insupa allt det som då skedde, alla gratulationer, tidsanpassningen till mat, sömn och blöjbyten men fram för allt detta lilla liv som så överraskande, på något sätt, rubbade hela vår tillvaro. Det är inte konstigt att Lukas skriver: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.” (Luk. 2:19) Denna lilla parvel som ligger i hennes famn och som så drastiskt förändrade hennes och Josefs liv. Allt detta tog Maria till sitt hjärta och begrundade. Men det är inte bara hennes och Josefs liv detta lilla barn kom och kommer att förändra.

När jag ibland försöker tänka på vem eller vad Gud är, så blir det mig för övermäktigt. Det finns inte en chans att jag kan greppa eller förstå, möjligtvis kan jag på något sätt ana det. Hur ska jag då begripa detta stora julmysterium att Gud blir människa? Maria får leda mig när jag sitter i min fåtölj och ser på krubban. Jag behöver inte förstå eller kunna förklara, det räcker med att jag öppnar mitt hjärta för detta lilla barn och begrundar. Då blir också den största av alla gåvor en verklighet för mig.