I ett fullsatt mötestält sitter jag på en träbänk. Ganska långt fram, på tredje raden, har mina kompisar och jag fått plats. Härifrån ser vi bra vad som händer framme på estraden. Tältmöteskampanjen är inne på sin andra vecka. Man längtar efter en väckelse i staden. Med mina dryga tolv år lyssnar jag, sjunger med i sångerna och försöker förstå vad som händer. Men jag är så förtvivlat kissnödig. Det enda jag kan tänka på är att måtte inte Jesus komma tillbaka nu, för jag behöver verkligen gå på toan.

Så här långt i efterhand kan jag skratta åt den där knasiga tanken. Men jag behöver inte blicka så värst långt tillbaka i tiden för att minnas andra konstiga tankar om min tro. För några år sedan blev jag heltidssjukskriven. Efter bara några veckor hemma brottades jag mycket med tankarna om att inte kunna prestera något. Mitt görande blev viktigare än mitt varande.
Vid något tillfälle läste jag en vers i Paulus brev till galaterna. ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal. 5:22) Fina och goda frukter, allihop. Det var då, de knasiga tankarna växte. Om jag nu inte kunde prestera på jobbet, hemma som mamma eller någon annanstans på grund av min sjuka kropp skulle jag i alla fall prestera andligen. Andens frukter lät väldigt tilltalande och konkreta. Det kunde väl inte vara så svårt att tillämpa dessa. Det borde vara som att ta på sig en ytterrock.
Till en början gick det ganska bra, en dag eller två. Ytterrocken, bestående av andens frukter, gick rätt bra att bära upp. Men när jag inte lyckades växte skammen och skuldkänslorna inom mig. Kraven och förväntningarna på mig själv växte. Ytterrocken blev plötsligt tung att bära och dessutom upptäckte jag att den var flera nummer för stor. Allra helst ville jag ta av mig den. Strävandet efter andens frukter utgick bara från mig själv, vad jag klarade av och kunde prestera. Att prestera i tro var inte speciellt framgångsrikt. Ytterrocken gav mig varken vila eller värme.
Hur kunde jag tro att jag av egen kraft skulle kunna leva ut och bära upp alla dessa andens frukter?

Jag är för svag och behöver bärhjälp med rocken. För att få den hjälpen behöver jag umgås med Gud. Bejaka honom i vardagen. Vara stilla och tyst tillsammans med Gud. Inget presterande eller inga krav. När vi säger ett enkelt ja till Honom som älskar oss tror jag att andens frukter växer i oss. Utan Gud blir ytterrocken kravfylld.
Förutom min tokiga tanke från tältmötet dammar jag av en gammal sång därifrån som stämmer väl överens med mina ytterrocks-tankar.

”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske. Utan genom min ande säger Herren. Utan genom min ande.”

I det löftet får jag vila.