I köket doftar det nystekta köttbullar. Vår äldsta dotter sitter och snörvlar vid köksbordet. Imorgon är det första advent. Bredvid mig vid diskbänken står vår yngsta dotter, frisk, fylld av energi och villig att hjälpa till med att förbereda dagens lunch. Hon skalar potatis med stor iver tills hon tröttnar och jag får ta över. Gurkan skär hon i stavar och de skivade morötterna lägger hon i kastrullen. Såsen fixar hon själv med hjälp av beskrivningen på såspaketets baksida. Det sprider sig en väldoft i köket och magen kurrar lite. Eftersom jag inte är så värst förtjust i lingon kommer jag sällan ihåg att plocka fram burken med lingonsylt på bordet men den yngsta dottern har koll. Hon har så mycket koll på vår lunch att jag smiter iväg en liten stund för att vila. Efter några minuter ropar döttrarna efter mig och min livskamrat. Maten börjar bli klar. Jag berömmer tjejerna och tackar för hjälpen. Men den äldsta dottern invänder och menar att hon inte har bidragit med så mycket. Hon orkade helt enkelt inte idag, förkylningen satte stopp. Fast tiden har hon haft bra koll på. De kokta morötterna blir min favorit på lunchbordet. De är alldeles lagom länge kokta. För att inte tala om de krispiga grönkålschipsen som varken är brända eller sladdriga. Det viktigaste jag bär med mig efter lunchen är döttrarnas vilja att hjälpa till och sällskapet jag fick där i köket vid förberedelserna, tanken att jämföra arbetsinsatser finns inte.

Tänk att det skulle ta mig drygt fyrtio år att upptäcka det lilla fölet. Åsnefölet som var med då Jesus tågade in i Jerusalem. Kanske beror det på att vi ofta bara talar om åsnan i bestämd form singularis som Jesus red in på, men enligt Matteus var åsnorna två!

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” (Matt. 21:1-9)

I min fåtölj när jag sitter och läser efter lunchen om Jesu intåg i Jerusalem fastnar mina tankar på det lilla åsnefölet. Jag tänker på hur det lilla fölet skuttar bredvid sin mamma, ovetande om sin egen betydelse. Rent fysiskt ser jag hur den starka lastdjurs-mamman bär på Jesus, fram genom Jerusalems gator. Medan det lilla fölet, som inte bär på så mycket, är med och lockar en helt annan kategori människor till Jesus med hjälp av sina stora ögon och sina hoppskuttande steg.

Magen kurrar inte längre och jag är köttbullsmätt. Om jag någon gång skulle vilja jämföra mig vid ett åsneföl så är det nu. För likt det lilla fölet bär vi fram Jesus på våra egna sätt och framför allt efter vår egen förmåga. Det lilla goda vi gör, som i stunden kanske känns betydelselöst, kan få väsentliga konsekvenser för någon annan.