När vi närmar oss backkrönet sträcker jag på mig. I ögonvrån märker jag att döttrarna i backsätet lyfter blicken, från telefonerna och böckerna, och gör sig beredda. Ända sedan jag var ett litet barn infaller en tävling just vid det här backkrönet. Det handlar om vem som i bilen ser havet först genom att skrika:
– JAAAA!!
Denna lilla tradition har jag fört vidare på våra barn och det händer ibland att de försöker förvilla mig så att jag tappar uppmärksamheten på havet, men inte idag. På somrarna är kontraster mellan land och hav stora, det intensivt gröna och det klarblåa. Nu dröjer det en bra bit innan någon av oss kan skrika ‘JAAA!’ Istället fastnar ja:et i halsen på oss och blir till ett svagt:
– Kanske. Idag ser vi inte havet. Hav och himmel har samma gråa nyans och landskapet är alldeles vitt. Anstränger vi oss kan vi kanske ana havet. För vi vet ju att det ligger där. Det har det alltid gjort. Det självklara är uppenbart; havet är alldeles för stort för att någon skulle kunnat ha flyttat på det.
På somrarna upplever vi havet på många sätt. I ett svalkande dopp omsluter det oss och bär våra kroppar när vi flyter runt bland vågorna. Blundar vi i bilen kan vi känna doften från tång och salta stänk på kinderna.

Det är sportlov och vi har lånat mina föräldrars lilla sommarstuga på västkusten för ett välbehövligt miljöombyte. Bilen kör vi in på det lilla stugområdet. Döttrarna hjälper min livskamrat in med väskorna medan jag inne i stugan höjer värmen, tänder några ljus och slår på kyl och frys. Maten i kylväskorna lämnar vi på den snöklädda altanen under tiden som kylskåpet kommer ner i temperatur.
Efter lunch och middagsvila tar vi med tjejernas nyinköpta åkmadrass och går ner mot stranden. Förhoppningen är att hitta en liten backe på väg ner men helt realistiskt tror egentligen inte vi vuxna att det är. Längst ner på Snäckvägen, vid vändplanen, går en liten gång upp över sanddynerna. När vi denna dag når över ännu ett backkrön ser vi äntligen havet och horisonten. Ju närmare vi kommer havet desto mer ser, luktar och känner vi havets andedräkt mot vår kind. Trots att det nästan är vindstilla, bara några krusningar på vattnet, är det kylslaget in i märgen. Isblock ligger längs med strandkanten och hela, den vanligtvis bruna, sandstrandsremsan är täckt med ett lager av snö.
Döttrarna kutar iväg mot dynerna med åkmadrassen. Det är tillräckligt med snö för att kunna åka mellan de vassa grönbeigea stråna som växer på kullarna. Snart hör jag deras glädjetjut och skratt. Sakta går jag mot vattnet. I snön bildas det fotspår. Spåren i sanden på sommaren är utbytta mot spår i snön. Jag kommer att tänka på berättelsen jag hörde i min tonårstid om mannen som ser tillbaka på sitt liv. Mannen ser två par fotspår i sanden men under de tunga tillfällena i livet ser han bara ett par. Vilket leder till att han ifrågasätter Gud och undrar varför Gud lämnade honom ensam i just dessa stunder. Varpå Gud svarar med självklar stämma:
– Det var under de svåra tiderna i ditt liv som du blev buren av min starka och kärleksfulla hand.

Havet och Gud är svindlande lika. Skapelsen är en spegelbild av Skaparen. Gud är alldeles för stor för att flyttas på. Jag behöver bara tro att Han finns där, går vid min sida och bär mig när jag det behöver. Och ju närmare jag rör mig mot honom desto mer får jag uppleva hans kärleksfulla andedräkt.

(Prövningens stund är temat för 1:a söndagen i fastan. Söndagens föreslagna text från Psaltaren är: Ps. 31:2-6)