Helt oanvända, som när som på en provning, ligger de inlindade i silkespapper, i en skolåda förpassade långt in i garderoben. Mina bländande, vita och alldeles nya sneakers. Redan under senvintern, när det fortfarande var tjäle i marken, beställde jag hem dem. Jag ville vara väl förberedd när våren kom. Skorna som på våren, hela sommaren och långt in på höstkanten skulle bli mina följeslagare. Jag hade en plan på vilka vägar de skulle gå på, vilka utflykter de skulle utforska och vilka fester de skulle få föra mig till. Men redan tidigt, långt innan magnolian hade slagit ut, insåg jag att skorna inte skulle få gå på några vitsippsomgivna stigar eller ta några skutt in i sommaren.

Kapitulationen var ett faktum. Skorna åkte in i garderoben. Det var bara för mig att rätta mig in i ledet. I det som kom att bli min vardag hela våren och sommaren. Dagar fyllda med den smärta som inte lät mig lämna hemmet. Smärtan som dag och natt gjorde sig påmind och blev min oönskade följeslagare. Ibland så olidlig att jag misströstade, tappade modet och uppgivet kapitulerade. Det här blev mig för övermäktigt, något jag insåg att jag inte klarade själv att gå igenom och ut ur. En kort och enkel överlåtelsebön formades i mitt hjärta. Den bad jag så fort jag vaknade på morgonen, innan den nya dagen grydde med okänd smärtnivå och nya prövningar. ”Gud. Bär mig. Led mig. Fyll mig.”

Jag hade en plan för mig och mina sneakers i våras, den blev inte alls så där skön som jag hade tänkt mig. Det blev något helt annat. Men jag kan inte säga, så här i efterhand, att det för den skull blev helt och hållet dåligt för det. I överlåtelsen lät jag någon annan visa vägen, någon annan bära mig och leda mig. Jag vill tro att den vägen, i ett större perspektiv, är bättre att gå för mig än någon annan väg. För det är i insikten om mig själv, i den ofrivilliga kapitulationen och den bittida överlåtelsen som jag finner den väg som leder mig rätt. Rätt in i min Faders famn. Och i den famnen ligger hoppet. Hoppet om att mina vackra sneakers snart ska få se solljuset och gå på upptäcktsfärd.

”Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Led mig i din sanning, lär mig, du som är min Gud, min räddare, ständigt hoppas jag på dig. (Ps. 25:4-5)