Det ekar genom hela kvarteret, när jag stänger bagageluckan på bilen. Det beror inte på att jag är arg, för det är jag inte. Jag använder bara alldeles för mycket kraft. Likadant är det när jag lyfter mjölkpaketet från köksbordet och ska ställa in det i kylskåpet. All kraft jag kan uppbåda använder jag för denna knappa ett-kilospjäs. Min kropp fattar inte det. Jag är, något jag själv kallar, kroppsanalfabet.

Hemma i sovrummet kan man se tydliga spår av detta. Hela dörrlisten på ena sidan har länge varit lös och så fort den har fått minsta påstötning har den rasat som en fura med ett högljutt brak. Men nu har livskamraten tröttnat och spikat fast den ordentligt. Jag har ingen koll på min kropp. Det är som att min kropp inte vet var den slutar.

För flera år sedan, när jag fick mina diagnoser, frågade en arbetsterapeut mig om det ofta hände att jag gick in i dörrar. Varpå att jag svarade att min uppfattning var att det inte var mer än någon annan. Bara några minuter senare då vi skulle förflytta oss gick jag in i dörrkarmen till närmsta dörr. Jag trodde på fullaste allvar att det är normalt att ha blåmärken på överarmarna på grund av dörrkarmskrockar. Hon berättade att det hör ihop med min diagnos att inte ha riktig kroppskontroll och även svårigheten att avgöra hur mycket kraft jag behöver för att förflytta något.

Eftersom jag inte vet var min kropp slutar mår jag bättre av att både vila och sova med kuddar runt omkring mig.  Utan kuddarna tror min kropp att jag ligger på en cirkuslina högt uppe i tälttaket utan något som helst skyddsnät runt omkring mig. Med kuddarna tätt intill min kropp känner jag var min kropp slutar. Jag känner mig omhuldad som en liten fågel i ett trångt bo. Eller som att jag skulle ligga i en gigantiskt stor kupad handflata.
Med all min smärta, oro och kroppsanalfabet vilar jag tryggt i Guds barmhärtiga hand.

”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.” (Ps. 139:5)