Det är en helt vanlig, lite gråtrist måndag. Kroppen gör mer väsen av sig än vanligtvis därför har jag ännu inte stigit upp ur sängen, trots att klockan är strax före lunch, när min telefon ringer. Skärmen visar hemligt nummer men min nyfikenhet är för stor för att låta bli att svara. Det är min vän i klostret. En syster jag kommit att lära känna under alla år jag besökt klostret. Hon ringer ibland. Oftare nu när jag inte kan besöka henne och klostret för några dagar av retreat. Mungiporna kan inte hejda sig att åka upp när jag hör hennes glada röst. Hon har ett smittande skratt och alltid ett leende till sin nästa. Det är som att jag sugs in i en torktumlare av värme och kärlek när jag pratar med henne. Hon ser mig, hör mig och bekräftar mig med sina översvallande ord av uppmuntran och lovord. Jag har svårt att ta till mig allt det hon säger om mig. Försöker ändå. En nunna kan ju inte ljuga, tänker jag. Vi pratar om det som rör livet och vardagen. Vi pratar om Gud och relationen till Honom.

När jag senare översvallande och glad berättar för min mamma att systern har ringt frågar hon vad nunnan har sagt för klokt den här gången. Jag försöker återge det men det blir bara det där alldagliga jag berättar om. Vilka besök de haft i klostret den senaste tiden eller om en bok hon läst. Det låter inte alls som det intressanta samtal som jag ger sken av. Inser att även om min mamma känner mig väldigt väl är jag inte säker på att hon skulle förstå eller uppleva samma eufori av känslor som jag om jag återgav alla ord som sagts. Rädslan finns också hos mig att om jag skulle berätta, skulle min upplevelse av samtalet urvattnas. Nunnans ord var riktade bara till mig och jag är inte säker på att någon annan skulle förstå betydelsen av det jag upplevde.

Dagarna går hemma. Det händer inte så mycket. Skulle de få en färg är de som himlen idag, gråa. Men plötsligt glimmar det till. På min lilla, lilla promenad till busshållplatsen och hem igen blir jag ackompanjerad av koltrastens första sång för våren. För någon annan är det bara en fågelsång men för mig blir det ett möte med skaparen själv. Skulle jag förklara eller berätta varför är jag rädd att min förnimmelse av Gud, jag där under promenaden upplever, går förlorad. Precis som med nunnans samtal behöver jag bevara mina samtal med Gud i mitt hjärta. Ibland behöver det gå en tid innan jag är redo att berätta men allt som oftast behöver gudsupplevelsen förbli en hemlighet mellan Gud och mig.

”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. ” (Luk. 2:19)