Ibland får jag flera sms på raken av döttrarna. Som ett pärlband radar de upp sig. Ett enda ord i varje sms. Även om jag skulle ha telefonen i handen hinner jag inte svara förrän nästa sms kommer. Innehållet vittnar om att det är bråttom.
”Mamma”
”Hallå”
”Mamma”
”Mamma”
”Svara”
Oron över att det hänt dem något lägger sig som en klump i magen. Oavsett vad jag gör släpper jag allt jag har för att svara dem. Oftast är det nåt enkelt jag kan hjälpa till med över telefon och klumpen löser upp sig.

Det är på de där nödrops-sms:en jag tänker på när jag vaknar. Natten har varit bedrövlig eller mer än så. Den har varit horribel. Förkylningen som föll över mig för några dagar sedan slår ut de mest basala kroppsfunktionerna på grund av mina diagnoser. Förutom hostan och den igentäppta näsan lever temperaturen i kroppen rövare, hjärndimman lägger sig som en blöt filt över mig, magen gör uppror men det värsta är smärtan som letar sig fram till nya platser i kroppen att göra ont på.
Bara efter någon timme efter det att jag somnade igår kväll vaknade jag igen av att ryggen skrek. Det var ingen molande värk, det var en ihållande räd av knivar som högg mig i ryggen. Smärtan var på en helt ny nivå. Det spelade ingen roll om jag rörde på mig, satt upp eller låg ner. Den var kvar. Tårarna rann. Tänkte att om jag bara kunde få åka in till sjukhuset och de sövde ner mig några dagar, kanske att jag skulle kunnat få slippa smärtan. I töcknet av smärtan försökte jag lägga mig ner på sidan. Som ett mantra viskade jag tyst: ”Herre, kom till min räddning. Skynda till min hjälp.” Med betoning på skynda. För jag stod inte ut. Där mitt i rabblandet av bönen från psaltaren somnade jag.

Förundrad nästintill chockerad undrar jag nu när jag ligger nyvaken om vad det var som hade hänt under natten. Efter hagelskuren av knivar i ryggen hade jag somnat och smärtan hade övergått till en mer molande och överkomlig värk, vilket hade gjort att jag kunde sova hela natten igenom. En befriande känsla infinner sig och tacksamt tänker jag att tydligen hade Någon den här gången lyssnat på mitt pärlband av rop i natten.

”Jag sökte mig till Herren och han svarade mig, han befriade mig från all fruktan.” Ps. 34:5