Klockan är 9.00, exakt och jag hör kyrkklockorna ringa på min väg in. Solljuset glittrar in genom mosaiken i kyrkfönstret. Några hälsar ”God morgon” till varandra. På altarbordet står en bukett vita blommor och några ljus brinner. Min blick vilar på Mariastatyn i trä invid sidoväggen. Duvan i guld svävar högt upp i predikstolen. Vi är nästan ett tiotal varje vardag som möts stilla i bön. Det är samma invanda ordning varje dag. Det enda som skiljer gångerna åt är vem som leder samlingen och kantorn som spelar. En välkomsthälsning, en psalm, växelvis bön från psaltaren, en bibeltext från kyrkoårets texter, ljuständning, bön, Vår Fader, välsignelsen och ett pianostycke. Rutinen blir till en storhet i all sin enkelhet. Allt är över på en kvart. När pianostycket ebbar ut lämnar jag samlingen. Stänger av min dator och börjar fundera på dagen och om det är läge att snart stiga upp ur sängen.

Efter snart ett och et halvt år utan att ha kunnat gå till kyrkan fysiskt får jag för en stund känna en skärva av samhörighet. Församlingen jag delar gemenskapen med ligger sju mil bort. Jag har ingen aning om vilka fler som tittar, har aldrig träffat någon av prästerna, kantorn eller diakonerna, förutom två, men jag vet att de finns där, live. Och de ber. I den bönen får jag stämma in i. Det finns dagar då jag inte ens orkar gå in på datorn hemifrån för att vara med. Att då veta att det pågår en bön oberoende av mig och mitt mående ger mig ro. Bönen fortsätter oavsett antal på plats i kyrkan eller på nätet. Deras uthållighet ger mig också hopp.

När prästen eller diakonen säger före bönen Vår Fader orden: ”Tillsammans med hela Guds kyrka i hela världen och genom alla tider ber vi nu den bön som Jesus har lärt oss.” Finns det en otrolig tröst för mig som inte längre kan delta fysiskt i min församling. För i Guds kyrka i hela världen rymmer alla församlingar och grenar av kristenheten. Där har vi alla, var och en, en självklar plats oavsett var vi befinner oss någonstans.

När min mamma senare i veckan ringer, berättar hon för mig att en väninna till henne har fått avsluta sina dagar på jorden. Väninna har funnits med under hela min uppväxt och under senare år har jag upplevt en speciell kontakt mellan oss då vi ha träffats. Det kunde gå år mellan gångerna och bara ett ögonblick av möte. Men ändå satte hon spår hos mig. Hon var en bönens människa och några ord hon ofta sa som avsked till mig kommer till mig ibland. ”Vi möts i bön.” sa hon. Hon i sin kammare och jag i min. På nåt sätt var det en förvissning om att bönen har andra gränser att mötas på än de vi själva sätter fysiskt.

På min ensamma väg i det inre landskapet blir morgonbönen ett litet sällskap och gemenskap, där vi möts i bön, i Guds kyrka i hela världen.

”när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.” (Matt 6:6)