Jag sitter vid köksbordet hemmavid. Från min plats kan jag se vår rönn. Vi är i mitten av september, rönnen börjar skifta färg från grön till röd-orange. Färgen är häftig, det ser nästan ut som att trädet står i brand. Framför mig på bordet ligger veckoscheman som tjejerna och jag borde fylla i. Men jag har ingen lust. Det är något med träd som fascinerar mig. Jag blir sittandes och bara tittar på vårt träd. En behaglig känsla infinner sig. I hela sitt liv står det där stadigt rotad på samma plats, det har inte bråttom någonstans. Det sträcker sig uppåt mot himlen, breder ut sig och tar sin plats. Årstider passerar och det följer med i förändringen, knoppar blir till gröna löv som på hösten blir alldeles röd-orangea för att sedan blåsa ner på marken. Blommorna på trädet blir till bär som fåglarna äter upp en kall vinterdag. Och så börjar det om igen. Trädet, tycker jag, blir bara vackrare ju mer åren går. Det är, på något sätt, förnöjsamt med tillvaron.

Tjejerna kommer in i köket med färgpennor i högsta hugg. Vi ska i alla fall få till ett veckoschema till dem. Ett var får det bli, så att de kan se vilket ansvar som vilar på dem själva. Rutinerna behöver komma på plats. De behöver fylla i för att komma ihåg. Även de mest basala grejerna behöver finnas med i början. Varje dag ska håret borstas, tänderna likaså, sängen ska bäddas och en frukt ska med till skolan. Vilka dagar ska badkläder och gympakläder med? Läxor och böcker hur har vi det med det under veckorna. När passar det bäst att vi läser dem. På kvällarna, vilka aktiviteter finns och är det något som ska med då? Finns det något som de ska hjälpa till med hemma? Ja, då ska det skrivas upp. Allt ska rymmas och få plats i tjejernas schema.

Rutiner, rutiner och återigen rutiner. Arbete och möda, vila och återhämtning. Snart behövs inte schemat utan allt ångar på i samma hjulspår, vecka efter vecka. Livet rullar på och det går ganska bra. Att likt trädet vara förnöjsam över tillvaron, dess möda och rutin, är en gåva. Gläds över att rönnen står där i vår trädgård, år ut och år in och delar med sig utav sin visdom. Ett ord från Predikaren får idag tillsammans med trädet bli min ledstjärna:

”Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.” (Pred. 3:13)

Taggade var bara förnamnet på oss. Vi skulle på konsert, min syster och jag. Det vankades en härlig sommarkonsert nära havet, bra artist och mycket folkglädje. En sån där konsert som är en fantastisk upplevelse. Solen sken och det skulle bli en ljummen kväll. Vi piffade oss lite extra. Läppglansen sken ikapp på oss, orange för min del och rosa för min syster. Förväntningarna låg i luften precis som parfymdoften låg tät över oss. Pratet om vilka låtar vi helst av allt skulle vilja höra blandades med fnitter och skratt. Min systerdotter, som då bara var några år gammal, kom in till oss. Hon tittade på oss och förstod att vi inte direkt laddade för en hemmakväll i TV-soffan. Nä, det var något annat på G. Vi kunde nästan se hur det rörde sig i huvudet på henne: ”Det här är alldeles för stort för att missa! Jag ska med!” Det var ingen fråga från hennes sida det var ett påstående. Så klart, hon ville ju också känna den glädjen vi utstrålade och vara en del av den gemenskap vi upplevde.

Det sägs att Franciskus av Assisi ha sagt till sina lärjungar: ”Predika evangelium där ni går fram och om nödvändigt – använd ord.” Det är verkligen bra. Det är med våra liv vi förmedlar vem Gud är. Är ganska säker på att Franciskus inspirerats av Jesu ord: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Joh. 13:34-35)

Det är vår kärlek till Gud och till varandra som förmedlar det glada budskapet. Vi är älskade och vi har som uppdrag att älska vidare. Kärleken förstås bäst när den ”görs”.

Min lilla systerdotter ville så gärna följa med på konserten även om hon var alldeles för liten för att förstå vart vi skulle. Det räckte för henne att se på oss systrar hur vi i glädje, kärlek, gemenskap och entusiasm laddade för konserten. Hur vi var, påverkade hennes beslut.

Min bön idag: Herre, hjälp mig leva mitt liv i kärlek till dig och till människor omkring mig, särskilt de jag har svårt för. Jag vill leva så att mina handlingar berättar om dig, låt mig bara använda ord i nödfall.

Vi satt vid middagsbordet och pratade. Lustiga frågor som är omöjliga att svara på dök upp. ”Om du bara skulle få se en enda film resten av ditt liv, vilken film skulle det då vara?” ”Om du bara fick äta en enda maträtt resten av ditt liv, vilken maträtt skulle det då vara?” ”Om du bara skulle få lyssna på en enda låt resten av ditt liv, vilken låt skulle det då vara?” Oj, va svårt det var att komma på en enda film, maträtt eller låt som verkligen är ens favorit. Det blev lättare och inte så definitivt när vi tänkte på att vi även skulle kunna nyttja varandra i familjen. Då skulle vi få fyra filmer, fyra maträtter och fyra låtar tillsammans. Det blev en betydligt enklare och lättsammare uppgift. Fast jag vet att det går att ha en enda låt, kanske inte resten av livet men under en väldigt lång period, snurrandes i huvudet.

Till helgen så är det avlusningsdagar. Ja, för er som inte vet så är det en helg där skolan uppmanar alla föräldrar i hela kommunen att inspektera sina barns huvuden efter löss. Med två långhåriga tjejer i familjen så tar det sin lilla tid. I mitt fall krävs det planering för en sådan insats. En luskamning är inte något som det självfallet finns kraft för i min värld. Kom ihåg förra året då jag vilat mig i form inför luskamningsdagarna och det gick galant, inga löss inom synhåll. Skönt, ända tills det kom ett sms en vecka senare från fröken där hon påpekade att de sett något som kröp i dotterns hår. Förtvivlat läge för mig men lycka för dottern då hon bara älskar när någon pillar i hennes hår. Det var bara att plocka fram luskammen igen. I min förtvivlan och orkeslöshet så utspelade sig en dialog i mitt huvud mellan mig och Gud.
”Varför finns dessa eländes kryp, Gud? Du verkar ju ändå ha ganska bra koll på vad du skapar så att allt i universum har sin plats och fyller en funktion. Men löss måste varit något som kröp mellan fingrarna på dig. De gör absolut ingen nytta här i världen. Det finns ingen som äter dem, de är inte speciellt vackra och de kliar. Jag orkar inte med det här.”
Tystnad en lång stund. Nästan en timme går och jag hinner mer än halva håret på dottern. Hon njuter stort utav kammandet och närheten till mig. Så hör jag rösten inom mig:
”Sara, löss är inget fel i produktionen. Löss skapade jag för att barn och föräldrar ska vara tillsammans.”
”Ja, det var ju en klok tanke Gud, men idag orkar jag verkligen inte det här också. Räcker det inte med min smärta?”
”Som din dag är, så skall din kraft ock vara. Detta är ett löfte till dig.”

Så var den där i huvudet igen sången eller psalmen som jag burit med mig en tid. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder.”

”Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara,”
detta löfte gav han mig. ” (Psalm 249, v 2)

Fingeravtrycken är hos alla människor unika. I somras läste jag en bok där författaren jämförde våra fingeravtryck med allas våra gudsbilder. Tänker att det är en fin bild. Alla är vi unika med vårt eget avtryck. I vår relation till Gud så är vi också unika. Hur vår relation till Gud ser ut speglar också vår gudsbild. Det finns ingen rätt eller fel gudsbild. För precis som Han skapat oss olika så är våra relationer till Honom unika.

Om vi tänker att vi var och en har en egen unik gudsbild. Den här gudsbilden föreställer vi oss ser ut som ett gammalt hederligt fotografi, som man kan sätta in i ett album. Om vi fogar samman alla våra kort till en enda stor bild där var och ett av fotografierna utgör en pixel, en bildpunkt, i den stora bilden. I denna stora samling av foton framträder en ny bild. Det är när vi ser den här stora bilden som jag tror vi kommer så när sanningen det går, om vem Gud egentligen är.

Vi behöver varandra för att få veta mer vem Gud är och komma närmare honom. Då gäller det att vara lyhörda, vidsynta och ödmjuka inför andras tolkningar eller relationer med Gud. Vi kan påverkas och lära av varandra men vi kan inte stöpas i exakt samma form. Det går inte att kopiera våra fingeravtryck och det tror jag inte heller att Gud vill att vi gör.

Ett annat sätt att tänka kring Gudsbilder är när vi läser vad Paulus skriver till Korinthierna: ”Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Kroppen består inte av en enda del utan av många. ”(1 Kor. 12:12,14) Likaväl som vi har fått olika gåvor att använda så har vi också olika bilder av Gud. Hela kroppen hör ihop. Allas våra olika gudsbilder är vår styrka, inte vår svaghet. När ska vi se det? Vi borde kunna rymmas under samma tak med alla våra olikheter. För det är kärleken till Gud och varandra som binder oss samman. Kärleken som är kittet. Ibland stirrar vi oss istället blinda på hur varierande vi uttrycker eller förmedlar vår tro. Hur olika vi är och hur i gengäld lika vi önskade att vi var. Visst är det lättare med de människorna där våra fotografier ser ungefär likadana ut men det skapar knappast någon dynamik. Det blir heller ingen fullständig bild av Gud.

Lyssna till ditt hjärta på vem du är och vilken relation du har med Gud. Låt Gud leda dig. Du är skapad unik med ditt alldeles egna vackra fingeravtryck.

Släkten träffades igen och som alltid skulle det ätas. Bordet dukades med fina dukar och matchande servetter. Maten togs fram och dricka blandades. Efter intagandet av maten och en stilla gemenskap dukades det av, diskades och kaffet sattes på. Fram med tårta och en ny omgång porslin. Själv var jag, som så många gånger tidigare, bara tacksam över att jag ens kunde vara med. Hjälpa till i köket var för mig en omöjlighet. Medan alla röjde upp och svischade förbi uppsökte jag en soffa i ett ensamt hörn för att vila. Funderade då på det där med att prestera och att inte kunna vara en del i att hjälpa till.

Jag kom att tänka på när min syster skulle ta studenten. Det var väldigt längesedan och jag var bara tolv år gammal. Mamma anade att det den dagen skulle komma mycket folk hem till oss. Oron var stor hos henne över var alla skulle få plats att sitta om det ösregnade. Det var mycket i köket som skulle fixas med och även en tolvåring behövde en uppgift. Hon kommenderade mig då till att be, be för sittplats åt alla släktingar och vänner, be för att solens strålar skulle hitta fram och att regnet skulle hålla sig borta. Be var en uppgift även en tolvåring klarade av.

Så låg jag där i soffan när släkten var tillsammans och mindes min uppgift. Det där var ju inte så dumt. Med min smärtsamma kropp kunde jag inte hjälpa till i köket, men där i soffan kunde jag be. Be för alla mina släktingar som möttes, för gemenskapen men också för hemresan och för livet.

Läste senare när jag kom hem i Apostlagärningarna att de första lärjungarnas bön tog så stor del av deras tid så de fick tilldela några andra tjänsten i köket. Precis tvärtemot hur vi gör idag. Idag ser vi till att uppgifterna i köket blir de viktiga och ärofyllda. De praktiska göromålen har en förmåga att ibland bli viktigare än bönen. ”De tolv kallade samman alla lärjungarna och sade: ”Det är inte riktigt att vi skall försumma Guds ord för att ordna med måltider. Nej, bröder, välj ut sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet, så sätter vi dem till sådana uppgifter. Då kan vi själva ägna oss helt åt bön och åt ordets tjänst.”  (Apg. 6:2 – 4)

Höst betyder för många en nystart av olika verksamheter i våra församlingar. Även här finns det mer eller mindre ärofyllda uppdrag enligt oss själva. Ibland vill vi eller kan vi inte vara en del av den verksamheten. Men vi kan be oavsett hur livet ser ut. Be för grannar, för den plats vi bor på, för alla de människor som går in och ut i våra kyrkor, för kassörskan på ICA och för människor vi möter.

Hur gick det då med min systers student? Regn hela förmiddagen och sol efter det att studenterna sprungit ut. Alla gäster fick sittplats, både inne och ute i trädgården, där hemma.

Jag möter en mamma i cykelstället på skolan. Har sett henne och hennes son cykla till skolan varje dag denna veckan. Vet att deras väg är lång. Kan inte låta bli utan att berömma henne för detta. Blir lite förvånad över svaret jag får, men väldigt glad och varm i hjärtat: ”Ja, visst är vi duktiga!”.

Ofta när någon ger mig en komplimang, till exempel säger vilken snygg klänning jag har på mig, så svarar jag gärna i jantelagens anda. ”Menar du den här gamla trasan? Den har jag haft så länge jag kan minnas.” Fast jag i själva verket köpte den för några veckor sedan. Har tänkt på vad det där svaret gör med den andra människan, efter mitt möte med mamman i cykelstället. Mamman bejakade och bekräftade mig med sina ord. Vi hörde på något sätt ihop. Vi hade samma åsikt och kunde identifiera oss med varandra. Båda tyckte hon var duktig och flitig i sitt cyklande med sonen till skolan. Det blev till ett positivt möte. Däremot i mitt fall med klänningen så förminskar och förnekar jag den andra med mitt svar. Här tycker någon min klänning är snygg och jag svarar väldigt osympatiskt. Den andra börjar tvivla på om klänningen verkligen är så snygg eller om hens smak är helt fel. Komplimangen faller platt, den som skulle lyfta snarare sänker oss båda. Ingen går glad därifrån.

Så tänker jag på hur jag bemöter Jesus när han säger till mig hur fin och vacker jag är som människa. ”Tja, den här gamla själen, den är inget att ha. Den är trasig och ful.” Här är någon som älskar mig mycket och ser något jag själv inte alltid ser. Hur skulle det vara om jag lyssnar istället på vad han säger till mig och bejakar det. ”Tack, för din fina komplimang. Jo, jag är fin och dyrbar i dina ögon. Tack!”

Komplimanger är något jag kan vara mer generös med och det där med att bejaka en komplimang är inte så tokigt alls.
När vi bejakar varandra så leder det till samhörighet, glädje och tacksamhet. Vi hör ju alla ihop.

Det är varmt, fuktigt och lite kvalmigt i luften. Jag står bredvid bassängkanten i badhuset i närheten där vi bor. På banorna längst bort pågår simskolan för fullt. Vår yngsta dotter som är sex år håller på att lära sig simma. Det är precis i början av terminen. Så ser jag hur simskolläraren går längs med kanten av bassängen. I badet ligger vår dotter och simmar febrilt. Till min förvåning så simmar tjejen på och klarar hela bassängen, 25 m, utan någon som helst hjälp av simskolläraren. Hur gick det där till? Med stolthet i sinnet så gratulerar jag vår dotter efter lektionen och frågar; Hur hon gjorde det där, simmade 25 meter, alldeles på egen hand? Hon svarade med en självklar röst: ”Mamma, jag sa till mig själv hela tiden, Fokusera! Fokusera! Och så gick det bra.”

Min smärta är min fängelsecell. Likt den som sitter inspärrad så har jag ingen annanstans att ta vägen. Smärtan håller mig i sitt grepp. Det blir en vardag till slut. Längden på vistelsen suddar ut minnen om livet utanför. Jag vet inget annat än de här fyra väggarna och tillvaron blir ganska okej. Det har de senaste åren funnits både kortare och lite längre stunder då jag fått permission. Det är lycka att då få andas frisk luft igen, vara smärtfri en kort tid och återerövra lite av livet. Från min cell ser jag havet lite längre bort. Då jag haft permis så har jag kunnat gå ner till strandkanten, plocka några snäckor, rulla upp byxbenen och vada ut en bit i havet medan vågorna sköljer in mot land. Så händer något, oftast oförklarligt, fångvaktarna kommer springandes med handklovarna i händerna. Det är dags att bli inburad igen. Tillbaka i cellen känns den mindre än den var förut. Väggarna kryper på mig och de är väldigt gråa. Planscherna som förnimmer hopp och smärtfri framtid är nertagna. Smärtan är tillbaka med full kraft och den känns mycket värre än tidigare.

Tänker då på vår yngsta dotter och på hennes sätt att övervinna sin inre rädsla av att inte klara av hela sträckan på 25 meter. Fokusera, blev då för två år sedan, till ett mantra för henne. Själv får jag fokusera, i min cell, på det jag tror på och som jag vet innerst inne bär mig. Ett bibelord blir till min hjälp att skärpa blicken och hänga upp nya planscher. ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.” (Jer. 29:11)

Lördagskvällar i februari/mars sitter vi hemma hos oss, i vår familj, bänkade framför Tv:n. Ballonger är uppblåsta, den rosa boan slingrar sig runt halsen och popcorn-skålarna är fyllda till brädden. Melodifestivalen, denna cirkus, som åker från stad till stad i vårt avlånga land kommer även till vår tv-soffa. Efter drygt en timmes tittande längtar vi alla efter de förlösande orden: ”Sverige vi har ett resultat.” Den känslan av spänning, förväntan och fram för allt lättnad, men med ett betydligt större allvar, infinner sig hos mig varje gång någon trolig orsak till min smärta dyker upp. ”Sara, vi har en diagnos.”

Likt melodifestivalcirkusen som drar omkring så har jag åkt land och rike runt i jakten på en diagnos. Jönköping, Uppsala, Malmö, konsulterat en professor i Göteborg och alldeles snart är jag på väg till Linköping. Jag kan säkert fylla ett A4-blad med alla dessa diagnoser jag har men som i mitt fall visat sig varit betydelselösa vad gäller min smärta. Jag har suttit i undersökningsrum, på läkarexpeditioner, legat på uppvakningsavdelning efter en titthålsoperation och på avdelningsrum efter en ovanlig röntgen då jag fått de förlösande orden: ”Sara, vi har en diagnos.” Det har varje gång varit en befrielse och en lättnad. För oavsett vad diagnosen varit så har det varit ett besked. Leva i ovisshet är värre än svaret. Diagnoserna har lett till operationer, komplicerade ingrepp, tung medicinering, akupunktur, fysioterapi och förändrad kosthållning. Vissa grejer har hjälpt något litet, andra har inte gjort någon skillnad alls och så har det även funnits de sakerna som gjort mig sämre.

Vågar inte säga det högt till våra tjejer, men efter första delfinalen i melodifestivalen så är jag ganska nöjd och vill ha final. De resterande deltävlingarna blir ofta, i mitt tycke, ganska sega. Det är då popcornen, de vackra klänningarna och pausunderhållningen fyller sin funktion. Jag får njuta av något annat under tiden i väntan på finalen. Så har det även blivit i livet, om än stundtals motvilligt. I väntan på rätt diagnos, som orsakar min smärta, så har jag fått upptäcka något annat. Njuta av det som ges till mig, inte fokusera på det jag saknar. Det är en gåva att kunna leva så fast den gåvan är ibland väldigt svår att ta emot. För visst finns stunderna då jag bara längtar efter de förlösande orden, så att ovissheten kan ge vika: ”Sara, vi har en diagnos.”

Förr tyckte jag verkligen inte om oliver. Kunde inte förstå alla dessa människor som mumsade på och kunde njuta av en skål med oliver. En typisk vuxensmak i min mening. Så blev jag påhejad av folk som sa till mig att jag kunde lära mig äta dessa små godsaker. De sa också att jag missade något av livets goda om jag lät bli att äta oliver. För att se om de hade rätt började jag testa en liten oliv i taget. Kan inte påstå att oliverna fick vara kvar så värst länge i munnen innan jag svalde dem hela eller spottade ut dem. Men efter flertalet försök så kunde jag tugga och låta oliven vara kvar i munnen. Snart åt jag dem till och med utan avsky. Skulle du fråga mig idag vad jag helst inte missar på en buffé så skulle jag svara: oliver. Numera finns det ofta en burk med oliver hemma i kylskåpet. Det går alltså att lära sig tycka om något.

När vi fick barn och skulle lära dem äta vissa smaker så fick vi veta att det tar mellan 10 och 15 gånger till dess att man lärt sig tycka om en smak. Det kör vi ofta med hemma vid köksbordet när våra tjejer rynkar på näsan åt den goda fisken. ”Smaka 15 gånger och du kommer att älska den.”

”Smaka och se att Gud är god.” (Ps 34:9) När livet rullar på och solen skiner är det lätt att smaka på Guds godhet. Men när livet gör ont och det inte alls blir som jag tänkt mig då är det betydligt svårare. För Guds godhet är densamma oavsett om jag har en motig eller glad dag. Det krävs övning, precis som med maten. Hur övar jag mig bäst i att smaka på Guds godhet? Hur kan jag behålla min inre glädje och tacksamheten inför Gud när allt runt omkring mig är ett kaos? Jag får öva i det lilla och kanske när livet är lätt. Öva en dag när livet är som en varm vårdag. Då får jag tacka för allt gott jag ser. Fortsätta att varje dag tacka Gud för det lilla. De gråa dagarna kommer när kylan tränger sig in i märgen, livet gör ont och smärtan känns som en äcklig oliv i munnen som bara växer. Då kan det sannerligen vara en prövning att tacka för Guds goda. Öva kommer jag behöva göra hela livet.

Så kan jag då ana vad Magnus Malm menar när han skriver i sin bok, Under mandelträdet: ”Det händer att jag glimtvis, och väsensskilt från förträngning, anar hur oändligt perifert fysiskt välbefinnande eller sjukdom är, i förhållande till vad Gud egentligen håller på med i mitt liv.” Alltså hur kroppen mår eller hur allt ter sig runt omkring spelar mindre roll. Det viktiga är vad Gud egentligen håller på med i mitt liv. För Gud är god och vill inget annat än godhet för mig i mitt liv.

Nu ska jag fortsätta tacka och fredagsmyset ikväll blir självklart oliver.

”Smaka och se att Gud är god.”

Jag är barnsligt förtjust i romantiska komedier. En av mina favoriter bland den genren filmer är ”You´ve got mail”. Meg Ryan spelar här Kathleen Kelly. Hon driver en liten barnboksaffär som hotas av nedläggning på grund av att en stor bokaffärskedja flyttar in precis runt hörnet av gatan. Konkurrenten, Joe Fox, spelas av Tom Hanks. De båda bokägarna mailar varandra utan vetskap om varandras rätta identitet och affärsverksamhet. Vänskap uppstår på nätet och Kathleen uppmanas av Joe att ta strid mot sin motståndare. För att peppa sig själv så får man i filmen se hur Kathleen, i sin lilla bokaffär, joggar lite lätt på stället samtidigt som hon boxar i luften. Slag efter slag i luften får hon in träff på träff i sin fantasi. Hon tar upp striden mot den stora jätten.

Någon annan som gick ut i strid var Josua. Han gick ut i strid mot Jeriko men med viss tvekan. Ett riktigt peptalk var vad han behövde för att våga. Hans uppmaning löd: ”Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.” (Josua 1:9) Josua ledde folket runt Jerikos murar, varv efter varv, och så föll den till slut. Staden kunde med lätthet besegras.

De yttre striderna är lätta att ta på. Men idag strider jag mot missmodet. Ibland känns det som att den vill äta upp mig inifrån. Den tar alltför stor plats, alldeles för mycket energi och det värsta; den fördriver glädjen och hoppet. Den lever sitt eget lilla liv inom mig. Då får jag peppa mig själv med glimten i ögat och med hjälp av texten från Josua: Sara, upp och hoppa! Stå rak i ryggen. Var tapper och stark! Mjuka upp lederna och musklerna. Trampa lite lätt på stället. Låt dig inte skrämmas. Knyt nävarna. Höj armbågarna. Jogga lätt på stället. Bli inte förskräckt. Svinga armen lätt. Måtta ett slag och ”svunga” till. Så där ja! Så ska en luft-fullträff se ut! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.

Våra inre strider ser alla olika ut. Det gäller att vi inte förlorar oss själva i dem eller att motståndaren slår ner oss. Fiendens namn kan förutom Missmodet bland annat vara Besvikelsen, Bitterheten eller Högmodet. Så var tapper och stark. Du klarar det. Glädjen och kärleken kommer att segra för Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.