Jag möter en mamma i cykelstället på skolan. Har sett henne och hennes son cykla till skolan varje dag denna veckan. Vet att deras väg är lång. Kan inte låta bli utan att berömma henne för detta. Blir lite förvånad över svaret jag får, men väldigt glad och varm i hjärtat: ”Ja, visst är vi duktiga!”.

Ofta när någon ger mig en komplimang, till exempel säger vilken snygg klänning jag har på mig, så svarar jag gärna i jantelagens anda. ”Menar du den här gamla trasan? Den har jag haft så länge jag kan minnas.” Fast jag i själva verket köpte den för några veckor sedan. Har tänkt på vad det där svaret gör med den andra människan, efter mitt möte med mamman i cykelstället. Mamman bejakade och bekräftade mig med sina ord. Vi hörde på något sätt ihop. Vi hade samma åsikt och kunde identifiera oss med varandra. Båda tyckte hon var duktig och flitig i sitt cyklande med sonen till skolan. Det blev till ett positivt möte. Däremot i mitt fall med klänningen så förminskar och förnekar jag den andra med mitt svar. Här tycker någon min klänning är snygg och jag svarar väldigt osympatiskt. Den andra börjar tvivla på om klänningen verkligen är så snygg eller om hens smak är helt fel. Komplimangen faller platt, den som skulle lyfta snarare sänker oss båda. Ingen går glad därifrån.

Så tänker jag på hur jag bemöter Jesus när han säger till mig hur fin och vacker jag är som människa. ”Tja, den här gamla själen, den är inget att ha. Den är trasig och ful.” Här är någon som älskar mig mycket och ser något jag själv inte alltid ser. Hur skulle det vara om jag lyssnar istället på vad han säger till mig och bejakar det. ”Tack, för din fina komplimang. Jo, jag är fin och dyrbar i dina ögon. Tack!”

Komplimanger är något jag kan vara mer generös med och det där med att bejaka en komplimang är inte så tokigt alls.
När vi bejakar varandra så leder det till samhörighet, glädje och tacksamhet. Vi hör ju alla ihop.

Det är varmt, fuktigt och lite kvalmigt i luften. Jag står bredvid bassängkanten i badhuset i närheten där vi bor. På banorna längst bort pågår simskolan för fullt. Vår yngsta dotter som är sex år håller på att lära sig simma. Det är precis i början av terminen. Så ser jag hur simskolläraren går längs med kanten av bassängen. I badet ligger vår dotter och simmar febrilt. Till min förvåning så simmar tjejen på och klarar hela bassängen, 25 m, utan någon som helst hjälp av simskolläraren. Hur gick det där till? Med stolthet i sinnet så gratulerar jag vår dotter efter lektionen och frågar; Hur hon gjorde det där, simmade 25 meter, alldeles på egen hand? Hon svarade med en självklar röst: ”Mamma, jag sa till mig själv hela tiden, Fokusera! Fokusera! Och så gick det bra.”

Min smärta är min fängelsecell. Likt den som sitter inspärrad så har jag ingen annanstans att ta vägen. Smärtan håller mig i sitt grepp. Det blir en vardag till slut. Längden på vistelsen suddar ut minnen om livet utanför. Jag vet inget annat än de här fyra väggarna och tillvaron blir ganska okej. Det har de senaste åren funnits både kortare och lite längre stunder då jag fått permission. Det är lycka att då få andas frisk luft igen, vara smärtfri en kort tid och återerövra lite av livet. Från min cell ser jag havet lite längre bort. Då jag haft permis så har jag kunnat gå ner till strandkanten, plocka några snäckor, rulla upp byxbenen och vada ut en bit i havet medan vågorna sköljer in mot land. Så händer något, oftast oförklarligt, fångvaktarna kommer springandes med handklovarna i händerna. Det är dags att bli inburad igen. Tillbaka i cellen känns den mindre än den var förut. Väggarna kryper på mig och de är väldigt gråa. Planscherna som förnimmer hopp och smärtfri framtid är nertagna. Smärtan är tillbaka med full kraft och den känns mycket värre än tidigare.

Tänker då på vår yngsta dotter och på hennes sätt att övervinna sin inre rädsla av att inte klara av hela sträckan på 25 meter. Fokusera, blev då för två år sedan, till ett mantra för henne. Själv får jag fokusera, i min cell, på det jag tror på och som jag vet innerst inne bär mig. Ett bibelord blir till min hjälp att skärpa blicken och hänga upp nya planscher. ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.” (Jer. 29:11)

Lördagskvällar i februari/mars sitter vi hemma hos oss, i vår familj, bänkade framför Tv:n. Ballonger är uppblåsta, den rosa boan slingrar sig runt halsen och popcorn-skålarna är fyllda till brädden. Melodifestivalen, denna cirkus, som åker från stad till stad i vårt avlånga land kommer även till vår tv-soffa. Efter drygt en timmes tittande längtar vi alla efter de förlösande orden: ”Sverige vi har ett resultat.” Den känslan av spänning, förväntan och fram för allt lättnad, men med ett betydligt större allvar, infinner sig hos mig varje gång någon trolig orsak till min smärta dyker upp. ”Sara, vi har en diagnos.”

Likt melodifestivalcirkusen som drar omkring så har jag åkt land och rike runt i jakten på en diagnos. Jönköping, Uppsala, Malmö, konsulterat en professor i Göteborg och alldeles snart är jag på väg till Linköping. Jag kan säkert fylla ett A4-blad med alla dessa diagnoser jag har men som i mitt fall visat sig varit betydelselösa vad gäller min smärta. Jag har suttit i undersökningsrum, på läkarexpeditioner, legat på uppvakningsavdelning efter en titthålsoperation och på avdelningsrum efter en ovanlig röntgen då jag fått de förlösande orden: ”Sara, vi har en diagnos.” Det har varje gång varit en befrielse och en lättnad. För oavsett vad diagnosen varit så har det varit ett besked. Leva i ovisshet är värre än svaret. Diagnoserna har lett till operationer, komplicerade ingrepp, tung medicinering, akupunktur, fysioterapi och förändrad kosthållning. Vissa grejer har hjälpt något litet, andra har inte gjort någon skillnad alls och så har det även funnits de sakerna som gjort mig sämre.

Vågar inte säga det högt till våra tjejer, men efter första delfinalen i melodifestivalen så är jag ganska nöjd och vill ha final. De resterande deltävlingarna blir ofta, i mitt tycke, ganska sega. Det är då popcornen, de vackra klänningarna och pausunderhållningen fyller sin funktion. Jag får njuta av något annat under tiden i väntan på finalen. Så har det även blivit i livet, om än stundtals motvilligt. I väntan på rätt diagnos, som orsakar min smärta, så har jag fått upptäcka något annat. Njuta av det som ges till mig, inte fokusera på det jag saknar. Det är en gåva att kunna leva så fast den gåvan är ibland väldigt svår att ta emot. För visst finns stunderna då jag bara längtar efter de förlösande orden, så att ovissheten kan ge vika: ”Sara, vi har en diagnos.”

Förr tyckte jag verkligen inte om oliver. Kunde inte förstå alla dessa människor som mumsade på och kunde njuta av en skål med oliver. En typisk vuxensmak i min mening. Så blev jag påhejad av folk som sa till mig att jag kunde lära mig äta dessa små godsaker. De sa också att jag missade något av livets goda om jag lät bli att äta oliver. För att se om de hade rätt började jag testa en liten oliv i taget. Kan inte påstå att oliverna fick vara kvar så värst länge i munnen innan jag svalde dem hela eller spottade ut dem. Men efter flertalet försök så kunde jag tugga och låta oliven vara kvar i munnen. Snart åt jag dem till och med utan avsky. Skulle du fråga mig idag vad jag helst inte missar på en buffé så skulle jag svara: oliver. Numera finns det ofta en burk med oliver hemma i kylskåpet. Det går alltså att lära sig tycka om något.

När vi fick barn och skulle lära dem äta vissa smaker så fick vi veta att det tar mellan 10 och 15 gånger till dess att man lärt sig tycka om en smak. Det kör vi ofta med hemma vid köksbordet när våra tjejer rynkar på näsan åt den goda fisken. ”Smaka 15 gånger och du kommer att älska den.”

”Smaka och se att Gud är god.” (Ps 34:9) När livet rullar på och solen skiner är det lätt att smaka på Guds godhet. Men när livet gör ont och det inte alls blir som jag tänkt mig då är det betydligt svårare. För Guds godhet är densamma oavsett om jag har en motig eller glad dag. Det krävs övning, precis som med maten. Hur övar jag mig bäst i att smaka på Guds godhet? Hur kan jag behålla min inre glädje och tacksamheten inför Gud när allt runt omkring mig är ett kaos? Jag får öva i det lilla och kanske när livet är lätt. Öva en dag när livet är som en varm vårdag. Då får jag tacka för allt gott jag ser. Fortsätta att varje dag tacka Gud för det lilla. De gråa dagarna kommer när kylan tränger sig in i märgen, livet gör ont och smärtan känns som en äcklig oliv i munnen som bara växer. Då kan det sannerligen vara en prövning att tacka för Guds goda. Öva kommer jag behöva göra hela livet.

Så kan jag då ana vad Magnus Malm menar när han skriver i sin bok, Under mandelträdet: ”Det händer att jag glimtvis, och väsensskilt från förträngning, anar hur oändligt perifert fysiskt välbefinnande eller sjukdom är, i förhållande till vad Gud egentligen håller på med i mitt liv.” Alltså hur kroppen mår eller hur allt ter sig runt omkring spelar mindre roll. Det viktiga är vad Gud egentligen håller på med i mitt liv. För Gud är god och vill inget annat än godhet för mig i mitt liv.

Nu ska jag fortsätta tacka och fredagsmyset ikväll blir självklart oliver.

”Smaka och se att Gud är god.”

Jag är barnsligt förtjust i romantiska komedier. En av mina favoriter bland den genren filmer är ”You´ve got mail”. Meg Ryan spelar här Kathleen Kelly. Hon driver en liten barnboksaffär som hotas av nedläggning på grund av att en stor bokaffärskedja flyttar in precis runt hörnet av gatan. Konkurrenten, Joe Fox, spelas av Tom Hanks. De båda bokägarna mailar varandra utan vetskap om varandras rätta identitet och affärsverksamhet. Vänskap uppstår på nätet och Kathleen uppmanas av Joe att ta strid mot sin motståndare. För att peppa sig själv så får man i filmen se hur Kathleen, i sin lilla bokaffär, joggar lite lätt på stället samtidigt som hon boxar i luften. Slag efter slag i luften får hon in träff på träff i sin fantasi. Hon tar upp striden mot den stora jätten.

Någon annan som gick ut i strid var Josua. Han gick ut i strid mot Jeriko men med viss tvekan. Ett riktigt peptalk var vad han behövde för att våga. Hans uppmaning löd: ”Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.” (Josua 1:9) Josua ledde folket runt Jerikos murar, varv efter varv, och så föll den till slut. Staden kunde med lätthet besegras.

De yttre striderna är lätta att ta på. Men idag strider jag mot missmodet. Ibland känns det som att den vill äta upp mig inifrån. Den tar alltför stor plats, alldeles för mycket energi och det värsta; den fördriver glädjen och hoppet. Den lever sitt eget lilla liv inom mig. Då får jag peppa mig själv med glimten i ögat och med hjälp av texten från Josua: Sara, upp och hoppa! Stå rak i ryggen. Var tapper och stark! Mjuka upp lederna och musklerna. Trampa lite lätt på stället. Låt dig inte skrämmas. Knyt nävarna. Höj armbågarna. Jogga lätt på stället. Bli inte förskräckt. Svinga armen lätt. Måtta ett slag och ”svunga” till. Så där ja! Så ska en luft-fullträff se ut! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.

Våra inre strider ser alla olika ut. Det gäller att vi inte förlorar oss själva i dem eller att motståndaren slår ner oss. Fiendens namn kan förutom Missmodet bland annat vara Besvikelsen, Bitterheten eller Högmodet. Så var tapper och stark. Du klarar det. Glädjen och kärleken kommer att segra för Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.

Luften var alldeles hög och klar. Inte ett moln på himlen. Solen värmde min trötta kropp. Skogens färger reflekterade maximalt. Det kändes som att skogen aldrig varit så grön som just då, himlen aldrig så blå som då och marken aldrig så skiftande som då. Livsglädjen pyste upp ur mitt inre. Skogspromenaden var ljuvlig och med livsglädjen pulserandes kändes det som att jag ville brista ut i sång: ”Glad att få leva, att bara få finnas i denna Guds sällsamma värld.” (Psalmer och sånger 644)

När jag kom hem tog jag fram en bok ur bokhyllan som jag köpte för många, många år sedan. En, liten, tjock bok; ”12 000 saker som gör mig glad” Inspirerad av boken och psalmen så började jag skriva ner saker som gör mig glad:

knäckebröd med ost
sopsortering
blåbär
orange rosor på köksbordet
tandtråd
en blick över bordet
skogspromenad
sms-pling i telefonen
klia någon på ryggen
golvvärme
fredagar
en ny teflon-stekpanna
titta på film i sängen
popcorn med annan smak än salt
sova middag
ta en stund i taget
hjältar
vykort i postlådan
få en kyss eller två
ordet ”eyelashes”
sommarminnen
ett gurglande skratt från övervåningen
”My way” med Frank Sinatra
lösa sudoku
bläddra i en resekatalog och drömma sig bort
planera en överraskning
servett-förråd
bjuda någon på glass
ösregn
äpplen på äppleträdet
nyputsade fönster
uttrycket: ”gör ej idag vad din mamma kan göra imorgon.”
erkänna när man har fel
vänskap
tillit
andra versen i psalm 644 ”Glad att få leva de solljusa stunder, när livet är blommor och sång.
Glad att få leva, när prövningen kommer, och dagen blir töcknig och lång.
Glad att Gud lyssnar på bönen jag beder och vet vad mitt hjärta begär.
Glad att Gud svarar och hjälpen mig sänder, han vet vad bäst för mig är.”

Vi var på väg igen mot kusten för en liten minisemester förra helgen. Det blev ett stopp på ett mysigt café i retrostil. När vi hade bullat upp vad vi skulle ha och betalningen föll på min lott, så fick jag syn på den lilla lappen. Den satt på kortläsaren precis ovanför displayen. Jag blev glad när jag läste den och tackade kassörskan för den uppmuntrande texten. Våra tjejer som stod bredvid mig undrade förstås vad jag menade. Uppmanade dem att läsa själva. Vår yngsta dotter har inte kunnat läsa så värst länge så det tog en liten stund innan hon fick med orden och även kunde ta till sig innebörden. Så sken hon upp i ett stort leende och jag förstod att hon fattat grejen. På lappen stod: ”Du är så fin idag!”

Vi behöver den påminnelsen ofta i våra liv. För det är just precis det vi är: Fina! I födelsedagspresent i somras fick jag en rund vacker bricka med en positiv text. Brickan står, när jag inte använder den, på en framträdande plats i köket så att när jag kommer in i köket syns brickan och oftast går jag därifrån lite gladare. På brickan står texten: ”Älskad, Värdefull, Dyrbar och Allmänt bra.” Alla borde få en sådan bricka i födelsedagspresent. Jag tänker att vi inte kan få nog av uppmuntrande ord. Vi borde strategiskt placera ut dem på lite oväntade ställen till varandra. Caféet är ett föredöme i det. Alla behöver varje dag få höra hur fina, älskade, underbara och sköna de är.

Du är så fin idag!

Det går inte längre att räkna alla de gångerna som jag har önskat mig ett brutet ben med stort gips istället för smärta i magen. Ett gipsat ben går att se men en smärtsam mage är det ingen som ser. Vet heller inte hur många gånger jag fått höra; ”Det syns inte på dig att du är sjuk, du ser ju så fräsch ut.” Jag kan hålla med om att det inte syns på mig hur ont jag har. Tröttheten som kommer med smärtan kan ibland skymta fram men oftast håller jag mig hemma de värsta dagarna, då ser definitivt ingen mig. Min man har som vana att fråga mig hur det är. Inte heller han ser alltid på mig hur jag mår, men han stannar upp och lyssnar in mig. Ett tag redogjorde jag med hjälp av en skala mellan ett och tio, för att på ett enkelt sätt, tala om för honom hur jag mådde. Ett var en toppenbra dag och tio var värsta tänkbara dagen. Han vet hur jag mår för att han inte bara litar till sina ögon. Öronen och hjärtat spelar en viktig roll i hur han ska få reda på sanningen om hans frus mående. Vad hör han mig säga och vad känner han in i sitt hjärta.

Tänker att kanske, med betoning på kanske, var det något i stil med det här Jesus menade när han i bergspredikaren pratade om det ogrumlade ögat.

”Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.” (Matt 6:22-23)

För många år sedan jobbade jag på ett sjukhuslaboratorium. Där analyserade vi bland annat blodprover. För att veta att svaren som kom ut var rätt och riktiga använde vi oss utav en kontroll. Denna kontroll analyserade vi på samma sätt som de andra blodproverna. Vi visste vad svaret på kontrollen skulle bli. Stämde svaret på kontrollen kunde vi lita på att blodproverna hade analyserats på ett riktigt sätt och att svaren på dem var så nära sanningen vi kunde komma.

Jag är ofta alldeles för snabb på att skaffa mig en egen uppfattning om en människa utav det jag ser. Den bilden jag ser kanske inte alls stämmer med den livsberättelsen som finns inom henne. Därför blir mitt inre plågat med en, av mig själv, påhittad berättelse. Dessutom, om det vill sig illa, sprider jag kanske min påhittade sanning vidare. Då får även andra en falsk bild. För att ögat inte ska vara grumlat behöver jag verifiera det jag ser med mina öron och hjärta också. Jag behöver köra en kontroll, en hjärtats kontroll.

Nu är den här. Jag har både bävat och längtat efter den i sommar; tystnaden. Våra flickor är på fritids och min livskamrat jobbar. Huset är alldeles tomt, jag går omkring och lyssnar efter ljud, efter barnskratt, efter ett rop eller efter någon som pratar. Hör inget för tystnaden och stillheten har sänkts sig över hemmet. Minnesbilder från sommaren gör sig påminda.

Min livskamrat och jag är verkligen inga konstkännare men en eftermiddag tog vi cyklarna och hojade iväg till ett sommargalleri. Det låg i en gammal ladugård precis intill ett boningshus. När vi hade parkerat cyklarna så kom det ut en äldre herre ur huset. Han berättade lite om tavlorna och att han under vintern köper in konst från olika platser för att sedan ställa ut och sälja på sommaren. Sedan blev han tyst och sa inget mer. Det var tavlor, glaskonst och någon skulptur i brons. Sakta rörde vi oss från det ena föremålet till det andra i tystnad. När vi senare lämnade ladugården bakom oss pratade vi om besöket och berömde mannen med konsten, att han hade förblivit tyst under vår vistelse. Han lät konsten tala till oss i tystnaden.

Ett annat minne som jag har från sommaren är alla tidiga mornar som min livskamrat och jag varit ute och gått. Runt sju har vi gett oss iväg och varit tillbaks lagom till frukost vid åtta, halv nio. Det har varit en lyx för oss att få vara tillsammans själva utan någon annan. Ofta har vi gått i tystnaden. I tystnaden har vi lyssnat in varandra.

Hösten är snart här och tystnaden kommer så småningom bli vardag igen i mitt liv. I den tystnad som jag bävat efter finns ensamheten och sjukdomen som gör mig oförmögen att finnas med i ett sammanhang. Men i den tystnad som jag stundtals längtat efter i sommar bor det kravlösa och stillheten. De gemensamma promenaderna på morgonen vid sju längs med ett hav har bytts ut till skogen hemmavid i ensamhet. Där i skogen, som nu täcks av ett lila hav av ljung, får jag i tystnaden vila och lyssna inåt. ”I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav.” (ur SvP 522)

Snart är det skolstart. På våra tjejers skola, vid skolstarten, så brukar lärarna sjunga sången ”Galen i glass”. Medan de står där på skolgården och sjunger så kommer glassbilen inkörandes med sitt ”plingeling” och glass till alla barnen, under jubel och skratt. ”Galen, ja, jag är galen i glass.” Är man galen så är man riktigt såld i något. Säg det barn som inte älskar glass, som inte är galen i glass.

Galenskap kan vara något vackert och den gör mig glad. För på något sätt har den människan som är lite galen bestämt sig för att följa sitt hjärtas innersta röst. Hon har bestämt sig för att göra det hon mår bra utav och älskar. Galenskapen kan vara ett uppbrott men kan definitivt vara att stå kvar.

I sommar har jag läst en bok om Franciskus av Assisi. Rikemanssonen som lämnade allt, sitt arv och sin familj för att följa sitt hjärtas innersta röst. Han ansågs helgalen utav sin omgivning. Hans uppbrott störde säkert en hel del människor i deras lunk och vardag. För det kan vara jobbigt att stå bredvid när någon lyssnar inåt och inte utåt, på vad alla runt omkring tycker. I sin ungdom hade Franciskus en dröm om att bli riddare men fångenskap och sjukdom förändrade hans plan. Han upptäckte Guds kärlek och måste blivit förälskad i Gud. För när man är förälskad kan man nästan göra vad som helst för kärleken. Det som också hände med Franciskus, och som händer med alla, var att när han funnit kärleken ville han ge den vidare. Franciskus var galen i Gud. Den kärlek som han fann när han lyssnade inåt kom att rubba hela hans liv. De tre ord som präglade hans liv var enkelhet, ödmjukhet och samhörighet.

Jag både hissnar och skräms över berättelsen om Franciskus liv. Han övergav allt i kärleken till Gud. Hur ska jag kunna ta till mig det och inspireras av honom utan att det blir mig för övermäktigt. Min livskamrat brukar säga till mig, när jag ibland grips av panik över hur mycket som ska göras eller övervinnas: ”Sara, dela upp elefanten i små bitar”. Kanske är det så jag får göra med min tillit till Gud och säkert så Franciskus också gjorde. Ta en liten bit i taget. Börja med små, små böner sagda några gånger per dag. Bönen; ”Tack, hjälp och förlåt, Gud” kan räcka långt i början. De små bönerna blir snart till fem minuter och så småningom ännu mer. Sakta men säkert växer tilliten och kärleken till Gud.

”Galen, ja, jag är galen i Gud.”