Längtan kan vara så mycket och göra så mycket med mig. Ibland är jag rädd för längtan, kanske inte för längtan i sig, utan mer vad som händer med mig om det jag längtar efter inte skulle gå i uppfyllelse. Min man har berättat att när vi träffades, innan vi blev tillsammans, så hade jag sagt till honom att jag inte ville ha några barn. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag kan ha yttrat något sådant. Jag har ju alltid älskat barn. Kanske berodde det på att jag i det skeendet i livet inte ens vågade hoppas på att jag skulle möta en man att dela livet med, hur skulle jag då kunna släppa på längtan efter barn också. Rädslan var antagligen för stor för att ens våga längta.

Det kan finnas en sorg i längtan också. Så enkelt men ack så jobbigt, om solen inte skulle titta fram under ens sommarsemester på fyra veckor. Ett helt år har man gått och längtat, längtat efter solen och så regnar hela semestern bort. Det är klart sorgen bor i längtan också. Likaväl finns den stora glädjen i längtan. När hoppet och drömmar förenas och blir till verklighet.

Strax innan sommaren fick jag ett sms av en vän. Vi hade några dagar tidigare lunchat tillsammans på ett av stans alla caféer. Våra luncher blir ofta långa med mycket prat om livet. Hon skrev att hon såg fram emot hösten då vi skulle luncha tillsammans igen och så avslutade hon med orden; ”tänk att längtan kan vara så fint”. Längtan är också vacker.

I längtan bor risken att den övergår till ett jagande. Då behåller den inte sin skönhet längre utan går sönder en bit. Längtan blir rastlös och forcerande.

Det finns så mycket att längta efter, men längtans moder eller den stora längtans ursprung tänker jag ändå är längtan efter kärlek. Längtan efter att vara älskad. Jag tror vi alla bär på det innerst inne, hela tiden. Vi vill alla vara älskade. Tänker mig längtan som en hink och fylls den på med kärlek, så stillas den längtan i oss som vill skena iväg till ett jagande. För mig är Gud kärleken. Han finns i all kärlek och älskar oss så ogreppbart mycket. Bejakar jag hans kärlek så fylls min hink på och mitt jagande stillas.

Under en längre period har jag inte haft möjligheten att gå på gudstjänster. Så en höst för några år sedan hittade jag en gemenskap som samlas varje fredag till bön. I stillheten och i bönen möts livserfarna människor, män och kvinnor som brottats, kämpat och vandrat tillsammans med Gud en längre tid än vad jag gjort. Här får jag fylla på min hink tillsammans med andra. Det var först när jag kom hem efter min första gång där som jag kom på mig själv om en längtan som gjort sig påmind; längtan efter en gemenskap med Gud tillsammans med andra.

Vi befinner oss nästan exakt mitt i sommaren idag. Igår åkte vår familj ner mot havet och mina föräldrars sommarstuga. Då vi passerade bondgården, där de säljer grönsaker och där man även kan plocka jordgubbar och majs, utbrast vår yngsta dotter att vi behöver plocka jordgubbar. Vi behöver det för att det är en rolig aktivitet som hör sommaren till. Kanske är det dags så här i mitten av sommaren att göra en resumé, vad har vi gjort som vi njutit av och är tacksamma för? Och vad har vi kvar av saker vi skulle vilja göra, såsom att gå i ett stort land av jordgubbsplantor och äta sig mätta på färska jordgubbar.

Förutom att vi befinner oss mitt i sommaren så befinner jag mig idag nästan mitt i livet, då jag fyller strax över fyrtio (om jag får uppleva ett medel-livslångt liv). Kanske är det dags att tänka till och fundera på vad livet har gett mig hittills och vad är jag tacksam för. Lever jag i min dröm? Har jag önskningar som jag ännu inte upplevt? Är jag den människa jag vill vara? Ger jag tillräckligt med tid till de människorna jag älskar?

Hemma är det fest på nyårsafton. Då summerar vi året som gått. Minns tillbaka på stunder av glädje och av sorg. Vi gör en 5-i-topp-lista på årets fem bästa. Det blir som en lite tacksägelselista. Saker vi gjort eller fått som vi är tacksamma för. När klockan närmar sig tolv tar vi fram en rislykta. En sån där lykta ni vet som man tänder eld på och som sakta stiger mot skyn. På den här rislyktan skriver vi ner de drömmar och önskningar vi har inför det nya året. Allt får komma med, små drömmar och stora drömmar. Personliga önskningar och önskningar som rör hela familjen. Sen vid tolvslaget släpper vi iväg lyktan upp mot himlen. Till Gud med våra drömmar och böner.

Ibland är det klokt, kanske på sin födelsedag eller på nyårsafton, att stanna upp och fundera på var jag är i livet, var mina drömmar är och vad jag är tacksam för. Lämna det till Gud och tillsammans med honom leva livet.

Ögonen glittrade på vår yngsta dotter. Hon hade precis varit hos frisören och rakat av delar av sitt långa, ljusa hår. Det hade blivit exakt så coolt som hon ville ha det. Jag hade stått bredvid med skräckblandad förtjusning. Vi kom fram till att det var väldigt modigt gjort av henne.

Kom då att tänka på en annan modig kvinna som jag läste mycket om för några år sedan. Den våren hade jag varit sjukskriven i flera år, gjort flera operationer men inget hade hjälpt mig mot min smärta. Nu hade man hittat en ny trolig orsak till det som gjorde så ont och jag stod i begrepp att göra ett nytt ingrepp i min mage. Skulle det den här gången hjälpa mig mot min smärta, den som påverkade hela våra liv? Mitt hopp var stort men samtidigt kände jag mig som en fegis. Att läsa om någon som lider ungefär på samma sätt som en själv kan ofta bli till en styrka. Hittade berättelsen om kvinnan med blödningar i evangelierna. Hon var kvinna; check! Hon led av en kvinnosjukdom; check! Hon hade lidit flera år; check! Hon hade gått till flertalet läkare utan att få hjälp; check! Hon hade stundtals blivit sämre; check! Hon var modig; INTE check på den! Där gick våra vägar isär. Hon hade modet att lita på Gud. Bara hon fick vidröra tofsen på Jesu mantel så trodde hon att hon skulle bli frisk. Och mycket riktigt, hennes tro hjälpte henne.

Den där morgonen, på dagen, innan ingreppet satt jag i min fåtölj och tänkte på kvinnan med blödningarna. Jag tog sats och bestämde mig för att vara modig och våga tro. Överlämnade mig helt åt Gud den dagen. Formade min bön: ”Låt mig röra vid din mantels tofs då du går förbi.” Kände modet i hela kroppen. Min rädsla var stor men friden var större. Spänningen fanns där också, skulle detta vara den dagen då jag blev helad? Allt knöt jag ihop och la tillsammans med mig själv i Guds famn. Vilade i psaltarordet; ”jag är helt i din hand”. Hela jag, hela tiden.

Ingreppet tog flera timmar och tillbaka på sjukhussalen förklarade läkaren med fina ord att de inte gjort något utan bara tittat samt tagit en hel del röntgenbilder. De var nöjda med bilderna och till hösten kunde jag räkna med ett nytt ingrepp på ett större sjukhus.

Ingenting hade alltså hänt med min smärta. Jag var säker på att Han inte hade synts till med sin tofs den dagen. Inte just då så skulle jag bli frisk. Vad skulle hända med min tro och tillit efter denna dag. Hur skulle jag komma över att jag fortfarande var sjuk, jag som varit så säker på Guds helande tofs. Konstigt nog var friden stor. Besvikelsen infann sig aldrig. Insåg att för mig hade resultatet av ingreppet varit det viktigaste. Det låg en lång härlig sommar framför oss. Längtan efter att bli smärtfri var stor. Resultatet, kroppsligen, blev inte alls det jag hade sett framför mig. Jag som trodde så innerligt på att jag skulle bli frisk denna dag, men de hade bara tagit några röntgenbilder. Istället blev resan till resultatet det verkligt viktiga; att upptäcka modet inom mig och känna tillit till Gud.

Tofsen blev, för mig, en symbol för modet. Modet att fortsätta våga tro på det omöjliga.

Under semestern några veckor senare, efter ingreppet, var vi inne i en inredningsaffär och där låg det; ett bokmärke med tillhörande tofs. Jag köpte två, en till mig själv och en till en nära vän som jag visste också var i behov av modet. Tofsen ligger nu i min bibel nära kvinnan som vågade och vann allt i sin tillit till Jesus.

”När Jesus var på väg dit pressade sig hela mängden på honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade gjort av med allt hon ägde på läkare men inte lyckats bli botad av någon. Nu kom hon bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, och genast upphörde blödningen. Då sade Jesus: ”Vem var det som rörde vid mig?” När ingen ville svara sade Petrus: ”Mästare, alla knuffas ju och tränger sig på dig.” Men Jesus sade: ”Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.” När kvinnan förstod att hon var upptäckt kom hon darrande fram och föll ner för honom och berättade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och att hon genast hade blivit botad. Då sade han till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”
                                                                                                                                          (Luk. 8:42-48)

Det finns få platser på jorden som har en så kroppslig inverkan på mig, som att få se horisonten långt där borta. Ända sedan jag var nyfödd har mina föräldrar, syskon och jag tillbringat somrarna vid en lång sandstrand med ett stort hav och en fantastisk horisont. När mina syskon och jag var små gick vi ofta ner till stranden på sommarkvällarna för att se solnedgången men också för att avsluta dagen med ”Gud som haver”. Bönen på stranden följde med mig och som ung vuxen blev det ännu fler stunder på stranden med blicken fäst ut mot horisonten. Ofta, eller nästan alltid, var jag där ensam pratandes med Gud. Det var här jag fann stillheten och Gud i den. ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” (PS46:11), blev ett ledord för mig. För mig blev Gud och horisonten något som hörde ihop.

På stranden, med blicken fäst mot horisonten, har jag skrattat och gråtit. Där har vi haft sena grillkvällar, goa picknickar med tända värmeljus, lekfulla baddagar, långa promenader, en romantisk förlovning och läst många böcker. Det som innefattat livet har också funnits med vid horisonten.

Vad är det då denna blick ut mot horisonten, detta spikraka streck, gör med mig? Min livskamrat säger att han ser på mig hur jag kommer till ro när jag får möta horisonten. Hur lugnet sänker sig över mig och jag bara är. Även när vågorna går höga så känner jag frid i kroppen. Där när himmeln möter jorden. Att stå där på sandstranden och blicka ut mot horisonten känns så oändligt, ogripbart och ovetandes. Som Gud är för mig. Ändå ger det mig ett sådant lugn. Jag får erfara Gud i horisonten. Det är där jag finner ro. En psaltarvers som förmedlar horisont för mig är ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning.” (PS 62:2)

Oavsett vågor eller en spegelblank yta, när jag ser horisonten så får jag ro.

Var finns den plats där du finner ro, den plats som förnimmer Gud i ditt liv?

”Åh, nu har de köpt en ny bil. Va fin den är, finare än våran.” ”Oj, hur kan han ha hunnit med så mycket i sitt liv. Redan chef och endast 32 år.” ”Tjänar de så bra med pengar? Hm, och jag skrapar nog inte ens ihop hälften.” ”Ikväll kände jag mig riktigt snygg och smal i mina kläder, i jämförelse med de andra.”

Tankarna virvlar runt i huvudet. Skäms lite för vad jag tänker på. Händer titt som tätt att jag jämför mig med andra. Hur står jag i konkurrensen? Är jag bättre, finare, rikare? Hur ser min karriär ut i för hållande? Håller vårt hus måttet? Är jag snygg nog?
Det kan vara utbildning, karriär, lön, ålder eller utseende som jag jämför. Men, vad gör de tankarna med mig som människa? Förutom att jag skäms lite eller ganska mycket? Leder de här tankarna till något bättre i mitt liv? Nä, snarare gör dem mig till ett mindre ”jag”. Tycker jag andra lyckas bättre med exempelvis högre lön, framgångsrikare karriär eller snyggare bil så gnager ett uns av misslyckande inombords på mig. Jag bidrar till min egen förminskning och känslan av att vara värdelös infinner sig. Det finns andra gånger då jag istället känner mig lite förmer än andra, kanske lite snyggare eller lite mer påläst, mitt ego växer. Då slår jag mig själv för bröstet lite väl hårt och mitt ”jag” får orimligt stora proportioner. Oavsett hur jämförelsen slutar så hamnar jag själv alltid på minus och tomheten växer inombords på mig.

Vill inspireras av Jesus i mitt liv och tänker på vad han skulle ha sagt om mina tankar.

De kom till Kapernaum. Och när Jesus var hemma igen frågade han dem: ”Vad var det ni talade om på vägen?” De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av de som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.”
(Mark 9:33-35)

Efter en lång tids sjukdom vet jag vad som gett mig mest glädje. Det är när någon gjort något litet för mig. Det kan ha varit ett sms, ett vykort på posten, ett telefonsamtal eller det bästa; när någon kommit hem till oss och satt sig i en av våra fåtöljer, lyssnat och pratat, skrattat och gråtit med mig utan några som helst krav på att jag skulle vara pigg. Tacksamheten och glädjen var som störst till dessa människor som tog sig tid och engagemang. Då spelade det ingen roll hur mycket personen som satt i fåtöljen bredvid tjänade, hur snygg vykortsskrivaren var eller hur snabb karriärsklättring sms-skickaren gjort. Det betydelsefulla då var att någon stöttade mig, i en tuff tid. Tänker då igen på Jesus och hans ord. Vad rätt han hade när han sa till lärjungarna att det finaste är att tjäna varandra.

Försommaren är inte bara ljuvlig, den för med sig en del jobb också. Bland annat ska häcken klippas. I vår familj är det VI, min man och jag, som klipper häcken. Nja, det är en sanning med modifikation. Jag gör egentligen inte så mycket, jag sätter på kaffet, hejar på, säger om det är rakt klippt och stöttar så långt det är möjligt. Det är min man som klipper, räfsar upp grenarna och kör bort sopsäckarna till tippen. Men ändå säger vi att det är VI som klipper häcken. Varför gör vi det? Jo, för vi har en gång bestämt oss, för en sådär 12 år sedan, att vi gör det här livet tillsammans.

Allt som rör våra liv lägger vi i en hög ihop med de vi är, det vi gör och det vi har. I högen ligger det som är mätbart likaväl det som inte går att mäta. Där ligger det som är tråkigt och det som är roligt. Högen är vår gemensamma. Vi är noga med att inte kontrollera det som går att mäta i högen, till exempel vem det egentligen är som klipper häcken, hur många gånger någon av oss dammsuger eller hur mycket pengar var och en av oss drar in till hushållskassan. För skrattet, tårarna, eftertänksamheten, kaffepauserna och vilan ligger också i högen och de behövs lika mycket. Vi får vara de vi är med olika behov, olika förmågor och olika talanger.

Tänker att det här gäller inte bara i min relation till min livskamrat utan till alla människor jag möter. Att VI, gör det här livet tillsammans.

En av mina favoritscener från Emil i Lönneberga är när Emil säger till drängen Alfred: ”Du och jag, Alfred.” och drängen svarar: ”Du och jag, Emil.” När vi gör det här livet tillsammans så är även Gud med i vårt tillsammans. Där Gud säger först: ”Du och jag, Sara” och jag får svara: ”Du och jag, Gud.”

Vår äldsta dotter åkte i morse på sitt första scoutläger. Två nätter ska hon vara borta på sitt eget äventyr utan övriga familjen. Det är blandade känslor jag har inför de här två dygnen. Visst kommer jag känna saknad under de här dagarna och en viss oro men stolthet är nog ändå den känslan som är störst. Igår när vi packade hennes väska med bland annat extrakläder, myggstift och kåsa så funderade jag på vad jag ville skicka med henne. Vad är det viktigaste hon behöver ha med på denna spännande och roliga upplevelse, som ett scoutläger kan vara? Jag behövde inte fundera så värst länge. Givetvis ville jag skicka med henne att hon är älskad!

För några dagar sedan upptäckte vår dotter en centimeterstor hudfärgsförändring på min mage och undrade vad det var. ”Något slags födelsemärke” sa jag ”eftersom jag haft det så länge jag kan minnas.” ”Märkligt”, sa hon då, ”jag har en likadan på min mage fast lite närmare hjärtat”. Det där lilla märket måste vara något hon ärvt av mig. Så när vi satt där och packade scoutväskan igår så talade jag med henne om märket och vad det kan innebära. Hon och jag hör ihop genom våra liknande märken. Varje gång hon ser sitt märke så kan hon tänka på att hon är älskad. Saknar hon mig, så har hon en liten del av mig med sig.

Gud har skapat oss till sin avbild. När vi se på oss själva vill han att vi ska känna oss älskade och bli påminda om att han finns vid vår sida.

Vi är märkta av en kärleksfull far.

Jag är uppvuxen i en samlande familj. Vi samlade på alla möjliga saker såsom servetter i olika mönster, tepåsar, tablettaskar, prydnads-bastubor och kungabilder för att nämna några. Samlandet av en viss grej varade ett tag och sedan hittades en ny grej att samla på.

Numera samlar jag på ord som bildar tänkvärda meningar. Några av meningarna har jag hittat eller inspirerats av i böcker, andra är en lärdom av livet. Jag har en liten anteckningsbok där jag skriver ner dessa meningar för att kunna återvända och fundera vidare på deras betydelse.

Meningarna började jag samla på strax efter det att jag blev sjuk. Under det första året som sjukskriven växte min bitterhet, den tog tyvärr stundtals över mitt liv. Kunde inte förstå varför just jag skulle vara sjuk. Varför inte mitt liv kunde få se ut som alla andras. Min dröm om ett lyckat liv innehöll alldeles för mycket som jag tog för givet. Såg inte på livet som en gåva utan som en rättighet. Där rätten att vara frisk var en självklarhet. Hur kunde jag ha så fel? Så under kategorin ”Livet – en gåva” i anteckningsboken samlade jag följande meningar:

Allt är en gåva som ges till mig, det är inget som tas ifrån mig.

Det är aldrig någon som lovat mig allt.

Ta inte livet som en självklarhet.

Det gäller att vara tacksam för gåvorna som ges. Även små, för det är de som gör livet.

Den där bitterheten, som inte var en så smickrande sida hos mig, fick till slut ge vika då jag erkände min egen delaktighet och började arbeta bort den. Strategin var att vara tacksam för de små sakerna i livet. Våra flickor blev här till en stor hjälp. Ett bubblande skratt, en kram eller en teckning fick visa vägen ut ur min bitterhet. Kategorin ”Tacksamhet” växte fram i anteckningsboken.

Tacksamhet förskjuter bitterhet.

Jag har frihet att välja livet eller lidandet.

Oavsett lidande är det bara jag själv som kan påverka inställningen.

Det finns mycket att vara bitter över men ännu mer att vara tacksam för. Välj!

Jag återvänder till bergspredikaren med jämna mellanrum. Där får jag inspiration och råd för att leva ett gott liv. Med gott liv menar jag då; att i livet välja det goda, att välja göra gott.

Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?
Matt 7:7 – 11

Är det någon mer än jag, som ibland har svårt att förstå uteblivna bönesvar efter att ha läst den här texten; ”Ty, den som ber, han får.” ? Jag ber och ber för en sak och inget händer. Eller rättare sagt, det jag tycker ska hända händer inte. Tänk om det är så att jag ber om en orm istället för att jag ber om en fisk? Att jag inte ser fisken Gud redan har gett mig.

Så tänker jag på det som är självklart i mitt liv som mamma. Ofta hjälper våra flickor mig att förstå Guds kärlek. Om våra flickor skulle få som de önskar, så skulle de äta godis och glass varje dag. Vi, som föräldrar, försöker fostra dem att hålla sig till en bestämd dag i veckan då godispåsen kommer fram. Varför? Jo, för att vi vet att om de äter godis, varje dag, så skulle varken deras tänder eller magar må så värst bra efter ett tag. Det är då, när jag erinrar mig själv om detta, jag kommer att tänka på den elfte versen; ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?” Vi ger inte våra barn godis varje dag så som de önskar men vi ger dem förhoppningsvis friskare tänder och en sundare kropp. Vi ger dem en fisk istället för en orm för att vi är övertygade om att de mår bättre utav det. I det enkla och vardagliga så bryter Guds ord igenom.

Det svåra kvarstår ändå. För när Gud ger mig en fisk istället för den efterlängtade ormen, hur ska jag kunna lita på att det som sker är det bästa för mig?

Min bön den här dagen får bli: Gud, tack för att du är en god far. Ge mig tillit till dig och vishet att förstå. Låt mig inte förblindas av uteblivna bönesvar utan hjälp mig att se det, som du i din Kärlek ger till mig.

Hemma mellan två fåtöljer står det ett gammalt symaskinsbord. På bordet ligger det böcker som jag vill läsa, böcker som jag läst men gärna läser om, månadsmagasin och en sudokutidning. Där ligger också en bibel och några betydelsefulla saker jag fått. Fåtöljerna står på en bra plats i huset, när man sitter i dem så kan man vara en del i vad som händer i köket men även vara med i vad som händer i vardagsrummet. Vi säger ofta att dessa fåtöljer är det bästa inköpet vi gjort till vårt hus. När man slår sig ner i en av fåtöljerna så känns det nästan som att man sitter i hjärtat av huset.

På mornarna när jag vaknar går jag ofta och sätter mig i en fåtölj för att i stillhet möta dagen. Det har blivit en plats för mig att prata med och lyssna på Gud.

Efter ett tag med bara böckerna på symaskinsbordet som sällskap ställde jag dit ett ljus. Det är precis som att jag får sällskap när jag tänder det ljuset.

På posten för några år sedan kom en ikon, vänskapsikonen. Den fick en naturlig plats vid ljuset. När mina tankar flyger omkring som fjärilar i huvudet eller tröttheten ligger som en blöt trasmatta över kroppen då är det skönt att fästa blicken på ikonen, inte säga något utan bara vara i tystnaden och lyssna.

Ett handkors har jag också lagt dit. Det fick jag för många år sedan av mina föräldrar efter en resa de gjort till Israel. Det korset är skönt att hålla i handen när jag ber för mina nära och kära. Det är precis som att få hålla handen med Gud. Jag känner mig trygg att han tar hand om dem jag ber för.

Bredvid korset, ikonen och ljuset står det en liten ljusblå burk. Runt burken slingrar sig en blomstergirlang och ovanpå locket sitter det en liten ängel. Den burken fick jag utav min bästa kompis när jag fyllde fem år. I början använde jag burken till att lägga vackra snäckor i, sedan blev det en burk för smycken för att sedan glömmas och gömmas bort i ett överskåp hemma hos mina föräldrar. Det var för femton år sedan som jag bad mamma leta rätt på burken igen. Vid den tiden bad jag så intensivt för en sak så att det till slut överskuggade allt annat och blev en boja som jag bar med mig varje dag. Då fick jag rådet av en vis vän att ta fram en vacker liten ask eller burk. Stoppa ner min bön och låta den bli ordlös. Det finns, i perioder av livet, saker som jag bär på så djupt att jag ibland inte orkar lyfta fram dem inför Gud varje dag. Då får jag lägga ner de bönerna i min lilla ljusblå burk. Vill tro att Gud hör de bönerna lika mycket, varje dag, utan att jag behöver nämna dem. Gud bär omsorgsfullt den lilla ljusblå burken. På det sättet lämnar jag min boja och livet lättar.