Okänd och liten du från början var
ville mycket och växte dig stor
rädsla, ängsla och oro var ditt svar
över hela världen med snabbhet du for

men Kärleken ingjuter mod

Din makt över människors liv
skrämmer, isolerar, hindrar och tär
kramgoa barnbarn inget alternativ
ensamheten är del av din vinstaffär

men Kärleken finner vägen till närhet

Motvilligt med tvång följer vi dej
riktlinjer, rekommendationer och nya lagar
till friheten säger du blankt nej
Hur länge? vi räknar dagar

för Kärleken håller ut

(Kampen mot ondskan är temat för 3:de söndagen i fastan. Episteltexten är hämtad från Ef. 5:1-9)

Nyfiket har vi bänkat oss framför TV:n hela familjen. Trailern till det nya programmet, Benjamin´s, har utlovat god mat, musik och vänner. Eftersom döttrarna gillar programledaren och vi vuxna har fångats av hans intensitet och charm i andra programsammanhang är vi spända på hur programmet ska bli. Förväntningarna är höga.
En bit in i programmet besöker han sin farmor och farfar. Han vill lära sig baka focaccia för att kunna bjuda sina vänner på det goda brödet. Enligt honom själv är farmors focaccia den bästa i landet. Det blir en härlig konversation som utspelar sig i köket mellan barnbarnet och farföräldrarna:
– Där blandar du jäst och vatten. Hur mycket vetemjöl ska du ha då? Undrar han storögt. Bara på känn? Vetemjölet åker i bunken efter inrådan av farmor utan en tillstymmelse av decilitermått.
– Och salt då, hur mycket? Där kliver farmor in och höftar lite på känn.
– Hur vet man om den är klar då?
– Man ser det, svarar farmor som den självklaraste saken i världen. Nästa scen är när farmor bakar ut degen på plåtar och farfar har dykt upp i köket.
– Nu ska den jäsa igen, undervisar farmor.
– Hur länge ska den jäsa nu då?
– Ja, tills den är klar, svarar nu farfar.
– Hur länge ska den vara i ugnen då?
– Tills den är klar.

Reklambladen har hamnat på köksbordet. Denna veckan är det bra pris på kotletter. Min tankar går till TV-programmet vi just tittat på och min pappa. Min pappa har EN paradrätt. När han lagar mat blir det panerade fläskkotletter och till det en brunsås med en liten skvätt grädde i. Paradrätten är inget som vi tröttnar på. Den bästa i landet skulle jag säga. Jag har tidigare ringt pappa för att be om receptet och det jag fått har liknat receptet på focaccia väldigt mycket, bara andra ingredienser. Man ser, man känner och man vet hur mycket och när det är klart. Jag är en som vanligtvis följer recept slaviskt därför har jag känt mig osäker på hur resultatet skulle bli om jag testade laga fläskkotletterna själv. Ändå har jag gjort helhjärtade försök till att bjuda familjen några gånger. Fast jag ska erkänna att pappa har varit nära, bara ett telefonsamtal bort. Jag har en bit kvar innan det smakar som pappas men det går bättre och bättre. Jag övar och kämpar på.

När är det läge för uppbrott? När är det dags att stanna kvar? Hur länge ska jag vänta? När är det dags att brottas med det som skaver? Hur vet jag när livet får lagom mycket krydda? Och när är det dags att varva ner? Frågorna om livet och tron är många. Bredvid oss står en som vill hjälpa oss att hitta svaren. För Honom är svaren självklara. Receptet vi får till vår hjälp kan kännas ofullständigt. Tillsammans med stöd och att vi själva övar, kämpar och brottas med det som livet rymmer kan vi med en nypa tålamod och ett stort mått kärlek komma fram till det som är bäst för var och en av oss.

Och för dig som undrar, helgens meny här hemma består av pappas paradrätt: fläskkotletter med brunsås.

(Den kämpande tron är temat för 2:a söndagen i fastan. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från 1 Mos. 32:22-31)

När vi närmar oss backkrönet sträcker jag på mig. I ögonvrån märker jag att döttrarna i backsätet lyfter blicken, från telefonerna och böckerna, och gör sig beredda. Ända sedan jag var ett litet barn infaller en tävling just vid det här backkrönet. Det handlar om vem som i bilen ser havet först genom att skrika:
– JAAAA!!
Denna lilla tradition har jag fört vidare på våra barn och det händer ibland att de försöker förvilla mig så att jag tappar uppmärksamheten på havet, men inte idag. På somrarna är kontraster mellan land och hav stora, det intensivt gröna och det klarblåa. Nu dröjer det en bra bit innan någon av oss kan skrika ‘JAAA!’ Istället fastnar ja:et i halsen på oss och blir till ett svagt:
– Kanske. Idag ser vi inte havet. Hav och himmel har samma gråa nyans och landskapet är alldeles vitt. Anstränger vi oss kan vi kanske ana havet. För vi vet ju att det ligger där. Det har det alltid gjort. Det självklara är uppenbart; havet är alldeles för stort för att någon skulle kunnat ha flyttat på det.
På somrarna upplever vi havet på många sätt. I ett svalkande dopp omsluter det oss och bär våra kroppar när vi flyter runt bland vågorna. Blundar vi i bilen kan vi känna doften från tång och salta stänk på kinderna.

Det är sportlov och vi har lånat mina föräldrars lilla sommarstuga på västkusten för ett välbehövligt miljöombyte. Bilen kör vi in på det lilla stugområdet. Döttrarna hjälper min livskamrat in med väskorna medan jag inne i stugan höjer värmen, tänder några ljus och slår på kyl och frys. Maten i kylväskorna lämnar vi på den snöklädda altanen under tiden som kylskåpet kommer ner i temperatur.
Efter lunch och middagsvila tar vi med tjejernas nyinköpta åkmadrass och går ner mot stranden. Förhoppningen är att hitta en liten backe på väg ner men helt realistiskt tror egentligen inte vi vuxna att det är. Längst ner på Snäckvägen, vid vändplanen, går en liten gång upp över sanddynerna. När vi denna dag når över ännu ett backkrön ser vi äntligen havet och horisonten. Ju närmare vi kommer havet desto mer ser, luktar och känner vi havets andedräkt mot vår kind. Trots att det nästan är vindstilla, bara några krusningar på vattnet, är det kylslaget in i märgen. Isblock ligger längs med strandkanten och hela, den vanligtvis bruna, sandstrandsremsan är täckt med ett lager av snö.
Döttrarna kutar iväg mot dynerna med åkmadrassen. Det är tillräckligt med snö för att kunna åka mellan de vassa grönbeigea stråna som växer på kullarna. Snart hör jag deras glädjetjut och skratt. Sakta går jag mot vattnet. I snön bildas det fotspår. Spåren i sanden på sommaren är utbytta mot spår i snön. Jag kommer att tänka på berättelsen jag hörde i min tonårstid om mannen som ser tillbaka på sitt liv. Mannen ser två par fotspår i sanden men under de tunga tillfällena i livet ser han bara ett par. Vilket leder till att han ifrågasätter Gud och undrar varför Gud lämnade honom ensam i just dessa stunder. Varpå Gud svarar med självklar stämma:
– Det var under de svåra tiderna i ditt liv som du blev buren av min starka och kärleksfulla hand.

Havet och Gud är svindlande lika. Skapelsen är en spegelbild av Skaparen. Gud är alldeles för stor för att flyttas på. Jag behöver bara tro att Han finns där, går vid min sida och bär mig när jag det behöver. Och ju närmare jag rör mig mot honom desto mer får jag uppleva hans kärleksfulla andedräkt.

(Prövningens stund är temat för 1:a söndagen i fastan. Söndagens föreslagna text från Psaltaren är: Ps. 31:2-6)

Tjäna
Lyssna
Vänta
Kärlekens verb

Tålmodig
Ödmjuk
God
Kärlekens adjektiv

Vägen
Sanningen
Livet
Kärlekens substantiv

DU!
Kärlekens personliga pronomen

Gud
Kärlekens grammatik

(Kärlekens väg är temat för Fastlagssöndagen. Episteltexten är hämtad från 1 Kor. 13:1-13)

Strax innan jul pratade vi hemma om hur pandemin skulle påverka vårt julfirande. Förändringen, kom vi fram till, skulle inte vara jättestor eftersom vi för några år sedan var tvungna att skala ner och tidsanpassa träffarna med släkten för att jag skulle orka. Den stora förändringen den här julen skulle ligga i att mötet med far-och morföräldrar inte skulle bli som vanligt. Det verkade inte bekomma våra döttrar nämnvärt. Vilket förvånade oss stort eftersom kärleken och viljan att träffa far-och morföräldrar hos båda är stor. Till slut fick vi förklaringen, en av döttrarna sa:
– Men det gör inget för vi firar jul snart igen. Lillejul!

Lillejul är en tradition mina föräldrar håller hårt på och jag skulle vilja påstå, barn och barnbarn ännu hårdare. Förr i tiden, har jag fått berättat, skulle den mat och framför allt brödet som man tillagat och bakat till jul räcka ända fram till Kyndelsmässodagen. Då man åt upp allt det sista. Hemma hos mina föräldrar firar vi Lillejul med julbord. Det kan till och med hända att en klappjakt erbjuds.
Det är inte bara maten och de eventuella klapparna som påminner om julen. Ljuset som kom till världen genom det lilla barnet, Guds egen son, vi läser om i julens texter återkommer i söndagens texter.

I Häxan och lejonet av C S Lewis har den onda häxan tagit över landet Narnia och skapat en ständig vinter utan jul. För att bestraffa de invånare som varit olydiga förvandlar hon dem till stenstatyer. I slutet av berättelsen kommer det goda Lejonet, Narnias befriare, och blåser sin livsande på de gråa statyerna och varenda varelse som varit förstenad får liv igen. Vintern ger vika, häxan blir besegrad och Narnia andas vårluft igen.

Isolering och leda vid en pandemi.
Envis och ihållande smärta.
Oviss framtid.
Insmygande rädsla.
Dåliga vanor.
Otrivsam ensamhet.
Bristfällig självkänsla.
Stressande livssituation.
Mörkret i livet. Listan kan göras lång av allt det där som skaver och gör ont hos oss. Likt den onda häxans tillfälliga makt tar mörkret oss längre och längre bort från det verkliga livet, handlingsförlamar och vi blir likt stenstatyer.

I min bön tar jag ofta hjälp av min andning. Jag följer hela mitt andetag. Jag andas in och jag andas ut. Om och om igen. Gud andas med mig, på mig, i mig. Jag är nära Honom i varje andetag och han blåser liv i mig.
En morgon i fåtöljen viskade jag i mitt huvud på min inandning ”Jesus, Guds son” och på min utandning ”du ljus i mitt inre.” Efter ett tag kom en melodislinga upp i huvudet. Det var något bekant med strofen. Jag tog en paus i fokuseringen på andningen och letade rätt på psalmboken. I slutet hittade jag lovsången från Taizé:

”Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret tala till min själ.
Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, öppna mig för din kärlek och frid.” (PoS 840)

Den här helgen är det alltså dags för Lillejul hemma hos mina föräldrar. Lite annorlunda den här gången men ändå Lillejul. Barn och barnbarn jublar.
Halvvägs in i vintern blir det mat och gemenskap. Ett avbrott i oxveckorna.
Mitt i mörkrets årstid andas det liv och hopp.
Vårljuset är på väg.

(Uppenbarelsens ljus är temat för Kyndelsmässodagen. Evangelietexten är hämtad från Luk. 2:22-40)

Vårt vardagsrum har flyttat ca tjugo meter under pandemin. Iallafall den delen i rummet som innefattar gemenskapen utanför vår lilla familj. Senast vi använde det till umgänge var vid min livskamrats 50-årsfirande. I garaget hade vi dukat upp två trädgårdsbord med rödvit-rutiga dukar och en liten hurts emellan för de varma pizzakartongerna. Golvlampan och en fönsterlampa fick tillsammans med ett tjugotal värmeljus skapa en mysig belysning i mörkret. Fredagsmys i garage blev bättre än förväntat. Garaget är stort. Det är förvisso tre väggar men kylan gör att vi inte umgås för länge och påminner oss om det viktiga avståndet till varandra. Under veckan hade det kommit snö och den hade till viss del regnat bort igen. Temperaturen låg runt nollan. Några galakläder för kvällens femtioårs-party var det inte på tal om. Mina femtonåriga gamla termobyxor hade jag letat fram. Jag tänkte att tre strumpor varav ett par raggsockor som också hade några år på nacken i de varma kängorna borde avhjälpa tåfrys. Tunna, glansiga strumpbyxor och en ärmlös, stilfull aftonklänning bytte jag ut mot underställ och fleecetröja. En bit in i middagen kom jag att tänka på hur lite jag kvällen till ära hade brytt mig om vad jag hade på mig.

Kläder som i vanliga fall både är ett kärt och ett energikrävande intresse. För hur det än är finns det där med bedömning med i bilden. Är jag tillräckligt uppklädd? Är jag för finklädd? Hur ser dresscoden ut? Följer jag modet som är just nu? Och den viktigaste frågan hur förhåller sig mina kläder till andra? Det är inte bara kläder jag jämför och bedömer hos både mig själv och andra. Måttstocken åker gärna fram i olika sammanhang. Åsikter som tar mycket energi. I ena stunden skapar jag pluspoäng för mig själv och i andra har jag svårt att se att den jag är eller det jag gör har ett värde.

I en sms-kommunikation med en vän får jag reda på att de ligger sjuka nästan hela familjen. Vid ett sånt tillfälle eller liknande skulle jag vilja svara att jag kan hjälpa till. Handla, städa, skjutsa och passa barn. Men det kan jag inte. Många gånger är det jag som behöver och får den hjälpen av andra. Jämförelsen med andras effektivitet, energi och arbetsiver blir inte på något sätt fruktbar. Då, för att inte falla ner i någon självömkan tar jag hjälp av Moder Teresas ord:
”Gör små saker med stor kärlek.”

I Guds rike, du vet i de där stunderna som glimmar till av kärlek och djup glädje i livet, där finns inga måttstockar, vågar, tidtagarur eller mätinstrument av olika slag. Där är lönen densamma för alla arbetare i kärlekens tjänst. En lön som inte går att dela på. Där är det allt eller inget som gäller. Du bestämmer. Han ger ALLT det bästa Han har till dig och Han ger ALLT det bästa Han har till mig. Han ger ALLT till var och en av oss. Hur den ekvationen går ihop behöver vi inte bry oss om. För på något konstigt vis gör den det.

ALLT är nåd.

(Nåd och tjänst är temat för söndagen, Septuagesima. Evangelietexten är hämtad från Matt. 20:1-16)

För ett halvår sedan fyllde jag år. Jag firade som jag brukar i mina föräldrars sommarstuga på västkusten. Men inte som vanligt. Pandemin och dåligt väder gjorde att mina föräldrar inte kunde vara med just den dagen. Efter frukost på sängen och paket som sig bör kom vår äldsta dotter med sin present. Hon hade skapat en lista på Spotify med namnet ”Saras födelsedag”. Sedan hade hon skickat ut en uppmaning till mina syskon med familjer och mina föräldrar att under dagen lägga in låtar som jag skulle kunna tänkas gilla. Listan växte snabbt med låtar från min tonårsperiod, med sköna medryckande sommarlåtar, med musikallåtar jag inte kan leva utan och med låtar av artister jag älskat och älskar. En underbar present som gick på repeat hela dagen och som lät överraskningsmomentet leva vidare varje gång någon la in en ny låt. Det var en present som varade länge. Hela sommaren och en bra bit in på hösten lyssnade jag på listan.

Min gråa öronlappsfåtölj har jag tagit med mig ut till vägkanten i Kafarnaum. Här vilar jag min trötta kropp. Det är en sandig och dammig väg. Solen värmer på. Längre bort kommer en liten folksamling och går mot mig. Mannen med sandaler i mitten ser ut att vara ledaren. Från andra hållet ser jag en officer som har tagit sikte på människorna. När de möts säger officeren:
– Jesus, min tjänare är sjuk. Han är förlamad och har svåra plågor.
Nyfiket lyssnar jag på deras samtal. Jesus, mannen i mitten, erbjuder sig att följa med hem och bota tjänaren men officeren tycker inte att det är nödvändigt.
Officeren refererar till sin vardag och till sitt arbete. Hur det fungerar. Hans tillit är stor. I sin bön behöver han inte tala om för Jesus vad hans önskan är utan han litar på att Jesus vill det bästa för tjänaren. Officeren litar också på att Jesus möter honom i hans vardag, i det som är bekant för honom och som han känner igen sig i.
Jesus hajar till när han lyssnar på officeren och berömmer honom för hans tro.
– Gå. Du trodde och det ska ske, säger Jesus. Längre bort hör jag ett glädjeskrik och en kvinna kommer springande mot officeren.
– Kom och se, din tjänare kan gå igen, flåsar hon.
Den lilla folksamlingen skingras och kvar sitter jag i min fåtölj.

Vad var det jag fick lyssna till här? Samtalet väcker både tankar och känslor. Som ett sötsuget barn vid godisdisken i matvaruaffären vill jag skrika:
– Vill ha. Vill ha. Vill ha.

Jag vill ha den tron och tilliten officeren bär på. När tilliten till Gud bär och öppnar upp för ytterligare en dimension i livet. Men tron är inget jag kan roffa åt mig av. Tron är en gåva. En present som växer ju mer jag använder den. Då, när jag övar mig i min tillit till Gud. För jag behöver träna mig i att jag är älskad av Honom hela tiden oavsett vad jag är, gör eller säger.

Berättelsen jag klivit in i väcker en längtan inom mig. För officeren känns det så enkelt, naturligt och vardagligt att lita på Guds kärlek.

TV:n står på i vardagsrummet och jag ser vyer av ett glittrigt hav, vita segelbåtar och sommarblå himmel från min fåtölj. Ute är mörkret kompakt och kylan känns på fönsterrutan. Längtan efter värmen och ljuset blir påtaglig. Jag scrollar på telefonen fram min lista från i somras. Där, i slutet av listan, hittar jag låten.

”Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen” (Tro, Marie Fredriksson)

Mitt i min vardag får jag ta emot Guds mysterium som en gåva där överraskningsmomentet lever vidare.

(Jesus skapar tro är temat för Tredje söndagen efter trettondedagen. Evangelietexten är hämtad från Matt. 8:5-13)

Regndroppar skvalpar på fönsterblecket
Skapelsen får liv och kan växa

Från kökskranen ner i det klara glaset
Släcker den utmattande törsten

Duschslangens strålar på huden
Smutsen sköljs bort och ut

Simbassängens klordoft sticker i näsan
Armtag efter armtag, bär och styrker

Badkarets kluckande läte mot kanten
En stilla stund med vila och ro

Salta havsbad i solnedgången
Leken, lusten och dagens mättnad

Den vita dopdräkten är genomvåt
Lämnar det gamla för det nya

Av fyllda kärl sker omvandling till vin
Festen får guldkant och mersmak

Vatten,
du friska, rena vatten

Välsignelse och liv
på nytt
och om igen

(Livets källa är temat för 2:a söndagen efter trettondedagen. Evangelietexten är hämtad från Joh. 2:1-11)

Dygnet har vi vänt på. De sköna sovmornarna, de lata pyjamasdagarna mellan helgerna, de sena filmkvällarna och ett nyårsfirande, allt det där har ruckat på dygnet minut för minut. Vi börjar inse att snart kommer vardagen, skolan, arbetet och tidiga mornar. Då kommer det bli svårt att lägga sig nästa dag och ändå hinna med en fullgod skönhetssömn. Det behöver bli ändring på de trivsamma vanorna. Därför bestämmer vi oss, på inrådan av äldsta dottern, att vi ska gå och lägga oss redan vid tjugoett för att kunna ligga i sängen en stund och läsa. Den yngsta dottern går också med på förslaget men hon tycker att det vore trevligt med sällskap. Iklädda pyjamasar och med varsin bok i handen hamnar vi därför i våran dubbelsäng, hela familjen.

I min hand har jag en bok om en kvinnas obotliga sjukdom där kroppen blir svagare och svagare och till slut inte orkar mer. Mannen, som skrivit boken, berättar ömt om kärleken dem emellan, sin hustrus kamp och hennes förmåga att aldrig klaga. Sörja och gråta, ja, men inte gnälla eller klaga. En av Dag Hammarskjölds dikter från Vägmärken är citerad:

Trött
och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedanför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma,
knäna skälver,
det är nu,
nu, du inte får släppa.

Andras väg
har rastplatser
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg,
och det är nu,
nu, du inte får svika.

Gråt
om du kan,
gråt
men klaga inte.

Vägen valde dig –
och du ska tacka.

Efter en stund i sängen börjar tjejerna fnissa hysteriskt. De läser högt ur varandras böcker och skrattutbrottet är ett faktum. När de tystnat och försvunnit in i sina böcker igen läser jag dikten en gång till. Värmepåsen lägger jag till rätta på mitt knä. För några dagar sedan började knäet värka. Då kände jag bara av det när jag var ute och gick men den här dagen har smärtan funnits där hela tiden. Oron över vad smärtan beror på, om det är en begynnande atros eller ”bara” överansträngning, kryper närmare ju mer ont jag har. Med mina livslånga diagnoser känns det aldrig bra när smärtan sprider sig till nya platser i kroppen och begränsar mig ännu mer. Ängsliga frågor om hur framtiden kommer att bli lyser som helljuset på en mötande bil i mörkret.

Skrattande flickor i sängen och en smärtfylld kropp. Det goda och det onda. På samma gång. Saker i livet jag inte valt utan som har valt mig. Dagen rymmer både ock. Glädje och sorg.

Jag tror mig ofta att jag bestämmer över mitt eget liv. Att det är jag som väljer riktning och mål. Kanske är det inte så? Det finns en vilsam tanke i den frågan. I så fall är Gud större än mina begränsningar och mina val. Allt ligger då i hans famn. Framtiden blir mindre skrämmande. Tryggheten växer och tacksamheten tittar fram.

Människoson, FN:s generalsekreterare eller bara mamma med smärta till två fantastiska döttrar. Spelar det någon roll?

Uppdraget är noga och speciellt utvalt.

Vägen valde dig –
och du ska tacka.

(Jesu dop är temat för 1:a söndagen efter trettondedagen. Evangelietexten är hämtad från Matt. 3:13-17)

Vart är vi på väg?

10 p
Vi reser från öster mot värmen och ljuset
med hopp om att tina det som är fruset

8 p
En nytänd himlakropp spelar en viktig roll
Dit vi ska, går livets toner till dur från moll

6 p
Vi letar bland de som är rika och sägs har makten
Går bet (som är vår början) bland all denna prakten

4 p
Fortsättningen på vårt mål, åt det kan du le
Vad inget öga förr ha skådat, kommer du få se

2 p
Vi är framme och har kommit hem.
Till värmen och gemenskapen i hjärtats Betlehem.

(Guds härlighet i Kristus är temat för Trettondedag jul. Evangelietexten är hämtad från Matt. 2:1-12)