Vårt vardagsrum har flyttat ca tjugo meter under pandemin. Iallafall den delen i rummet som innefattar gemenskapen utanför vår lilla familj. Senast vi använde det till umgänge var vid min livskamrats 50-årsfirande. I garaget hade vi dukat upp två trädgårdsbord med rödvit-rutiga dukar och en liten hurts emellan för de varma pizzakartongerna. Golvlampan och en fönsterlampa fick tillsammans med ett tjugotal värmeljus skapa en mysig belysning i mörkret. Fredagsmys i garage blev bättre än förväntat. Garaget är stort. Det är förvisso tre väggar men kylan gör att vi inte umgås för länge och påminner oss om det viktiga avståndet till varandra. Under veckan hade det kommit snö och den hade till viss del regnat bort igen. Temperaturen låg runt nollan. Några galakläder för kvällens femtioårs-party var det inte på tal om. Mina femtonåriga gamla termobyxor hade jag letat fram. Jag tänkte att tre strumpor varav ett par raggsockor som också hade några år på nacken i de varma kängorna borde avhjälpa tåfrys. Tunna, glansiga strumpbyxor och en ärmlös, stilfull aftonklänning bytte jag ut mot underställ och fleecetröja. En bit in i middagen kom jag att tänka på hur lite jag kvällen till ära hade brytt mig om vad jag hade på mig.

Kläder som i vanliga fall både är ett kärt och ett energikrävande intresse. För hur det än är finns det där med bedömning med i bilden. Är jag tillräckligt uppklädd? Är jag för finklädd? Hur ser dresscoden ut? Följer jag modet som är just nu? Och den viktigaste frågan hur förhåller sig mina kläder till andra? Det är inte bara kläder jag jämför och bedömer hos både mig själv och andra. Måttstocken åker gärna fram i olika sammanhang. Åsikter som tar mycket energi. I ena stunden skapar jag pluspoäng för mig själv och i andra har jag svårt att se att den jag är eller det jag gör har ett värde.

I en sms-kommunikation med en vän får jag reda på att de ligger sjuka nästan hela familjen. Vid ett sånt tillfälle eller liknande skulle jag vilja svara att jag kan hjälpa till. Handla, städa, skjutsa och passa barn. Men det kan jag inte. Många gånger är det jag som behöver och får den hjälpen av andra. Jämförelsen med andras effektivitet, energi och arbetsiver blir inte på något sätt fruktbar. Då, för att inte falla ner i någon självömkan tar jag hjälp av Moder Teresas ord:
”Gör små saker med stor kärlek.”

I Guds rike, du vet i de där stunderna som glimmar till av kärlek och djup glädje i livet, där finns inga måttstockar, vågar, tidtagarur eller mätinstrument av olika slag. Där är lönen densamma för alla arbetare i kärlekens tjänst. En lön som inte går att dela på. Där är det allt eller inget som gäller. Du bestämmer. Han ger ALLT det bästa Han har till dig och Han ger ALLT det bästa Han har till mig. Han ger ALLT till var och en av oss. Hur den ekvationen går ihop behöver vi inte bry oss om. För på något konstigt vis gör den det.

ALLT är nåd.

(Nåd och tjänst är temat för söndagen, Septuagesima. Evangelietexten är hämtad från Matt. 20:1-16)

För ett halvår sedan fyllde jag år. Jag firade som jag brukar i mina föräldrars sommarstuga på västkusten. Men inte som vanligt. Pandemin och dåligt väder gjorde att mina föräldrar inte kunde vara med just den dagen. Efter frukost på sängen och paket som sig bör kom vår äldsta dotter med sin present. Hon hade skapat en lista på Spotify med namnet ”Saras födelsedag”. Sedan hade hon skickat ut en uppmaning till mina syskon med familjer och mina föräldrar att under dagen lägga in låtar som jag skulle kunna tänkas gilla. Listan växte snabbt med låtar från min tonårsperiod, med sköna medryckande sommarlåtar, med musikallåtar jag inte kan leva utan och med låtar av artister jag älskat och älskar. En underbar present som gick på repeat hela dagen och som lät överraskningsmomentet leva vidare varje gång någon la in en ny låt. Det var en present som varade länge. Hela sommaren och en bra bit in på hösten lyssnade jag på listan.

Min gråa öronlappsfåtölj har jag tagit med mig ut till vägkanten i Kafarnaum. Här vilar jag min trötta kropp. Det är en sandig och dammig väg. Solen värmer på. Längre bort kommer en liten folksamling och går mot mig. Mannen med sandaler i mitten ser ut att vara ledaren. Från andra hållet ser jag en officer som har tagit sikte på människorna. När de möts säger officeren:
– Jesus, min tjänare är sjuk. Han är förlamad och har svåra plågor.
Nyfiket lyssnar jag på deras samtal. Jesus, mannen i mitten, erbjuder sig att följa med hem och bota tjänaren men officeren tycker inte att det är nödvändigt.
Officeren refererar till sin vardag och till sitt arbete. Hur det fungerar. Hans tillit är stor. I sin bön behöver han inte tala om för Jesus vad hans önskan är utan han litar på att Jesus vill det bästa för tjänaren. Officeren litar också på att Jesus möter honom i hans vardag, i det som är bekant för honom och som han känner igen sig i.
Jesus hajar till när han lyssnar på officeren och berömmer honom för hans tro.
– Gå. Du trodde och det ska ske, säger Jesus. Längre bort hör jag ett glädjeskrik och en kvinna kommer springande mot officeren.
– Kom och se, din tjänare kan gå igen, flåsar hon.
Den lilla folksamlingen skingras och kvar sitter jag i min fåtölj.

Vad var det jag fick lyssna till här? Samtalet väcker både tankar och känslor. Som ett sötsuget barn vid godisdisken i matvaruaffären vill jag skrika:
– Vill ha. Vill ha. Vill ha.

Jag vill ha den tron och tilliten officeren bär på. När tilliten till Gud bär och öppnar upp för ytterligare en dimension i livet. Men tron är inget jag kan roffa åt mig av. Tron är en gåva. En present som växer ju mer jag använder den. Då, när jag övar mig i min tillit till Gud. För jag behöver träna mig i att jag är älskad av Honom hela tiden oavsett vad jag är, gör eller säger.

Berättelsen jag klivit in i väcker en längtan inom mig. För officeren känns det så enkelt, naturligt och vardagligt att lita på Guds kärlek.

TV:n står på i vardagsrummet och jag ser vyer av ett glittrigt hav, vita segelbåtar och sommarblå himmel från min fåtölj. Ute är mörkret kompakt och kylan känns på fönsterrutan. Längtan efter värmen och ljuset blir påtaglig. Jag scrollar på telefonen fram min lista från i somras. Där, i slutet av listan, hittar jag låten.

”Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen” (Tro, Marie Fredriksson)

Mitt i min vardag får jag ta emot Guds mysterium som en gåva där överraskningsmomentet lever vidare.

(Jesus skapar tro är temat för Tredje söndagen efter trettondedagen. Evangelietexten är hämtad från Matt. 8:5-13)

Regndroppar skvalpar på fönsterblecket
Skapelsen får liv och kan växa

Från kökskranen ner i det klara glaset
Släcker den utmattande törsten

Duschslangens strålar på huden
Smutsen sköljs bort och ut

Simbassängens klordoft sticker i näsan
Armtag efter armtag, bär och styrker

Badkarets kluckande läte mot kanten
En stilla stund med vila och ro

Salta havsbad i solnedgången
Leken, lusten och dagens mättnad

Den vita dopdräkten är genomvåt
Lämnar det gamla för det nya

Av fyllda kärl sker omvandling till vin
Festen får guldkant och mersmak

Vatten,
du friska, rena vatten

Välsignelse och liv
på nytt
och om igen

(Livets källa är temat för 2:a söndagen efter trettondedagen. Evangelietexten är hämtad från Joh. 2:1-11)

Dygnet har vi vänt på. De sköna sovmornarna, de lata pyjamasdagarna mellan helgerna, de sena filmkvällarna och ett nyårsfirande, allt det där har ruckat på dygnet minut för minut. Vi börjar inse att snart kommer vardagen, skolan, arbetet och tidiga mornar. Då kommer det bli svårt att lägga sig nästa dag och ändå hinna med en fullgod skönhetssömn. Det behöver bli ändring på de trivsamma vanorna. Därför bestämmer vi oss, på inrådan av äldsta dottern, att vi ska gå och lägga oss redan vid tjugoett för att kunna ligga i sängen en stund och läsa. Den yngsta dottern går också med på förslaget men hon tycker att det vore trevligt med sällskap. Iklädda pyjamasar och med varsin bok i handen hamnar vi därför i våran dubbelsäng, hela familjen.

I min hand har jag en bok om en kvinnas obotliga sjukdom där kroppen blir svagare och svagare och till slut inte orkar mer. Mannen, som skrivit boken, berättar ömt om kärleken dem emellan, sin hustrus kamp och hennes förmåga att aldrig klaga. Sörja och gråta, ja, men inte gnälla eller klaga. En av Dag Hammarskjölds dikter från Vägmärken är citerad:

Trött
och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedanför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma,
knäna skälver,
det är nu,
nu, du inte får släppa.

Andras väg
har rastplatser
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg,
och det är nu,
nu, du inte får svika.

Gråt
om du kan,
gråt
men klaga inte.

Vägen valde dig –
och du ska tacka.

Efter en stund i sängen börjar tjejerna fnissa hysteriskt. De läser högt ur varandras böcker och skrattutbrottet är ett faktum. När de tystnat och försvunnit in i sina böcker igen läser jag dikten en gång till. Värmepåsen lägger jag till rätta på mitt knä. För några dagar sedan började knäet värka. Då kände jag bara av det när jag var ute och gick men den här dagen har smärtan funnits där hela tiden. Oron över vad smärtan beror på, om det är en begynnande atros eller ”bara” överansträngning, kryper närmare ju mer ont jag har. Med mina livslånga diagnoser känns det aldrig bra när smärtan sprider sig till nya platser i kroppen och begränsar mig ännu mer. Ängsliga frågor om hur framtiden kommer att bli lyser som helljuset på en mötande bil i mörkret.

Skrattande flickor i sängen och en smärtfylld kropp. Det goda och det onda. På samma gång. Saker i livet jag inte valt utan som har valt mig. Dagen rymmer både ock. Glädje och sorg.

Jag tror mig ofta att jag bestämmer över mitt eget liv. Att det är jag som väljer riktning och mål. Kanske är det inte så? Det finns en vilsam tanke i den frågan. I så fall är Gud större än mina begränsningar och mina val. Allt ligger då i hans famn. Framtiden blir mindre skrämmande. Tryggheten växer och tacksamheten tittar fram.

Människoson, FN:s generalsekreterare eller bara mamma med smärta till två fantastiska döttrar. Spelar det någon roll?

Uppdraget är noga och speciellt utvalt.

Vägen valde dig –
och du ska tacka.

(Jesu dop är temat för 1:a söndagen efter trettondedagen. Evangelietexten är hämtad från Matt. 3:13-17)

Vart är vi på väg?

10 p
Vi reser från öster mot värmen och ljuset
med hopp om att tina det som är fruset

8 p
En nytänd himlakropp spelar en viktig roll
Dit vi ska, går livets toner till dur från moll

6 p
Vi letar bland de som är rika och sägs har makten
Går bet (som är vår början) bland all denna prakten

4 p
Fortsättningen på vårt mål, åt det kan du le
Vad inget öga förr ha skådat, kommer du få se

2 p
Vi är framme och har kommit hem.
Till värmen och gemenskapen i hjärtats Betlehem.

(Guds härlighet i Kristus är temat för Trettondedag jul. Evangelietexten är hämtad från Matt. 2:1-12)

I köket har min livskamrat och jag just börjat med middagen. Han har, för att komma in i rätt fredagsfeeling, satt på en medryckande och trallvänlig poplåt. Efter bara en liten stund stänger han av musiken. Jag undrar försiktigt varför, eftersom den gjorde honom glad. Hans svar gör mig både förundrad och tacksam.

– Du orkar inte med ljud och musik just nu.

Med gapande guldfiskmin försöker jag erinra mig om jag sagt något högt om dagens energistatus, men kommer ganska snabbt fram till att det har jag inte gjort. Inser att min livskamrat känner mig väldigt väl, nästan bättre än vad jag känner mig själv. Han ser på mitt kroppsspråk, hör de tysta suckarna och kan på så sätt avläsa mitt läge. Hans uppmärksamhet imponerar på mig och jag inser att det ligger inte bara massor av kärlek bakom handlingen utan också en stor nypa du-kännedom.

Att höra det som inte sägs.

Gamla testamentets bibelberättelser i söndagsskolan både fascinerade mig och gjorde mig uttråkad. Var det någon berättelse jag lyssnat på till alldeles för många gånger, i min mening, kunde det bli lite tradigt men ofta var de intressanta och fängslade mig. Det var speciellt en berättelse som fångade mitt intresse. Den levde kvar i mig och födde en längtan hos mig.

Pojken Samuel växte upp i templet och en kväll när han gått och lagt sig hörde han en röst som ropade på honom. Han skyndade till prästen Eli, tillika hans mentor, och frågade honom vad han ville men Eli svarade att han inte hade ropat efter Samuel. Flera gånger upprepades detta innan prästen kom på att det var Gud som talade till Samuel. Nästa gång Samuel hörde rösten, stannade han kvar i sin säng och fick ett samtal med Gud.

Den här berättelsen lockade min nyfikenhet och väckte en önskan inom mig att få höra Gud tala till mig. Jag föreställde mig där jag låg i min säng i rummet bredvid mina föräldrars rum att jag hörde någon som ropade på mig. I min fantasi sprang jag in till mina föräldrar flera gånger innan jag förstod hur Guds röst lät.

Det var spännande att tänka tanken på att Gud ville mig något.

Innan jag ens visste om det sökte Gud mig.

I min relation med Gud övar jag mig på att lyssna in hans röst. Och öka min Du-kännedom till Honom. Höra det som inte sägs högt med ord utan mer är som en förnimmelse, en aning eller likt en stilla impuls.

Längtan inom mig när jag var liten bar på en fråga som jag ville få svar på. Och fortfarande bär jag nyfiket på samma fråga.

Vad vill du mig, Gud?

(Guds hus är temat för Söndagen efter nyår. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från 1 Sam. 3:1-10)

Inne på sjukhusapoteket var det fullt med folk. I raden av stolar hade det blivit en ledig plats för mig att sitta på. Jag kom direkt från vårdavdelningen där jag legat inne över natten för en titthålsoperation som man gjort dagen innan. Vid utskrivningssamtalet hade jag fått läkemedel på recept som jag nu skulle hämta ut. Min livskamrat hade gått i förväg för att hämta bilen. Fredag strax efter lunch var ingen bra tid för ett besök på apoteket om man inte ville köa alltför länge. Folk stod och hängde bland hyllorna i väntan på sin tur. Min kropp var mör efter operationen. Jag försökte stänga in mig i min egen bubbla för att inte störas av ljud och alltför många intryck. Då fick jag syn på en äldre farbror från vår församling. Han hade även fått syn på mig insåg jag när han kom närmare. Jag nickade och hälsade på honom. Han sökte upp min blick, stannade till och sa med stadig och klar röst:
– Gud välsigne dig, Sara!

Inom mig spred sig värmen och lugnet. Jag tackade, nickade och log mot honom.
Efter en stund tittade jag mig omkring och tänkte att den där välsignelsen den var inte bara till mig. Det var precis som att den kokade över och att de runt omkring mig också fick sig en stänk av den.

Vilket skitår det var, 2020. Avstånd och nariga händer. Rädsla och ensamhet. Förkylningssymtom och långvarig hosta. Överbelagda sjukhus. Trött och tapper vårdpersonal. Arbetslöshet och sviktande ekonomier. Pandemi och elände.
Kommunikationen har under året skett mer via telefon än med fysiska möten. När jag ser tillbaka på mina sms jag skickat har de, inte helt otippat, ofta slutat med orden: ‘Ta hand om dig!’ För omsorgen för nära och kära har varit stor. Ibland har jag haft det i tummen att istället skriva ‘Gud välsigne dig’.
Även om det är det finaste man kan ge en människa har det känts alldeles för pretentiöst. Istället har jag låtit ‘Ta hand om dig’ bli till ett tyst viskande ‘Gud välsigne dig’ i hjärtat.

Nyårslöften brukar jag inte pyssla med. Men om jag skulle våga mig på en förhoppning inför det nya året skulle jag önska att bli mer generös med och mer medveten om Guds välsignelse.

Välsignelsen bär på en rikedom som handlar om att vara sedd. Sedd på det finaste, mest innerliga och kärleksfulla sätt man kan tänka sig. Gud har inte tunnelseende när Han ger av sin välsignelse utan den strömmar över och vidare till oss alla. Vi behöver bara fästa blicken. Ta emot. Och låta den stänka vidare.

”Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred. ” (4 Mos.6:24-26)

(I Jesu namn är temat för Nyårsdagen. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från 4. Mos. 6:22-27)

Min telefon plingar till. Det är måndag förmiddag och en av de två regelbundna promenadvännerna jag har skickar en förfrågan om promenad inför kvällen. Måndagskvällar och torsdagskvällar får jag sällskap ut. Det är trevligt. Nyvunna vänner, om man kan säga det ur ett tioårsperspektiv, som jag lärt känna efter det att vi flyttade till orten vi bor på.

Inom vissa områden är vi lika varandra och inom andra skiljer det sig desto mer. Mina vänner är mammor båda två och har barn i ungefär samma åldrar som min livskamrat och jag. Vi är med i samma församling på orten. Det är ofta under våra promenader vi hamnar i just dessa två samtalsämnen. Vår församling och våra barn. Den ena vännen berättar om hur hon innan jul njuter av sitt yngsta barns tindrande ögon, stora förväntan och glädjerika förtjusning inför julklappsutdelningen. Den andra berättar om ett av sina barns entusiasm över att få lära sig spela ett instrument på kulturskolan. Vi delar mysiga och roliga kommentarer från våra älskade små. Långa stunder under våra promenader pratar vi också om oron vi bär på och det som gör ont i våra mammahjärtan.

Det händer väldigt sällan att vi umgås hela familjerna tillsammans. Därför vet jag egentligen inte hurdana de är som mammor. Jag ser dem nästan aldrig i sina mammaroller. Det slår mig att den referensen har inte jag. Min bild av dem är som vän oavsett samtalsämne.

En egenskap jag besitter är nyfiken, i alla fall när jag var yngre. Tjuvlyssning gjorde jag till en konstart. Vid en oskyldig lyssning när jag var liten, hemma i mina morföräldrars stora lantkök mellan min mormor och min mamma, fick jag en aha-upplevelse. Något i deras kommunikation påminde mig om något som fick mig att reflektera över deras relation. Min mamma var inte bara min mamma hon var även dotter till min mormor. En konstig upptäckt i mitt lilla barnhuvud. Min starka, modiga och allvetande mamma var även hon ett barn. Och min energirika och kraftfyllda mormor var mamma och ännu konstigare var att även hon var ett barn i relation till sin mamma. Det blev en tankevurpa för mig.

Det är många gånger under min tid som sjuk jag insett att barn till mina föräldrar slutar jag aldrig att vara. Deras omsorg, deras oro och deras glädje för mig upphör inte bara för att jag blivit vuxen, fått en egen liten familj och bor i ett hus på en annan ort. Nä, barn är jag alltid.

Mina föräldrar finns där och hjälper oss på olika sätt i den situation vi är i. Det är skönt att som barn ibland få släppa taget en stund, lita på att någon annan tar ansvar och hugger in.

Oavsett hur våra relationer till andra ser ut, vän, mamma, arbetskollega eller syster, är vi barn till någon. Att vara barn är något vi alla kan relatera till hur det är. Vi alla känner och vet ett barns behov och önskningar.

Det är i den kunskapen om hur det är att vara barn vi får vända oss till vår gemensamme far. Guds referens till oss är att vi är Hans barn. Hans älskade barn. I Hans famn får vi vila och lita på att Han bara vill oss väl.

”Tänk att få vara ett Guds barn
Tänk att få vila i hans famn
Tänk att få vara viss att han tar hand om mig
Tänka att få bo i Jesu namn” (Anneli Björkman)

(Guds barn är temat för söndagen efter jul. Episteltexten är hämtad från Gal. 4:4-7)

Finaste julklänningen var på och de vita något för små kalasbyxorna hade hasat ner i grenen och framkallade ett synnerligen svettigt obehag på låren. Det var mörkt ute när vi satte oss i bilen med inga direkt muntra miner från baksätet. Vi var på väg till ett äldre par i församlingen. I baksätet visste vi att det skulle bli mycket folk, inga fler barn, en lång väntan på att få åka hem igen och nödvändigt bruk av högsta uppförandekoden vilket innebar bland annat djupa nigningar. Tidigare på förmiddagen hade hela familjen varit på annandagsgudstjänsten. Det var på den tiden när annandagen var en festdag för den yttre missionen. Brasset spelade, en hemmavarande missionär predikade, brev från missionsrådet lästes upp och det var offergång!

Det enda som framkallade lite fascination och lockade något inför kvällen hos festfolket var den tjocka heltäckningsmattan som fötterna upp till fotryggen sjönk ner i och de sammetsbeprydda tapeterna vars centimeterhöga mönster var så sköna att ta på. Den förtjusningen var snart avklarad. Likaså den gigantiska u-formade ljusa soffan i det salslika vardagsrummet, alla kristallkronor i varenda rum och det långa matsalsborden med högljudda vuxna människor. Övervåningen var min tillflykt och långsamt rörde jag mig mellan våningarna med hopp om att snart skulle resultatet tillkännages. Kvällsbjudningen var som en valvaka. Resultatet man inväntade var hur mycket pengar som just det året hade samlats in till den yttre missionen. Sen, fick vi äntligen åka hem och det påklistrade leende kunde få vila.

På den tiden var mission för mig omoderna kläder. Konstiga prylar i trä och gummi likt avdammade museiföremål uppradade på långbord i kyrkans källare. Scoutsamlingar en gång per termin då en missionär kom på besök för att långtradigt berätta om de exotiska grejerna och visa hur julstjärnan växer vilt med hjälp av en surrande diabildsprojektor. Och så förstås dessa annandagens långsamma insamlingsresultats-vakor. Bara ordet missionär framkallade gäspningar och tristess hos mig.

Jag trodde också länge att missionärernas kallelse var lite ”finare” än andras. Om det fanns en rangordning i kallelsesystemet skulle missionärer och pastorer ligga högst upp på den listan.

Tidigare i höstas hade vi besök under en gudstjänst i vår församling av en missionärsfamilj. Jag hade blandade känslor inför den gudstjänsten när minnesbilder från förr spelades upp i mitt huvud. Det är roligt när man blir överraskad. Mannen och kvinnan i familjen började med att presentera landet men framför allt berättade de om deras arbete på ett intressant och attraktivt sätt. De pratade inte bara om kultur och mat utan om sitt arbete med bland annat att hjälpa kvinnor som lever i osunda förhållanden, hjälp till familjer som blivit av med hem i naturkatastrofer och matdistribution till fattiga. Predikan sedan handlade om hur vi här och dom där hör ihop, hur vi behöver varandra i ett syskonskap.

Mission idag varken är eller presenteras som det var och gjordes förr. Tack och lov.

Min syn på kallelse har också förändrats. Missionärer är kallade till en tjänst. Det finns ingen kallelserankning i Guds ögon. Du och jag har båda en kallelse som är unik och viktig. Syskonskapet vi har med varandra bygger på att vi gör det här tillsammans.

Du gör det du är bra på .På din plats. På ditt sätt. Och med Guds hjälp.

(Martyrerna är temat för Annandag jul. Evangelietexten är hämtad från Matt. 10:16-22)

På knä vid krubban förundrad och stum
också jag har svårt med att ge dig rum
bland skinka, presentpapper och snören
men hör, visst hörs tonen från änglakören

På knä vi krubban ödmjuk och stilla
all kärlekens kraft rymmer du lilla
du värnlösa knyte som på hoppet bär
vill i hjärtat få plats och vara oss när

På knä vid krubban förlorad och sedd
igen och igen får jag nåd från din bädd
Himlen är ljus, hör på ängelns bud
barmhärtighet och frid, Ära vare Gud

På knä vid krubban i vördnad jag står
ljuset från Gud med dig till oss når
dina ögon och läppar mot mig ler
hjälp mig att sprida den värme du ger

På knä vid krubban, tätt intill
vara här hos dig, jag alltid vill

(Jesu födelse är temat för Juldagen. Evangelietexten är hämtad från Luk. 2:1-20)