Det var fredag eftermiddag. Klockan var kvart i tre. Tiden efter lunch hade bestått i ett segt och utdraget telefonmöte. Två e-mejl som bara var ett måste innan helgen hade jag just fått iväg. Jag gjorde en snabb koll på almanackan inför nästa vecka, det såg bra ut. Och stängde sedan av datorn. Pappershögarna på skrivbordet la jag i ordning och pennorna fick sin rätta plats bredvid de andra i pennstället. Från bokhyllan plockade jag ner den tomma matlådan och hivade fram handväskan från det stängda skåpet. Nu var det ÄNTLIGEN helg. Med lätta steg tog jag mig raskt ut genom korridoren. Hojtade glatt till några arbetskamrater bakom sina skärmar ‘Trevlig helg!’ Veckans arbete snurrade runt i huvudet men vid ytterdörren beslöt jag mig för att lämna tankarna om jobbet.
I bilen ställde jag in radion på P1, några nyheter om världen utanför min lilla bubbla, och sen höjde jag volymen lagom till ‘Spanarna’ började. Vid ICA-affären, nästan hemma, gjorde jag ett stopp. Suget efter något festligt och extra gott till kvällen lockade i hyllorna. Även något mumsigt till eftermiddagskaffet slank ner i korgen. Jag nickade glatt till en annan kund. I samförstånd nickade hon tillbaka, som att hon ville säga: ‘Fredag eftermiddag och nu är det helg. Uuunderbart!’ I ruset, av att det var helg, blev det betydligt mer i kassen och dyrare än vad jag hade tänkt mig. Men det var det värt. Den bästa stunden i veckan, utan konkurrens, kunde inte mätas med pengar.

Det är fredag eftermiddag. Klockan är kvart i tre. Jag sitter i framsätet bredvid livskamraten som är dagens chaufför. Vi har precis påbörjat vår resa ner mot västkusten och föräldrarnas sommarstuga. Utanför skolan saktar han ner. Över vägen passerar döttrarnas gamla lärare. I hennes blick ser jag den goa fredagskänslan. Förvånat känner jag hur mina kinder blir våta av tårar. Ur handväskan på golvet plockar jag upp en näsduk. Min livskamrat lägger handen på mitt knä och frågar: ”Hur är det?” Det stockar sig i halsen på mig och jag väser fram ett: ”Vänta.” och hulkar till. En rysning går genom kroppen. Helt överraskande och plötsligt väller sorgen fram. Det var tio år sedan jag kände av den goa fredagskänslan och saknaden blir påtagligt stor när jag ser den förväntansfulla läraren på övergångsstället. På nytt påminns jag om fredagsfeeling och om att jag troligtvis aldrig kommer att få uppleva den igen.

Saknaden efter en frisk kropp är en sorg i mitt liv. En beständig sorg. Saknaden över den jag en gång var. Sorgen över saker jag inte längre kan göra, känna eller uppleva. Alla dessa förluster.
Det har funnits tider då sorgen varit som för trånga kläder på min kropp. För små, heltäckande med polokrage i yllematerial. Obekväma och kliande. I svart. Sorgen har konstant påmint mig och har många gånger hindrat mig från att leva och njuta av allt det goda.
Med sorgen som ständig följeslagare i livet har jag istället försökt tänka på den som en ryggsäck som alltid finns med. Min är en milt orange Kånken mini. Hyfsat behaglig att bära på ryggen som ibland ger sig till känna lite mer, som vid ett övergångsställe en fredag eftermiddag. Annars märker jag knappt av den.

Det blir fredag eftermiddag. Klockan blir kvart i tre. Jag har sällskap. Hans händer är sårmärkta. Han lägger en hand på mitt knä och viskar till mig: ”Saliga ni som sörjer, ni ska bli tröstade.” Min rygg känns ovanligt lätt. Bakom Hans rygg skymtar jag något orange.

Det var en lagom varm sommardag i början av juli. Släkten på min mammas sida var samlade. En morbror var inte längre bland oss och vi var där för att ta ett sista avsked. Han hade levt ett långt liv. Efter en fin och stilla stund i kyrkan åkte vi i bilkaravan mot syskonens föräldrahem och där den bortgångne brodern bott de sista åren i sitt liv. Framför huset under äppelträden och ett stort bigarråträd, där bären var redo för skörd, stod vi och samtalade med varandra. Flera av kusinerna hade jag inte träffat på många år. Minnen från barndomen dök upp om hur vi hade lekt bland träden och i uthusen, om mormor och morfar och så klart om morbrodern som ofta var hemma på gården. Efter vätskepaus och en smak på de mogna bigarråerna tog vi oss vidare till församlingsgården där potatisgratängen stod redo för lunch. När mättnaden lagt sig och det tystnade runt borden var det flera av de andra som berättade om sina upplevelser om morbror. Vi fick lyssna till tidiga barndomsminnen. Anekdoter från hans ungdomstid. Hans intresse för fotboll och hans fängslande berättarteknik. Och om rosorna vid stugväggen. Alla de andras minnen väckte fram mina egna minnen om bland annat hans påsar med ”Danske kungens bröstkarameller”. Syrliga och hårda karameller, som vi barn fick smaka på. Med alla bilder och berättelser fick jag lära känna min morbror ytterligare. Det som etsade sig fast mest hos mig var nog ändå de röda, spetsiga skorna han haft på sig i ungdomsåren.

Fyra i rad sitter vi i våra brassestolar. Mina fötter är långt nergrävda i den lösa sanden. Det blåser lite mer idag därför har vi satt oss i skydd nära dynorna. Värmen har dröjt sig kvar i flera veckor. Längre ner på stranden ser vi hur killen som säljer glassar sliter med sin tvåhjulsvagn med en liten frysbox på. Ingenjören bland oss lutar sig fram och undrar: ”Hur håller han glassarna kalla? Hur har han löst elförsörjningen till frysen?” Varpå ekonomen bland oss säger. ”Jag undrar mer om hur många glassar han säljer på en dag. Hur lönsamt det är.” Den tredje, som är den mest praktiska av oss, funderar vidare: ”Hur tungt är det att dra den där vagnen fram och tillbaka på den långa strandremsan?” Själv funderar jag på glassarna. ”Finns det några goda glassorter i lådan?”

”Vem säger ni att jag är?” frågar Jesus lärjungarna. Frågan formulerar jag om och ställer till mig själv: ”Vem är Jesus för mig?” En inte alldeles oviktig fråga att ställa sig ibland. Svår men välbehövlig.
Jag funderar vidare på vilken information jag behöver för att ta reda på svaret. Och med lärdom från en minnesstund och en glassförsäljare; vilka, tar jag och har jag genom åren tagit till min hjälp?
I mitt sökande efter svaret börjar jag med att titta på min egen relation med Jesus och hur den har förändrats genom åren beroende på hur livet sett ut och vilka människor som kommit i min väg. Ser att andra har ställt frågor jag själv inte skulle komma en tanke på att ställa och som ibland gjort att min relation med Gud fördjupats. Jag inser att även här, i mötet med Gud och med att fånga en liten bit om vem han är, behöver vi varandra. Ett oväntat par röda skor kan visa vägen.

Fogligt och i andäktig tystnad sitter vi på lagom avstånd i väntrummet. En viss spänning ligger i luften. Semesterfirande fyrtioåringar. Någon har kommit direkt från badplatsen, avslöjad av sandalerna och bikinitoppen som sticker upp i halsen. De flesta bär shorts eller kjol. Det ligger något högtidligt över stunden. Det handlar mycket om solidaritet och om samhällets biljett till frihet. Det är dags för min andra spruta av vaccineringen. Väntan har varit lång men längtan efter att samhället ska kunna bli friare har varit större. Kanske har den långa tiden i vissa fall inte varit helt av ondo tänker jag där jag sitter. Några av oss har använt tiden till att fundera på vad vi vill behålla av vad det goda livet ger och vad vi inte vill återuppta av det där som inte är någon nytta med.

Det hade varit en gråtig vecka. All trötthet, oro och förtvivlan var tvunget att ge sig ut ur kroppen med tårarnas hjälp. Men det var något som saknades mig. Uppmuntrande ord och välsända tankar i all ära men jag behövde en KRAM! Och en kram av mamma och pappa. Det gjorde nästa fysiskt ont i kroppen av saknaden efter deras trygga, kärleksfulla och kraftfyllda omfamning.
Tårarna kom som en naturlig följd på att spänningen släppte för en stund och den värsta oron gav vika över den kaosartade tillvaron vi levde i. Det var också då efter förbrukningen av den horribelt stora mängden hushållspapper jag insåg mitt behov av en kram. Jag skrek ut min frustration över pandemin som hindrade mig att få tillgång till det då, för mig, allra nödvändigaste. En spruta var avklarad hos mig fem veckor tidigare och föräldrarna var sedan en längre tid fullvaccinerade. Otåligt insåg jag att jag inte skulle kunna vänta mer. Under det dagliga samtalet med mamma ställde jag lite försiktigt frågan, insvept i pratet om hur tårarna runnit ner för kinderna under veckan: ”Skulle det ens kunna vara möjligt att när vi träffas imorgon rucka något på rekommendationerna och att jag kan få en kram?”

När jag körde in på garageuppfarten nästkommande dag såg jag hur min pappa stod på verandan. Så fort jag öppnat bildörren åkte hans stora händer upp i brösthöjd. Med vida, utsträckta armar log han emot mig. I rask takt gick jag honom till mötes. Ljuden runtomkring tystnade. Tiden stod stilla när jag drunknade i hans starka omfamning. Han doftade ‘pappa’. När jag släppte hans famn tittade jag in i huset, ovanför halvtrappan stod mamma redo med sitt stora leende, omsorg i blicken och utsträckta armar. Efter kramarna sa jag halvt på skämt, att jag likaväl kunde åka hem, de sju milen, igen. Mission completed.

En helighet dröjde sig kvar i luften.

Under tiden jag får ett stick i min vänsterarm tänker jag på mina kramar jag fått av personer utanför familjen och räknar dem till elva stycken nu, av fem olika personer, efter det att pandemin startade för ett och ett halvt år sedan. Kramarna är värdefulla för mig som om de vore dyrbara pärlor. Jag kan känna kraften, beröringen och dofterna i dem där jag sitter. Så här vill jag att alla mina fortsatta kramar ska vara. Inte något slentrianmässigt som sker av konstlad artighet eller flyktigt tvång, det en i min närhet kallar kyrkkramar. Nä, jag vill ha dem varma, fyllda med närvaro och omsorg. För att visa på att de är viktiga vill jag dessutom fortsätta räkna alla kramar jag får.
På väg ut från rummet ropar sköterskan på mig. ”Glöm inte ditt vaccinationskort!” men i mina öron hör jag bara: ”Glöm inte din biljett till de varma kramarnas rike.”

Kraften jag ber om
vill jag ska räcka
till mina krav och andras

en semesterresa för minnen
aktiviteter att bocka av
en yttre fasad att visa upp

Kraften jag ber om
vill Du ska räcka
till att vara den jag är

den utan hårda ord
den som inte brusar upp
den med ett helhjärtat tålamod

”Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.”
(Jes. 40:29)

”Vit fetknopp!”, utbrister jag högt, som om jag vunnit högsta vinsten på en trisslott. Kvällsmaten, bestående av pizza från golfrestaurangen i närheten är uppäten. Vi har plockat ihop picknick-tallrikarna och besticken. På holmen vid havet växer stora kluster av vit fetknopp vilt. Våra döttrar suckar ljudligt och frågar entusiastiskt, med en tonårings mått mätt: ”Var kommer detta intresse för blommor ifrån? Sån har du aldrig varit.” ”Vet inte”, svarar jag, ”kanske har det med åldern att göra eller att jag tröttnat på att endast veta namnet på blåklockor och rödklöver som gjort att jag har laddat ner en app på telefonen. Jätteenkelt, jag tar en bild med telefonen på en blomma jag ser och vill veta namnet på, väntar några sekunder och vips har jag ett svar. Där står det ofta: med xx % sannolikhet är det här en, åsså namnet på blomman. Sen kan jag läsa mer om blomman, dess växtmiljö och giftighet.” Här nånstans förlorar jag döttrarnas uppmärksamhet men jag ger mig inte. ”Halsbandsflugsnappare!” briljerar jag stolt ”det såg jag en från uteplatsen vid sommarhuset häromdagen. Förvisso en fågel men ändå.” Ännu en ljudlig suck hörs från döttrarna när de traskar i riktning mot havet. Kvar sitter jag och funderar på det där med namnen som fascinerar och överraskar mig. Halsbandsflugsnappare var så självklart att fågeln kunde heta, när jag googlade fram namnet, med sitt vita halsband runt halsen på sin svarta kropp. När jag tog en bild på den lilla späda vita blomman, knappt en halvcentimeter stor i diameter med små rosaaktiga blad, hade jag aldrig trott att ett så svulstigt och storartat namn som ”Vit fetknopp” skulle dyka upp.

För några veckor sedan inträffade det där vi inte ville eller var beredda på i vår familj. Så är det ofta med illavarslande sjukdom, den knackar inte på, visar inte någon som helst hänsyn eller vilja att vara någon annan till lags. Nä, den tar för sig och ställer till med oreda. Den där berömda mattan som drar undan benen på en och som lämnar en liggande med flämtande andetag, rödgråtna ögon och gör att oron växer som en stor klump i magen fick jag med besked känna av. Några sms och telefonsamtal med gråten i halsen gjorde skillnad och ändrade på den saken. Efter bara några timmar fanns fysiskt stöd av vår större familj på plats i vår trädgård. Små uppmuntrande sms fyllda med stor omsorg dyker dagligen upp, fortfarande. Nybakade bullar fanns på trappan redan första kvällen, sedan har påsarna blivit fler. Matlådor med spännande rätter vi aldrig prövat på har dykt upp i allehanda frysväskor och kassar. Gräset har blivit klippt och vi har fått hjälp med skjuts. En vacker hortensia med en hälsning om tillfrisknande plingade på dörren. Detsamma gjorde en, i dessa tider förbjuden men nödvändig, kram. För att inte tala om alla böner som bär, en liten stund i taget. Små ord och handlingar som gör skillnad.

Den lilla spröda vita fetknoppen växer inte ensam den lever i grupp. Och den blir storartad där den bereder ut sig. Namnet kommer till sin rätt. Precis som ett litet sms, ett ljus tänt i en ljusbärare eller en kram, som egentligen inte kräver något direkt storartat av avsändaren, men tillsammans växer, blir maffigt större och får bärkraft.

På varenda kökslucka i vår lägenhet hade jag tejpat upp ett A4-ark med en bokstav på. Kläder för två dygn var nerpackade i kabinväskan på hjul och i ryggsäcken i hallen låg datorn med säljpresentationen redo. Jobbet som säljare tog mig ofta på tur på vägarna genom halva Sverige men nu väntade två dygn av studiebesök i södra Tyskland. Jag blickade ut över bokstäverna, nickade nöjt och tänkte: Det här kommer bli bra när livskamraten kommer hem till en tom lägenhet i eftermiddag. På lapparna stod: JAG ÄLSKAR DIG!

Jag älskar inte bara min livskamrat, jag älskar även små meddelanden. Eller stora, till ytan, som i det här fallet. Det har blivit något av en tradition här hemma när jag åker bort och är iväg längre än ett dygn. Då åker de små neonfärgade post-it-lapparna fram. Under huvudkuddarna kan döttrarna hitta en ‘Godnattkram’, när de öppnar badrumsskåpet står det ‘Du är fin’, på fjärrkontrollen önskar jag dem en ‘Trevlig stund’, i kylskåpet kan de bli upplysta av hur mycket jag älskar dem. Min livskamrat får också givetvis lappar, med ord dedikerade bara till honom. Runt tio lappar brukar de ha hittat när jag på kvällen ringer för att säga god natt.

Kärleken till små meddelanden har smittat av sig på familjen. I kylskåpet, i föräldrarnas sommarstuga, hänger fortfarande ett litet kärleksmeddelande på en rosa post-it-lapp kvar, i dörren där mjölken brukar stå, som ena dottern skrev förra året.

För några veckor sedan, mitt i en tyngre period. När varje cell i min kropp under en längre tid hade protesterat och lämnat efter sig ett energiläckage i stora mått, ett massivt smärtpådrag och ett sviktande humör. Då, när det mesta i kroppen var ur funktion och jag, som vanligt efter det att familjen lämnat huset för skola och arbete, sökte upp min fåtölj lyste det som solen denna morgon från sidan. Mitt på vänskapsikonen som står på symaskinsbordet bredvid fåtöljen satt en post-it-lapp. Där, mitt i mitt synfält och där jag absolut, under min morgonbön, inte skulle missa meddelandet satt den. Jag stavade långsamt på vartenda ord, kände hur mungiporna ändrade riktning och en varm känsla strömmade genom min kropp. ”Älskar dig! Puss, puss! /Din man”

Det ord som lätt vinner tävlingen ‘Vackraste ordet på ett post-it-lapps-meddelande’ är DIN. Eller förresten, i vilket meddelande som helst. Härom dagen fick jag ett sms av en vän. Hon skrev: ”Är så glad att få räkna mig till en av dina vänner.” Återigen det lilla ordet ‘din’ som gör mig alldeles varm i hjärtat. När avsändaren har signerat med ett ‘din’ då andas det samhörighet och djupare gemenskap. Din man. Din vän. Din dotter. Din granne. Din kollega. Ja, du fattar. DIN!

Den L-formade soffan i konstrotting och paviljongen bar livskamraten och döttrarna fram till altanen förra helgen. Sommarvärmen var äntligen här och mysigt utehäng var efterlängtat.

Det fläktar skönt där under taket. Dynorna är mjuka. Från soffans långsida kan jag se upp mot lövskogen på bergssluttningen. Mot den klarblå himlen lyser träden ljust, hänförande grönt, nästan färgmässigt i paritet med en neonfärgad post-it-lapp, som är signerad:

Jag älskar dig!
/DIN Skapare

På min skogspromenad härom dagen mötte jag en citronfjäril. Hon undrade om jag ville ta sällskap till sommaren. ”Ja, det är klart”, sa jag. ”Vad trevligt med sällskap! Och dessutom till sommaren!”
Den lilla solgula citronfjärilen fladdrade ivrigt med vingarna och flög i förväg. Jag fick lätta på mina steg för att hänga med. På vår väg ville hon visa mig våren. Vi stannade till och la oss ner i havet av vitsippor. Vi stod länge under de rosa körsbärsträden som just slagit ut och blickade upp genom de blommande grenarna mot den klarblåa himlen. Vid den vita magnolian satte vi oss ner och beundrade dess prakt och skönhet. Ingen av oss ville att det skulle gå för fort fram till sommaren utan att vi hann med att njuta av allt det goda våren erbjöd oss. Blundade vi, kunde vi riktigt känna hur smaken av årets första rabarberpaj riktigt läskade i gommen. Citronfjärilen pockade på min uppmärksamhet och värmen spred sig inombords på mig. Tänk att få gå bredvid någon och dela allt detta. Det är lycka i en liten ask.

De nybakade smörbullarna från konditoriet nere i byn tar jag fram ur min ryggsäck samtidigt som min vän tar upp kaffetermosen i stål från sin. En rutig kökshandduk blir till en duk mellan oss och i två porslinsmuggar med blommigt silvermönster häller jag upp kaffet. Efter en promenad i sakta mak genom skogen har vi nu kommit fram till vasskanten vid en av sjöarna vi rundar. Lägligt står där två träbänkar i förmiddagssolen och väntar på oss. Det var ett tag sedan vi träffades, min vän och jag. Därför finns det gott om samtalsämnen under hela promenaden och även på bänken. Emellanåt blir det ändå tyst. Då flyger två tankar genom mitt huvud. Den första tanken är att det här är lyx, att bara få vara med min vän en stund. Jag tar ett djupt andetag och njuter av att sitta bredvid. Tiden vi har tillsammans är några timmar, den här gången. Min andra tanke är därför att jag bör prioritera de viktigare samtalsämnena och skippa struntpratet.

Under förmiddagen konstaterar vi att vår vänskap firar tjugosex år. Tjugosex år av vänskapligt sällskap genom varandras flyttar, jobb, ensamhet, kärlekar, sjukdom och familjer. Ska jag vara ärlig såg jag inte vänskapen komma, då för flera år sedan. Jag var inte förberedd. Och jag var heller inte ute och letade efter en fin vän. Vi träffades när vi båda gick på folkhögskola. Det var inte en självklarhet att vi skulle stöta på varandra. Hon gick i en annan klass och bodde dessutom på skolan. Medan jag, bodde i min lilla etta med sovalkov nere i stan och gick bara en halvårskurs. Båda våra klasser gjorde en studieresa till Israel tillsammans och där presenterade vi oss för varandra. Hemma igen och efter avslutade studier började vi umgås mer och mer. Detta var mycket tack vare henne, skulle jag vilja påstå. Hennes roliga idéer och upptåg tog oss till allehanda musikalbesök, konserter och utflykter. Vänskapen växte fram och blev något bestående.

Det här överraskningsmomentet, inser jag, gäller inte bara henne. När jag ser på mina vänner i mitt liv och hur vi träffat varandra har det ofta varit oväntat och överraskande. Lite som att stöta på en citronfjäril på väg till sommaren. Finns det då något ljuvligare än att få höra frågan: ”Ska vi ta sällskap?”