Vi var på väg ner till mina föräldrars sommarstuga på västkusten. Den här gången var det dags att fira min födelsedag. Ute sken solen och inne i bilen gick luftkonditioneringen på för fullt. Döttrarna i baksätet undrade om vi inte var framme snart. Min livskamrat som suttit tyst och funderat en stund sa:
-Kronprinsessan och du har något gemensamt.
-Jovisst, svarade jag glatt, vi delar ju samma födelsedag även om jag är fyra år äldre.
-Ja såklart, men det var inte det jag tänkte på, kontrade han. Jag vet ingen mer än kronprinsessan som är så villig att fira sin dag tillsammans med sina föräldrar. Detta trots att ni båda nått en ganska hög ålder.
Visst hade han rätt min man. Jag har en ständig inbokning av sängplatser för mig och min familj omkring min födelsedag i föräldrarnas stuga. Den dagen vill jag fira med familjen, inte bara med den lilla utan även den stora som innefattar föräldrar och syskon. Min mamma och pappa vet detta. Strax innan sommaren anländer ringer mamma för att berätta att mina älsklingskakor är bakade och ligger i frysen. Redo för födelsedagskalas. Så länge jag kan minnas har mamma bakat dubbla havreflarn med choklad emellan till mig. Det är imponerande.

Det är inte bara födelsedagar, min egen och andras, jag gärna firar med förkärlek tillsammans med nära och kära. Förlovningsdag, bröllopsdag, dag-då-min-man-och jag-blev tillsammans uppmärksammar jag glatt. Dagar markeras i almanackan för att bli ihågkomna. I firandet av minnesdagar bor en glädje jag gärna delar med andra.

Idag är en konstig dag. Jag är kluven inför den. Fira är fel ord att använda den här dagen. Helst skulle jag vilja glömma den. Det är sju år sedan jag blev sjukskriven på heltid. I min almanacka skriker den här dagen till mig, även om jag inte på något sätt markerat den. Hur gör man en sådan här dag? Ingen annan vet om den eller försöker komma ihåg den. En alldeles vanlig dag för de flesta. Men för mig är det en dag fylld av stor saknad och sorg. Den här dagen vill jag egentligen inte vara ensam. Fast vem ringer jag och vad skulle jag säga? ”Jag vill gråta en stund med dig, kanske äta ett vaniljhjärta (som kommer på god andraplats bland mina favoritkakor) och minnas den gamla Sara.” Även om den nya Sara är okej finns det något i den friska, gamla Sara som jag längtar efter att få uppleva igen. Den saknaden vill jag så gärna dela med någon. Men det är svårt.

När vi firar något eller någon är det lätt att bjuda in till fest. Gästerna förväntar sig glädje och gemenskap. Det är svårare att bjuda in när vi saknar någon eller något. Även om behovet är stort, kanske till och med större. För vad skulle vi bjuda in till?
När vi tillsammans delar och bär varandra blir dessa tunga dagar lite lättare. De bär med sig hopp och mod att gå vidare. Istället för stor sorg fylls dessa dagar med tacksamhet. Tacksamhet för vaniljhjärtan och vänner.  

En riktig man cold har drabbat mig. Jag snörvlar, stönar, snorar och hostar med tron om att hela lungorna ska följa med ut. Mitt vackraste jag har förvandlats till det mest ofräscha och minst charmerande man kan tänka sig. Familjen har fått flytta upp på övervåningen för att de ska få sova i fred utan att väckas av mina mindre angenäma ljud. Sängen har förvandlats till ett dygnet-runt-boende. Bredvid mig på golvet växer högen utav använda näsdukar. Jag är glad om jag kommer så långt ut som till köket för att kunna upprätthålla vätskebalansen i kroppen. Annars är det inte mycket med mig. Kan inte förmå mig göra något meningsfullt. Stirrar tomt ut genom fönstret. Förmår inte ens drömma mig bort. Hjärncellerna rör sig i slowmotion, som att de har något geggigt på fötterna.    

Skulle jag varit ett djur nu så hade jag varit en manet som blivit uppsköljd på stranden av flodvågorna men stannat kvar då det blev ebb. Här på stranden skulle jag ligga, slemmig och ofräsch utan att kunna röra mig ur fläcken. Folket på stranden skulle gå omvägar för att inte råka komma i närheten av mig. Jag skulle inte kunna förflytta mig utan stilla få vänta på en ny flodvåg som skulle kunna ta mig ut till havs igen. Ut till friheten och livet. Men vad finns att göra där jag ligger? Utan energi och kraft att ta mig upp på egen hand. Upp från sörjan och tristessen, från ensamheten och kraftlösheten. Inte mycket. Jag får stilla vänta. Och hoppas. På en ny flodvåg. Den som ska bära mig och förlösa mig från allt det där oönskade i livet.

För visst har vi alla våra perioder av ebb i livet. Då vi gör allt för att slita oss loss utan att lyckas. Trots ansträngning förflyttas vi inte en millimeter eller i värsta fall förvärrar vi bara situationen. Då det enda som hjälper är, att stilla vänta på en ny flodvåg som fyller en med liv.

Allt har sin tid. Att ligga som en manet på stranden vid ebb uppsköljd av havet har sin. Att fångas av vågorna igen och uppfyllas av ny energi har sin.

Strax före klockan sex på morgonen står jag och köar tillsammans med andra bokentusiaster utanför bokhandlaren. Äntligen är dagen D här som jag har längtat efter. Det är som julaftonen när man var liten fast mycket bättre. Bokrean, ett frosseri utav böcker. Fem affärer har jag på min lista som jag ska besöka. I katalogerna som jag tidigare fått hemskickat har jag kryssat för de mest intressanta böckerna med de lägsta priserna. Morgonen rusar iväg och på väg hem går jag in i den sista av alla bokaffärer jag tänkt besöka. Den här affären är den med de dyraste priserna men med den mest spännande hyllan. Här har de nämligen samlat böcker, i ett fåtal exemplar, som de inte vill ha kvar i sitt lager. Böckerna på hyllan finns inte att hitta i någon katalog och de är inte heller upptryckta som någon extra utgåva enbart för bokrean. Det här är bokrea på ”riktigt” och man kan verkligen göra fynd. Och fyndar är just det jag gör den här morgonen. Jag hittar två intressanta böcker som får följa med mig hem. Jag tittar på min klocka och inser att det snart är dags för den årliga bokrea-frukosten hemma i mitt lilla kök. Med långa armar och en lätt värkande nacke tar jag mina fullproppade påsar och beger mig hemåt. Jag hinner bara hänga av mig mina ytterkläder i den trånga hallen då det ringer på dörren. Min väninna är redan här, hon ser nöjd och belåten ut. Vi hjälps åt med att plocka fram frallor, pålägg och kaffe. På det lilla köksbordet lägger vi även upp våra nyförvärvade skatter. Vi berättar om hur vi haft det på morgonen för varandra, om hur svårt det var att hitta just det vi sökte, om de billiga priserna, om människor vi mött, om de långa köena och tills slut plockar vi upp våra egna fynd ur kassarna. Ur min väninnas kassar plockar hon med stor iver upp stora, vackra Coffee table books som handlar om konst, inredning och mode. En diktsamling av någon för mig helt okänd författare och en samling av små noveller från början av 1900-talet lägger hon också på köksbordet. Från mina kassar plockar glatt jag upp lättsmälta romaner av bland annat Marian Keys, Nora Roberts och John Grisham, klassikern Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf med avsikten att den ser snygg ut i bokhyllan, en kokbok fylld med pastarecept för den fattiga student jag är, en evangeliesynops och en bok om andlig uppbyggnad av munken Wilfrid Stinissen för att stilla min längtan.

Det är bokrea igen. Det är länge sedan min väninna och jag åt bokrea-frukost tillsammans och delade med oss utav våra fynd. Numera brukar det i bästa fall bli en kort sms-konversation om eventuella fynd, om vi ens tagit oss ut. Bokrean är inte längre vad den brukade vara, många affärer är nerlagda och fyndhyllor är numera en ännu mer sällsynt raritet. Jag tänker tillbaka på innehållet i våra kassar, det kunde inte varit mer olika. Men det spelade ingen roll. Snarare berikade det oss i våra olikheter, för det var inte kassarnas innehåll som var det viktiga. Det var det vi delade och hade gemensamt som gjorde frukosten så fylld av gemenskap och glädje. Kärleken till det skrivna ordet. Under åren som gått har min kasses innehåll ändrat karaktär. De lättsmälta kärleksromanerna har bytts ut till böcker som handlar om prinsessor, barndetektivbyråer och trollkarlar till våra döttrar. Men kärleken till böckerna är densamma och viljan att sprida den vidare är stor.

Vi bär alla våra livskassar med olika innehåll. Ibland kan det vara enklare när kassarnas innehåll liknar varandras men det är inte säkert att det blir roligare eller bättre av det. Vi är inte det vi fyller våra kassar med. Vår gemensamma nämnare håller oss samman. Det vi alla har gemensamt är att vi är älskade för dem vi är. Den kärleken jag vill vara med och sprida vidare.

Vi är på väg uppåt landet. En långhelg bland snöfyllda backar väntar oss. Det är tretton år sedan senast som jag stod på ett par slalomskidor och för våra döttrar ska det bli första gången. Framför oss har vi onekligen en spännande resa på många sätt. Väl framme, efter en snabb lunch, börjar vi knäppa på oss de tunga pjäxorna. All utrustning vi hyrt verkar passa bra och längtan ut till backen är stor. Strax utanför vårt boende ligger den perfekta nybörjarbacken med knappt någon lutning alls. Dessutom är vi helt själva i liftkön. En bra start för oss alla. Med lite instruktioner från liftkillen om hur man använder en knapplift, går det förvånansvärt bra för döttrarna att åka med. Pappa åker först, efter honom åker den äldsta dottern, sedan den yngsta dottern och till sist jag. Med en frihetskänsla och fylld med stor förväntan inför helgen försöker jag ta in omgivningen och greppa det faktum att en, sedan länge, dröm går i uppfyllelse. Upptäcker, då jag står i liften och sakta glider uppför den lilla backen, vad jag förr njutit stort utav med skidåkningen men helt glömt bort att jag uppskattar så mycket. Det är känslan av stillhet och ro som kommer när jag med hjälp utav en knapplift sakta glider uppför en backe till ljudet av knarrande skidor mot ett snörikt underlag samt ett surrande läte från liften som förstärks och övergår till ett mer rasslande ljud när jag närmar mig en stolpe. Den stillheten och den tystnaden som infinner sig i en knapplift är svårslagen. Då, när jag för en stund ingenting kan göra eller har någon att kommunicera med, under tiden som liften tar mig upp till toppen. För ett ögonblick låter jag mina tankar svävar fritt för att strax återigen ansluta mig till gemenskapen och sorlet av en väntande familj. Kombinationen som blir i slalombacken är oslagbar. Rörelse, gemenskap, stillhet och tystnad.

Det är där i knappliften jag funderar på hur ofta jag söker upp tystnaden i vardagen. Tystnaden som gör att andra obetydliga ljud hörs. Den tystanden är något ömtåligt, något jag vill vara rädd om och något jag kan längta efter. Fast hemma i vardagen är det svårare för där konkurrerar den med så mycket annat. Men vad händer om jag stänger av radion i bilen när jag kör? Jag hör ljudet av vinterdäck mot grusade vägar och bilmotorns låga brummande. Vad hör jag mer? Hemma i köket när jag sitter i fåtöljen fångar jag upp väggklockans tickande, kylskåpets svaga surrande och mina egna andetag. Stillheten och ron kommer till mig som en välkommen kär gammal vän.

Vår yngsta dotter har fått lunginflammation. Det är svårt att få i henne någon mat när inget smakar som det brukar. Mestadels blir det vätska i olika smaker som jag införskaffar i matvarubutiken, svarta vinbär, päron, smultron och nektar. Segraren, enligt dottern, smakmässigt är ändå äppeljuicen. Jag försöker komma ihåg hur det var när jag själv var liten och sjuk. Vad var det då som triggade mina smaklökar och som ändå relativt lätt slank ner. Rostat bröd var ändå ett säkert kort.
Med brödrosten fylld med ljusa brödskivor, matbordet uppdukat till kvällsmat och familjen samlad kommer jag att tänka på hur jag resonerade kring rostat bröd när jag vad tonåring. Det är med en rodnad på kinderna och tveksamhet i rösten jag berättar för dem om min naivitet. Jag verkligen älskade mackor då och hade lätt kunnat leva på bara mackor om jag hade fått det. Favoriten bland alla mackor var långfranskan med svarta vallmofrön på, speciellt skalken med mycket smör på var extra omtyckt. Det ljusa brödet dominerade mitt smörgåsintag i många år. Inom mig visste jag att det mörka brödet var nyttigare och bättre för min kropp men enligt mitt tycke hade det betydligt sämre smak och konsistensegenskaper. Det var då jag började rosta mitt onyttiga bröd med idén om att när det ljusa brödet blev mörkt infann sig alla de kvaliteter det mörka brödet hade. Jag tror faktiskt inte jag var dum i huvudet men jag gjorde allt för att döva det dåliga samvetet över den ljusa brödeuforin och stilla den gnagande oron över vad som egentligen var bäst för min kropp.

Min skenheliga och falska bild av det ljusa brödets förklädnad till mörkt tar jag med mig när jag läser från Efesierbrevet. En bön om det inre livets helhet.

”Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.” (Ef. 3:16-19)

Det låter som en bön om mörkt bröd i mina öron. Berikat av fiber och nyttigt rakt igenom, från insidan och ut. Ett berikat inre liv får jag genom tron. Frågor dyker upp i mitt huvud som jag tar med mig under dagen. Vad bygger jag mitt liv på? Vad fyller jag mitt inre liv med? Använder jag även här falska förespeglingar likt den jag gjorde med det ljusa rostade brödet eller har jag vett och mod att stoppa i mig utav det som är nyttigt för mig, det som ger mig kraft och en inre styrka?    

”Foten i kläm?”
”JAJAMENSAN!”
Dialogen, mellan de två männen, fanns i en liten bild som jag hängt upp på min anslagstavla för många år sedan. Bilden föreställde en man vars fot hade fastnat i dörren. Förbi kommer en annan man och frågar ”Foten i kläm?” Var på den första mannen glatt och hurtfriskt svarar, ”JAJAMENSAN!” Var gång jag såg bilden fick jag ett litet leende på mina läppar. Denna otyglade optimism.

Mitt emot mig vid köksbordet sitter en kär vän sedan många år tillbaka. Med varsin kaffemugg i händerna och med några havrekakor samt kanelbullar emellan oss kommer vi att prata om vad som hänt sedan sist vi sågs. Med en umgås-frekvens på ungefär en gång i halvåret är det en del som behöver avhandlas när vi möts. Precis som det ska vara, med nära vänner, kommer vi in på det som berör i livet och det som ligger något djupare än det mest alldagliga. Jag berättar om att jag sedan sist vi sågs mår något bättre. Dagarna är fyllda med mer energi och jag orkar mer. Vilket borde vara en stor glädje och tacksamhet. Jag fortsätter med en liknelse om att jag tidigare levt som om jag suttit under ett smörgåsbord av vad livet har att erbjuda. Ibland, alldeles för sällan, har jag fått komma upp till bordsytan för att då smaka någon enstaka maträtt av allt det goda som erbjuds. Tacksamheten och glädjen över att få vara delaktig i något, om så för bara en liten stund, har varit stor och räckt i flera veckor. Med mer energi har jag nu kommit upp på bordet, sitter på en kant och dinglar med benen. Bordet ser läskande ut med det dignande utbudet av maträtter. Kallrökt lax, parmaskinka, skagenröra, små ostpajer, sillar, Jansson, köttbullar, grönmögelost, kex och nybakat bröd är bara något av allt jag blickar ut över. Allt ser gott ut och jag vet inte vad jag ska välja. Helst vill jag äta av allt. Några rätter av de som står närmast äter jag av, men snabbt säger det stopp. Jag orkar inte mer. Det är då det intressanta händer, vilket jag har svårt att förhålla mig till, poängen med hela smörgåsbordsliknelsen. För även om jag orkar mycket mer nu än tidigare är min tacksamhet och glädje som bortblåsta. Det enda jag ser är allt det där jag inte orkar eller klarar av. Tidigare när jag inte kunde förverkliga drömmar eller ens vågade drömma blev glädjen för det lilla i vardagen mycket större. Då utbrister min vän, som länge suttit tyst och lyssnat: ”Men välkommen till klubben, det är väl så vi alla fungerar. Glömmer att vara tacksamma för det lilla och tar alltför mycket i livet för givet.”

Efter vårt samtal vid köksbordet kommer jag att tänka på mannen med foten i kläm. Det kanske finns en djupare insikt i den bilden än att mannen bara är tokigt och outtröttligt optimistisk. Hans fot är i kläm och utifrån den situationen gläds han över att någon kommer förbi och säger hej. I lidandet kan det växa fram en djupare tacksamhet och glädje för det lilla i livet. Utmaningen blir när foten är loss att behålla tacksamheten och fortsätta utbrista ett: JAJAMENSAN!  

Jag hade just virat in den sista figuren i skyddspapper. Krubban med alla dess figurer låg väl insvepta och nerpackade i lådan. Skulle figurerna kunnat prata med mig hade det hörts vilda protester och högljudda rop ifrån de tre vise männen. Det var trettondagsafton och jag tyckte julen hade varat länge nog. Döttrarna var små och om bara någon dag skulle vi börja jobba igen. Hämtning och lämning på dagis, arbete däremellan och den inrutade vardagen var snart ett faktum. Därför hade vi slängt ut granen och plockat ner alla adventsljusstakar. Sist i tur stod krubban att läggas ner i sin låda. Men det var just det där med de vise männen. Jag kom att snuva dem på deras stilfulla och glamorösa entré. På deras egna dag skulle de inte ens få finnas uppe och glänsa, utan ligga i en kall krypvind. Bortglömda och undanskuffade. Inte konstigt att de protesterade. Även det lilla barnet var nerplockat för den här gången. Jesus skulle få komma fram igen nästa jul. Lite som i julsången ”Raska fötter springa tripp, tripp, tripp”, i den sista versen ”Men till nästa år igen, Kommer han vår gamle vän, Ty det har han lovat.” Allt detta, på trettondagsafton, bara för att jag var lite trött på julen och skyndsamt ville ha vardagen tillbaka.

I söndags, på trettondagen, gjorde vi en lite gallup runt köksbordet. Visste någon av döttrarna vad som hände på trettondagen. Lite rädd vara jag att de inget skulle veta. Men jodå, de sneglade bort mot krubban (som i år stod kvar) och berättade. Det visade sig att de hade bra koll på de vise männen eller stjärntydarna som den stora dottern var rask med att tillägga.  
Vardagen är här igen och det är precis som att de tre vise männens protester den där trettondagsafton för flera år sedan fortfarande ljuder i mina öron. Krubban, änglarna, julgranen och ljusstakarna i fönsterna är kvar. Trots att det är flera dagar sedan trettonhelgen. Julen kommer vi städa bort till helgen, då det är tjugondagknut. Det är vardag igen, min man jobbar och våra döttrar är i skolan. Jag dröjer mig kvar vid krubban ett tag. En hel vecka har jag på mig i övergången mellan trettonhelgen och tjugondagknut. Låta krubban möta min vardag. Det lilla barnet får vara med i det vanliga. Han får stanna kvar, lysa upp min dag, i det alldagliga och inte bara skina starkt under helgen.

På julafton läste vi ur Jesaja om profetian, det som skulle komma. Ljuset som kommer lysa upp mörkret och barnet som kommer vara oss givet. När jag nästa vecka har plockat bort alla julgrejer hemma vill jag att Jesus stannar kvar med sitt ljus. Jesu ord får lysa inom mig. ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh. 8:12)    

I somras, på min födelsedag, fick jag bland annat två hälsningar. Den ena hälsningen var ett sms från en släkting som önskade mig ”Gott nytt år!” och den andra var ett kort från mina svärföräldrar där de fritt hade citerat en psalm. ”Hela vägen går Han med Dig. Vad kan Du väl önska mer.” Dessa två hälsningar kommer jag att tänka på när jag på nyårsdagen sitter i min fåtölj och läser den föreslagna texten för dagen från Psaltaren 121. ”Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel. Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.”

Nyårsdagar är ganska jobbiga och jag tror inte bara det är tröttheten som spelar mig ett spratt. Det är den där påminnelsen om framtiden och att inte veta något om den. Värst tyckte jag att det var i tjugoårsåldern. Då, när kvällen innan, alltså nyårsafton, förväntades vara den mest spektakulära, festligaste och roligaste kvällen på hela året. När man skulle utbyta de mest intressanta samtalen, träffa de mest fascinerande människorna och äta de mest smakrika rätterna som kunde frambringas. Där låg även en förhoppning om att träffa någon. Drömmannen för att tala i klarspråk. När jag sedan vaknade sent framåt lunch på nyårsdagen, efter en förvisso väldigt trevlig kväll med några fåtal vänner men i förväntningarnas dröm en väldigt medioker kväll, kändes inte början på året så värst bra och en tom känsla infann sig. Lägg sedan till den lilla detaljen om att inte veta något om det kommande året. 365 dagar av total ovisshet var vad som väntade.

”Han vakar ständigt över dina steg.” Orden jag läser i min fåtölj blir som bomull för mina öron den här nyårsdagen. Tankarna flyger iväg. Ovissheten är stor över vad som ska hända det kommande året. Hur kommer fördelningen se ut mellan glädje och sorg, spännande lustfyllda stunder och vardaglig tristess, arbete och vila, förväntan och oro. Inget vet vi om framtiden. Alla dessa 365 dagar är svåra att greppa. Det är lätt att huvudet fylls av onödigheter som blir mig för övermäktiga. ”Han sover aldrig. Han vakar ständigt.” Oavsett vad som händer mig det här året är han där, och vakar. Vakar över mig. En dag i taget. Jag kommer stundtals tycka tiden flyger iväg och stundtals rör den sig i snigelfart. ”Han går vid din sida.” Nyårsdagen, födelsedagen eller vilken vanlig dag som helst går han vid min sida. Med de orden känns nyårsdagen inte så jobbig. Gott nytt år!

Pappa går omkring och släcker i huset. Det är läggdags. Så fort han släcker lamporna, börjar i vägguttagen små nattlampor att lysa. Majken och Alice bor på övervåningen och för att ta sig till mamma och pappa på nedervåningen mitt i natten kan det bli både mörkt och kusligt. Det var det i alla fall när dom var mindre. Då bodde det ett läskigt monster under sängen, små troll låg under trappan och spöken fanns det gott om längre bort på övervåningen. Men de små ljuskällorna gjorde att otäckingarna försvann.

Mitt på dagen, när solen står högt på himlen finns inte troll, spöken och monster. Men det kan ändå finnas saker att vara rädd för, saker att oroas för eller saker att vara ledsen över.

För att lysa upp det mörker som finns inom oss gav Gud sin son till oss.  

”Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.”
(Jes. 9:2, 6)

Bön: Tack Gud för Jesusbarnet, för att han är som en nattlampa i mörkret för oss. Det ljus vi så väl behöver för att skingra våra rädslor och det som är tufft.
Vi tackar dig för gemenskapen i jul och för att du fyller oss med ditt ljus. Välsigna oss och bevara oss alla. Amen.

*Texterna om Majken och Alice är inspirerade av våra döttrar och har kommit till för att läsas tillsammans med dem.

Vid Ombergs fot ligger Mariadöttrarna, ett kloster för nunnor. Inne i gästhuset kommer jag att samtala med av systrarna. Vi pratar om fattigdom och sårbarhet, om varför det är viktigt i våra liv. Kommer att tänka på en strof från en av Leonard Cohens sånger: ”Ring alla klockor, ring. En sprucken ton gör väl ingenting. Det finns en spricka, en spricka i allting där ljuset sipprar in.”*
Det är i det svagaste och mest oansenliga som Gud bor. Det ringa gör oss beroende av Gud.  

Systern berättar för mig om hur det fungerar i klostret. Hon äger ingenting själv, men i klostret där hon bor har hon tak över huvudet, mat på bordet och tillgång till två bilar. Med andra ord är hon rik. Men bara tillsammans med de andra systrarna. Fattigdomen gör henne beroende av sina medsystrar. Vi alla människor är beroende av varandra även om det blir tydligare för nunnorna i klostret. Fast det finns där utanför också, Vi kanske bara inte tänker på det så ofta. För vad skulle vi göra utan busschauffören, sjuksköterskan, städerskan, bonden och alla andra? Alla behövs i vårt samhälle. Systern fortsätter vårt samtal om beroende och gör mig uppmärksammad på att det inte bara ligger ett beroende hos oss människor av Gud och av varandra utan att Gud är beroende av oss. Han är beroende av vårt ja till honom. Tydligaste exempel hon ger mig är när Maria säger sitt ja till ängeln Gabriel att föda Guds son. Det där blir svårt att greppa för mig. Skulle Gud vara beroende av mig? Jag lämnar systern och beger mig till klosterkyrkan. På en bänk lägger jag en skön och något värmande dyna innan jag sätter mig ner. Jag är ensam i kyrksalen. Min kropp kurar ihop sig och jag drar ner armarna på tröjan över händerna. Det är lite kylslaget och en svag doft av rökelse når mig. Längst fram på höger sida hänger en ikon av jungfru Maria. Länge sitter jag och tittar på henne. Ska jag vara ärlig har jag inte alltid förstått fascinationen över Maria. Det är inte så att hon varit betydelselös för mig men hon kanske inte har varit viktigare än någon annan lärjunge eller profet i bibeln. Tills nu. Hennes ja till att föda Guds son är viktigt även för mig. På så sätt är jag beroende av Maria. Det är precis som att det öppnas en dörr till en ny relation för mig. Jag får en relation med Maria i detta nu.

I vårt beroende av Gud och varandra skapar vi relationer som gör oss starka, rika och hela. Tillsammans med Maria får jag stämma in i hennes lovsång.

”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
(Luk. 1:46-55)

*hämtat från Tomas Boströms skiva Mitt gömda jag och låten ”Där ljuset sipprar in”