Datorn i vårt kontors- och pysselrum är påslagen. Huset doftar pepparkaksbak och från köket hörs toner av “It´s beginning to look a lot like Christmas”. Jag sitter och bläddrar bland alla våra bilder ifrån året som gått. Där finns många sommarbilder på våra tjejer med havet som bakgrund, kalasbilder från födelsedagar och en oändlig skara kusinbilder. Minnen väcks till liv. Glada och härliga minnen från dagar med gemenskap, värme, salta bad och äventyr. Uppdraget att hitta en bra julkortsbild har återigen fallit på min lott. Det är verkligen inte lätt att välja bland våra foton. Alla i familjen ska helst vara nöjda med resultatet. Fotografierna är sorterade i olika mappar på datorn och i en ensam mapp hittar jag två bilder från en oförglömlig sensommardag. På bilden syns hela familjen klart och tydligt. Den andas skräckblandad förtjusning. Här är kortet jag sökt.

Med regnkläder i ryggsäcken och ett glatt humör var vi taggade och uppspelta över vår dag tillsammans. Det var bara två familjer framför oss i kön in till Liseberg. Våra tjejer pratade om allt vi skulle åka och göra. Där fanns en hel del åkattraktioner med på önskelistan som inte tilltalade mig så värst mycket. Eftersom regnet hängde i luften hade många valt att stanna hemma. Köerna var därför inte så långa. Det blev många åk, både med och utan mamma. När de andra drog iväg och åkte något hissnande stod jag en bit bort och väntade. Mitt inre fylldes av en stor glädje och tacksamhet över att få var där tillsammans. Vilket verkligen inte var någon självklarhet med min sjuka kropp. Men det hade vänt, och jag orkade mer för var dag. En liten, liten bit och stund i taget. I ryggsäcken låg en bild från vårt första åk för dagen. Jag tog upp den där jag stod och väntade. Fotot var från bergbanan Balder. Det var taget just när kroppen lyfter, magen gör en volt och skriket definitivt inte går att hejda. Även om mina ögon på kortet speglade en förskräckelse blev jag glad och varm inombords där jag stod. För bortom skriket, rädslan och skräcken bodde en djup glädje, förundran och tacksamhet över att kunna vara med.

Det finns en adventspsalm som berör mig djupt var gång jag sjunger den. Jag kan helt enkelt inte hålla tårarna borta. För mig talar den om hur dubbelt livet är. För i sorgen, rädslan och smärtan finns en djupare glädje att finna. Senast jag sjöng psalmen gjorde jag allt för att stålsätta mig. Den har fem verser och jag var så nöjd när jag kom till fjärde versen. Inte en tår i sikte. När sedan femte versen började blev jag återigen besegrad av tårarna. Tårar fyllda av glädje och tacksamhet.  

Han kommer till sörjande hjärtan,
och livet får annan gestalt.
Han kommer i makt att regera,
tills Gud uti alla blir allt.
Var glad, var glad,
var glad i din Herre och Gud,
var glad, var glad
och hylla din konung och Gud.

(Psalm 108) 

I min byxficka ligger ett litet träkors. Jag fick det i början av advent. Pastorn som gav mig korset hade en korg full utav dessa små träkors, vilka han delade ut till dem som ville ta emot. Korset i min ficka skaver när jag sätter mig ner. Jag påminns om det pastorn förmedlade där han stod med korgen i sin famn. Kommersen och förberedelser innan jul kan lätt hindra oss att se julens stora under och budskap. Korset talar, för det första om Guds stora kärlek till oss när han blir människa och för det andra att vi få komma till Gud precis som vi är.  

Det är mycket som ska hinnas med innan jul. Mestadels roliga saker som fyller våra dagar och hör julens förberedelser till. Pepparkaksdeg som behöver smakas av under julbaket, fantasifullhet som släpps lös då lussekatterna förvandlas till egyptiska sfinxer och julklappssäckar fyllda med gömda russin, slickepottslevar vars choklad gärna hamnar på kinderna istället för i munnen, julkortshög med sökandet efter adresser som påminner om goa vänner och fina släktingar, julkonserter och luciatåg som framkallar ståpäls på armarna och tårar i ögonvrån, klappjakt till stora och små med hopp om att träffa rätt, årets adventskalender på TV som framkallar många skratt och inte minst all julmusik, strömmande ur varenda högtalare som går att finna. Bara nöje men med viss tidspress, då allt ska rymmas under tjugotre dagar i december.      

Med hjälp av korset i fickan stannar jag till och tänker på Guds kärlek till mig. På så sätt förbereder jag mig för julen även på mitt inre plan.

På min väg till Jesusbarnet finns det hinder. Inte bara av allt roligt som ska hinnas med och njutas av innan jul. Där finns även berg av att klara mig själv och inte tro mig vara beroende av Gud, kullar av självupptagenhet, gropar av sår som inte läker och dalar av att inte duga som jag är. Träkorset bereder min väg till Jesusbarnet i krubban.  

Pastorns ord röjer vägen till Jesus, för oss alla som tog emot och bär det lilla korset i fickan.

När präster och leviter kom från Jerusalem ut till öknen för att fråga Johannes döpare om han möjligtvis var Messias eller en profet likt Elia, svarade Johannes: ”Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren.”

Det där med att gå ut i öknen och ropa eller gå in i ett garage för att såga ut hundratals träkors är inget för mig. Men tänk om jag likt Johannes och pastorn skulle kunna få vara en vägröjare i någons liv? Kanske skulle ett sms, en kopp kaffe i ett kök, en julhälsning eller ett leende räcka för att bana vägen till Jesusbarnet och den kärlek han kommer med.
”En röst ropar i öknen: ”Bana väg för Herren, gör vägen rak i ödemarken för vår Gud. Varje dal ska röjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark ska jämnas, kuperat land bli slät mark.”(Jes. 40:3-4)

Försiktigt öppnade jag dörren med infattade glasrutor till finrummet. När jag kom in i rummet gjorde jag med mina små barnsben, ett litet glädjeskutt alldeles lagom stort för att undvika riva ner någon glasvas. Min mamma och storasyster stod redan på andra sidan rummet och tittade andäktigt mot fönsterna. De nya gardinerna i sina grönguldbeige nyanser glänste i all sin prakt. Jag tog ett djupt andetag och insöp atmosfären. Det var dom vackraste gardinerna jag nånsin sett. Genast bestämde vi att det var så fint där hemma att kungen skulle kunna få komma på besök.
Länge gick jag som barn med drömmen om hur det skulle varit att bjuda in kungen hem till oss och hur han skulle tackat ja till vår inbjudan. Jag föreställde mig, med sagornas förlaga, hur han gled ner för vår gata med tre långa, svarta limousiner. En röd plastmatta hade vi köpt in som han gick på längs med gången intill huset. Han var finklädd. Kungakronan satt på huvudet och på axlarna vilade en vinröd, lång sammetsmantel med vit och svartprickig kant. En kopp kaffe och allehanda goda, nybakade småkakor bjöd mamma honom på. Min syster och jag satt bredvid med våra allra finaste klänningar och stirrade förbluffat på honom. Lite stelt och ansträngt sa han att gardinerna passade bra i en koja som vårt hem men inte hemma hos honom i hans fina slottssalar. Även om vi hade gjort vårt allra yttersta, klätt upp oss i finstassen, bakat de godaste småkakorna och hängt upp de vackraste gardinerna kände vi oss inte tillräckligt bra i kungens ögon. En olustkänsla blandat med rädsla och oduglighet fyllde vårt inre när kungen till slut åkte i väg i sin flotta utstyrsel.

Jag blickar ut över köket och vardagsrummet där jag sitter i en av våra fåtöljer. Är nöjd med det jag ser, här trivs jag bra. Adventsljusstakarna lyser i fönstren. Bredvid mig på bordet står en nyinköpt julros tillsammans med några av alla änglar jag plockat fram. Huset doftar rengöringsmedel och hyacinter. Kroppen ömmar och jag är trött men jag känner mig stolt över min städ- och pyntprestation för dagen. Det ringer på dörren. Utanför står en kung och vill komma in på besök. Han är klädd i slitna jeans och en urtvättad T-shirt, precis som jag. Håret på honom är rufsigt och hans torra, rödflammiga händer bär inga flådiga ringar. Det är klart han får komma in. När jag stänger dörren om honom kollar jag ut på gatan efter hans vrålåk. Då han ser att jag letar efter något fordon, säger han glatt:
-Jag tog bussen hit, den stannar ju alldeles bredvid. På tvärgatan. Nära och bra. Vi går in i köket och han ler när han får syn på alla änglar.
– Så fint det är här, säger han, och vad hemtrevligt det är. Han fortsätter att berömma mig för alla möjliga saker som går att ge beröm för. På min fråga om kaffe skulle smaka bra, får jag ett rungande ja tillbaka. Kaffet sätter jag på och det enda jag kan erbjuda till är några torra riskakor. Trots det, får han mig att känna det som att jag ställer fram bästa kakbuffén till honom. Vi slår oss ner vid köksbordet. Det blir ett nära och ömt samtal om det som gör ont och om det som ger kraft i livet. När han senare lämnar vårt hem och jag återvänder till min fåtölj tänker jag förundrat på att han ändå dök upp här hos mig. Kungen på besök. Utan inbjudan. Och med en sådan värme. Jag får lust att utropa ett hosianna. För, ”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”  

(Matt 21:5,9) 

Med trevande försök till skojiga skämt försöker vi kontrollera vår nervositet där vi står i en trång korridor och väntar på vår tur. Vår dirigent försöker ingjuta glädje och mod i oss när han säger att mungipor neråt ger minuspoäng. Inifrån kyrksalen hör vi hur konferenciern ropar upp vårt brassband och vi tågar in på led. För första gången på snart trettio år ska vårt brassband vara med och tävla i brassbands-SM. Till denna dag har vi övat och övat. Längst bak bland mina tubakompisar hittar jag min stol. Ett av mina tre mål den här hösten har varit att komma hit. Kämpa och trotsa min sjuka kropp. Jag tänker ha roligt oavsett hur det går. Inom mig känns det som en seger att bara sitta på plats. På en bänk långt fram sitter min fanclub för dagen, bestående av min far, min syster och hennes dotter. Dom vars favoritmusik knappast är brassmusik men som är där bara för min skull. Vårt brassbands två krävande musikstycken tar vi oss igenom med, vad vi tycker, hedern i behåll. Efteråt ute i foajén får vi prata av oss och även möta andra brassbandsentusiaster. Tillsammans med min nära vän och ständiga spelkompis får jag uppleva en magisk förmiddag med mer brassmusik, vänskap och goa möten med människor jag inte träffat på flera år.
Dagen därpå får jag reda på hur de två domarna dömt i tävlingen. Vårt brassband kom sist. Men placeringen spelade ingen roll för mig. Jag hade haft en fantastisk förmiddag, en sån där dag som kvalar in på topp-fem över bästa dagarna det här året. Och jag är säker på att om domarna inte bara lyssnat på hur vi lät när vi spelade utan även lagt in de där andra variablerna jag fick uppleva den förmiddagen hade segerpokalen varit vår.

På söndag är det domsöndagen. I mina öron låter det inte alls som en trevlig dag. Ordet dom klingar för mig granskad och skyldig. Det är svårt att alltid leva efter Jesu bud, att älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Viljan att älska finns där precis som med brassbandstävlingarna i att öva och göra mitt bästa. Men fel blir det ändå. Likt domarna som bara dömer på det de hör, dömer jag mig själv på ett ensidigt sätt. Jag har inte alltid förmågan att räkna in allt det där andra som Gud har med i sin bedömning. För Honom är till sist förlåtelsen det viktigaste i domslutet. Domsöndagen är trots allt ingen tung dag utan en befrielsens dag.       

Det finns djup i Herrens godhet,
och dess gränser ingen ser.
Det finns värme i hans domslut,
mer än någon frihet ger. (Psalm 285)

Hemma på köksbordet står en hög och smal glasvas med tre långa rödorange rosor i. Det är vår bröllopsdag idag och rosorna är mina, en gåva från min livskamrat. På kortet som sitter i en av rosorna står det: ”Du & jag”. Våra döttrar tycker att min omåttligt stora förtjusning över blommorna kan räcka nu. Men för mig är det inte bara tre rödorange rosor utan även värdet av tretton år tillsammans. För att minnas vår bröllopsdag brukar jag leta fram våra album med alla bröllopsfoton i och det händer att även cd-skivan med vigselgudstjänsten åker fram ur den uråldriga cd-samlingen. På vigseln läste min syster ett bibelord som jag ofta återkommer till, det är hämtat från Ruts bok.

”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst – endast döden skall skilja oss åt.”
(Rut 1:16b-17)

För några veckor sedan var vi i Göteborg och gick på en utställning om Titanic. Med hörlurars hjälp fick vi höra berättelsen om fartyget och om historien bakom några av alla de livsöden som fanns ombord. Skildringarna var gripande och det hände att jag flera gånger fick torka tårarna från mina kinder. Vid ett fotografi på ett äldre par, grundarna till ett stort varuhus i New York, berättade rösten att kvinnan fick möjlighet att åka med på en av livbåtarna men valde, med orden ”Dit du går, går också jag.”, stanna hos sin man och tillsammans, i hans famn, invänta det iskalla havsvattnet.

Kärleken är stark när den prioriteras.

När min livskamrat och jag stod framför varandra och gav varandra våra vigsellöften hade vi ingen aning om vad som väntade oss. Det fanns en längtan efter barn och en dröm om sagans slut, det där med att ”leva lyckliga i alla dagar”. Våra två underbara döttrar, som föddes inom några år, var fantastiska gåvor till oss. Strax efter vår andra dotters intågande i vårt liv orkade inte min kropp med längre och sa ifrån, med svår smärta som följd. Denna begränsning har vi nu levt med länge. Jag fylls av en varm tacksamhet när jag påminns om att min man har tillbringat längre tid med mig som sjuk, än som frisk. Det är inget ishav vi fruktar för men de kalla ishavsvindarna kan vara nog så besvärliga. Vi följer med varandra i det som är vårt liv tillsammans. Dit jag går, går också han och dit han går, går också jag. Hans varma omfamning blir min tröst och jag lånar ut min näsduk till hans våta kinder. Hans skratt blir en bubblande glädje inom mig som ger hopp och mitt leende vid frukostbordet ger honom ny styrka för dagen. Hans ord på kortet är och förblir våra ledord: Du & jag.

Ute faller novembermörkret fort. Klockan är strax efter eftermiddagskaffet och redan skymmer det. Kyrktornet, som brukar synas långt där borta efter ett backkrön på vår väg, ser vi inte för kvällningen. Min mamma, min bror, min livskamrat och jag är på väg till mina morföräldrars grav. Vi befinner oss mellan Allahelgona dagen, Fars dag och dagen då morfar föddes, för 120 år sedan. En krysantemum har vi med oss som vi ställer vid graven och ett ljus får lysa upp novembermörkret. Jag dröjer kvar en liten stund vid graven då de andra går vidare längre in på kyrkogården.

När jag var liten tillbringade vi många härliga dagar hos min mormor och morfar på deras gård ute på landet. För det mesta hängde jag i köket tillsammans med mormor och mamma men ibland fick jag följa med min morfar ut till verkstaden eller ladugården. De stunderna var speciella. Det hände att han visade mig hur man täljer en smörkniv. En gång släppte han loss i leken med oss på hängmattan mellan björkarna. Hos oss barn framkallade det många hissnande skratt och ett glatt minne. Min morfar var annars i mina ögon en fåordig man. Vissa dagar när vi var på gården träffade jag honom bara vid förmiddagsfikat och vid lunch, då jag fascinerat såg på medan han drack sitt kaffe på fat med en sockerbit i munnen. Det var en stilla lunk mellan arbete, mat och vila hemma hos morföräldrarna. Som barn upplevde jag något harmoniskt med morfar, något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Han bar på en tro som jag, redan som liten, blev berörd av. Senare har jag insett att hans straka tro hjälpte både mig, mina syskon och kusiner. I det fysiska arbetet på gården pågick samtidigt ett inre arbete hos honom i bönen. De idoga bönerna för sina barn och barnbarn levde ständigt inom honom. Det jag då, som barn, vidrördes utav utan att veta om det var hans bön och omsorg om alla de sina.

”Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.” (Ps 90:1)

Från psaltaren läser jag och inser betydelsen av min historia. Tänker på alla de som har gått före mig, likt min morfar, som har brottats med Gud, som förtvivlat har vänt sig till Gud och som tacksamt har höjt jubelrop till Gud. Historien lär mig tillit och fyller mig med ödmjukhet.

Med tacksamhet över min morfars alla böner lämnar jag graven och ansluter mig till de andra.

Med den stora popcorn-bägaren i ena handen och en fluffig sockervaddspinne i andra traskar jag genom nöjesparken. Från olika håll hörs glada skratt och illtjut av skräckblandad förtjusning. Idag skiner solen och det är lagom varmt ute. Nöjd med mina godsaker sätter jag mig ner på en bänk under den senast tillkomna åkattraktionen. Sedan en längre tid tillbaka får jag inte, eller kan inte, åka alla de fartfyllda, snurriga och pirr-i-magen-framkallande åkattraktionerna som erbjuds. Efter en stund på bänken kommer en vän förbi, hon har skadat sig och behöver ta en paus från allt åkande. Vi delar popcornen och får en fin pratstund tillsammans. Hon återhämtar sig och säger ”Tack och hej!” innan hon går vidare till en ny åkattraktion.
Jag känner doften från nygräddade våfflor och låter näsan leda mig till våffelstugan. Där inne sitter en jobbarkompis från förr och mumsar på en våffla med grädde och jordgubbssylt. Han har blivit sjuk och kan därför inte åka något på en stund. Bredvid honom är platsen ledig så jag slår mig ner med min nyinköpta kaffe och våffla. Det blir ett samtal om olika behandlingar och vilken hjälp det finns att få. Med medicin i kroppen och en nyfunnen motivation lämnar han mig med ett glatt leende på läpparna. Utanför caféet ser jag honom kliva på en utav de mer fartfyllda bergbanorna på nöjesfältet.
Lite längre in i parken bortanför åkattraktionerna hittar jag en lummig hörna fylld med blommande buskar, grönskande träd och färgglada blommor. En liten stenlagd stig leder mig till en hammock. Härifrån kan jag knappt höra skratten och tjuten. Det är en rofylld plats. Strax kommer en släkting förbi. Hon orkar inte längre åka och är helt utmattad av alla intryck. Skavfötters lägger vi oss i den dynförsedda hammocken och låter oss gungas till sömns. Jag vaknar utav att någon petar på mig. Min släkting har vilat färdigt och hämtat styrka. Stillsamma attraktioner står på programmet för hennes del tills hon är redo för de allra värsta utmaningarna igen. Blir glad för hennes skull att hon återigen orkar mer. Trots det infinner sig en känsla av övergivenhet, ensamhet och sorg hos mig. En sorg över att inte kunna ta del av alla spännande och fartfyllda åkattraktioner.

På morgonpromenaden med min vän kommer jag att tänka på hur livet kan liknas vid ett nöjesfält. Med mina snart sju år som sjukskriven tillåter inte min kropp några större utsvävningar. Därför kan jag inte vara en del av arbeten eller aktiviteter som står till buds i samma utsträckning som friska människor kan. Under de år som sjukskriven har människor i min omgivning också blivit sjukskrivna. Under deras perioder hemma har jag fått dela fina stunder tillsammans med dem. Efter några månader har de kunnat gå vidare till något nytt eller gå tillbaka till sitt gamla arbetet. Det är klart att jag gläder mig för deras skull, att återigen kunna ta del av det som erbjuds. Men inom mig finns en sorg över att jag själv är kvar i sjukskrivningen. I sorgen över att inte kunna vara en del av arbetslivet försöker jag trösta mig med de oaser jag annars aldrig skulle hunnit se eller uppleva. Här och nu får jag njuta av popcornen, våfflorna och hammocken medan jag drömmer mig bort. Vem vet, en dag kanske ni ser mig, skrikandes hes, uppe i bergbanorna igen.

”Här pratar vi med små bokstäver.” Skylten som hängde på biblioteket när jag var liten kom jag att tänka på när jag satt i kyrkbänken, bredvid en av våra döttrar, på en familjegudstjänst. Jag försökte lyssna på vad som sas ur ett barns eller en ovan gudstjänstbesökares perspektiv. Hur upplevde vår dotter gudstjänsten och förstod hon vad som sas? Många ord och uttryck som jag hört så många gånger fastnade i mitt ”barnfilter”; Frälsning, Nåd och Ta in Jesus i ditt liv, var bara några. Dottern hade sedan länge tröttnat på de svåra orden och börjat bläddra i psalmboken istället för att lyssna. De stora och fina orden som användes lät som en tom plåt-kakburks skramliga och kalla ljud.

Det är lätt att vi blir bekväma och säger ord slentrianmässigt utan någon reflektion över vem vi talar till. När vi pratar om vår tro behöver vi beröra. Kakburken får vi fylla med småkakor som ger mersmak även för en 10-åring. Det är inte enkelt, det kräver mer av oss och blir på ett sätt obekvämt när vi måste anstränga oss. Jag skulle önska att vi kunde sätta upp en skylt i kyrkan, likt den på biblioteket, där det stod: ”Här pratar vi med obekväma bokstäver.”

Den skylten skulle jag behöva oftare i min egen bibelläsning. Det är lätt att jag läser igenom en text, blir bekväm och inte reflekterar över orden som jag redan så många gånger hört.

Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (2 Petr. 1:5-8)

Jag vill att min tro ska ge mersmak precis som en kakburk fylld med småkakor gör. Ur texten kan jag skönja något som liknar ett kakrecept med ingredienser och handhavande som är viktiga för att fylla en burk med goda kolakakor och hallongrottor.

Tron är grunden, tron på Någon som älskar mig förbehållslöst och som bär genom allt. Till tron lägger jag styrkan, att orka tro när krafterna sviker. För att styrkan ska bära mig skaffar jag kunskap. Det finns många sätt att få mer kunskap om Gud och jag väljer det som passar mig bäst. Med mer kunskap kan jag också ana innebörden av självbehärskningen. Mitt ego får ofta ett alldeles för stort utrymme och jag behöver tygla mitt uppblåsta Jag. Till detta krävs uthållighet. Uthålligheten är bra när jag inte tycker livet går min väg. I tystnaden växer då tilliten till Gud och blir till gudsfruktan. Min omtanke om andra blir ett sätt för mig att visa min kärlek till Gud. Ge något litet tillbaka till Honom. Kärleken blir större, inte bara till mina närmaste utan även till dom jag inte känner så väl.

Skylten: ”Här pratar vi med obekväma bokstäver.” är knappast enkel men den ger mersmak.

Med gitarren på vår dotters rygg och med välkomstbrevet från läraren, innehållande kod till ytterdörren och rumsnummer till lektionen, i handen är både hon och jag spända av förväntan när vi tågar in på kulturskolan. Här slingrar sig korridorerna fram. Ett myller av glada barn och medföljande föräldrar eller morföräldrar letar sig fram i korridorerna. Små lektionsrum med runda fönster på dörrarna gör att är man tillräckligt lång kan man kika in och se vad som händer. Trots ljudisolering letar sig tonerna ut i korridorerna. Långt bort hör vi en ensam saxofon, på närmare håll hör vi slagen mot trumskinn, några pianotoner liknande ”Idas sommarvisa” sipprar ut till oss. När vi närmar oss några sköna soffor, där vi kan vänta på vår tur, hör vi en hel orkester spela ”Här kommer Pippi Långstrump”. Några barn kommer hoppskuttandes i danskläder och andra barn smyger in en ateljé mitt emot oss. Hela huset andas glädje, skapande och livslust. Medan vi sitter och väntar på dotterns lektion njuter jag av den livliga och berikande atmosfären. Hälsar på några lärare som går förbi, med sina instrument i handen, på väg till sina lektioner. Stundtals låter det bedrövligt och falska toner springer omkring som lösa hundar. Jag tänker på det jag inte kan se men ändå behövs för att detta hus ska leva; Insidan som finns men inte syns. Den består av det stora tålamod alla lärarna behöver ha för att kunna leva i detta stundtals missljud som uppstår hos nybörjarna. Och även den kunskapsskatt som lärarna besitter, vilken de har förmågan att föra vidare med inspiration och glädje till barnen. Det inre, som inte syns, blir en nödvändighet för att det yttre myllrande livet ska vara en möjlighet.

I den nedersta lådan i köket rotar jag fram ett stort blockljus med ett passande fat. Ljuset som jag ställer på köksbordet tänder jag. Jag blir stilla en stund och ser in i lågan. Det här ljuset kommer att få brinna hela dagen även när jag inte sitter vid bordet och äter. Det är inte första gången jag tar till ett ljus när mina ord eller jag själv inte räcker till. Ett ljus som får bli som en ställföreträdare för den yttre tanken, oron eller sorgen. Just idag får det brinna för en saknad och sorg. Andra gånger som jag har behövt ljuset, har det fått brinna för val av arbete, bostadsort, husdrömmar, längtan efter en livskamrat och för en sjukdom som inte gett vika. När tröttheten eller vilsenheten tar över och jag inte orkar be med egna ord finns ljuset där. Det händer något inom mig när jag låter ljuset brinna. Något som är nödvändigt för att kunna gå vidare. Jag kan axla av mig tankarna. Så småningom kan jag vila i de beslut som ska tas eller i att jag är buren när jag inget orkar av mig själv. De yttre tankarna som jag projicerar på ljuset öppnar upp för den inre vilan. Det inre, som inte syns är en nödvändighet för att det yttre ska bli en möjlighet.

Hela eftermiddagen och en lång bit in på kvällen har vi varit på kalas. Det börjar bli dags att runda av. Vår familj trängs i den lilla hallen för att hitta våra höstjackor och vantar. Vi har en timmes bilresa hem. Vägen är en omtyckt väg av både rådjur och älg, att det dessutom är jakttider gör inte vägen mindre attraktiv. Det sista vi hör, från en omtänksam röst, när vi lämnar festligheterna är: ”Akta er för älgarna!”

Omsorgen är stor när man använder ordet ”akta” till en medmänniska. Det uppmärksammar en fara. Något som kan kosta mitt liv om jag inte tar det på allvar. Varför tar jag då inte Jesu ord på ett större allvar, när han säger: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” (Luk. 12:15)
För några år sedan kom jag att prata med en vän som varit och köpt allehanda elektroniska prylar till hemmet. Med glimten i ögat och med en stor dos ironi sa vännen: ”Vet du inte Sara, att den som har mest prylar när den dör vinner.” Det är sorgligt att erkänna men mottot stämmer väl överens på hur jag lever mitt eget liv, utan att jag tänker på det. Tyvärr. Min svaghet för trender, prylar och resor är stor.

På biblioteket hämtar jag ut några böcker som jag har reserverat. Tre ganska nyutkomna böcker. Den spännande romanen och den serieutformade biografin slukar jag snabbt. Kvar i min lilla hög med böcker ligger den tredje boken, även den en slags självbiografi. Vet inte varför jag dröjer med den, för när jag väl börjar läsa den pockar den på all min uppmärksamhet. Den handlar om den kris som drabbar författarnas familj och tar mig vidare på en resa om miljön och klimatet, om den kris vi alla lever i. Den kris som jag själv gärna stoppar huvudet i sanden inför. Stundtals är boken deprimerande men trots det oerhört inspirerande. Det är som att hela boken omsorgsfullt säger ”akta” till mig. Enligt boken har vi bråttom nu med att förändra vårt sätt att leva för att kunna överleva. Det som drabbar mig hårdast är att ju rikare vi är desto större är vårt utsläpp. Jag inser att det där gäller mig. En förändring behöver ske hos mig själv, där exempelvis mina kläder blir ratade av mig för att de inte är tillräckligt moderiktiga och där stundtals min antagna köpfilosofi som lyder ”bara för att det är billigt” får härja fritt. Även mina upplevelser behöver jag se över, vart och hur reser jag. Boken blir som en väckarklocka inom mig och Jesu ord blir med ens viktiga: ”Akta er för allt habegär.” Omsorgen i ordet ”akta” gäller inte bara mitt liv utan det får konsekvenser i allas våra liv. Vår kärlek till varandra och vår framtid tillsammans. Jag kan inte konsumera i överflöd bara för att jag har råd. Det håller inte vår miljö för.

Inspireras likt mig och läs Scener ur hjärtat av Malena Ernman & Svante Thunberg.