Bara några kvarter bort från där jag bodde som student låg ica-affären. Det var där jag gjorde mina matinköp. Mjölk och makaroner var oftast det som rymdes i min korg. Kom ihåg att jag på fredagar brukade lyxa till det. Då köpte jag även en liten burk yoghurt med vaniljsmak. Som student levde jag sparsamt. En dag när jag lämnat affären och var på väg hem hittade jag en femhundralapp på trottoaren. Självklart plockade jag upp den. En skatt för en fattig student. Men var den verkligen min? Tänk om den tillhörde någon ännu mer fattig student eller en sjuk och pank pensionär, där den enda chans till mat den månaden var den där femhundralappen. Fast den kunde ju lika gärna tillhöra en rik och pompös man som inte direkt skulle sakna sin peng. Tankarna snurrade i mitt huvud när jag traskade hemåt. Väl hemma ringde jag upp polisen och frågade vad jag skulle göra. De tackade och sa att hade jag inte hört något om en vecka kunde jag behålla pengen.
Efter en vecka var skatten min. Men jag kunde inte riktigt på djupet glädjas åt den nyfunna pengen, den tillhörde ju egentligen någon annan.

På en gräsmatta, i en park, framför en scen halvsitter vi i varsin brassestol min livskamrat och jag. Det är en ljum sommarkväll. Himlen är alldeles klarblå. Folk omkring oss är glada och fyllda av förväntan. Det har givits oss ett tillfälle att gå på en sommarkonsert. Biljetter och barnvakt har löst sig på ett enkelt sätt. Vi ler mot varandra och pratar lågmält, om sommaren som hittills varit en succé. Denna långa, varma sommar med härliga bad och fantastiska utflykter, som för bara ett år sedan var orealistiska. Tacksamma över krafter som återvänt till min kropp. Vi har egentligen inga förväntningar inför kvällen, utan är nöjda med att bara få vara vi två en liten stund och njuta av augustikvällen.

Artisten äntrar scenen och börjar sjunga stilla och milt med bara sin gitarr som komp. Jag tittar på min livskamrat och ser att han, liksom jag, njuter av stunden. Det som artisten gör är bra, helt enkelt. Det klingar behagligt och skönt. Mellansnacket är genomtänkt och binder ihop låtarna på ett stilfullt sätt. Kan ett vemod innehålla en glad sträng fylld med hopp är det just det som händer. Samklangen mellan kvällen och mitt liv blir påtaglig. Jag hittar en skatt. En skatt, jag inte behöver oroa mig för att den är någon annans. Skatten är bara min. När jag nu delar den blir den större och ändå på ett magiskt sätt behåller jag den inom mig.

Låtarna rör vid mig. Dom talar om livet som rör sig i vågor. Om tröttheten, smärtan och förtvivlan som vänder till nån slags hopp. Livet ska levas och delas. Jag vill göra som i låten, spara ett leende till dagen för det vänder. En tacksamhet fyller kvällen för det enkla och likväl det stora. Tacksamhet till avsändare okänd för de gåvor jag fått.
Konserten är slut, min livskamrat och jag tar våra brassestolar och strosar tysta genom parken. Kvällen är magisk. Sista låten klingar kvar inom mig och knyter ihop kvällen till en helhet. I Hans nåd faller jag, där får jag andas ut.

Spellistan jag snickrar ihop dagen efter av låtarna från konserten får namnet Skatten. Det blir en stilla dag fylld med vila. Inombords möts vemodet, glädjen och tacksamheten över skatten jag funnit. Denna augustikväll som öppnade skatten och visade det livet bär på. När tröttheten gör sig påmind får jag spara ett leende. För i nåden faller jag. Där får jag andas ut.

* Låtarna Vågor, Avsändare okänd och Där får jag andas ut med Tomas Andersson Wij finns med i Skatten

I mitt tycke är listor väldigt roliga och användbara. Mångfalden av listors innehåll och användningsområde är oändlig.
Handlingslistan är den listan som är väl begrundad hemma, exempelvis vid köksbordet, och som föds ur en annan lista nämligen middagslistan. Den sistnämnda listan görs i samråd med familjen, då var och en får önska ett kvällsmål eller middagsrätt för veckan som kommer.
Jag använder mig även av kortsiktiga och långsiktiga att-göra-listor. Den kortsiktiga kan med fördel användas precis innan vi åker på semester. Den innehåller bland annat vattna träden, låsa postlådan och bära ut soporna. På den långsiktiga, som gäller i en månad eller max två, kan det exempelvis stå tvätta fönster eller bära upp vinterkläderna till klädförrådet.
Packningslistan, höll jag helt på att glömma. Denna innehåller bra grejer som jag tyvärr behagar av glömska lämna hemma på semestern.

Alla dessa listor har en skön och befriande funktion som går ut på att stryka. Stryka över och bocka av det som gjorts eller inhandlats. Till slut när allt är överstruket kan den lilla lappen slängas i papperskorgen. Då infaller det sig en härlig känsla och ett behagligt lugn.

Den befriande känslan i all ära men det finns en lista som gör mig allra gladast och fyller mig med stor tacksamhet. Listornas lista som jag kallar den för. Där är inte syftet att stryka något. Denna lista är alltså ingen bucket-list, det vill säga saker jag vill göra innan jag dör. Nä, istället är konceptet det omvända.

För flera år sedan förändrades livet för vår familj. Det som tidigare varit en självklarhet blev för mig en utopi. Vardagliga saker som kan tyckas banala blev stora projekt. Bara en sådan grej som att gå upp på övervåningen hemma eller gå bort till lekplatsen, ett hus bort, krävdes för mig planering och ansamling av både kraft samt mod. Sommaren för två år sedan fick jag till viss del hjälp och livet lättade något litet. Det fanns en aning mer kraft att hämta. Vi kunde göra saker tillsammans igen i familjen. Jag började då att skriva på denna listornas lista. Så fort jag klarat av en grej, jag tidigare inte mäktat med, skrev jag upp den.

-spela musik i bilen när hela familjen åker med
-gå på bio utan att behöva vila en hel dag innan
-spela sällskapsspel med familjen
-spela badminton med någon av döttrarna
-turas om med min livskamrat att köra bilen på semestern
-göra något impulsivt såsom att cykla och köpa glass
-lätta trädgårdsarbeten tillsammans med livskamraten

Listornas lista blir längre och längre. Fortfarande fyller jag på listan med saker som bara för några år sedan för mig var en ouppnåelig dröm. Varje gång jag tittar på listan fylls jag av tacksamhet. Listan påminner mig om glädjen i det lilla. De dagarna då min kropp är på topp, när det känns som att livet leker, är listan en hjälp. Den hindrar mig från att bli en bortskämd odåga som tar allt för givet. Den får mig att komma ihåg att livet är en gåva. Och den ger mig ett gott perspektiv på min tillvaro.

Livet, denna fantastiska gåva.

Äntligen har vi en bil, av storlek större format, som rymmer både vår familj och tre personer till. När vi den här sommaren gör utflykter, så kan alltså även våra föräldrar åka med i vår bil. Det är trevligt.

Den där dagen var en sådan dag, en utflyktsdag. Bilen var packad med färdigbredda mackor, kaffe, saft och cykelhjälmar. Längst bak i bilen satt våra tjejer, i mitten satt mina föräldrar och längst fram styrde min man. Bredvid honom satt jag och försökte få upp kartan med vägbeskrivning på skärmen samtidigt som jag letade efter bra musik för resan. Mina föräldrar hade någon dag tidigare kommit tillbaka från en bussresa norrut, där guiden varje dag börjat bussturen med att spela ”Tänk att få vakna tidigt en morgon.” Denna sång ville de höra och starta vår utflyktsdag med. Vilket visade sig vara en höjdare. Ur högtalarna hörde vi: ” Tänk att få vakna tidigt en morgon, Utan att sakna natten som var Jag älskar livet som du har skapat, Tack käre far för allt som du gav!”

Vår resa hade vi påbörjat strax norr om Halmstad. Vi färdades längs med havet ner mot Skåne och Landskrona där färjan skulle ta oss vidare. Det skulle bli en dag på ön Ven. Färjebiljetter var bokade och cyklar likaså. Glädjen, förväntan och hoppfullheten inför en dag tillsammans gick nästan att ta på i bilen när vi susade fram på motorvägen. Min livskamrat och jag hade dristat oss till att hyra två tandemcyklar till vår familj. Bara den ovissheten, om hur det skulle gå första gången på tandem, innehöll mycket spänning och en uns nervositet. Vad hade vi gett oss in på?

När vi hade passerat Hallandsåsen öppnade sig landskapet. Träden längs med vägen var borta och vi såg istället milsvida åkrar. Solen sken och himlen var alldeles klarblå. Då hörde vi hur min mamma i baksätet utbrister i glädje:
-Det är mycket himmel här!
Vi tittade oss omkring på landskapet. Det vackra panoramat som visade upp sig innehöll precis det som mamma sagt; mycket himmel. Jag tror att både förväntan och förhoppningarna inför dagen där och då, skruvades upp ett snäpp.

Tänker på bilden av livet som en utflyktsresa. Där jag stundtals har en del förväntningar, förhoppningar och spänningar inför vad som händer när livet här på jorden är slut. Himmelriket, som Jesus kallar det, är för mig den bästa av världar fyllt med värme och ljus. Jag tror vi kan ana himlen här på jorden när livet glimmar till i glädje och kärlek.

En dag under semestern tog min livskamrat med oss flickor till en gocart-bana. För första gången fick våra döttrar testa på att köra gocart. I tio minuter, med stora hjälmar och nackskydd körde de omkring i rasande fart. Runt, runt, runt på banan. Efteråt då vi pustade ut på fiket, med var sitt wienerbröd, pratade vi om deras upplevelse. Båda tjejerna hade gnistrande ögon och breda leende. Deras ansikten strålade av glädje. Go-kart fanns med bland topp-tre av bästa grejer de nånsin gjort. När jag såg glädjen och kärleken till livet hos dem kom jag att tänka på min mammas uttryck igen.

Det är mycket himmel här!

Minstingen i släkten fyllde ett år. En present skulle inhandlas till honom och eftersom jag själv älskar böcker drogs jag till bokaffären för att kolla in utbudet. På bokhyllorna längst in i affären hittade jag böcker för ettåringar. Där fanns en uppsjö av pekböcker för dessa små liv. Det var inte så konstigt, med tanke på att hela livet ligger framför en ettåring och det finns massor att lära sig. Bland böckerna hittade jag några klassiker, och inte vilka klassiker som helst. Där stod bland annat min egen favorit, ”Stolthet och fördom”. Förläggarna hade gjort om detta mästerverk till en pekbok av saker och händelser ur originalet med hopp om att lära de små barnen att räkna till tio. Där fanns bland annat två gentlemän, fyra frierier och fem systrar. Boken tog jag genast med mig till kassan. Det är klart min systerson skulle få lära sig något om den engelska landsbygden men framför allt om hur lyckligt livet kan bli om man sväljer sin stolthet.

Vi sitter och njuter av eftermiddagsfika i skuggan av ett stort äppelträd. En liten kart lossnar från grenen och missar precis min kaffekopp. Efter en förmiddag med strosande på Smögens folktäta brygga är det gott att få landa i en lugn och lummig trädgård tillsammans med de äldre släktingarna. Stillheten distraheras av att det lilla barnbarnet, som också är på besök, rusar iväg till den stora stentrappan. En av de erfarna och mogna kvinnorna utbrister plötsligt:
-Han är så oförvägen!
Oförvägen! Detta ord som jag inte har en aning om vad det betyder. I mitt huvud snurrar nu två tankar som tävlar mot varandra. På ena sidan finns det en tanke om att jag ska himla med ögonen, le stort och låtsas som om jag vet exakt ordets betydelse. På hejarklackens vimplar till denna tanke står det ”Länge leve stoltheten!!” Och ”Låt stoltheten segra!!” I den andra tanken finns ingen stojig hejarklack utan bara en enkel fråga:
-Vad betyder ordet oförvägen?
Sonderar terrängen, jag befinner mig bland vänner och i en kärleksfull miljö. Därför väljer jag den enkla frågan till slut. Vilket utmynnar i ett intressant samtal om ord, att vara oförvägen och dialekter. Hade min stolthet segrat hade vi missat några glada skratt, ett fascinerande samtal och jag hade definitiv sumpat chansen till att lära mig något nytt.

Ibland står min stolthet i vägen till min relation med Gud. Då segrar den stolta, uppblåsta och högljudda hejarklacken. Jag klampar på, tror att jag vet bäst och vill absolut inte visa mig svag. Jag vill vara stark på egen hand och klarar mig bra själv. Eller ”Kan själv” som en av dessa, av mig ratade, pekböckerna i affären hette. Men här är det som att livet med Gud funkar på ett helt annat sätt. Terrängen runt Gud är kärleksfull och jag behöver inte visa mig starkare än vad jag är. I min svaghet växer Guds styrka i mig. Det är tillsammans med honom jag blir stark. Livet blir gladare och mer fascinerande. För att krossa stoltheten kan jag behöva vara lite oförvägen.

Det är tidig morgon och jag är ute på skogspromenad. Min vän har slått följe med mig. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag är det bara jag som pratar på, han har inte en chans att flika in eller göra sin röst hörd. Allt det där som jag går och tänker på måste ut. Jag är både irriterad och frustrerad över en grej. Ju mer jag pratar om det desto större blir det. Mitt malande övergår till en loop. Om och om igen säger jag samma sak. Jag kommer inte ur det. Då upptäcker jag att min vän har lämnat stigen och går inte alls bredvid mig. Han går längre in i skogen och har hittat blåbär. Helt lycklig ropar han till mig.
-Kolla alla blåbär!
Jag undrar stilla hur länge jag gått där själv och pratat. Nåja, blåbären och min vän får väl en chans, jag lämnar stigen. Väl framme vid blåbären och vännen börjar jag prata igen om mitt lilla, som nu blivit mitt stora, problem. Under tiden jag pladdrar på, plockar jag några blåbär och stoppar i munnen. Återigen lämnar min vän mig. Nu står han längre bort på en träbro och ropar till mig.
-Kom och lek Puh-pinna med mig, Sara.
Med en suck lämnar jag blåbären och beger mig till bryggan. På vägen dit tar jag upp en pinne som jag tror kan vinna matchen i Puh-pinnar.
Min vän tittar på mig med ett leende och säger:
-Va nu med och lek, Sara, hela du. Tänk inte mer på dina bekymmer utan lev och njut. Du är ganska tråkig när du maler på så. Förvisso tycker jag inte mindre om dig och det var inte därför jag lämnade dig på skogsstigen två gånger. Jag vill bara att du ska fokusera på det goda och glädjefyllda i livet istället för att grotta ner dig i meningslösa problem. Låtsas nu att ditt problem är din puh-pinne. Kasta den i vattnet och släpp ditt bekymmer. Jag tar hand om dig och ditt liv.

”Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem.” (Luk. 24:15)

När jag sätter mig ner i min fåtölj för att prata med Gud eller som här under min skogspromenad, så hamnar jag ibland i det meningslösa pladdrandet. Tankarna far runt i huvudet som pingpongbollar och får ingen ro. Med fokus på leken och livet med Gud blir det ganska meningslöst att fylla huvudet med pingpongbollar som stör och gör sig bekymmer.

Det där uppdraget jag fick om att skriva om min tro satte igång många tankar hos mig. Jag var tillbaka igen i samlingslokalen på lägergården den där sommaren då jag skulle fylla tretton år. Vi var runt fyrtio ungdomar som under två och en halv veckor gick på en bibelskola. På kvällarna var det samling och bön. Under en av dessa kvällar bestämde jag mig, min barnatro skulle jag ta på allvar och göra den till min personliga. Det blev inget himlastormande ögonblick i mitt liv. Lugnt och stilla viskade jag till Gud. Däremot blev besvikelsen stor. Det hade talats mycket om att lämna sitt liv i Jesu händer, i just det ögonblicket, skulle allt bli så fantastiskt och överväldigande. Den besvikelsen levde kvar i många år hos mig. Jag fortsatte åka på konferenser och läger. På dessa fanns många ”halleluja-moments” för andra, dessa blev ofta stora och översvallande. Det fanns stunder då jag till och med tvivlade på om min tro räckte, eftersom jag inte hade varit med om det där revolutionerande som alla andra tycktes ha gått igenom.

När vi var barn, mina syskon och jag, träffade vi ofta våra föräldrars vänner. De fanns i vår närhet och såg oss barn men vi hade egentligen aldrig någon relation med dem. Det var mina föräldrar som stod för vänskapen. Min mamma har några kusiner och det var likadant där. Det var mamma som band ihop oss. Jag blev äldre och flyttade hemifrån. En helg fyllde min moster år och det var storkalas. På tåget till kalaset mötte jag två av min mammas kusiner. Det blev ett härligt samtal och jag fick lära känna dem på mitt sätt, inte genom någon annan. Skapa min egna relation med dem. Det där samtalet utvecklades till en vänskap. Och vänskapen ledde till många härliga sommarbesök för mig, ensam utan föräldrarna, i klippiga Bohuslän.

Tänker så här i efterhand att min barnatro till viss del handlade om att stå bredvid mina föräldrars relation med Gud. Jag hade inte lärt känna Gud på mitt eget sätt ordentligt, utan levde vid sidan om deras upplevelser. Tron på Gud var självklar men inte relationen med Honom. Precis som det var med föräldrarnas vänner och släktingar, de fanns där, såg oss och pratade med oss. På sätt och vis tillhörde de våra föräldrar. Tänk om någon kunde sagt till mig när jag var tretton att relationen med Gud inte alls ofta är himlastormande utan kan vara mer som en enkel tågresa.

Efter mitt stilla bejakande den där lägersommaren har jag en egen relation med Gud. Besvikelsen och tvivlet att min tro inte räcker till är borta. Jag har fått lära känna Honom själv och vi har något eget tillsammans. Det är Gud och jag nu.

För några dagar sedan fick jag ett uppdrag. Jag ska få skriva några rader om min väg till tro i vårt församlingsblad, som delas ut till alla hushåll i samhället vi bor i. En utmaning jag antog, med påföljd att mina tankar började gå på högvarv. Vad skulle jag skriva om? Vad skulle kunna tänkas vara intressant att läsa om? Hur skulle jag kunna väcka nyfikenheten hos läsaren om vad min tro betyder för mig? Sakta började jag tänka på min tro och hur den sett ut under mitt liv. Jag tänkte på den där lägerkvällen, i den lätt kvalmiga samlingssalen med beige väggar och solblekta gardiner i ljusgult, då jag bestämde mig för att min barnatro skulle få betyda något mer för mig. Där fanns också i minnet, den där kvällen på Hönökonferensen då jag bestämde mig för att ta Guds kallelse mer på allvar. Några av alla de där gångerna ensam på stranden vid havet med Gud, dök upp i huvudet. Även ett klosterbesök en sommar gjorde sig påmint. Alla dessa minnen lämnade en varm känsla i bröstet och jag fylldes av glädje.

För några år sedan besökte jag en vän som jag inte träffat på åtta år. Hon hade då, för åtta år sedan, fått följa mig i min förälskelse till han som senare skulle bli min livskamrat. Det hade hänt mycket sedan vi sågs. Hon visste inte hur vi levde, inte heller att vi fått två barn eller var vi bosatt oss. När jag hade berättat för henne i stora drag hur livet såg ut, sken hon upp i ett stort leende.
-Kommer du ihåg hur förälskad du var? sa hon. Minns du, hur säker du var på att han var mannen i ditt liv? fortsatte hon. Mer behövde hon inte säga förrän jag på nytt kunde känna förälskelsens vingslag till min livskamrat och det pirrade till i magen. Hos min vän blev det för mig två längtansfulla dygn efter min livskamrat. Längtan var så mycket större än jag kunnat ana, när förälskelsen på nytt gjorde sig påmind.

Läser om Abraham, Isak och Jakob i Gamla testamentet. Påminns om hur Gud knackade på i deras liv och skapade en relation med sitt folk. Tänker att vi ibland behöver blicka bakåt och minnas de där så kallade höjdpunkterna i relationen med Gud. Både i våra egna liv men också i andras. Lyssna på vänners, släktingars eller bibelpersoners berättelser. Även påminna varandra om det som har haft en stor betydelse i våra liv. För att när tron känns torr och tråkig, kunna på nytt få leva i glädje, längtan och förälskelse till Gud.

”Går ni samma runda alla dagar, då ni är ute på er morgonpromenad?”
Min livskamrat och jag har just kommit in efter den fjärde rundan denna veckan på semestern. Frågan ställs av den som vet många vackra stråk runt sommarhuset och känner omgivningarna bäst. Det blir ett jakande svar. Jag tänker att kanske ligger det något tråkigt i att gå samma runda varje dag.

Det är midsommarafton och midsommarväder, 15 grader och regn, på förmiddagen. Därför väljer vi bort picknicken och dansen på eftermiddagen, även om solen tittar fram. Istället beger vi oss till en landsortskyrka som påannonserat sommarpsalmer. Vi är i god tid, före det ska börja. Nästan för god tid tycker jag. Det kan väl inte vara så många människor som väljer kyrkan med allsång av sommarpsalmer före dansen kring en midsommarstång? Men ack så fel jag har. När vi kommer till kyrkan är den redan nästan fullsatt. Längst bak hittar vi några lediga platser. Gammal och ung trängs, alla vill vara med och sjunga ”Den blomstertid nu kommer” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Kyrkan har plats för fem hundra personer och när jag ser mig omkring står folk upp även utmed väggarna. Människor med en längtan inom sig. Det är en härlig upplevelse och stund vi får tillsammans. Jag fylls av glädje och tacksamhet.

Så många gånger som jag hört och sjungit med i sångerna. Vissa kan jag till och med utantill. Det går på gammal vana. Ändå är det en strof som klingar starkare. Det besynnerliga är att när vi lämnar kyrkan citerar min livskamrat samma strof. ”Människa, gläd dig!”

Visst kan det tyckas att våra morgonpromenader är enformiga, att de går på slentrian. Vi går förbi samma stenar och träd. Fötterna möter samma underlag som dagen innan. Men så glimmar det till, bara ett femtiotal meter bort på åkern, lyfter en havsörn med sina nästan två meter mellan vingspetsarna. Så mäktigt och överväldigande. Nästa morgon ser vi sjuttio svanar som glider stillsamt runt i en vik i havet. En annan dag blåser det på havet. Himlen är grå och horisonten syns knappt, för havet är lika grått. Ytterligare en morgon är samma hav, alldeles vindstilla, klarblått och blankt, så att efter svanarnas simtur bildas det svallvågor. Det är inte säkert att vi upptäckt eller sett alla små under om vi valt nya vägar varje dag för vår vandring. I slentrianen, det som kan tyckas tråkigt, ligger något storslaget.

Livet kan tyckas gå på i samma gamla hjulspår. Vardagen ser likadan ut och kan upplevas tråkig. Men så glimmar det till, likt en havsörn som lyfter från mark eller som en sommarpsalm i en fullsatt kyrka.

”Människa, gläd dig!”

Det bor för lite Maria i mig, ibland.

Vår dotter står framför mig med sammanbiten min. Hon är sårad, frustrerad och ganska sur. Det har inte blivit som hon ville. Dessutom står jag där med armen om hennes hals med min vilja att ställa allt till rätta. Jag förklarar, kommer med goda råd och pratar på. Är enligt mig själv väldigt förnuftig och resonabel. Min vilja är stor att hjälpa till och trösta henne. Göra så att allt blir bra igen. Hon blir allt mer tystare och inbunden. Till slut säger hon ifrån:
-Tyst mamma, säger hon. Låt mig prata. Lyssna på mig.
Så får jag tystna och bara lyssna. Vad är det som har hänt egentligen. Hur ser hon på det som inträffat. Tillsammans kan vi reda ut händelsen på bästa sätt, för dottern. Nu med en mamma utan ivriga tillrop och förnuftiga kommentarer, istället med en mamma som lyssnar mer än talar.

Jesus är på en stor fest, ett bröllop. Vinet tar slut. Det finns en viss risk att bröllopsgästerna ska surna till. Hade det varit jag som var mamma där, och inte Maria, så ser jag framför mig hur jag hade flugit upp från min plats, börjat domdera, gått fram till min son, argumenterat och förklarat hur jag vill att det ska sluta på bästa sätt. Kanske hade jag till och med dragit med mig Jesus ut till köket. Där hade han fått hjälpa mig med att hälla upp och späda ut saft. Saften hade säkert blivit alldeles för vattnig och blaskig. Men så gör inte Maria, hon går fram till Jesus och säger:
-De har inget vin. Punkt, inget mer säger hon till Jesus. Och så vänder hon sig till tjänarna:
-Gör det han säger åt er.
Och vilken fest det blir. Vattnet förvandlas till vin.

I samtalet med vår dotter skulle jag önska att jag ibland tystnar och lyssnar. Jag är så otroligt snabb på att vilja ställa allt till rätta och komma med mina, enligt mig, förnuftiga råd som egentligen knappt räcker halvvägs.

Även i min bön till Gud så har jag ofta en fix och färdig lösning på hur jag önskar att mitt bönesvar ska se ut. Jag ger inte Gud något utrymme till eget tänkande. Tänk om det då skulle bo mer Maria i mig. Då skulle jag berätta för Gud om mitt problem och sedan tystna. I tystnaden skulle jag lyssna på vad Gud vill göra och på vilket sätt. Våga lita på att han vill mitt bästa. Tro på att han inte kommer ge mig blaskig saft utan ge mig det godaste och bästa vinet han har.

Solen står högt på himlen. Jag ligger i en vit och skön solstol på ett stort hotellområde. Hela familjen är på semester utomlands i en vecka. I poolen badar våra tjejer tillsammans med min livskamrat. Själv njuter jag av värmen och att uppifrån se på, hur leken i vattnet blir alltmer livlig. Livet är gott ändå, tänker jag tacksamt. Förbi mig, där jag ligger, kommer en familj gående. Det är mamma, pappa och ett barn. Barnet är handikappat. Föräldrarna ser trötta ut samtidigt som deras ögon glittrar av glädje. Det är många tankar som far genom huvudet på mig; Vilken kamp de för, Vilket liv de lever, Vilken oro de måste bära på, Usch, va jobbigt det ser ut, Vilka hjältar de är! För mitt i allt det svåra och jobbiga, mitt i all trötthet kan jag ana en glädje och stolthet. Bestämmer för mig själv, att den familjen är mina nya hjältar.

Det är något speciellt med hjältar. De är tappra, modiga och heroiska. Det finns något ädelt över dem. Och de bär ibland på en superkraft. Hjältar gör livet lite mer spännande och inspirerar till livsglädje.

Väcks ur mina tankar då en av våra tjejer ropar till mig. ”Mamma, mamma, kolla här!” Jag tittar på deras konster i vattnet, som jag med min trötta kropp inte orkar vara en del av. Utifrån sett syns det inte på vår familj att vi lever med en sjuk mamma. Vår kamp syns inte för en okänd. För även om livet är gott så pågår där en strid. Ser på min livskamrat och ler. Varför ska jag vara så sparsam med hjältestatus på människor? Även han är min hjälte, min personliga, speciella hjälte som lever med mig och tar oss med på semester. För att inte tala om våra tjejer, små hjältar med stordåd inom sig.

Lovar mig själv då att inte snåla mer, utan frikostigt dela ut hjältestatus till människor som jag möter. Jag kan inte veta om eller vad de bär på. Det syns inte alltid utanpå. Inuti kan det finnas något som gnager eller som inte riktigt är som det ska. Någon liten eller stor brottningskamp som det krävs mod och tapperhet för. Jag är övertygad om, att med hjältestatus klarar vi av så mycket mer.

Du, är en hjälte! Glöm inte det.