Vi närmar oss påsk. Texterna om vad Jesus gjort för dig och mig får nytt fokus och tankar väcks till liv.

Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot. (Jes. 53:3-5)

Till mitt försvar vill jag ändå påpeka att jag är ärlig. Men det jag hade gjort var inte rätt. På frågan skyldig eller icke skyldig svarar jag skyldig. Jag skäms ordentligt. Våra döttrar har upptäckt att förrådet av lördagsgodis och fredagsmys är tömt. I min ensamhet på vardagarna är frestelsen av välfyllda förråd alldeles för stor. Småätandet är en dålig vana. Föraktet jag känner inför mig själv är stort när jag tittar på de tomma påsarna och ser in i ögonen på våra tjejer. Föraktet gror i mig när jag tänker på den mamman och människan jag egentligen vill vara. Skulle vilja stå emot godispåsarnas ljuvliga dofter. Skulle vilja hejda tjatet innan det blir till ord. Skulle vilja vara mer engagerad. Till föraktet lägger jag min skuld och min sjuka kropp. Är så less på min smärta och trötthet. Ynklig är bara förnamnet på hur jag känner mig. Det är då min livskamrat lägger armarna om mig och säger: Du är den bästa mamman.

En stund senare står jag framför vår bokhylla som är välfylld av böcker. Böcker som handlar om längtan och tro står längst upp i hyllorna. Närmast himlen, som min man säger. Söker mig just nu till en av dessa hyllor, längst upp, närmast himlen. Hittar en bok med dikter av Nils Bolander i bokhyllan. Sätter mig till rätta i min fåtölj och bläddrar sakta bland dikterna. Gamla ord men ändå så levande. Fastnar för dikten Skrothandlare.

Du store skrothandlare Jesus Krist,
kasserade plogjärn köpte du sist.
För en rostig och utbränd människospis
bjöd du genast ett skyhögt pris.

Du drar med din kärra jorden kring
och letar upp det som är ingenting.
Skrotsaker här och skrotsaker där –
strax blir det fråga om affär.

Din skarpblick kan finna rikedom i
ett hjärtats trasiga maskineri –
Ett liv som värderats till mindre än noll
spelar för dig en svindlande roll.

Ett värde som världen ej kan förstå
finner du i de förskjutna små.
Ibland kan det hända du rakt inte ser
galoner som blänker och framgång som ler.

Du store skrothandlare Jesus Krist
har köpt mig dyrt i min svåra brist.

Det är mörkt ute. De flesta ligger och sover när Nikodemus söker upp Jesus för ett snack. Han är nyfiken på Jesus och funderar mycket på vad han ska göra för att komma åt kärnan i det Jesus pratar om. Hur ska han bete sig för att kunna få se Guds rike. Nikodemus börjar med att säga till Jesus vad han tror på, att Jesus är från Gud. Då bekräftar Jesus honom med orden ”Sannerligen, jag säger dig den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Det är precis som att Nikodemus inte fattar Jesu bekräftelse. Han krånglar till det med att säga ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Nikodemus vill något mer, han vill prestera och göra något för att få tillgång till det Jesus pratar om. Jesus försöker förklara vad han menar med hjälp av en bild om vinden som blåser, ”vi hör den men vi vet inte vart den kommer ifrån eller vart den är på väg”. Tänker att Jesus menar att Nikodemus är som vinden. Nikodemus är redan född av anden, för Jesus hör honom prata om sin tro, men han själv har ännu inte förstått att det är så enkelt.

Kanske är det för att jag sitter i min fåtölj några meter bort och läser i en bönbok med blockljuset brinnande bredvid mig som tankarna väcks hos en av våra döttrar. Hon sitter i soffan bredvid och tittar på surfplattan då hon ropar på mig. ”Mamma, är jag kristen?” Det är många tankar som far genom mitt huvud innan jag svarar med en motfråga, ”Tror du på Gud och Jesus?” Jaet kommer snabbt ifrån hennes glada mun. Med jaet klingandes i mina öron kan jag bara bejaka henne och säga, ”Ja, då är du kristen.” Förbluffad svarar hon mig ”Va, måste jag inte gå till kyrkan och bla bla bla?”

Har tänkt mycket på vårt lilla samtal. Vad ligger i det där ”bla bla bla:et”? Kanske bor det en liten Nikodemus i oss allihop. Vi vill gärna krångla till vår tro och inser inte att vi redan har det som behövs. ”Bla bla bla:et” är de krav vi ställer på oss själva och på varandra i vad vi tror det innebär att vara kristen. Ber jag på rätt sätt, ber jag tillräckligt ofta, går jag lagom ofta till kyrkan, är min kunskap om Gud och Jesus nog. De där kraven blir en belastning och en känsla av att aldrig räcka till eller duga. Vi gör försök till att födas in i moderlivet igen när vi är gamla precis som Nikodemus. Istället för att lita på att anden redan fött oss på nytt, att för en kärleksfull far räcker tron.

Från min bönbok hämtar jag en bön och ber: ”Skänk mig Gud, en starkare tro på din Son som dog för att vi skulle få leva, så att inga frestelser kan släcka Andens glöd i mitt hjärta.” Kraven eller det där ”bla bla bla:et” är en brandsläckare som vill släcka Andens glöd i mitt hjärta.

Jesus fortsätter samtalet med Nikodemus. Jag lyssnar på vad han säger. Hör inget om något ”bla bla bla”. Det är det enkla han belyser och lyfter fram. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

* Hämtat från Joh. 3:1-16 samt Tidegärd dagliga böner ur bibeln

En bunt med svagt gula papper i formatet A5 ligger på bordet framför mig. Dom får mig att tänka på gamla receptblock som läkarna använde förr, före datorernas och de smarta telefonernas tid. På det ljusgula pappret stod texten i mossgrönt och där var flera gröna rutor som skulle fyllas i. Patientens personnummer och namn. Läkemedelsnamn, styrka, dosering, användning och åkomma.

Jag börjar fylla i mitt namn och personnummer. Åkomman är solklar: Leda. Jag googlar fram betydelsen av leda och får en slående beskrivning; ”uttråkning för att man har fått för mycket utav något”. I mitt fall har det den senaste tiden blivit för mycket utav sovrummets fyra beigea väggar. Har stundtals bytt ut sängen mot soffan i vardagsrummet men skillnaden har inte hjälpt mig så värst mycket. Från sängen eller soffan finns inte så mycket mer att göra än att titta på en film, läsa en bok, sova middag eller spela spel på telefonen. För någon som sliter på jobbet åtta till fem låter det som himmelriket men efter några veckor eller, som i mitt fall, där det blivit några år infinner sig stundtals ledan. Även det jag tycker är roligt blir tråkigt eftersom jag inte riktigt orkar.

Kommer till den fiktiva läkemedelsrutan på pappret. Vad hjälper då mot ledan. Drömmer mig bort och tänker på saker jag tycker är riktigt, riktigt roliga att göra. Skriver ner ”En resa med familjen till Stockholm med musikalbesök”. Tittar på pappret innan jag skrynklar ihop det till en boll och kastar iväg det. Kan just för stunden glömma en sådan utflykt. Krafterna finns inte, då blir en sådan resa bara trist och mödosam. På nästa papper skriver jag ”övning med brasset”. Jag skriver inte färdigt pappret utan lägger det åt sidan. Övningarna med brasskompisarna fyller en bra funktion men de hjälper inte just nu mot ledan. Har svårt att koncentrera mig och påminnelsen om att jag inte är frisk blir för ledsam. På nästa lapp skriver jag skogspromenader. Det är likadant där, promenaderna behövs för kroppen men hjälper mig inte just nu mot ledan, tyvärr. Jag blir avbruten av att telefonen ringer och en kär gammal vän är på tråden. Vi pratar med varandra nästan i två timmar. Det var länge sedan vi hördes. Allt behandlas, även min leda. När jag lägger på luren känner jag mig några kilon lättare. Tar upp pennan igen och under läkemedelsnamn skriver jag: ”prata med en lyssnande vän”. Kommer då ihåg vad en lärare en gång sa till mig; att tala om sin sorg är att göra halva sorgearbetet. Jo, men visst verkar det stämma. Min väns lyssnande öron var otroligt viktiga och lika viktigt för mig i min läkeprocess var det där med att sätta ord på min leda. När jag gjorde det släppte ledan greppet om mig. Sovrumsväggarna är kvar men inte så vansinnigt beigea längre. Livet är mer fröjdefullt igen.

Jag tar fram ett nytt ljusgult papper och skriver: Mot åkomman leda, sorg, smärta eller lidande av olika slag pröva att sätta ord på plågan inför en par lyssnande öron.

Mina händer ligger i knäet, formade som en skål. Händerna hjälper till att göra mig redo för att ta emot Herrens välsignelse. ”Herren välsigne dig och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig, Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.” Herrens ansikte är vänt emot mig. Jag blundar och försöker se Guds ansikte framför mig. Det jag tror mig se är ett ansikte med ett stort kärleksfullt leende.

Vår mamma och pappa hade tagit med oss till Eilat för att sola och bada. Min lillebror och jag hamnade på ett fik en kväll. Han är flera år yngre än vad jag är. När jag då som ung vuxen ville njuta av min cappucino och av att titta på folk hade han redan druckit ur sin varma chokladmjölk och var på väg någon annanstans. Stackars min lillebror som snällt fick sitta kvar och vänta tills jag sakta druckit ur min varma kaffe. Säkert drack jag extra långsamt för att kunna njuta av alla människor som strosade förbi i den varma kvällen. Det kanske var där, det väcktes en fascination hos mig av att titta på folk.

Nästan som en liten hobby har det blivit. För ofta när vi äter lunch ute tillsammans, min man och jag, säger jag hur kul det är att titta på människor. Men det är något speciellt jag söker när jag tittar. Något som är bland det vackraste jag vet och som får mig att bli alldeles varm inombords. Det är något som dyker upp väldigt hastigt och kan betraktas som en färskvara. Är jag inte beredd kan ögonblicket gå mig förbi. Ögonblicket då en människa spricker upp i ett enda stort leende. Detta händer när jag och min man sitter på lunchrestaurangen och ser två vänner mötas, hur deras ansikten då blir som solar över att ses. Eller när Ica-kassörskan hälsar med ett leende fyllt av tålamod och lugn mot den trötta, äldre dam som står framför mig i kassakön. Eller när den lilla flickan vänder sitt nyfikna ansikte upp och möter sin mammas kärleksfulla leende. Eller när de fnittriga tjejerna runt köksbordet inte kan hålla sig för skratt utan mjölken sprutar över hela mellanmålet. I dom ögonblicken gäller det att vara med. I leendena finns något rent, enkelt och smittande. Det är precis som ett stråk av helighet glimmar till. Leendena förnimmer Guds ansikte. Hur han vänder sitt ansikte emot oss och ler kärleksfullt. Och jag blir alldeles varm inombords.

Godisregn började dyka upp i småstäderna när jag var i 10-årsåldern. De inträffade när staden firade något speciellt eller man bara ville skapa en feststämning. I vår stad hette firandet ”Kolifejs”. För att locka ut alla barn och deras föräldrar på stan anordnade man godisregn. Flera kilo godis utlovades släppas ut från hög höjd.

Förväntansfull var bara förnamnet då jag stod och väntade på regnet. Det var mycket folk som trängdes, speciellt vuxna som armbågade sig fram. Här gällde det att vara med. På ett kick var allt över. Jag gick därifrån med en liten hård, inplastad suggodis med syntetisk fruktsmak och ett sår som blödde på fingret. Besvikelsen var stor.

Ibland kan jag känna mig som ett godisregn från 80-talet då jag svarar på frågan ”Hur mår du?” En väninna och jag har sms-kontakt med varandra tre gånger om året. Det är när hon fyller år, när jag fyller år och vid jul. Även om vi inte ses så har vi ganska bra koll på varandra. I sista sms-kommunikationen hörde jag på tonen i sms:et hur besviken hon blev över mitt svar på frågan hur jag mår. För att hålla mitt eget hopp och mod uppe så säger jag att tillfrisknandet går i myrsteg framåt. Hennes svar på det löd: ”Oj, bara myrsteg (hoppas det blir många då).”

Efter år av smärta och olika behandlingar är förhoppningarna på att tillfriskna från min omgivning och från mig själv stora. På ytan syns det inte vad jag lever med. Förväntningarna från vänliga och omtänksamma medmänniskor när de ser mig kan då bli likt barnens vid ett godisregn, nu måste hon väl ändå må lite bättre. När jag då säger att det går med myrsteg så ser jag hur besvikelsen är svår att dölja och den skogsgröna fruktpastillen äcklas i munnen.

För ett och ett halvt år sedan, då jag tagit ett litet längre myrsteg och börjat spela igen efter flera års uppehåll, träffade jag en församlingsmedlem som vara glad att höra och se mig spela igen. I sin hand hade han en liten lapp som han ville att jag skulle få. På den lilla pappersbiten stod: ”Det finns EN som sörjer för dig, har akt på dig, en som redan har tänkt ut nästa steg för dig: Gud Fader som älskar dig.”

Vi är alla på väg någonstans, i arbetet, i relationer, i hälsan eller i annat. Stegen vi tar är olika långa och varierande snabba. Stundtals brister tålamodet för mig och besvikelsen är stor över att tillfrisknandet bara går i myrsteg framåt. Jag skulle vilja kunna ta elefantsteg. Vilket jag ibland försöker men då tippar jag över och blir liggandes. Den lilla papperslappen får bli en ledstjärna för mig. Oavsett storlek eller frekvens på stegen jag tar finns det en som redan har tänkt ut nästa steg för mig och älskar mig. I det löfte får jag vila och sakta tillsammans med Gud ta mina steg. För även ett myrsteg är ett steg. Försöker komma ihåg det när jag känner mig som ett godisregn från 80-talet.

Det var julgransplundring kombinerat med firande av min mans födelsedag i helgen. Marschallerna lyste upp vägen in till huset. Frysen och kakburkarna var tömda på alla julkakor och lussebullar. Allt var uppdukat på köksbänken. Tabberaset var ett faktum. Godispåsarna var väl gömda i huset till alla barnen. Popcornstrutarna var fyllda. Kaffet puttrade och värmeljusen i varje liten vrå var tända. Stämningen var god och festlig. Ljudvolymen steg allteftersom eftermiddagen gick. Det var ett muntert sorl i huset. Men till slut blev det för mycket för mig. Min sjuka kropp sa ifrån, den behövde vila och stillhet för att orka med fortsättningen av kvällen. Jag gick iväg och la mig där det var lugnare. Det kurrade i magen och gästerna började bli hungriga. Vi hade gjort det enkelt för oss och beställt mat. Medan jag låg kvar i sängen började min man och några gäster fixa med framtagandet av maten. Jag behövde inte finnas med i köket egentligen, för det skulle ordna sig bra utan min hjälp. Lugnet och tilliten gjorde sitt. Styrkan återvände och jag kunde få vara en del av gemenskapen och festen igen.

När jag var ung och problem stora som hus hopade sig fanns det en kommentar jag hade riktigt svårt för. Ofta var det äldre och mer livserfarna människor som sa det. Kommentaren var säkert tänkt som en uppmuntran men blev oftare som ett hån för mig. ”Det ordnar sig” sa dom. För några år sedan mötte jag en äldre, gudfruktig man som jag vet bett mycket för mig och min smärta. Han sa just den där kommentaren, ”Det ordnar sig, Sara, ska du se.” men så la han till en mening, ”Det får vi tro.” Kommentaren fick en helt annan innebörd för mig. Det låg något djupare i orden. Det fanns en tillit och förtröstan på något som bär genom allt, även genom smärta.

Julen är utdansad och utplockad. Helgerna är över och vardagen är här igen. Det är konstigt vad snabbt det blir vardag igen. Hur det rullar på och blir som vanligt. Nästa storhelg känns långt borta. Veckorna känns evighetslånga. Bekymmer, som även de tagit helg, visar upp sig igen. Fast inte riktigt lika stora. Vilan har gjort sitt. Nu ska bara tilliten växa till sig. För det är då, jag tror vi blir som starkast, när stillheten och förtröstan får verka tillsammans. Gud viskar till oss: ”Genom lugn och tillit vinner ni styrka.” (Jes.30:15)

Du ska se, den här våren ordnar sig också. Det får vi tro.

Mellandagarna präglades av två stora frågor: ”Varifrån kommer vi? och ”Vart är vi på väg?”. Min man hade i julklapp fått Dan Browns senaste bok, Begynnelse. Med stort intresse sträckläste han boken och när det blev min tur kunde jag inget annat än att sluka den. Kort och gott, en spännande bok. Det som fascinerar, fängslar och stundtals kan tyckas väldigt kontroversiellt i boken är kampen mellan religion och vetenskap. Går det att förena dessa båda eller står de i strid med varandra? Hela handlingen bygger på de här frågorna. ”Varifrån kommer vi? och ”Vart är vi på väg?” En vetenskapsman säger sig har svar på frågorna och undrar då om Gud behövs. Det blir en spännande upplösning på boken och den lämnar något att fundera på.

De kom från öster och var stjärntydare. Säkert sin tids vetenskapsmän även om det för mig låter lite hokus pokus det där med stjärntyderi. Intressant ändå att de kan tyda i stjärnorna att en kung är född, judarnas kung till och med. För mig är detta ganska främmande och inget direkt jag söker upp. Människor som siar eller spår i nutid och framtid lockar mig inte. Snarare skrämmer det mig, dels för att jag vet alldeles för lite om det. Stjärntydarna som besöker Jesus kom från en annan kultur och fram för allt en annan religion.

För Gud spelar det ingen roll varifrån vi kommer, vilken religion eller vilken vetenskap som styr oss. Hans stora intresse ligger i vart vi är på väg. Stjärnan stjärntydarna ser och följer, leder dem till Betlehem och Jesus. Oavsett vad vi styrs utav så kan Gud använda det för att vi ska hitta honom. Det som för mig kan tyckas kontroversiellt brukar Gud på sitt sätt för att leda rätt. Berättelsen om stjärntydarna fängslar mig. På något sätt gör den Gud större. Han söker oss på vårt sätt, i det vi förstår, för att vi ska finna honom. Vetenskap och stjärntyderi, eller det jag kanske felaktigt kallar lite hokus pokus, stänger inte vägen till Gud. Snarare leder stjärnan rätt.

Vart är du på väg?

Hur kunde de släppa iväg oss så där enkelt? Min man och jag gick på sjukhusets parkering letandes efter vår bil, emellan oss bar vi på vår äldsta tjej. Hon var bara ett dygn gammal. Vad tänkte de på när de lät oss gå från avdelningen? Frågorna snurrade i huvudet på mig. Hon var vår nu. Vår alldeles egna lilla bebis och människa. Ändå kändes det nästan som vi var på rymmen. Allt var så overkligt. Väl hemkomna ringde vi runt till alla nära och kära. Vi ville att de skulle komma hem för att se och skåda det lilla underverket. Men också, på något sätt, för att det skulle bli mer verkligt för mig. Såg någon annan denna lilla varelse i vårt hem, i vårt liv så skulle det bli mer gripbart. Min dröm skulle vara på riktigt. Vilken fantastisk gåva vi fått. Förundran över allt som skedde var stor. Glädjen likaså. Det tog några veckor att smälta allt som vi varit med om. Kan fortfarande, nästan elva år senare, förundras över att hon är här hos oss.

Julpyntet är framme. Var sak på sin plats, pepparkakshuset, tomtarna, alla änglar, granen och även några guldiga, glittriga julgranskulor föreställandes bastubor hänger i fönstret. För några dagar sedan fick jag hjälp av vår äldsta dotter med att ställa upp krubban på symaskinsbordet. Ett värmeljus brinner och lyser upp alla figurerna. Jag sitter uppkrupen i min fåtölj bredvid bordet. Julevangeliet ligger uppslaget i knäet. I vår krubba står Maria med slutna ögon. Kommer att tänka på hur det var när jag själv blev mamma första gången. Hur jag försökte insupa allt det som då skedde, alla gratulationer, tidsanpassningen till mat, sömn och blöjbyten men fram för allt detta lilla liv som så överraskande, på något sätt, rubbade hela vår tillvaro. Det är inte konstigt att Lukas skriver: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.” (Luk. 2:19) Denna lilla parvel som ligger i hennes famn och som så drastiskt förändrade hennes och Josefs liv. Allt detta tog Maria till sitt hjärta och begrundade. Men det är inte bara hennes och Josefs liv detta lilla barn kom och kommer att förändra.

När jag ibland försöker tänka på vem eller vad Gud är, så blir det mig för övermäktigt. Det finns inte en chans att jag kan greppa eller förstå, möjligtvis kan jag på något sätt ana det. Hur ska jag då begripa detta stora julmysterium att Gud blir människa? Maria får leda mig när jag sitter i min fåtölj och ser på krubban. Jag behöver inte förstå eller kunna förklara, det räcker med att jag öppnar mitt hjärta för detta lilla barn och begrundar. Då blir också den största av alla gåvor en verklighet för mig.

När jag blir lite stressad och tröttheten gör sig påmind då ploppar också rädslan fram som en ovälkommen gäst. Det är precis som att min lilla låda, med mina rädslor, då öppnar sig på glänt. Jag är rädd för allt möjligt, stort som smått. En huggorm på skogsstigen framkallar inte mina tryggaste sidor, mörker en längre tid utan någon som helst glimma av ljus ger mig obehag, masker med förvrängda röster är otäckt, ett plötsligt isande tjut eller skrik gör att blodet fryser till is. I lådan ligger även de stora okontrollerade rädslorna, rädslan över att aldrig bli frisk, rädslan över att det ska hända våra tjejer någonting, rädslan över de svåra sjukdomarna som drabbar nära och kära. Oftast ligger rädslorna i min lilla låda och gör sig inte ens påminda men när lådan är öppen är de en obehaglig upplevelse. På natten, när allt är mörkt runt omkring, är det lättare för rädslorna att kika fram. Det är precis som att rädslors föda är mörker, stress och trötthet.

Överst på min önskelista till jul står alltid en ängel. Min livskamrat hörsammar min önskan och ger sig varje advent ut på stan i jakten efter en ängel till mig. Dom börjar bli ganska många nu, änglarna. Fram till det att första ljuset brinner så ligger dom nerpackade i julpyntslådan på krypvinden. Sen placeras dom ut efter färg och form i de olika rummen i vårt hus. De sprider en trivsam stämning.

Det var en vanlig dag på jobbet, eller natt i deras fall. Kanske lite kallare än vanligt och lite mörkare. De bar alla på sin egen lilla låda med rädslor i. De små lammen ville inte riktigt komma till ro. Under dagen hade de sett spår av lejon och björn. Hemma låg lillebror svårt sjuk. Hur skulle det gå med arbetet på ängarna nästa år, skulle det finnas tillräckligt med mat åt alla fåren och åt hela familjen? Så plötsligt stod där en ängel framför dem och sa: ”Var inte rädda!” Herdarna är de första som får reda på att Gud har fötts i ett stall. Det är med dessa ord ”Var inte rädda” änglarna gör reklam för herdarna om vem Jesus är och vad allt handlar om. Klart de blev nyfikna på vad som hade hänt där borta i stallet och vem det var som hade fötts.

Änglarna finns lite varstans hemma så här års, i köksfönstret, på vardagsrumsbordet, på skrivbordet och vid adventsljusstaken. När det är som mörkast och rädslorna kryper fram då skiner dom upp vårt hem. De berättar om det glada budskapet: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” (Luk. 2:10-11)

På Ica butikens hylla stod metervis med olika schampoflaskor av olika märken och dofter. Jag skulle bara ha något som luktade gott. När jag stod där, öppnandes försiktigt på flasklocken och luktandes på innehållet, så möttes jag av en doft som slungade mig tillbaka med en osynlig tidsmaskin till jag var i fjortonårsåldern. Det var mitt i sommaren, solen sken och värmde gott på bara ben och fräkniga kinder. Vi hade precis anlänt till en ö utanför Göteborg. En veckas musicerande på ett musikläger för unga tonåringar skulle det bli. Min bästa kompis var med och det var vårt första musikläger tillsammans. Vid välkomstfikat i bamba hade vi sonderat terrängen vad gällde snygga grabbar. Det såg bra ut. Förväntningarna var höga på veckan, inte bara på de söta pojkarna att vila ögonen på utan också nya kompisar, mycket spelande, go gemenskap, galna upptåg och mycket annat spännande. Så ryckte jag till och var tillbaka vid hyllorna på Ica. Tog med mig schampoflaskan till kassan. Doften av ungdom, förväntan och glädje kunde jag inte låta stå kvar på hyllan. Det är märkligt vad en doft kan bära med sig och smitta av sig. Jag gick från affären lite gladare, lite lättare och mer förväntansfull.

Det är lördag morgon och jag sitter i min fåtölj. Ber från min bönbok ur psaltaren och avslutar stunden med ”Vår fader”. Kommer till strofen: ”Låt ditt rike komma.” Tänker vidare på vad Jesus sagt om Guds rike. Hittar några texter från Lukasevangeliet som får vägleda mig. ”Guds rike är inom er”, säger Jesus. Tankarna är tillbaka på tonårstiden då jag lyssnade mycket på en grupp som hette ”Salt”. De sjöng om sin tro. Deras texter var raka och inspirerande. I en låt fanns en fråga riktad till lyssnaren: ”Vad har vi gjort idag? har vi gjort någon glad och har vi försökt vara en riktig medmänniska?” Guds rike i en liten ask om någon skulle fråga mig. När vi gör någon glad, när vi försöker vara en riktig medmänniska, då är vi en del av Guds rike och vi sprider väldoft. Där Gud är, där gott är och där kärlek finns är Guds rike. Det doftar himmelskt på jorden. Jesus säger på ett annat ställe: ”Vad skall jag jämföra Guds rike med? Det är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”

Det sprider sig en ljuvlig doft i huset. Min man har vaknat och är sugen på en god, härlig lördagsfrukost så han har ställt sig i köket och bakar scones. Dofter är svåra att begränsa när de väl börjat sprida sig. Lite som kvinnan med surdegen när hon väl börjat blanda i mjölet så blir allt syrat. Doften av schampot fick mig lite gladare och mer förväntansfull. Doften av scones gör mig lite lycklig över att det strax är dags för en god frukost.

Låt oss hjälpas åt att sprida en väldoft av Guds rike.