Ännu ett dygn har passerat där hoppet har åkt jojo. Det började med ett samtal från min läkare. Han sa att det inte vore helt otänkbart att min kraftigt ökande smärta skulle bero på någon mer sjukdom. Bara det att han hade egna idéer gjorde mig glad för en stund. Dessutom skulle det förslag han gav mig innebära både att det med ett enkelt blodprov skulle gå att fastställa diagnosen och att det finns medicinsk behandling att få som skulle underlätta smärtan avsevärt. Även om jag är luttrad och har varit med ett tag kunde jag inte hejda det lilla fröet av hopp som började gro. Läste på om diagnosen och kände igen symtomen. Bönen var inte svår att formulera även om det kan låta konstig att vilja ha en diagnos till. Såg sommaren framför mig där jag faktiskt skulle kunna åka iväg på några korta utflykter och kanske till och med få komma till havet.

Dagen efter fick jag skjuts, av min alltid så hjälpsamma granne, ner till närmsta vårdcentral för provtagning. Även om det innebar en påfrestning på kroppen njöt jag varje sekund av att för första gången på över fyra veckor vara utanför hemmet. Se maskrosor längs vägkanten, ljusgröna björklöv på väg att spricka ut och lågstadieelever på utflykt med ryggsäckar fullproppade av saft och bullar.

Efter några timmar hemma gick jag nyfiket in i min journal för att kolla provsvaren. Inget svar och hoppet levde kvar i mig. Någonstans började det gnaga inom mig att jag återigen var på väg att hoppas för mycket. En bön inspirerad från psaltaren dök upp inombords: ”Gud, kom till min räddning! Herre, skynda till min hjälp!” Flera gånger upprepade jag orden för mig själv. Ytterligare någon timme passerade och jag loggade in igen. Nu fanns svaret där men inte alls det jag önskade. Det var fullt normalt och låg under referensvärdet. Stängde förtvivlat ner journalen med en tung suck.

Lidande drabbar oss alla, mer eller mindre. De ingår i livet oavsett om vi vill det eller inte. Jag skulle bara vilja undvika för mycket jojo-åkande av mitt hopp. Tänk om hoppet istället skulle kunna ligga som en stabil grund. Det finns alltid en risk att egna lösningar i bönen för hur svårigheter ska försvinna blir en specialitet. Vilket triggar jojon ännu mer. Grunden bygger på överlåtelse och tillit. Tro på att det finns en barmhärtig Gud som endast ser till det bästa för mig och bär mig genom allt. Jag inser att bönen från psaltaren handlar just om detta. Räddningen jag ber om sker inte alltid på mitt sätt. Den bönen är en övning i tillit och överlåtelse.

En bra början till att lägga grunden skulle vara att var morgon starta dagen med orden: ”Gud, kom till min räddning! Herre, skynda till min hjälp!” För jag vet inte vad den nya dagen kommer att föra med sig. Bara att jag vill kroka arm med Gud som är barmhärtighet och att Han får ta mig igenom de svårigheter som (eventuellt) dyker upp under dagen. I min överlåtelse slutar jojon snurra.

För flera år sedan fick jag en remiss till Bäckensmärtenheten i Linköping. Under ett helt år blev jag skjutsad dit för behandling varannan vecka. Efter ett tag märkte jag att behandlingen hjälpte. Jag blev piggare och hade mindre ont, vilket blev märkbart tydligt i hur mycket mer jag kunde göra. Efter avslutad behandling blev jag tyvärr sakta sämre igen för att sedan återgå till hur det varit innan. Fysioterapeuten jag haft i Linköping hade slutat, flyttat utomlands och jag visste utifrån alla år i sjukvården att hon besatt en unik kunskap som uppenbarligen hade hjälpt mig ett tag. Det där ville jag veta mer om och jag ville ha tillbaka min tillfälliga frihet det inneburit att må något litet bättre. Jag behövde hitta henne. Det blev svårare än jag trodde, trots ovanligt efternamn var hon försvunnen. Inga sociala medier, dock några gamla artiklar om nån forskning och ett telefonnummer troligtvis till en förälder var allt jag kunde hitta. Jag gav upp letandet ett tag. Plötsligt några år senare dök en artikel upp i Jönköpings posten om just henne. Hon och hennes man hade köpt ett ödehus inte så långt ifrån oss, de bodde kvar i England men tänkte flytta hem nästkommande år. När ett år gått påbörjade jag mitt sökande igen. Trots idogt letande var hon fortfarande spårlöst försvunnen, i alla fall på nätet.

En vacker septemberdag det året var vi, min livskamrat och jag, på utflykt i form av en födelsedagspresent med några vänner. Sen eftermiddag släppte vännerna av oss hemma. När jag vände mig om såg jag denna svårhittade fysioterapeut stå på grannens garageuppfart och prata med en äldre kvinna. Jag hoppade ur bilen utan att ens säga tack och hej då till våra vänner. För det här ögonblicket ville jag inte missa. Det visade sig att hon var kusinbarn med vår granne och att de var fjärde år har släktträff. Hon kände igen mig och det blev ett fint återseende. Dock jobbade hon inte längre kvar i sjukvården utan var numera arborist. Vi bestämde att vi skulle ses över en fika.

När jag har berättat den här berättelsen för andra har jag ofta fått höra att Guds vägar är outgrundliga. Låt mig pröva en tanke. Tänk om Gud redan varit i framtiden och förberett den för oss. Minutiöst! För mig blev det där mötet verkligen ett gåshudsögonblick. För hur stor är sannolikheten att hon, jag ivrigt letat efter, är kusin med vår relativt nyinflyttade granne, väljer att gå på släktträffen och står på garageuppfarten just när vi kommer hem.

Hon och jag har träffat varandra flera gånger efter det. En vänskap har vuxit fram. Några behandlingar har det inte blivit men hon har kunnat stötta mig en hel del med mina kontakter med vården. Senast häromdagen hörde vi av varandra bara för att kolla läget, så som vänner gör. Är tacksam för en ny vänskap som berikar. Var det här leder vet varken hon eller jag.

Vi säger ibland att det finns en tanke med det som sker. Tror att den tanken är mycket större än vad vi kan tänka. OM Gud har varit i framtiden och förberett för oss då behöver ju inte vi vara där med vår klåfingrighet och våra bekymmer utan nuet blir vår sak att leva. I nuet finns alltid en leende Gud på garageuppfarten och väntar på oss.

När fredagströttheten ger sig till känna och sofforna i vardagsrummet är ockuperade på längden då brukar min livskamrat och jag roa oss med något lättsmält och underhållande. Det är ofta TV-kvällar hemma hos oss numera slutar med några avsnitt av ”Sommaren med släkten”. En komediserie där solen alltid skiner, havet glittrar i Stockholms skärgård, segelbåtarna glider förbi och sommarlåtarna spelas upp på rad som ett pärlband. Två systrar, deras familjer och föräldrar tillbringar semestern i denna skärgårdsidyll. De första avsnitten vi såg tyckte jag var urjobbiga att se. För i varje avsnitt uppstår någon eller några invecklade, milt sagt, komplikationer. Det blir alltid trubbel i paradiset. Lögner som leder till obehagliga följder där tex. de blir ovänner med grannar i samfälligheten eller att dyrbara ägodelar såsom båtar och bilar blir totaldemolerade. Vän av ordning vill att lögnerna ska sluta, att de ska bli sams igen och att allt blir lagat innan avsnittet är slut. Men det händer aldrig. Efter några avsnitt ändrade jag uppfattning. För det ligger något befriande att förra avsnittets vedermödor är glömda i det nya avsnittet. De finns inte längre, de är som bortblåsta och allt är förlåtet. Istället får vi i ett nytt avsnitt skratta åt nya tokigheter och förvecklingar.

Inser att programmet levererar inte bara skratt utan även ett stråk av vishet. För den där befrielsen över att något är glömt och förlåtet behöver jag lära mig mer av. Tänker att jag varje dag prövar Guds kärlek och tålamod. Då när jag pladdrar på utan en tanke på vilka i min omgivning som jag sårar, då när mina åsikter går över gränsen till att bli ett dömande tyckande, då när behovet av att hävda mig blir för stort efter en ödmjuk tillrättavisning, då när ’JAG’ blir större än ’du’. Ångern över mina felsteg kan, om det vill sig illa, hänga kvar som en klump i hjärtat i flera dagar. Då, skulle jag behöva tänka mer på Hans trofasta kärlek, att den är ny varje morgon och doftar befrielse precis som ett nytt avsnitt av ”Sommaren med släkten”.

Det här är vårtalet som blev skrivet men inte kommer att bli framfört, då livet inte alltid blir som man tänkt sig. Däremot blir det nu publicerat och läsbart för den som vill.

Mitt beroende började i vintras. Om jag ska skylla på nån så får det bli min man, som är helt ovetande om detta. Han ville ju bara muntra upp mig en dag då han visade mig ett klipp från Talang i England. Ett helt hysteriskt roligt klipp och jag skrattade så att jag grät. Programmet Talang går ut på att hitta just den bästa talangen. De tävlar i trolleri, sång, dans, djurshower, spex, minne, ja allt som kan tänkas vara just en talang. Fyra, till synes, stränga jurymedlemmar bedömer sedan om de går vidare till semifinal eller inte. Det jag återkommande tittar på och letar efter bland urvalet på Youtube är inte de som framkallar mest skratt utan helt alldagliga personer, som helt ensamma står på en kal scen, öppnar munnen och sjunger de mest bedårande tonerna. Jag sitter då fastklistrad framför skärmen med gåshud på armarna. När de sedan visar juryn i bild och jag får se hur deras trumpna miner spricker ut i ett stort leende, kommer en tår. Och när en ny kameravinkel visar publiken på tusentals personer som står upp, då rinner tårarna från mina kinder.

När sången tar slut står en nervös talang på scenen och inväntar på juryns domslut. Det blir lovord och ett inte helt otippat ja, ja, du har gått vidare. Alla fyra i juryn är eniga. Men, så plötsligt händer det, en av jurydeltagarna trycker på guldknappen, the golden buzzer, vilket betyder att deltagaren är nåt helt exceptionellt bra och tar sig förbi semifinalen direkt till final. Från taket på scenen exploderar det av guldkonfetti. Deltagaren är chockad och helt förundrad över vad som händer. Publikens jubel, juryns stående ovationer och detta guldregn av bekräftelse på att hen sjunger bra.

Den här explosionen av förundran tycker jag mig uppleva varje år vid den här tiden. På nåt sätt, precis som med vissheten om vad juryns utslag kommer att bli, vet man, trots att våren tvekar ibland, att den är på väg och att den i vilket ögonblick som helst kommer öppna alla kanaler den har. Varje träd, varje buske, varje blomma vecklar ut sina blad och kronblad. Allt glänser i all sin prakt likt ett guldregn. Varje vår blir jag lika förundrad över att vår Skapare överöser oss med denna otroliga rikedom. Allt skapar Han nytt igen, för dig och mig. För i Hans ögon är vi, var och en, en talang som bör firas. Vi har genomlevt vinterns alla mödor, kyla och mörker.

Kanske gör ni som jag och sparar på vårtecken. I vintras började mitt sparande redan i slutet av januari då jag såg den första snödroppen i landet utanför vardagsrumsfönstret. Sen börjar en väntan efter fler tecken. Krokusen dröjde något. Efter det kom blåsipporna och påskliljorna. Körsbärsträden och min favorit, magnolian.

När jag var barn hade jag inte riktigt koll på när jag kunde förvänta mig att se en viss sorts blomma ute i naturen. Däremot hade jag ett år stenkoll på när mina nya, skinande pastellgula sneakers med sina tre typiska vita adidas-ränder för första gången skulle få komma ut från garderoben och känna på torra, grusfria vägbanor. Valborgmässoafton, OM vädret tillät, hade min mamma sagt. Åren innan hade jag haft svarta billiga gympadojor, men den våren ansågs jag stor nog att ta ansvar för ett par ljusa skor med märke på. Jag glömmer aldrig hur stolt jag var och vilket förtroende jag kände från mamma. Väntan var lång till valborgsmässoafton det året men glädjen desto större när solen sken den dagen.

Ljusa sneakers är sedan dess ett vårtecken för mig och ett måste i min garderob. Jag använder sällan sneakers på vintern, för det ligger något värdefullt i väntan. Jag tänker att väntan gör det vi förväntansfullt väntar på mer värdefullt när det väl inträffar. Det händer att vi behöver vänta på Gud. Om vi vågar och har tålamod med den väntan, istället för att försöka fixa allt själva, stärker det vår tillit till honom. Och jag vill tro, att det Gud tänkt ut för oss dessutom är så mycket bättre än det vi själva försöker åstadkomma.

En annan sak som finns med på min lista av vårtecken, framkallar redan i januari den största längtan av dem alla hos mig. Det är en plats i söderläge. Hemma har vi en bänk på vår altan som min livskamrat plockade fram redan i slutet av februari i år. Där sitter jag med ansiktet vänt mot solen. Känner värmen mot kinden. Får sällskap av en fluga på näsan, ser en skata på grannens taknock med en pinne i näbben på väg att bygga bo och hör koltrastens sjunga vårens första sång. Solens strålar sprider värmen genom hela kroppen. När jag sitter där är det precis som att Gud ler mot mig och värmer min själ med sin kärleks strålar. I oss alla har vi en inneboende längtan, längtan efter att vara älskade. Längtan talar kärlekens språk. Där i solen, i Guds närvaro, får jag inte bara värma min frusna kropp utan även min frusna själ.

Är då min vårtecken-lista bara fylld med härliga och vackra saker? Nä, där finns också en mindre angenäm sak. Men trots det jobbiga den för med sig andas den konstigt nog hopp. Jag pratar om pollen. Allergin är otroligt jobbig och kämpig på våren men jag vet att det kommer att gå över, att jag snart kommer att kunna minska dosen av allergimedicin och andas fritt igen.

Det är som att våren sätter mig i skolbänken på nytt varje år, i hoppets skola. Jag får erfara hur den jobbiga allergin går över och livet lättar igen. Det är något jag tar med mig när modlösheten slår till andra gånger under året. Men det är svårt, jag drabbas då ofta av ett guldfiskminne. Oavsett om du har allergi eller inte, lär oss våren att hoppas. Från en kall och mörk vinter går vi till ljus och värme. Från död till liv. För några veckor sedan firade vi påsk. Vi fick höra om korset, ett hoppets tecken. Jesus går från död till liv. Våren hjälper mig att tro och ger det inre livet hopp. Det hoppet, behöver vi alla i tider av oroligheter i vår värld och osäkerheten inför framtiden. Hoppet är ett ankare i själen.

Alla dessa ord: förundran, väntan, längtan och hopp, är förknippade med våren. Men även med livet. Våren visar oss vägen. Precis som det står i första versen i psalm 205.

Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan. Herren hör och ser.
Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt.
Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.

För några veckor sedan blev jag förpassad till vårt sovrum. Jag hade inte längre bara svårt med att stå upp och gå utan nu skrek kroppen ohejdat av smärta även när jag satt ner. Tidigare har jag tyckt att mitt liv har varit begränsat men det här är en helt ny nivå av begränsningar. Missmodet och meningslösheten går stundtals att ta på. Jag vågar inte alltid möta mig själv i detta utan dövar tankarna med seriefrossa på plattan och kluriga spel på telefonen för att tiden ska gå och för att jag inte ska behöva tänka på varken oron för framtiden eller hur jag egentligen mår på insidan.
Några små, små tillfälliga blänk kan jag ändå skönja i mörkret. Helt ensam är jag inte där jag ligger, för utanför fönstret, under taket har en gråsparv byggt bo. De små babygråsparvarnas pip påminner både mig och deras föräldrar om deras hunger och behov av uppmärksamhet. Enträget piper de. De ger inte upp.

Efter några veckor i horisontalläge fattar jag modet och tar en paus från spännande deckare och förutsägbara romantiska kostymdraman. Hur bra de än är släpper jag taget om skärmarna i sängen för en stund. Precis som småfåglarnas enträgna pipande vill jag inte tro att det här är allt. Då vore ju livet helt bedrövligt. Nä, enträget fortsätter jag hoppas på att jag bara ser en del av livet och att det finns mer att upptäcka.

Min blick fastnar på en liten fyrkantig duk som ligger på skrivbordet. Den är från tiden då döttrarna gick på förskolan. Säkert ett av de första alstren av broderier. Det är trådar i alla regnbågens färger som är sydda med några upp och ner stygn, runt om i fyrkanter, i minskande storlek. På baksidan är alla trådarna fästa i varandra. Baksidan är knagglig och stökig, precis som jag. Alla de där knutarna skulle kunna vara min smärta, mina begränsningar, min sorg och min ensamhet. Det är inte speciellt vackert. Just nu. Men jag hoppas enträget, med min lite naiva och tröstefulla tro, att det jag nu ser bara är baksidan av livet. Att jag någon gång ska jag få se livets skönhet och fulla mening i ett större sammanhang. Att Han som håller i nålen och väljer trådarnas färg faktiskt skapar med precision och fantasifullhet, där de många knutarna på baksidan ger ett bedårande vackert broderi.

Det fanns en tid i mitt liv då jag levde mycket i Stockholm. Jag bodde inte där, men mitt jobb låg där och min blivande livskamrat fanns där. Även om jag ofta hade bilen med mig var det betydligt smidigare att använda tunnelbanan. Efter ett tag kände jag mig inte längre som en turist i staden utan upplevde mig ganska hemmastadd. Jag visste vilken linje jag skulle kliva på för att nå rätt destination. Även de oskrivna reglerna som finns där nere i underjorden blev en självklarhet. Att exempelvis stå till höger i rulltrappan för att de med mer stressade ben lätt ska kunna slinka förbi på vänstersidan. Eller att stå stilla på perrongen, när tåget rullar in och dörrarna öppnas, för att alla som vill kliva av ska få göra det i lugn och ro innan jag själv pressar på och går in i vagnen.

Det är på detta jag tänker på när jag har stillat mig i min fåtölj. Jag tror inte att det finns några oskrivna regler i bönen eller att den måste vara på ett visst sätt. Men tunnelbanans outgivna regelbok dröjer sig kvar hos mig. Det där självklara med att invänta de passagerarna som vill av för att sen själv stiga på. Kanske borde jag anamma det mer i bönen. Som om bönen var en tunnelbanepåstigning. Först invänta och lyssna på vad Gud har att säga och sen efter det komma med min bön. Ibland kanske jag inte behöver stiga på utan vi står tysta kvar på perrongen och bara är i varandras närvaro.

I vardagsrummet är varje liten pryl, varenda tavla och alla möbler noga genomtänkta och utsökt inhandlade. Dessutom är allt begagnat om man ska tro värdinnan. En smakfull soffa inbjuder till umgänge. En tavla lockar till bus, en annan andas frid. Ljusstakar står i alla dess former och höjder på hyllor och på små kurviga bord. I mitten av rummet hänger ett skirt draperi som en rumsavdelare och ytterst på gardinstången hänger en så kallad antik fågelbur i mässing. Inte i, men på utsidan av buren sitter två konstgjorda fåglar. Det är de här fåglarnas position jag tänker på när jag sitter, med viss svårighet, i min fåtölj.

Smärtan som bor, helt oinbjuden, i min kropp har under den senaste tiden bara blivit värre. Den har tagit sig rätten att invadera andra områden där den tidigare inte har huserat. Dessutom har den, likt ett litet skrikande barn som vill ha uppmärksamhet, höjt tonen och på ett hackspettlikanande maner troget och ihärdigt gett sig till känna. Det har varit svårt att tänka på något annat än bara hur ont kroppen gör. Lika krångligt har det varit att hitta någon position av kroppen som andas lite smärtlindring. Dagarna som gått har jag fått dela upp till stunder. En stund i taget har sakta passerat. Och jag har inte velat sluta hoppas på att nästa stund ska bli lite bättre.

Mitt mående går upp och ner. Det finns bättre dagar och betydligt sämre. Men på sikt ser jag en klar försämring. De bra dagarna når inte upp till samma nivå som de gjorde tidigare och en dålig dag sjunker allt längre och längre ner i mörkret. Därför blir hoppet så otroligt viktigt för mig. Jag tror att det är med hopp som det är med ljus. Ett ljus i ett rum, där solen lyser upp varenda liten vrå och dammtuss märks det inte så väl. Däremot i ett mörkt rum gör ljuset all skillnad. I en förtvivlad och tröstlös situation kan en skärva av hopp förändra allt. Då när livet får fler och fler begränsningar kommer frågorna jag behöver få svar på. Vad är hopp? Och hur känns hopp?

Hopp, upptäcker jag, kan ge sig till känna på så många olika sätt. En näsduk räckt mig till tårarna som rinner ner för min kind som en handling av omsorg. Ett sms med en enkel fråga som egentligen uttrycker att avsändaren finns där troget och går med mig genom det svåra. Ett leende och en blombukett på trappan som visar att givaren bär på hoppet åt mig en stund. Videkissar i blombuketten som med sin närvaro påminner om att våren är på väg och ljusare tider nalkas. De där sakerna gör hoppet mer påtagligt och kännbart. Dock är de yttre saker jag inte kan ta för en självklarhet och inget jag kan begära eller räkna med. Bara vara otroligt tacksam för. De här sakerna ger kropp och blod åt bibelorden jag läser från Psaltaren. Jag tar sällskap med kung David, författaren till de flesta psalmerna. För sällskapet lär mig något om tilliten till en hoppets Gud. En Gud som inte överger, går troget vid min sida och vill få mig att tro på en ljusare framtid. Tilliten och hoppet krokar arm med varandra.

Det är allt det här, fåglarna utanför buren väcker inom mig. De sitter inte inlåsta, som jag kan uppleva att jag gör med min smärta. På rätt sida gallret symboliserar de hopp. Och varje liten smula av hopp jag känner i vardagen tar mig utanför buren likt fåglarna. I tillit vågar jag lämna mig i Guds betryggande händer.

”Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom, han kommer att handla.” Ps.37:5

Lite försenad och med andan i halsen sladdar jag in på den stora grusparkeringen. Det hade inte gjort något om jag hade varit där tre minuter tidigare.  En snabb titt åt höger och sen vänster, raska kliv över vägen till garageuppfarten. Redo att ta för första steget på trätrappan, som leder upp till gången och vidare fram till huset där min vän bor. Inbromsningen är total. Trappan är feldimensionerad! Eller, kanske inte fel men den har inte det standardmått som jag har hört att en trappa bör ha för en så behaglig gång som möjligt. Trappstegen är låga och korta. Jag testar att ta två steg i taget.  Men hejdar mig i luften när jag känner hur oskönt klivet kommer att bli. Istället tar jag ett litet trippande i taget, sakta. Redo att öka tempot när jag kommer upp. På en bädd av singel ligger stora, flata stenplattor i rad. Jag börjar gå. Inser direkt att plattorna lever i samma tempo som trappstegen. Det är ingen idé att försöka öka farten. Jag lyfter blicken och ser mig omkring. Nedanför mig växer ett stort land med potatis och grönsaker. Ett tunnelformat växthus är på väg att ta form. Det doftar sensommar. På sidan om trappan upp till huset står trädgårdsstolar och ett litet bord, trappan är fylld av växter, tänkvärda stenar, änglar och prylar som ger en hemtrevlig och välkomnande atmosfär. Jag tar ett djupt andetag och plingar på dörren. Vännen kommer med öppna armar och hälsar mig välkommen.

Det har blivit några gånger nu, och varje gång oavsett stressnivå, är inbromsningen lika total när jag anländer till trappan. Irritationen över de feldimensionerade trappstegen är numera bortblåst. Istället försöker jag varje gång att ta till vara på stunden som blir i trädgården, där allt går lite långsammare. Jag hinner reflektera över att jag i andra sammanhang skulle behöva några feldimensionerade trappsteg. Då, när stora orosmoln gör att jag glömmer bort att vara tacksam för de små sakerna i livet. Då, när tungan är alldeles för snabb och ivrig till att fälla en dräpande kommentar. Då, när jag rusar in i nästa sak utan att helt tankemässigt vara klar med det jag håller på med. Då, när ett möte med en annan människa inte sker med full närvaro. Då, behöver jag de långsamma stegen som manar mig till uppmärksamhet, eftertänksamhet och förundran.

Klarvaken känner jag hur mitt hjärta slår hårt och droppar av svett pärlar sig i pannan. Det är kolsvart i sovrummet och jag famlar efter klockan. Bara tio över tre. Drömmen som väckt mig ger sig till känna. I drömmen har jag inte gjort det jag ålagt mig att göra och det visade sig bli en katastrof i helt orimligt stora mått. Nu ligger jag och tittar in i det becksvarta mörkret och kan inte somna om. Tankarna inte bara gnager, de lever rövare och nånstans är jag medveten om att i dagsljus skulle de aldrig få ta så mycket plats. Men det hjälper inte. Morgonen gryr utan någon som helst mer sömn. Med trötta steg går jag upp och tittar på min lista, det är enkla saker som att kopiera några papper och beställa en soppa. Hur det kunde få så stora proportioner, bara för några timmar sedan i mörkret, är mig en gåta. Jag beslutar mig ändå att ta tag i detta redan på förmiddagen. Kanske kan jag förhindra ytterligare en meningslös mardröm.
På väg till kopieringsapparaten stöter jag på en människa jag kan beklaga min uteblivna sömn inför. Han berättar då om något han läst om varför det lätt bli så där att små problem, mellan två och fem på natten, får ohyggligt stort utrymme. Längst fram i hjärnan sitter frontal cortex, den hjälper oss att se förnuftigt på saker och ting. Det är den som styr planering och håller nere impulskontrollen. Amygdalan som sitter i hjärnans bakre del är hela tiden på helspänn för att varna oss om faror och får oss att känna rädsla. På dagen samverkar dessa båda till det bästa men på natten ”sover” frontal cortex och därför får amygdalan fritt spelutrymme. Vilket gör att vi får svårare att bearbeta drömmar, vi ser inte realistiskt på saker och vi blir mer stressade. Intressant, och det är skönt med en förklaring på varför orimligheten i att ett uteblivet kopierat papper skulle kunna bli en katastrof.

Några dagar senare befinner jag mig i klostret vid Ombergs fot, dit jag regelbundet återvänder. Där finns en rytm, en vila och en rofylld känsla som brukar uppfylla hela mig. Men den här gången skriker min smärta och vill inte lämna mig i fred. Frustrationen växer över att mina förväntningar inte motsvarar verkligheten. Missmodet gror. Rastlösheten kryper i kroppen. Jag längtar hem på ett helt nytt sätt, nästan krampaktigt. Får ingen inre ro.
På söndagsmorgonen strax efter sex, lämnar jag mitt rum och smyger genom korridorerna mot klosterkyrkan. En nunna som öppnat dörrar och fixat i gästhuset inför dagen drar med mig ut på trappan för att visa mig något helt bedårande. Solen håller på att gå upp över slätterna och sjön Tåkern. Ett konstverk visas upp med hela spektra av färger på himlen. Andäktigt står vi i tystnaden och blickar ut. Erfar Guds magiska skapelse denna morgon. Hoppet en soluppgång bär på blir påtaglig för mig. Där i gryningen släpper mörkret sitt grepp, det annalkande ljuset ger nytt liv. Den krampaktiga hemlängtan är bortblåst. Ron lägger sig som bomull kring hjärtat. Smärtan i kroppen är kvar men jag fylls av en tillförsikt och en närvaro. Vi lämnar trappan och beger oss in till klosterkyrkan. Snart hör jag systrarna sjunga Sakarias lovsång: ”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga.” (Luk. 1:78-79)
I livets mörker får vissa saker alldeles för stora proportioner. Hopplösheten går bärsärkagång. Ljuset hjälper mig att hitta friden. Detta, går inte att förklara med frontal cortex och amygdalan. Bara att tro på. Jag slås av hur jag lever i gränslandet mellan mörker och ljus, i gryningen. Där jag var dag får välja att tro på ljuset och ett hopp. En soluppgångstro.

Vid begravningar säger officianten ”Av jord har du kommit, jord skall du åter bli.” När Gud skapade det vackraste och mest värdefulla av allt tog han jorden och formade människan. Ur leran av jord gjorde han ett lerkärl. In i det kärlet blåste Han sin livsande. I våra bräckliga och sköra kroppar har Gud lagt sin skatt. När vi känner oss svaga, sjuka och tyngda av sorg kan det tyckas ganska osmart gjort av Gud. Men det är just i det, som krackelerar i våra liv, som Guds kraft blir mest synlig. Leonard Cohen har i en av sina låtar skrivit att Det finns en spricka i allting där ljuset sipprar in.

”Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.” (2 Kor. 4:7)