Försommaren är inte bara ljuvlig, den för med sig en del jobb också. Bland annat ska häcken klippas. I vår familj är det VI, min man och jag, som klipper häcken. Nja, det är en sanning med modifikation. Jag gör egentligen inte så mycket, jag sätter på kaffet, hejar på, säger om det är rakt klippt och stöttar så långt det är möjligt. Det är min man som klipper, räfsar upp grenarna och kör bort sopsäckarna till tippen. Men ändå säger vi att det är VI som klipper häcken. Varför gör vi det? Jo, för vi har en gång bestämt oss, för en sådär 12 år sedan, att vi gör det här livet tillsammans.

Allt som rör våra liv lägger vi i en hög ihop med de vi är, det vi gör och det vi har. I högen ligger det som är mätbart likaväl det som inte går att mäta. Där ligger det som är tråkigt och det som är roligt. Högen är vår gemensamma. Vi är noga med att inte kontrollera det som går att mäta i högen, till exempel vem det egentligen är som klipper häcken, hur många gånger någon av oss dammsuger eller hur mycket pengar var och en av oss drar in till hushållskassan. För skrattet, tårarna, eftertänksamheten, kaffepauserna och vilan ligger också i högen och de behövs lika mycket. Vi får vara de vi är med olika behov, olika förmågor och olika talanger.

Tänker att det här gäller inte bara i min relation till min livskamrat utan till alla människor jag möter. Att VI, gör det här livet tillsammans.

En av mina favoritscener från Emil i Lönneberga är när Emil säger till drängen Alfred: ”Du och jag, Alfred.” och drängen svarar: ”Du och jag, Emil.” När vi gör det här livet tillsammans så är även Gud med i vårt tillsammans. Där Gud säger först: ”Du och jag, Sara” och jag får svara: ”Du och jag, Gud.”