Vi var på väg till mormor och morfar på landet i mammas lilla, mörkblåa Fiat 127: a med plastklädsel. Det här var före mobiltelefonernas tid och innan alla extrainsatta nyhetssändningar som upplyser om fara för allmänheten. Jag var bara några år gammal. Något säkerhetsbälte var det inte på tal om där jag satt i baksätet. Mamma körde betydligt saktare än vad hon brukade. Det blåste ohyggligt mycket, säkert var det klassat som storm. På vägen där vi åkte låg nerblåsta träd. Vi fick köra runt och emellan dessa för att komma fram. Så var vi nästan framme hos mormor och morfar. Vi skulle bara genom närmsta byn och ut på landet igen. Då låg där ett stort omkullblåst träd vid kyrkan mitt i byn, rakt över vägen. Det fanns ingen möjlighet att vi skulle kunna ta oss vidare. Det var ingen ide att försöka fortsätta resan. Med en stor klump i magen hos mig, säkert hos min mamma också, började vi vår resa hemåt. Nu var det fler träd liggandes på vägen. Skulle vi nånsin komma hem igen? Rädslan hos mig var stor. Trots rädslan låg min trygghet och tillit helt hos mamma. Jag litade blint på att hon skulle ta oss hem, tryggt och säkert.

I livet stormar det ordentligt ibland. Det blir inte alls som jag tänkt mig. I desperation öser jag vatten och ropar förtvivlat. Mitt i kaoset känns det som att Gud sover.

Kommer att tänka på berättelsen om Jesus och stormen. Jesus och lärjungarna är på väg i båt över sjön. En stormvind kommer, Jesus ligger och sover. Lärjungarna får väcka honom för att be om hjälp. Och Jesus stillar, lite yrvaket, stormen.

Det mest intressanta i den här berättelsen är det som händer precis innan lärjungarna väcker Jesus, strax innan undret. Det är värsta stormen. Lärjungarna tror att de ska drunkna, så illa ser det ut. Vad gör Jesus då i detta högljudda kaos, när lärjungarna skriker till varandra och desperat öser vatten? Jo, han ligger och sover tryggt.

Hur kunde Jesus fortsätta sova i det kaos som rådde på båten? Hade han varit minsta lilla rädd eller orolig så hade han vaknat av sig själv. Men lärjungarna var tvungna att väcka honom. Jesu trygghet och tillit låg hos Gud. Med påtryckningar från lärjungarna steg Jesus upp och sa åt sjön att vara stilla. Nu var det Jesu tur att ifrågasätta lärjungarna ”Var är er tro?” En befogad fråga egentligen. För lärjungarna räckte det inte att se Jesus lugn och trygg i kaoset. Nä, de behövde ett under för att tro.

Så hör jag Jesu fråga till lärjungarna mitt i min egen kaosartade tillvaro; ”Var är er tro?” Den där gången mamma och jag var ute i stormen litade jag blint på henne, det var ingen tvekan i det. När jag tycker Gud sover i min egen storm vill jag tro. Tro på att Guds lugn är något positivt. Tro på att lugnet kan ge mig en inre frid som bär mig genom allt, trots kaoset utanför.

En dag steg han i en båt tillsammans med sina lärjungar och sade till dem: ”Låt oss fara över till andra sidan sjön.” De lade ut, och under färden somnade han. Men en stormby svepte ner över sjön, så att de tog in vatten och var i fara. Då gick de fram och väckte honom: ”Mästare, mästare, vi går under!” Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna, och de lade sig och det blev lugnt. Och han frågade lärjungarna: ”Var är er tro?” Häpna och förskräckta sade de till varandra: ”Vem är han som till och med befaller vindarna och vattnet och får dem att lyda?” (Luk. 8:22-25)