Snart var klockan fem på eftermiddagen. Jag satt uppkrupen på armstödet i soffan och hade slagit på TV:n. Det skulle nog dröja en kvart innan barnprogrammet började. Väntan kändes lång men ändå rimlig på något sätt. Jag var bara några år gammal. Det jag satt och tittade på, i väntan på programmet, var testbilden. Den som knappt visas längre på TV och som måste förklaras för ett barn idag. När det var tio minuter kvar innan programmet började dök en klocka med minutvisare upp. Där satt jag i soffan, tålmodigt tittandes på först en testbild och sedan en klocka som rörde sig sakta framåt. Uthållighet var ett ord jag då väl kände till betydelsen av.

Som barn älskade jag berättelserna om Alfons Åberg. Det finns en bok som handlar om när Alfons och hans pappa har det väldigt tråkigt. Då går Alfons farmor runt och myser, hon till och med småskrattar lite. Vilket gör både Alfons och pappan lätt irriterade och upprörda. Farmor försvarar sitt glada humör genom att påpeka det positiva med att ha lite tråkigt, för då kommer det roliga sen. Och mycket riktigt, efter en stunds tråkigheter så ringer det på dörren. En kompis till Alfons, som varit sjuk länge, dyker upp och vill leka.

Uthållighet är ett ord som jag växte ur när jag blev vuxen, tyvärr. Glömde på något sätt bort betydelsen av det. När saker och ting händer alldeles för långsamt är det lätt att bli irriterad och frustrerad. Det finns dagar som är väldigt tråkiga och som känns som en enda långvarig testbild. Dagar då slentrianen och lunken blir till tristess. Vi kan kalla de dagarna testbildsdagar. Tänker ändå att de dagarna behövs, om man ska tro Alfons farmor.

Hemma hos mig har jag ingen farmor som går omkring och myser. Men lyssnar jag noga kan jag höra Paulus gnola lite där ute i köket. Han säger: ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.” (Rom. 12:12) Alfons farmor och Paulus har något gemensamt. De har ett hopp som bär och som ger uthållighet. Bevara testbildsdagarna i livet, de är värdefulla på sitt egendomliga sätt.