Det är mycket folk på Jerusalems gator. Hosianna-ropen hörs lite var stans. Jublet stiger upp emot skyn. Jesus är på väg in i staden. Han rider på en åsna. Lärjungarna går bredvid honom och sjunger. Mantlar och kvistar har folk lagt på marken. Förväntningarna på Jesus som kung är höga men framför allt olika.

Vart ska jag ställa mig när han närmar sig och rider in i ”mitt Jerusalem”, i det som är mitt liv. I vilken folkklunga väljer jag att stå och stämma in i Hosianna-ropen?

Lite längre bort står fariséerna, jag går dit. Det gör jag ibland när jag tycker Jesu ord blir lite för obekväma och svåra. Det är då mycket enklare med regler, vad som är rätt och fel på pappret. Huvudet fylls av åsikter om hur andra beter sig. Kärleken, som Jesus predikar om, glömmer jag lätt bort i åsiktsmaskineriet.

Jag tröttnar på allt tyckande och drar mig lite närmare mot jublets klimax. Här står några jag stundtals kan eller snarare vill identifiera mig med. Högljutt ropar de sitt Hosianna med självsäker stämma. Kläderna vi lägger på marken får gärna vara dyrbara och vackra, helst så att andra lägger märke till det. Här är det jag presterar viktigt. Viljan är stor att Jesus ska bli som en driftig företagsledare i mitt liv. En kung för mitt yttre liv. Så länge det går mig väl och karriären är min vän så får Jesus vara med. Men vad skulle hända om det en dag tar slut? Sakta går jag därifrån.

Vid trottoarkanten sitter några med sönderrivna tidningsark utlagda på marken. Deras Hosiannarop är brustet, lågmält och med stor glädje. Jag slår mig ner. De har börjat nynna på psalmen ”Gläd dig du Kristi brud” (Psalm 104). Så kommer de till tredje versen:
”Saktmodig, mild och god
han ger de svaga mod.
Vill du till honom höra
Skall han dig salig göra.
Hosianna, pris och ära!
Vår konung är nu nära.”
Jag börjar sjunga med. Här, nära Jesus, vill jag vara. Det bästa med det är att jag får vara mig själv, vara den jag egentligen är. Göra mig av med alla åsikter och all duktighet. ”Hosianna, pris och ära. Vår konung är nu nära”