Det knastrade under skorna då jag gick på min skogspromenad. På granarna låg frosten som en vit hinna. Himlen var svagt grå, ingen sol i sikte. Skogspromenaden gick genom ett vitgrått landskap. Tystnaden hörde på något sätt ihop med den vita utsikten. Tankarna for genom huvudet. Det var ett tag sedan jag pratade med min bror. Kanske lika bra att passa på. Jag ringde upp och vi hann med de första hälsningsfraserna innan han frågade om han kunde ringa upp om en liten stund. ”Självklart”, svarade jag. ”Jag ville inget särskilt, ville bara prata lite.” Så la jag på. Vad hade jag sagt egentligen? ”Jag ville inget särskilt.” Fast det stämde ju inte alls. Förvisso hade jag inget direkt ärende men jag ville höra hur de har det, hur de mår och bara umgås med min bror över telefon en stund för att jag gillar det. Och i mina öron, så här i efterhand, är det verkligen något särskilt det där med att bara vara med någon som man tycker om.

Jag fortsatte min tysta skogspromenad. Kanske skulle jag prata med Gud en stund. Vad skulle jag bocka av bland ärendelistan till Gud? Böneämnen saknas inte direkt. Listan är lång över det jag önskar för egen del men också för mina nära och kära. Så tänkte jag på mitt korta samtal med min bror och att jag ville ”inget särskilt”. Kanske skulle jag passa på den här promenaden att vilja ”inget särskilt” till Gud. Ta bort önskelistan. Vara i tystnaden med Gud. Rikta min uppmärksamhet mot honom genom att tyst, sakta viska: ”Herre Jesus Kristus”, flera gånger. Vara med Gud en stund för att jag tycker om att umgås med honom och för att jag gillar honom.

Så här strax innan jul är våra tjejers önskelistor fullklottrade av grejer de sett i leksakskataloger eller lekt med hos någon kompis. Vi nämner de där önskelistorna ibland, mest kanske, för att påminna dem om spänningen som ligger i det där med julklappar. Men oftast pratar vi om något helt annat eller så bara är vi bredvid varandra. Det uppenbara är ju att vi skulle inte fördjupa några relationer med våra tjejer om de hela tiden gick och rabblade sina önskelistor. Och va tråkigt det skulle bli.

Hur lätt är det att inte fastna i önskelistrabblandet när jag pratar med Gud. Egentligen vill jag ju vara med honom och lära känna honom bättre. Tystnaden är lite motsägelsefull i det. För jag tror ändå att jag just i tystnaden med min uppmärksamhet riktad mot Gud, lär känna honom bättre. Och jag upptäcker att ju mer jag umgås med honom desto mer tycker jag om det.

Snart ska jag ge mig ut på en skogspromenad igen. Frosten är kvar men idag skiner solen. Jag tror jag ska börja min promenad med orden: ”Gud, jag vill inget särskilt idag.” Det kommer bli en trivsam och trevlig promenad, jag har det på känn.