Samlingssalen är festpyntad och findukarna är på plats. I högar på borden ligger blommönstrade servetter bredvid vasar fyllda med rosa ranunkel. Vi är bjudna på öppet hus, en släkting firar sin födelsedag. De gäster som redan är där fyller rummet med sorl och skratt. Födelsedagsbarnet hälsar oss varmt välkomna. Jag går en runda runt buffébordet och fyller min tallrik med godsaker. Det ska bli gott med mat. Platsen jämte jubilarens syster är ledig, så jag slår mig ner. Även om det var länge sedan vi sågs, känns det som igår. Samtalsämnena avlöser varandra lätt. Hon har en bra bit hem så jag undrar hur länge hon ska stanna hos sin syster. ”Två dagar till”, blir svaret och så fortsätter hon, ”vi måste ju mala kalaset”. Inget konstigt alls, jag vet precis vad hon menar med det där uttrycket ”mala kalas”, för hon lärde min mamma för längesen som i sin tur lärt mig vad som menas med det.
I mitt föräldrahem handlar att ”mala kalas” om när man efter ett större kalas, då gästerna gått hem, stannar kvar för att prata om festen. Man analyserar noggrant kalaset vad gäller den goda maten, presenterna, blommorna, eventuella tal, huruvida köksarbetet flutit på bra, kanske nämns gästernas klädsel men definitivt pratas det med värme om gästerna. Tillsammans maler man kalaset och på så sätt dröjer sig festligheterna kvar. Glädjen är stor att få dela men det primära är ändå att på det här sättet låta festen stanna kvar en stund.

Uttrycket ”mala kalas” är kanske nytt för vissa men företeelsen i sig är långt ifrån ny. ”Kalaset” behöver inte vara en fest utan kan vara en omtumlande händelse eller något man upplevt. Jag tänker på lärjungarna som var på väg från Jerusalem till Emmaus. Under vandringen samtalade de om det overkliga som hänt under påskhelgen. Rädslan, ovissheten och uppgivenheten fyllde deras inre. Deras mästare var dödad och några kvinnor påstod att han levde igen. Det är klart att även förvirringen var stor. På vandringen fick de sällskap av en man som de inte kände igen. Tillsammans med mannen försökte de bena ut vad som hänt och vad som sagts under helgen. När de var framme i Emmaus ville lärjungarna att mannen skulle stanna kvar. De delade kvällsmaten och lärjungarna insåg då att det var Jesus, mästaren själv, som slagit följe med dem. Han hade verkligen uppstått såsom kvinnorna sagt. Rädslan, oron och förtvivlan byttes till glädje. Lärjungarna konstaterade efteråt att något av en brinnande känsla hade infunnit sig i deras hjärtan under vandringen tillsammans med Jesus.

Min livskamrat och jag sitter mitt emot varandra vid köksbordet med var sin kaffemugg i händerna. Samtalet över bordet handlar om gudstjänsten vi precis varit på. Det vi hört och sett dröjer sig kvar. Vi delar det som vi själva tagit till vara på, det där som öppnat lite mer på hjärtat än något annat. Vi vill båda låta gudstjänsten och det vi varit med om stanna kvar. Jag tänker att det där med att ”mala kalaset” är inte så tokigt även på andra håll. Vår tro växer och våra hjärtan hålls brinnande.