Jag lämnade bordet innan ännu en groda hade hoppat ut ur min mun. Samtalsämnena hos de andra som triggade igång mina inneboende grodor handlade om en husrenovering som stressade, en influensa som slog ut kroppen i några veckor, en sömnlös period av oro och en vattenläcka i fritidshuset. Problem och lidande som tyngde men som inom en rimlig tid skulle upphöra. I samtalstonen fanns en tendens till gnäll. Grodorna hos mig ville undra vad de där bekymren var i jämförelse med mina egna plågor. Den smärta i min kropp som jag aldrig fått veta när eller om den ska få ett slut. Hade lust att bara vråla ut, att det lidande, som en influensa eller en stressad husrenovering ger, har en deadline som är inom räckhåll. Ville skrika ut min frustration och egen bitterhet.
För det var egentligen det som väckte grodorna till liv, inser jag nu, min egen bitterhet över min situation. Livet som inte blev som jag tänkt mig. Bitterheten hade fått ett stryptag om mig. Då orkade jag inte lyssna på andras svårigheter. Mitt lyssnande öra och medkänsla kvävdes i min upptagenhet av mig själv. Lufttillförseln av tacksamhet hade börjat tryta hos mig. I min svaghet, i mitt lidande och i min sjukdom hade halsen blottats och blivit en enkel match att gripa tag i för bitterheten.
Bitterheten skapar någon sorts gradering för andras lidande i jämförelse med det jag själv lever i. Vilket egentligen är en omöjlighet. Det går inte att mäta andras lidande i förhållande till sitt eget.

För några veckor sedan var det vårdagjämning. Då läste jag i en kvällstidning att vårdagjämning är ”den tidpunkt då ljuset vinner över mörkret”.

Snön har nästa smält bort. Jag sitter i en stol på altanen. Våren är på väg. Ljuset väcker mig till liv igen. Samtidigt som vårsolen värmer mina vinterbleka kinder lyssnar jag på Bo kaspers orkester. Samhörigheten infinner sig då Bo Kasper sjunger om ”människor som bara Gud orkar med”. Jag är just nu inte den jag önskar vara. Orkar inte med mig själv. Hur ska då andra orka med mig? Önskan finns att få bort det mörker inom mig som bitterheten skapar. Men jag klarar det inte själv. Suckandes formar jag en bön till Han som orkar med mig, ”Herre, Jesus Kristus, Guds son förbarma dig över mig.”

Vårsolen är som Guds kärlek, den värmer och ger ljus. Bitterheten övergår så sakteliga till tacksamhet. Tacksamhet över livet som blev. Det blev inte som jag tänkt mig, men gott ändå.
Återigen orkar och vill jag lyssna på min omgivning utan någon som helst gradering av lidande.

Guds kärleks värme i form av vårsolens första strålar blir som en vårdagjämning inom mig. Den tidpunkt då tacksamhetens ljus vinner över bitterhetens mörker.