Gör mig hel igen, jag ber, gör mig hel.

I en nersjunken fåtölj, bakom lätt vinklade persienner, i ett ganska blekt rum sitter jag mitt emot min psykolog. Jag har en ganska tydlig bild om vad vi ska prata om under den närmaste timmen. Brukar ha med mig en liten lista på saker som dykt upp under veckorna som gått sedan vi senast sågs. Under samtalets gång märker jag hur jag helt oväntat tar upp ett ämne som vi inte berört på väldigt länge. Helt okontrollerat och överraskande för mig, börjar tårar rinna ner på mina kinder.

Jag har under den senaste tiden googlat på allehanda sorters sjukdomar, igen. Nya utredningar är på nytt aktuella i jakten på vad jag, i snart åtta år, lidit och lider utav. När utredningarna ännu en gång tar fart vill jag på något sätt vara med, läsa på och själv utforska olika sorters sjukdomar. Mitt sökande på nätet leder mig stundtals vilse men ibland även rätt. Det finns många sjukdomar jag inte har men en hel del som skulle kunna kvala in på tänkbara diagnoser. Senast jag letade, hittade jag just en sådan sjukdom där symtomen stämde väl in. Men det finaste med sjukdomen var diagnosticeringen och behandlingen; ett ynka blodprov för att se om diagnosen var ett faktum och ett litet piller så blev man frisk. Tänk om… det just är den här sjukdomen jag lider av, då skulle jag ganska lätt efter så här många års lidande bli frisk. Längtan efter att bli frisk dök upp som ett knytnävsslag i magen.

I fåtöljen hos psykologen inser jag hur stor min rädsla är för att släppa fram min längtan efter att bli frisk. Rädslan lockar fram tårarna. Jag öppnar lite på den dörr som varit stängd så länge. Tycker mig ändå ha ett rikt liv trots min sjukdom och jag accepterar ofta mitt lidande. När jag låser in min längtan efter att bli frisk blir livet kontrollerbart. Därför är jag livrädd för den längtan. Den skulle berätta för mig om ett annat liv, ett liv utan smärta, trötthet och begränsningar.

Min psykolog ger mig i läxa att öppna upp dörren för längtan. Välkomna den och vara med den. Det kan bli tufft någon dag eller någon vecka, säger han, men det blir bättre sedan.

Hemma i min egen fåtölj låter jag tårarna komma och släpper ut min längtan. Det är tufft och jobbigt, som en gnuhjord på flykt från de hungriga lejonen, okontrollerbar och gigantisk. Efter några dagar av gråt känns det lite bättre. Inser att när jag låser in delar av mig själv är jag bara en halv människa och lever inte mitt liv helhjärtat. Även det jag låser in är Sara, och behöver få utrymme, hur ont det än gör.

Gode Gud, gör mig hel. Hjälp mig ta fram det som jag gömmer i mitt liv. Håll mig i handen när jag ska välkomna det instängda som begränsar mig att leva ett helhjärtat liv. Gör mig hel igen.