På vår skogspromenad pratar vi, en vän och jag, om den bok som vi båda två råkar läsa just nu. Den handlar om en man som möter Gud, Jesus och den heliga Anden i mänskliga gestalter. Lite skruvad kan tyckas men det är samtalen mellan dessa personer som gör berättelsen så otroligt intressant. Vi samtalar om en konversation mellan mannen och Gud. Gud får frågan av mannen vad hans kallelse i livet är. Då svarar Gud att mannen är skapad till att vara älskad och i det ligger hans stora kallelse. Här handlar det inte om att göra utan att vara. Vara älskad.

Tänker på mig själv i det som är mitt liv. Hur ofta jag fastnar i det där med att jag tror mig vara tvungen att prestera för att förtjäna kärlek. Hur jag söker bekräftelse genom det jag gör.

I döttrarnas bokhylla står en bok om Gunnar. Han är en ny leksak i leksakslådan och alla andra leksaker försöker lista ut vad han är bra på. Varför just han behövs i leksakslådan. Vad tillför han. Till slut när en annan leksak slår sig kommer de på vad Gunnar är bra på. Han är bra på att kramas.

Jag sitter i min fåtölj och tittar länge på ikonen som står på symaskinsbordet. Vänskapsikonen som föreställer hur Jesus lägger armen runt abboten Minas. Tänker på hur svårt jag har att få något gjort när någon håller armen om mig. Mina händer och armar som vill göra så mycket blir nästan bundna i omfamningen. I Guds omfamning kan vi inte göra och prestera något, där kan vi endast vara. Vara älskade. Vår kallelse är att vara som gosedjuret Gunnar, omkramade och älskade. Det är vårt kall.