Våra liv är ofta en paradox. För i det som kan tyckas litet, kanske rent av obetydligt bor det storslagna och vackra. Den försommarlördagen som på pappret såg helt alldaglig och alldeles vanlig ut blev kanske en av de bästa dagarna hittills på året. Följ med in i vår lördag och in i mina tankar.

Huset sover. Jag smyger upp och kryper upp i min fåtölj i vårt delade vardagsrum- och kök. Klockan i köket tickar och jag hör fågelsång utanför, annars är det helt stilla och tyst. De har för mig blivit min laddningsstation för dagen, stunderna då jag tänker på mina nära och kära, förbereder dagen i tanken och hittar den ton som får klinga med.

En efter en trillar familjen in i köket. Frukostsugna och förväntansfulla över den nya dagen. Utanför skiner solen och vi bestämmer oss för en lördagsfrukost ute i soffan på altanen. På lördagarna är det frukostfest för då blir det även ägg och juice till kaffet och yoghurten. Ute är det lugnt, grannarna runt omkring har tagit sovmorgon. Det blir en lång frukost. Solens strålar värmer på ett behagfullt sätt, inte för varmt och inte för kallt, alldeles lagom. Vi behöver inte skynda oss igenom tidningen och kaffet, inget brådskar idag.

Jag ser hur det blommar för fullt i jordgubbslanden och går dit för att inspektera våra pallkragar. Rabarberna har växt sig stora. Bestämmer mig för en rabarberpaj. I köket med alla stora rabarberblad infinner sig en liten glad tillfredsställelse över att det vi odlat själva snart ska bli något vi alla kan njuta av i form av en söt efterrätt.

Min man är fylld av energi och har börjat plocka fram utemöblerna. Det är när han behöver hjälp med det stora bordet som jag fylls av hopp inför sommaren. Vi har två trädgårdsmöblemang, ett lite mindre och ett större. De senaste somrarna har vi inte orkat ta ut det stora. När det bara är vi fyra i familjen räcker det lilla för oss. Några gäster har vi inte mäktat med helt enkelt. Men redan i eftermiddag väntas besök.

Lagom till lunchen dyker min svägerska och svåger upp. Istället för en liten blomma får jag en kasse full med popcorn. Min favorit, utan tvekan, av alla kategorier! Förrådet är tomt och suget stort. Tacksam för den lilla gesten.

Strax efter lunch ger vi oss iväg ner till sjön. Bara femhundra meter bort, men ändå är det en sällsynthet för vår familj. Våra tjejer cyklar glatt i förväg. Den gamla, saft-och kaffefläckiga picknickfilten har vi med oss. Medan tjejerna rusar ner till bryggan lägger jag mig till rätta på det tallkottstäta underlaget. Jag lyfter blicken och ser hur två bikinis, som jag känner igen, är på väg uppför trappan på trampolinen. Mod saknas inte när de slänger sig ut ner i det djupa vattnet. Efter en lång stunds badande kommer de upp stolta och bubblandes som Piff och Puff på julafton. ”Såg du mamma, såg du mamma? Vi hoppade från den högsta, tre gånger!”

När vi kommer upp till huset från badet blir det en kall glass och pepparkakor i skuggan under parasollet. ”Men pepparkakor har man ju på julen”, säger en dotter. Medan svågern tipsar om hur pepparkakssmulor förhöjer glass smaken. Nymodighet, kanske är ordet.

Tillbaka i köket står jag och lyssnar på sorlet, skratten och pratet. Även svärmor och svärfar har dykt upp. Det är ett helt annat ljud nu än i morse. Kvällen fylls av grill-os, gemenskap och rabarberpaj.

I det lilla bor det stora, en dag som denna. I tystnaden, lugnet, tillfredställelsen, hoppet, tacksamheten, modet, stoltheten, nymodigheten, gemenskapen och glädjen finns det som hör livet till. Den alldeles vanliga lördagen blev på sitt sätt alldeles unik.