Datorn i vårt kontors- och pysselrum är påslagen. Huset doftar pepparkaksbak och från köket hörs toner av “It´s beginning to look a lot like Christmas”. Jag sitter och bläddrar bland alla våra bilder ifrån året som gått. Där finns många sommarbilder på våra tjejer med havet som bakgrund, kalasbilder från födelsedagar och en oändlig skara kusinbilder. Minnen väcks till liv. Glada och härliga minnen från dagar med gemenskap, värme, salta bad och äventyr. Uppdraget att hitta en bra julkortsbild har återigen fallit på min lott. Det är verkligen inte lätt att välja bland våra foton. Alla i familjen ska helst vara nöjda med resultatet. Fotografierna är sorterade i olika mappar på datorn och i en ensam mapp hittar jag två bilder från en oförglömlig sensommardag. På bilden syns hela familjen klart och tydligt. Den andas skräckblandad förtjusning. Här är kortet jag sökt.

Med regnkläder i ryggsäcken och ett glatt humör var vi taggade och uppspelta över vår dag tillsammans. Det var bara två familjer framför oss i kön in till Liseberg. Våra tjejer pratade om allt vi skulle åka och göra. Där fanns en hel del åkattraktioner med på önskelistan som inte tilltalade mig så värst mycket. Eftersom regnet hängde i luften hade många valt att stanna hemma. Köerna var därför inte så långa. Det blev många åk, både med och utan mamma. När de andra drog iväg och åkte något hissnande stod jag en bit bort och väntade. Mitt inre fylldes av en stor glädje och tacksamhet över att få var där tillsammans. Vilket verkligen inte var någon självklarhet med min sjuka kropp. Men det hade vänt, och jag orkade mer för var dag. En liten, liten bit och stund i taget. I ryggsäcken låg en bild från vårt första åk för dagen. Jag tog upp den där jag stod och väntade. Fotot var från bergbanan Balder. Det var taget just när kroppen lyfter, magen gör en volt och skriket definitivt inte går att hejda. Även om mina ögon på kortet speglade en förskräckelse blev jag glad och varm inombords där jag stod. För bortom skriket, rädslan och skräcken bodde en djup glädje, förundran och tacksamhet över att kunna vara med.

Det finns en adventspsalm som berör mig djupt var gång jag sjunger den. Jag kan helt enkelt inte hålla tårarna borta. För mig talar den om hur dubbelt livet är. För i sorgen, rädslan och smärtan finns en djupare glädje att finna. Senast jag sjöng psalmen gjorde jag allt för att stålsätta mig. Den har fem verser och jag var så nöjd när jag kom till fjärde versen. Inte en tår i sikte. När sedan femte versen började blev jag återigen besegrad av tårarna. Tårar fyllda av glädje och tacksamhet.  

Han kommer till sörjande hjärtan,
och livet får annan gestalt.
Han kommer i makt att regera,
tills Gud uti alla blir allt.
Var glad, var glad,
var glad i din Herre och Gud,
var glad, var glad
och hylla din konung och Gud.

(Psalm 108)