Klockan är strax före nio på morgonen. Solen värmer redan våra kroppar där vi sitter på den stenlagda uteplatsen vid sommarhuset och äter vår frukost. Fåglarna gör allt de kan för att överrösta oss. Längre bort på tomten ser jag en liten kanin hoppa in i ett buskage. Den var på väg att göra ännu en liten grop bland alla de andra små groparna i den blomsterprydda marken men blev avbruten av vårt prat och skramlande av porslin. En blåeld sträcker på sig stolt högre upp än de andra blommorna i trädgården. Närmast oss på området runt altanen växer ett hav av gula små blommor.
Vår äldsta dotter har av den äldre släktingen fått i uppdrag att under vår veckolånga vistelse i sommarhuset lära sig en ny blomma varje dag. Idag har turen kommit till dessa små gula blommor. Även vi vuxna passar på att lyssna och lära oss. Solvända är namnet. Ett självklart namn på en liten solgul blomma som varefter solen flyttar sig vrider sig i riktning mot värmen och ljuset. Ju starkare solljus desto gulare reflekterar blomman.

Frukosten är uppäten och avklarad. De andra har gått in, börjat diska och duscha. Jag dröjer mig kvar med kaffemuggen i handen. Stolen jag sitter i har jag dragit ifrån bordet, ryggstödet har jag fällt tillbaka och jag låter hela min kropp värmas upp av solens strålar. Min blick faller på de små gula blommorna, solvändorna. Jag gör som dom, där jag halvligger i trädgårdsstolen, jag vänder mig mot värmen och ljuset.

Solvändorna fångar mina tankar och i dom ser jag oss människor. Hur vi vänder och vrider oss. Hur vi längtar och strävar. Hur vi sträcker oss efter det som kan fylla våra tomrum, kärleken. Den kärlek som bär oss, den kärlek som tror, den kärlek som hoppas och den kärlek som uthärdar allt. Mot den kärleken söker vi oss. I den kärleken får vi vara. Och när kärlekens strålar når oss kan vi inget annat än att återspegla och reflektera den vidare.

En liten oansenlig blommas vishet når mig. Som den lilla solvändans strävan efter solen så vill jag leva mitt liv vänd mot kärleken.