Vi har en inkräktare på vår tomt. Det känns inte alls bra. När mörkret kommer låser vi om oss och jag säger lättsamt det välkända ordspråket: ”Mitt hem är min borg.” Det är ingen av oss som frivilligt vill gå ut på kvällen efter tio. Olustigt är vad det är. Tyst står jag vid fönstret i köket och spanar. Jag har släckt ner lamporna så att jag ser längre ut på tomten. Min livskamrat säger till mig att jag ska gå och lägga mig. Jag rycker till och skriker. Brister strax därefter ut i ett gapskratt och förklarar att det var bara automowern jag sett. Även min man skrattar och skakar på huvudet åt min skräckblandade förtjusning över att få syn på vår snyltgäst. Tidigare under dagen har vi sett spår i gräsmattan och även spillning i häcken, pratat med grannarna och delat vårt obehag. Vi har egentligen under en lång tid i sommar vetat att det rör sig en grävling ibland oss men inte riktigt tagit det till oss. Tills vi såg spåren den lämnat efter sig. Myten ringer i huvudet, att grävlingen biter tills den hör att det krasar. Det gör inte känslan bättre.

När morgonen gryr känner jag mig stark i sinnet igen. Nyfiken om grävlingen lämnat nya avtryck. Snabbt glömmer jag att den skulle kunna utgöra ett hot mot mig. Vilket å andra sidan, när jag läser på, är en väldigt liten risk. I dagsljus är jag mer klarsynt. Det är annat som pockar på min uppmärksamhet, småsysslorna hemma som jag ändå klarar av. Växterna i fönstren behöver vatten, diskmaskinen behöver tömmas och tvätten hängas upp. Jag ringer frisören om en klipptid. Funderar både en och två gånger innan jag ringer om jag verkligen kommer att orka sitta och bli klippt. I våras var jag hos frisören för första gången på drygt ett år. När smärtan och tröttheten lättade något kom fler och fler aktiviteter in i min vardag, som för en frisk människa knappt kräver en ögonbrynshöjning. Men bara för att jag gjort en viss sak en gång betyder inte det att det kan bli en återkommande händelse. Detta försöker jag ständigt berätta för mig själv. Drömmen om en vardag är stark. En vardag där jag kan planera att utföra något regelbundet. Men det är en utopi. Ibland förvirrar jag mig i drömmen, tror att den är en verklighet och kör på som att jag inte lever med några begränsningar alls. Som med frisören. Även om jag tidigare klippt mig var tolfte vecka är det inte sagt att den rutinen kan återgå bara för att jag klippte mig en gång i våras. Intrycken och aktiviteterna kan bli mig för övermäktiga. Trots att viljan är stor behöver jag skydda mig. Och mitt hjärta. Det finns en risk att aktiviteterna biter sig fast så att det krasar. Det är ingen myt.

Tänker på grävlingen, den gör mig tacksam för dörren jag kan stänga om mig. Hemmet blir en skyddad plats.
För mycket aktiviteter och återkommande händelser splittrar mig. Inte bara fysiskt utan även min själ. För att skydda både min kropp och min själ stillar jag mig. Stänger dörren till omvärlden en stund. Bruset tystnar, stressen lägger sig, oron ger vika. Det är som att komma hem. Mitt hem är min borg. Eller? Inser där i tystnaden, min Gud är min borg.

”Herren är min trygga borg, min Gud är min klippa och min tillflykt.” (Ps. 94:22)

Orden drabbar mig. De är så vackra i all sin enkelhet. Jag ligger i sängen och tittar ut på en grå himmel och regnet som duggar. Äntligen, skriker grässtråna utanför, kan vi snart få dansa i vinden igen. Sommarens sista sommarpratare målar sina vackra ord och levandegör höstens annalkande. Han säger orden som jag behöver idissla och så fort han pratat klart slår jag upp frasen för att riktigt förstå vad det är jag har hört. Kura skymning. Ku-ra. Skym-ning. Jag suger på varje stavelse. Två ord som innehåller så mycket känsla. Enligt Google är förklaringen: ”Att kura skymning betyder att sitta tillsammans i tysthet, vila eller samtala i dämpat ljus medan mörkrets inbrott sker”. Det är alltså något man gör tillsammans! Genast skickar jag iväg ett sms till min livskamrat där jag skriver att jag längtar efter att i höst få sitta i våra fåtöljer och kura skymning. När jag läser vidare på Google visar det sig att uttrycket är så viktigt för vår gemensamma historia att den finns med på Sveriges förteckning över immateriellt kulturarv. Dvs. levande traditioner, kunskaper och uttryck som inte går att ta på, men som förs vidare mellan människor och ständigt förändras.

Det är en bit kvar på sensommaren. Fortfarande kommer dagar att njuta av i solen. Luften är dock lite klarare och friskare. Igår började skolan. Ofrånkomligt känns det att hösten är på väg. Hos mig finns alltid en undran om hur det ska bli. Beroende på hur mycket sommaren tröttat ut mig och slitit på min kropp. Det jag har valt att se bort ifrån när jag levt i stunden en varm sommardag och kanske har gjort mer än vad jag mäktat med. Oron finns återkommande hos mig. Jag lever, tror jag, mer annorlunda än de flesta. Att aldrig kunna planera min morgondag, för jag inte vet hur min kropp mår. Många ha redan almanackan full av både måsten och saker att se fram emot i höst. Planer som med stor sannolikhet kommer att inträffa. Min almanacka är i stort sett tom. Framtiden för mig är betydligt mer oviss. För att inte gå sönder av oro har jag fått öva mig i tillit. Tillit på att det finns någon som bär mig imorgon också. De bästa stunderna att öva mig i detta är när jag på kvällen sätter mig i min fåtölj och blir stilla. Inser nu att det jag länge gjort men inte kunnat sätta ord på är att kura skymning med Gud. Kura skymning är inget man kan göra själv utan något man gör tillsammans med en annan. Smakar på orden igen, att kura skymning med Gud. Att sitta tillsammans med Honom i tysthet och invänta mörkret, det okända och ovissa som kan skapa en viss oro. Sitta tillsammans. I tystnad. Medan mörkrets inbrott sker. Kura skymning. Det är viktigt. Så pass viktigt att det är ett immateriellt kulturarv.

Vi har en inneboende hos oss sen några veckor tillbaka, i alla fall känns det så. Hen tar plats och vi kan inte undgå att se hen men för den skull är hen inte alls störig. Allt började i våras. Då bestämde sig min livskamrat och jag för att göra om bland pallkragarna vi har på baksidan av tomten. De gamla hade ruttnat och vi behövde nya. Vackra och glänsande stod de sedan där efter några dagar och mycket slit av mannen. I tre av pallkragarna var det redan bestämt vad vi skulle ha. En till jordgubbar, en till rabarber och smultron och en till drömmen om egna dahliaknölar. Då återstod bara en pallkrage. Några fröer av nåt slag fick det bli, lotten föll på rosenskära. När jag väl skulle så, hittade jag en gammal påse med solrosor i garaget. Två rader med solrosor fick det även bli.

Varje dag sen sommarens intågande har jag tagit på mig mina orange tofflor som står vid altandörren och traskat bort till pallkragarna. Bara för att se om det hänt något under natten. Det har krävts ganska stort tålamod och lång väntan innan de små fröerna, och särskilt solrosorna växt sina 3–4 meter och börjat blomma. Men ändå en förväntad och självklar tålamodsprövning. När jag väl satte det lilla fröet i jorden kunde jag inget annat att göra än att vänta.

I hallen har vi ett litet skåp vi passerar eller ser varje gång vi förflyttar oss till ett annat rum på nedervåningen. På det skåpet har vi en stor rund vas och i den vasen har jag ställt en solros. Varje gång jag går förbi eller ser den är det som att den talar till mig. Den säger: ”Jag blir så glad när jag ser dig!” Stolt sträcker jag på axlarna och ler tillbaka. Blir alldeles varm inombords och tänker att denna gladlynta inneboende gärna får stanna på obestämd tid.

På min lilla promenad bort till pallkragarna har jag tänkt på mitt tålamod och att jag skulle behöva en större dos tålamod med Gud. Det är som att jag har burit en osynlighetsmantel i sommar. Livsmodet har sviktat. Samtidigt som glädjen sipprat igenom. Det har varit frustrerande att jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på vad det är som gjort det. Livskamraten har fått vara bollplank för min frustration. Frustrationen på Gud. Långsamhet måste ändå vara en av Guds starkaste egenskaper. Tålamodsprövningen har inte varit självklar. Men så plötsligt, helt oväntat, händer det. Livsmodet börjar återvända. Några samtal med vänner som lämnar en ton av hopp och tillförsikt gör mig sedd igen. Människor, utanför vår lilla familj, har bejakat vår kamp. Osynlighetsmanteln är på väg att hängas undan. Tid och tålamod var det jag behövde för att jag skulle bli mottaglig.

Vår inneboendes leende mot mig, det vill säga solrosens glada uppsyn, blir en påminnelse om att jag är sedd i min kamp. Sedd av en medlidande och barmhärtig Gud.

”Jordbrukaren ser fram mot att jorden skall ge sin dyrbara skörd och väntar tåligt på höstregn och vårregn. Ha tålamod ni också, …, ty Herren är rik på medlidande och barmhärtighet.” (Jak. 5: 7-8,11)

Det var ett flyktigt besök. Varade bara några sekunder. Men ändå etsade det sig fast hos mig och jag pratade om det i flera dagar efteråt. De båda som kom, visade sig bara så länge att jag hann uppfatta dem. Skulle man mäta min fascination skulle man tro att jag haft änglar på besök och kanske var det just det jag hade haft, i skepnaden av två fladdermöss.

Min man hade åkt iväg för att hämta yngsta dottern. Den svenska sommarfilmen, vi roat oss med, hade just spelat eftertextsången. Klockan närmade sig tolv och sommarvärmen som varat i flera veckor hade värmt upp huset. Trots ivriga försök till att vädra ur höll sig temperaturen inne alldeles för hög. Ute var det svalare och jag tog sikte på en av våra solsängar. Månen riktigt glittrade på den nattsvarta himlen. Långt där borta, en oändlighet bort, gnistrade stjärnorna. Jag följde några flygplan med blicken. I barnsligt hopp om att det inte var ett flygplan utan ett stjärnfall, men de höll sig tryggt och stadigt i luften. Där låg jag, lilla jag, och blickade upp i en oändlighet. Så liten och värnlös på jorden. Det är inte mycket jag vet om morgondagen. Inget skulle jag säga. Kanske vet jag något mer om universum och om mig själv, men inte mycket. Reflekterade där jag låg över sommaren. Konstaterade att det har funnits lite mer energi och tacksamheten över det har varit stor. Tre små utflykter med familjen har det blivit. Tre mer än förra året. Trots det har sorgen och vemodet legat som en tung blöt trasmatta över mitt hjärta. Kanske blir sorgen tydligare när jag gläntar på dörren till friheten. En stunds permis och sen tillbaka i smärtans fängelse. En dubbelhet svår att hantera. Å ena sidan den stora glädjen och tacksamheten att få känna sig fri för en stund. Å andra sidan den djupa sorgen över alla orimliga begränsningar jag utsätts för, när kostnaden efteråt kommer i odräglig smärta. De begränsningarna en frisk människa skulle baxna inför om de verkligen skulle göra ett försök till att förstå. Där finns också det stora utanförskapet och ensamheten som dyker upp så här års. Att inte kunna dela glädjen över andras intensiva och glädjerika semesterresor som på sin höjd kostar dem en eftermiddagslur. Tankarna kom lika mörka som natthimlen. Jag blickade upp mot skyn och tog sikte på en stjärna som knappt syntes långt, långt däruppe. Vem är lilla jag i detta universum? Finns det ens någon som bryr sig om lilla mig? Det var då de dök upp. Fladdermössen. De flög några varv över solsängarna och snabbt var de borta. Som att de kom för att påminna mig om att jag inte är ensam i mörkret. Det finns någon som hör min tacksamhet mitt i klagovisorna. Någon som delar både min glädje och sorg.

”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna som du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?” (Ps. 8:4-5)