Det är en helt vanlig onsdag eftermiddag och jag får sällskap i våra soffor av livskamraten som åkt på en ordentlig förkylning, en s.k. mancold. Vi bestämmer oss för att se en film ihop. En svensk, ganska nyutkommen film väcker vårt intresse, Je m’appelle Agneta. På pappret ser det ut som en lättsam film för en sjukstuga.
När eftertexten rullar och filmmusiken stegrar i volym vänder jag mig om för att se på min man. Direkt märker jag på hans ansikte att filmen har öppnat upp något inom honom som det även gjort hos mig. Jag lägger mig till rätta i soffan så att jag kan se honom, för jag inser att det här vill vi båda prata om. Vad det är som har berört och vad filmen lämnar kvar för doft.

I filmen finns en scen där en gammal excentrisk man frågar Agneta vem hon egentligen är. Hela filmen går sedan ut på att Agneta lossar på hämningarna hon bär på och faktiskt blommar ut till den hon är ämnad att vara.

Frågan väcker otroligt mycket funderingar hos mig. Det är en vacker Gudsbild jag ser i den gamle mannen. Gud vill att vi ärligt ska ställa oss den frågan till oss själva. Vem är du? För i sanningen om dig själv ligger friheten.

Filmen uppmuntrar också till att tillåta och att locka fram den sanna bilden ur varandra.

Är säker på att den unga Sara hade blivit upprörd över att filmen inte nådde upp till en önskvärd moralisk nivå och lagt fokus på fel saker. Jag levde i ett sammanhang där både jag och andra hade en föreställning om hur man skulle vara och bete sig med bestämda åsikter. Tron innehöll också många regler och förväntningar.

Idag gör filmen mig snarare glad och upprymd. Det slår mig att även om mina fysiska begränsningar nu är väldigt stora, känner jag större frihet än vad jag gjorde när jag var ung. Jag har hittat mig själv och är mer sann mot mig själv. Jag har också en vilja, med betoning på vilja, att locka fram och uppmuntra andra till att vara sig själva och att undvika döma dem för det.

Jesus pratar ofta om sanningen och jag inser vikten av sanningen i relationen med Honom. Det är först när jag är sann mot mig själv jag kan möta Honom på riktigt och bli fri.

”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh. 8:32)

Med händerna i luften avger jag ett litet glädjetjut. Äntligen! Varje morgon, det första jag gjort i flera veckors tid, är att gå in och titta i tvättstugan. Lägga handen på krukorna och se om dahlieknölarna jag satte i jorden har börjat gro. Inspirerad av grannens dahliaodling förra året, där jag fick friheten att gå och plocka så mycket jag ville när de var iväg vid sommarhuset, har jag det här året beslutat att pröva mina egna vingar. Går det så går det. De två första knölarna kom upp ganska snabbt och min glädje var stor. Men missmodet över att jag misslyckats med de andra två var minst lika stor. När min granne var inne en sväng i andra ärenden, visade jag stolt upp att två av fyra tagit sig men dryftade även oron över de andra två. Med den självklaraste stämman sa hon då: ”Lugn! De andra kommer också!” Någonstans inom mig ville jag lita på grannens ord och uppbåda den tillit hon hade. Nu några veckor senare visade det sig att grannen fick rätt. Alla fyra gror och verkar bli stabila plantor jag snart kan sätta ut i våra nyinköpta pallkragar.

Det är på de där knölarna jag tänker på i min fåtölj. Under senvintern och början av våren har jag känt mig som en knöl, där ingenting händer i mörkret. Bibelorden jag läst, bönerna jag bett, böcker jag trott ska inspirera mig har på något sätt varit som vatten på en gås. Det har känts tomt, kalt och mörkt. Tron har inte glimmat till på det där sättet som den har brukat göra. Ledan och långtråkigheten har gett sig till känna. Mycket på grund av den högre intensitet av smärta jag känt det senaste året och som begränsar mig till vårt hem. Tydligt har tristessen letat sig in även i min inre värld. Det är svårt att motivera mig till att upprätthålla mina morgon- och kvällsrutiner i fåtöljen. Platsen där jag öppnar mig för Guds kärlek och lyssnar på Hans röst. För när jag inget hör känns det inte så värst konstruktivt. Lite tafatt har jag ändå återvänt till fåtöljen, försökt uppbåda den tillit jag såg hos min granne när hon med bestämd visshet kunde säga att knölarna kommer. Så plötsligt en morgon glimmar det till. Det är snudd på att jag vill höja mina händer och avge ett litet glädjetjut när jag läser ett citat av Peter Halldorf: ”Tron är minnet av gryningen som får en människa att stiga upp medan det ännu är mörkt.” Det har kanske ändå inte varit nåt fel, jag har bara likt knölarna levt i ett mörker i väntan på att det ska gro på nytt.

”du skall ge mig liv på nytt och åter dra mig upp ur djupen.” (Ps. 71:20b)