Frukost vid spegelblank sjö
kaffe och ostmacka, med gurka

vårsolen förvandlar iskristaller till dagg

småfåglar i kaosliknande kör sjunger
ikapp vinterns tystnad och mörker

frosten vill hänga sig kvar
värmen kämpar sig fram
ljuset övervinner mörkret

På nytt och igen
livet vänder tillbaka

på en bänk vid en spegelblank sjö
åskådare och gäst

Skapelsen höjer sin röst i lovsång
till skaparen
till livgivaren

Det är vår!

(Vägen till livet är temat för 4:de söndagen i påsktiden. Ps. 147:1-7)

Vi var ett gäng unga studenter, relativt nyinflyttade till den något växande studentstaden. En brokig skara med olika bakgrund och egenskaper. Vår gemensamma nämnare var en ekumenisk kör där några var med och några en ivrigt påhejande fanklubb.
Tidigt en lördagsmorgon fick jag skjuts av en kille i gänget. Vi var på väg till en tjejkompis lägenhet för att hjälpa henne, tillsammans med de andra, att flytta från ett andrahandskontrakt till ett större boende. Killen jag åkte med var den av oss som ägde egen bil. Den var inte speciellt ny men det var en bil och han vårdade den till yttersta perfektion. Äta något som smulade i bilen var en styggelse och helt förbjudet enligt honom. Han var rädd om sina saker, snudd på till överdrift.

Trafiken flöt på lugnt genom staden. Vid en korsning med trafikljus såg vi på håll hur det var grönt. Precis när vi var framme och passerade rödljusstolpen slog det om till gult. Framifrån kom en bil som skulle svänga vänster och inte helt förutspående körde den rakt in i sidan på vår bil. Det var inga höga hastigheter det handlade om. När chaufförerna i de båda bilarna steg ur för att kontrollera skadorna var det en lite buckla och repa på vänster bakdörr. Något omskakade efter incidensen anlände vi till tjejkompisens lägenhet och flytten flöt sedan på bra under förmiddagen.

Några dagar senare ringde kompisen med bilen. Han hade varit i kontakt med sitt försäkringsbolag och ville att jag skulle skriva en vittnesutsaga som han kunde skicka med. Sagt och gjort, jag skrev ner hur jag hade upplevt situationen och lämnade in till honom. Men det stannade inte där. Jag förstod ganska snart att han inte var riktigt nöjd med mig som vittne. Han hade åkt tillbaka till korsningen för att kontrollera hur trafikljusen betedde sig och ville ändra en hel del i det jag skrivit. Tydligen dög inte det jag vittnat om. Visst, jag kunde väl erkänna att jag inte varit alldeles uppmärksammad på exakt vad som hade hänt eftersom det inte var jag som körde. Samtidigt som krocken skedde hade jag säkert varit inne i en, enligt mig intressant, monolog och blickat ut över den stora spegelblanka sjön framför oss. Men det jag skrivit ner var MIN berättelse och MIN sanning. Hur trafikljusen hade betett sig hade jag en annan uppfattning om än vad han hade. Killkompisen skrev om min vittnesberättelse och skickade in till försäkringsbolaget. Visst, det kanske var försäkringsbedrägeri men jag orkade inte bråka, det var ju ändå inte min bil och ekonomi. En lång tid efteråt undrade jag för mig själv hur försäkringsbolaget uppfattat det hela när de fått in två nästan identiska vittnesutsagor.

Det är en vecka efter påsk. Påskäggen är nerplockade. Godiset som låg i, är uppätet. Stenarna som vi hade byggt en grav av är nerlagda i en kasse och utställda i garaget. Jag tänker på kvinnorna vid graven som på påskdagens morgon upptäcker att graven är tom och mästaren uppstånden. En av kvinnorna, kan vi läsa om, träffar Jesus där och pratar med honom även om hon vid första anblick tar honom för trädgårdsmästaren. Kvinnornas och senare även lärjungarnas vittnesberättelser blir otroligt värdefulla för oss alla.

Ett vittne är enligt Wikipedia ‘en person som varseblivit en händelse med sina egna sinnen’. Frågan jag ställer mig är: Hur ser MITT möte ut med den uppståndne Kristus, om jag inte kopierar andras ord eller berättelser utan använder MINA egna erfarenheter och sinnen?

Det viktigaste måste väl ändå vara, att hur tunn och skral MIN vittnesrapport på pappret än är duger den alldeles ypperligt.

(Påskens vittne är temat för Andra söndagen i påsktider. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från Jes. 43:10-13)

Jag vill berätta om vin och bröd,
hur han smutsiga hjärtan och fötter tvår
kärlekens tjänst, blir till hans död
gemenskapen delas och till alla når

Jag vill berätta om de sårmärkta händerna,
det som var min skuld och mina fel
tog honom genom de svarta gränderna
visade mig hur jag kan bli hel

Jag vill berätta om en tom grav
där segern och makten för alltid blev hans
i mörkaste dal är jag trygg vid hans stav
hoppet bjuder upp till en virvlande dans

Händelsen utspelar sig på den tiden det begav sig då mer var tillåtet och begränsningarna färre:
Tyst smyger jag in till min plats i en fullsatt konsertsal medan applåderna ebbar ut. En nick till mina närmaste grannar och en blick över folkhavet. Orkestern reser sig upp, sidodörren på scenen öppnas och in skrider kvällen solist. Återigen ljuder högljudda applåder genom lokalen. Det är dags för andra stycket efter paus och turen har kommit till mina korta insatser den här kvällen. Tubaisten i en symfoniorkester har inte alltid något att spela. Ofta är den stämman bortglömd eller rättare sagt bortvald när kompositören vill ha ett smäktande vackert och svagt musikstycke. Med det sagt är tubastämman inte mindre viktig när det väl gäller.
Flera i publiken har i första hand kommit och betalat biljetter för att få lyssna till kvällens solist. Och de blir varken lottlösa eller besvikna. Det är svårt att stundtals hålla fokus på mina noter då den skönsjungande stämman bryter igenom alla instrumentljud.
Konserten är över och publiken står upp och applåderar. Solisten niger djupt och dirigenten gör tecken åt orkestern att tacka och bocka för uppskattningen. Det var inte många toner jag spelade den här kvällen men inne i hjärtat värmer applåderna. Även om äran är solistens får jag ta del och njuta lite av åhörarnas uppståndelse och jubel.

Åsnan står bunden när lärjungarna dyker upp för att hämta den med förevändningen att: ”Herren behöver den.” Med raska kliv får åsnan följa med bort till mannen. De lägger mjuka mantlar på åsnans rygg och och hon backar undan när hon ser vilken börda det är tänkt att hon ska bära. Tyst viskar hon för sig själv ”Du ger mig ny kraft.” När mannen väl sitter till rätta på åsnans rygg inser hon att han inte var så tung ändå. Den lilla folkskaran växer ju närmare Jerusalem de kommer. Människorna plockar grenar från träden och lägger ut filtar på vägen som den lilla åsnan får stiga på. Aldrig har underlaget känts så lyxigt. Det är en trång passage och flera vägar att välja på. Åsnan fortsätter viska ”Du leder mig på rätta vägar.”
Jublet är öronbedövande. Hosianna-ropen ekar mellan husen. Sakta går det upp för åsnan att hon bär på Kristus. Hon som inte ens visste om hon skulle orka bära sin last får vara Kristusbärare för en dag.
Genom gator och torg följer nu folkmassan efter och hurrar. Det är läge att sträcka på halsen för åsnan och ta del av jublet och hyllningarna. Den här dagen är hon behövd, även om äran inte tillhör henne får hon vara en del av allt. Hon fortsätter tyst med sin bön ”ditt namn till ära”.
Tillbaka hemma vid spiltan på kvällen tänker åsnan på vad hon har fått vara med om, hur det kändes att bokstavligen bära omkring på kärleken och hoppet. Hon återupprepar tyst den bön hon gått och tuggat på hela dagen ”Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.” (Ps.23:3) Samtidigt som hon funderar vidare på vad en åsna, tubaist och människa har gemensamt: att vara behövd, att få bidra med något litet och att få vara en liten del i det stora hela utan att ge sig själv alltför stort utrymme när det är dags för hurraropen.

(Vägen till korset är temat för Palmsöndagen. Evangelietexten är hämtad från Mark. 11:1-11)

Under några veckors tid var jag en flitig och ivrig besökare vid postlådan. Kunde det vara så att jag fått post? Att det bland mammas och pappas räkningar, tidningar och reklam fanns ett kuvert till mig? Jag letade efter ett litet, knöligt brev, handskrivet med spretig handstil innehållande en hälsning och ett suddgummi.
Runt tioårsåldern började det dimpa ner kedjebrev. De gick ut på att man skulle kopiera texten i det brev man fått. Längst ner fanns en lista på ett antal personer och adresser. Personen högst upp skulle man stryka och längst ner skulle man sätta in sitt eget namn och adress. Denna kopia skulle man sedan skicka vidare till x antal (oftast fyra till sex) personer/vänner. Sist skulle man skicka ett brev, ett suddgummi, ett recept, en pocketbok etc. etc. beroende på kedjebrevets karaktär, till den person som man just strukit. Efter några veckor skulle det, om kedjan inte brutits, dimpa ner ett visst antal, oftast lockande högt antal, av den vara man skickat vidare.
Suddgummi-kedjan kom lägligt. Mitt i en period av ett samlande på just suddgummin i alla dess former. Sju stycken tror jag att jag fick och av dessa var två rejält använda. Även om jag inte fick alla trettiosex utlovade suddisarna hade jag fått fler än jag själv investerat i och skickat vidare. Säga vad man vill om kedjebrev men i det här fallet var utdelningen god. En blev sju. Välsignat skulle kanske någon uttrycka sig.

Söderläge i lä en solig vårdag, dagen före vinterns utlovade återtåg, är en plats som man vill vara på. Det konstaterar vi nöjt när vi i var sin solstol och pläd sitter på min väninnas altan och pratar ikapp oss om livet. Vi kommer att prata om tacksamhet. Hon berättar att hennes familj ett flertal gånger den senaste tiden har hittat godis och nybakade bullar i postlådan utan någon avsändare. Glädjen och tacksamheten har varit stor bland alla familjemedlemmar.
– Men, säger hon, jag skulle vilja tacka någon för alla goda gåvor. Ha ett namn på givaren. Jag erkänner mig raskt oskyldig, även om jag skulle önskat att det var jag eftersom nybakade bullar i postlådan kan ingen får för många av. Något mer existentiellt fortsätter hon med att uttrycka lycka över sin tro. Hon har ett namn på skaparen och livgivaren, någon som hon kan tacka för allt gott hon får.
På vägen hem tänker jag på vårt samtal. Egentligen har hon ju tackat tillräckligt, slår det mig, fast mer i indirekt form. Jag har flera gånger fått vara föremål för hennes generositet genom små genomtänkta gåvor jag fått som en hemstickad mössa, ett anteckningsblock eller choklad.

Fem bröd och två fiskar får Jesus av den lilla pojken. Jesus tackar för gåvorna och ger sedan vidare maten till allt folk som följt med och lyssnat på honom. Det räcker och blir över. Gåvorna blir välsignade och växer i det lilla ordet tack. Inget går till spillo utan det som blir över samlas ihop för att kunna ges vidare. Undret sker i tacksägelsen och givandet.

Tänker att tacksamhet över alla goda gåvor vi får uttrycker vi bäst genom att ge vidare. Utfallet har ett ord: Välsignat!

(Livets bröd är temat för Midfastosöndagen. Evangelietexten är hämtad från Joh. 6:1-15 och psaltarpsalmen från Ps. 107:1-9)

Okänd och liten du från början var
ville mycket och växte dig stor
rädsla, ängsla och oro var ditt svar
över hela världen med snabbhet du for

men Kärleken ingjuter mod

Din makt över människors liv
skrämmer, isolerar, hindrar och tär
kramgoa barnbarn inget alternativ
ensamheten är del av din vinstaffär

men Kärleken finner vägen till närhet

Motvilligt med tvång följer vi dej
riktlinjer, rekommendationer och nya lagar
till friheten säger du blankt nej
Hur länge? vi räknar dagar

för Kärleken håller ut

(Kampen mot ondskan är temat för 3:de söndagen i fastan. Episteltexten är hämtad från Ef. 5:1-9)

Nyfiket har vi bänkat oss framför TV:n hela familjen. Trailern till det nya programmet, Benjamin´s, har utlovat god mat, musik och vänner. Eftersom döttrarna gillar programledaren och vi vuxna har fångats av hans intensitet och charm i andra programsammanhang är vi spända på hur programmet ska bli. Förväntningarna är höga.
En bit in i programmet besöker han sin farmor och farfar. Han vill lära sig baka focaccia för att kunna bjuda sina vänner på det goda brödet. Enligt honom själv är farmors focaccia den bästa i landet. Det blir en härlig konversation som utspelar sig i köket mellan barnbarnet och farföräldrarna:
– Där blandar du jäst och vatten. Hur mycket vetemjöl ska du ha då? Undrar han storögt. Bara på känn? Vetemjölet åker i bunken efter inrådan av farmor utan en tillstymmelse av decilitermått.
– Och salt då, hur mycket? Där kliver farmor in och höftar lite på känn.
– Hur vet man om den är klar då?
– Man ser det, svarar farmor som den självklaraste saken i världen. Nästa scen är när farmor bakar ut degen på plåtar och farfar har dykt upp i köket.
– Nu ska den jäsa igen, undervisar farmor.
– Hur länge ska den jäsa nu då?
– Ja, tills den är klar, svarar nu farfar.
– Hur länge ska den vara i ugnen då?
– Tills den är klar.

Reklambladen har hamnat på köksbordet. Denna veckan är det bra pris på kotletter. Min tankar går till TV-programmet vi just tittat på och min pappa. Min pappa har EN paradrätt. När han lagar mat blir det panerade fläskkotletter och till det en brunsås med en liten skvätt grädde i. Paradrätten är inget som vi tröttnar på. Den bästa i landet skulle jag säga. Jag har tidigare ringt pappa för att be om receptet och det jag fått har liknat receptet på focaccia väldigt mycket, bara andra ingredienser. Man ser, man känner och man vet hur mycket och när det är klart. Jag är en som vanligtvis följer recept slaviskt därför har jag känt mig osäker på hur resultatet skulle bli om jag testade laga fläskkotletterna själv. Ändå har jag gjort helhjärtade försök till att bjuda familjen några gånger. Fast jag ska erkänna att pappa har varit nära, bara ett telefonsamtal bort. Jag har en bit kvar innan det smakar som pappas men det går bättre och bättre. Jag övar och kämpar på.

När är det läge för uppbrott? När är det dags att stanna kvar? Hur länge ska jag vänta? När är det dags att brottas med det som skaver? Hur vet jag när livet får lagom mycket krydda? Och när är det dags att varva ner? Frågorna om livet och tron är många. Bredvid oss står en som vill hjälpa oss att hitta svaren. För Honom är svaren självklara. Receptet vi får till vår hjälp kan kännas ofullständigt. Tillsammans med stöd och att vi själva övar, kämpar och brottas med det som livet rymmer kan vi med en nypa tålamod och ett stort mått kärlek komma fram till det som är bäst för var och en av oss.

Och för dig som undrar, helgens meny här hemma består av pappas paradrätt: fläskkotletter med brunsås.

(Den kämpande tron är temat för 2:a söndagen i fastan. Den gammaltestamentliga texten är hämtad från 1 Mos. 32:22-31)

När vi närmar oss backkrönet sträcker jag på mig. I ögonvrån märker jag att döttrarna i backsätet lyfter blicken, från telefonerna och böckerna, och gör sig beredda. Ända sedan jag var ett litet barn infaller en tävling just vid det här backkrönet. Det handlar om vem som i bilen ser havet först genom att skrika:
– JAAAA!!
Denna lilla tradition har jag fört vidare på våra barn och det händer ibland att de försöker förvilla mig så att jag tappar uppmärksamheten på havet, men inte idag. På somrarna är kontraster mellan land och hav stora, det intensivt gröna och det klarblåa. Nu dröjer det en bra bit innan någon av oss kan skrika ‘JAAA!’ Istället fastnar ja:et i halsen på oss och blir till ett svagt:
– Kanske. Idag ser vi inte havet. Hav och himmel har samma gråa nyans och landskapet är alldeles vitt. Anstränger vi oss kan vi kanske ana havet. För vi vet ju att det ligger där. Det har det alltid gjort. Det självklara är uppenbart; havet är alldeles för stort för att någon skulle kunnat ha flyttat på det.
På somrarna upplever vi havet på många sätt. I ett svalkande dopp omsluter det oss och bär våra kroppar när vi flyter runt bland vågorna. Blundar vi i bilen kan vi känna doften från tång och salta stänk på kinderna.

Det är sportlov och vi har lånat mina föräldrars lilla sommarstuga på västkusten för ett välbehövligt miljöombyte. Bilen kör vi in på det lilla stugområdet. Döttrarna hjälper min livskamrat in med väskorna medan jag inne i stugan höjer värmen, tänder några ljus och slår på kyl och frys. Maten i kylväskorna lämnar vi på den snöklädda altanen under tiden som kylskåpet kommer ner i temperatur.
Efter lunch och middagsvila tar vi med tjejernas nyinköpta åkmadrass och går ner mot stranden. Förhoppningen är att hitta en liten backe på väg ner men helt realistiskt tror egentligen inte vi vuxna att det är. Längst ner på Snäckvägen, vid vändplanen, går en liten gång upp över sanddynerna. När vi denna dag når över ännu ett backkrön ser vi äntligen havet och horisonten. Ju närmare vi kommer havet desto mer ser, luktar och känner vi havets andedräkt mot vår kind. Trots att det nästan är vindstilla, bara några krusningar på vattnet, är det kylslaget in i märgen. Isblock ligger längs med strandkanten och hela, den vanligtvis bruna, sandstrandsremsan är täckt med ett lager av snö.
Döttrarna kutar iväg mot dynerna med åkmadrassen. Det är tillräckligt med snö för att kunna åka mellan de vassa grönbeigea stråna som växer på kullarna. Snart hör jag deras glädjetjut och skratt. Sakta går jag mot vattnet. I snön bildas det fotspår. Spåren i sanden på sommaren är utbytta mot spår i snön. Jag kommer att tänka på berättelsen jag hörde i min tonårstid om mannen som ser tillbaka på sitt liv. Mannen ser två par fotspår i sanden men under de tunga tillfällena i livet ser han bara ett par. Vilket leder till att han ifrågasätter Gud och undrar varför Gud lämnade honom ensam i just dessa stunder. Varpå Gud svarar med självklar stämma:
– Det var under de svåra tiderna i ditt liv som du blev buren av min starka och kärleksfulla hand.

Havet och Gud är svindlande lika. Skapelsen är en spegelbild av Skaparen. Gud är alldeles för stor för att flyttas på. Jag behöver bara tro att Han finns där, går vid min sida och bär mig när jag det behöver. Och ju närmare jag rör mig mot honom desto mer får jag uppleva hans kärleksfulla andedräkt.

(Prövningens stund är temat för 1:a söndagen i fastan. Söndagens föreslagna text från Psaltaren är: Ps. 31:2-6)

Tjäna
Lyssna
Vänta
Kärlekens verb

Tålmodig
Ödmjuk
God
Kärlekens adjektiv

Vägen
Sanningen
Livet
Kärlekens substantiv

DU!
Kärlekens personliga pronomen

Gud
Kärlekens grammatik

(Kärlekens väg är temat för Fastlagssöndagen. Episteltexten är hämtad från 1 Kor. 13:1-13)

Strax innan jul pratade vi hemma om hur pandemin skulle påverka vårt julfirande. Förändringen, kom vi fram till, skulle inte vara jättestor eftersom vi för några år sedan var tvungna att skala ner och tidsanpassa träffarna med släkten för att jag skulle orka. Den stora förändringen den här julen skulle ligga i att mötet med far-och morföräldrar inte skulle bli som vanligt. Det verkade inte bekomma våra döttrar nämnvärt. Vilket förvånade oss stort eftersom kärleken och viljan att träffa far-och morföräldrar hos båda är stor. Till slut fick vi förklaringen, en av döttrarna sa:
– Men det gör inget för vi firar jul snart igen. Lillejul!

Lillejul är en tradition mina föräldrar håller hårt på och jag skulle vilja påstå, barn och barnbarn ännu hårdare. Förr i tiden, har jag fått berättat, skulle den mat och framför allt brödet som man tillagat och bakat till jul räcka ända fram till Kyndelsmässodagen. Då man åt upp allt det sista. Hemma hos mina föräldrar firar vi Lillejul med julbord. Det kan till och med hända att en klappjakt erbjuds.
Det är inte bara maten och de eventuella klapparna som påminner om julen. Ljuset som kom till världen genom det lilla barnet, Guds egen son, vi läser om i julens texter återkommer i söndagens texter.

I Häxan och lejonet av C S Lewis har den onda häxan tagit över landet Narnia och skapat en ständig vinter utan jul. För att bestraffa de invånare som varit olydiga förvandlar hon dem till stenstatyer. I slutet av berättelsen kommer det goda Lejonet, Narnias befriare, och blåser sin livsande på de gråa statyerna och varenda varelse som varit förstenad får liv igen. Vintern ger vika, häxan blir besegrad och Narnia andas vårluft igen.

Isolering och leda vid en pandemi.
Envis och ihållande smärta.
Oviss framtid.
Insmygande rädsla.
Dåliga vanor.
Otrivsam ensamhet.
Bristfällig självkänsla.
Stressande livssituation.
Mörkret i livet. Listan kan göras lång av allt det där som skaver och gör ont hos oss. Likt den onda häxans tillfälliga makt tar mörkret oss längre och längre bort från det verkliga livet, handlingsförlamar och vi blir likt stenstatyer.

I min bön tar jag ofta hjälp av min andning. Jag följer hela mitt andetag. Jag andas in och jag andas ut. Om och om igen. Gud andas med mig, på mig, i mig. Jag är nära Honom i varje andetag och han blåser liv i mig.
En morgon i fåtöljen viskade jag i mitt huvud på min inandning ”Jesus, Guds son” och på min utandning ”du ljus i mitt inre.” Efter ett tag kom en melodislinga upp i huvudet. Det var något bekant med strofen. Jag tog en paus i fokuseringen på andningen och letade rätt på psalmboken. I slutet hittade jag lovsången från Taizé:

”Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret tala till min själ.
Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, öppna mig för din kärlek och frid.” (PoS 840)

Den här helgen är det alltså dags för Lillejul hemma hos mina föräldrar. Lite annorlunda den här gången men ändå Lillejul. Barn och barnbarn jublar.
Halvvägs in i vintern blir det mat och gemenskap. Ett avbrott i oxveckorna.
Mitt i mörkrets årstid andas det liv och hopp.
Vårljuset är på väg.

(Uppenbarelsens ljus är temat för Kyndelsmässodagen. Evangelietexten är hämtad från Luk. 2:22-40)