Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”

Mark 2:1-5

Va snopen den lame mannen måste blivit tänker jag. Här trodde han, att om han bara fick träffa Jesus så skulle han bli botad, han skulle då kunna gå, springa och hoppa. Men det första Jesus säger till honom är: dina synder är förlåtna. Ingenting om att kunna gå igen. Så tänker jag en vända till. På något sätt tror jag att det den lame mannen helst av allt ville höra var just detta: dina synder är förlåtna. Vi kan ana att mannen varit förlamad en längre tid. I sin ensamhet och i sin oförmåga att kunna uträtta något så låg han där på sin bädd, tänkte på vad han borde gjort bättre, på allt han ångrat, vilka synder han begått och på hur liten och värdelös han var.

Jag hade en jobbarkompis som ofta frågade hur det var med mig och när jag då svarade ”som jag förtjänar”, så sa han alltid: ”Då måste du må fantastiskt bra, Sara.” Så tror jag Gud tänker om oss. Vi förtjänar det bästa. Han vill att vi ska må fantastiskt bra. Därför tänker jag att Jesus säger till den lame mannen, mellan raderna: ”Tänk inte mer på vad du inte kan göra och uträtta. Ta emot Guds kärlek, dina synder är förlåtna. Lev i friden och betänk att du är älskad för den du är.”

En sjukdom eller något annat kan sätta griller i huvudet på oss. Hur lätt är det inte att vi dömer oss själva, att vi misstroende gör oss själva och att vi förminskar oss själva.
Jesus vill befria oss från vår nervärderande uppfattning av oss själva. Han vill ta bort de tokiga tankarna och låta kärleken slå rot. Han vill att vi ska veta hur värdefulla vi är, hur viktiga vi är och hur älskade vi är.
När den lame mannen kommer till Jesus, ser Jesus på honom i kärlek. Det viktigaste Jesus ger honom är förlåtelse. Och på så sätt ger Jesus honom också upprättelse som människa. Den lame mannens hopplösa tankar om sig själv är som bortblåsta. Han är värdefull och storligen älskad av Gud.

Den vissheten tror jag Gud vill förmedla till den lame mannen och till oss; att veta sig vara älskad är betydelsefullare än allt annat. 

Jesus undervisade sina lärjungar i bön. Han sa:

Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Så skall ni be:

Här efter ber Jesus Vår Fader. Själv ber jag den bönen ganska ofta. Men det händer titt som tätt för mig att även Herrens bön blir som Jesus säger, ett rabblande av tomma ord. Då har jag gjort en övning för mig själv. Jag ber sakta, tar strof för strof, låter orden sjunka in, lyssnar och fyller i med mina egna ord. Vad betyder den här bönen för mig, just nu och just här, där jag är i livet.

Min bön kan vara:

Vår fader, du som är i himlen. Min Gud, min Herre, stor och allsmäktig. Du ser allt, känner allt och hör allt. Jag är ditt barn och jag kommer nu.

Låt ditt namn bli helgat. Hjälp mig att leva i tron på din helighet.

Låt ditt rike komma. Hjälp mig leva i Din kärlek och glädje så att den sprids till människor jag möter idag.

Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Du vet Herre vilka jag tänker på nu, bland mina nära och kära. Jag tänker också på mig själv. Du vet vad vi alla behöver just nu och du vill vårt bästa. Nu, här i detta livet och sedan i livet hos dig i himmelriket.

Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Ta hand om min vardag, en dag i taget. Allt det praktiska, maten, arbetet, skolan, gemenskapen och vilan. Hjälp mig att förvalta och förbruka på ett hållbart sätt för miljön och för vår jord.

Och förlåt oss våra skulder, Min synd är stor, Herre, och jag gömmer den gärna. Ge mig vishet att urskilja mellan gott och ont. Gör min synd tydligare för mig. Och låt mig känna din förlåtelse i hela min kropp.

liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Jag blir ibland sårad. Människor i min omgivning kan bli orosmoment som jag stör mig på. Hjälp mig Gud, att se min egen otillräcklighet i det och förlåta snabbt när jag blivit sårad.

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Jo, du kan få utsätta mig för prövning men ge mig vishet, kraft och råd att ta mig igenom prövningen så att det onda inte får övertaget om mig.

Ditt är riket. Din är makten och äran i evighet. Jag vill att du ska vara kung i mitt liv och vill nu lovsjunga dig.

Amen

(Matt. 6: 7 – 13)

Mitt emot kyrkan låg matvaruaffären. Mamma hade varit i kyrkan på ledarsamling och jag, som då var fem, hade fått följa med. Hemma gapade kylskåpet tomt efter mjölk. Eftersom affären ändå låg så nära var det lika bra att ta sig dit. Vi behövde bara korsa den trafikerade vägen där de, i min värld, stora bilarna körde. Mamma tog min hand precis innan våra fötter lämnade trottoaren. Känslan av trygghet och att det fanns någon jag kunde lita på infann sig direkt.

Trettiofem år senare så var det i rollen som mamma jag fick hålla min femåriga dotters hand. Vår familj var på semester utomlands. Vi befann oss på ett familjehotell med stort poolområde och allt vad en barnfamilj kan tänkas behöva på sin semester i form av glasskiosk, lekrum, lekplats och vattenrutschkana. Under första dagen gick våra döttrar och min man på upptäcktsfärd. De hittade lekplatsen och glasskiosken. Femåringen kom springande tillbaka till min solstol där jag precis landat med en bra bok. Hon ville så gärna visa mig deras upptäckt. För att föra mig på rätt väg genom alla solstolar, parasoll, solbrända föräldrar och lekande barn tog hon min hand. Hennes hand blev en vägvisande hand.

Vi behöver hålla någons hand, inte bara när vi korsar en väg eller genom ett hav av solstolar utan även när vi lever livet. Sällskapet ger oss trygghet och kan bli en vägvisare. Hålla handen med livskamraten, en vän, med sitt barn eller med Gud gör oss starkare, modigare, tryggare och kärleksfullare. Låt oss leva livet tillsammans, hand i hand.