Fogligt och i andäktig tystnad sitter vi på lagom avstånd i väntrummet. En viss spänning ligger i luften. Semesterfirande fyrtioåringar. Någon har kommit direkt från badplatsen, avslöjad av sandalerna och bikinitoppen som sticker upp i halsen. De flesta bär shorts eller kjol. Det ligger något högtidligt över stunden. Det handlar mycket om solidaritet och om samhällets biljett till frihet. Det är dags för min andra spruta av vaccineringen. Väntan har varit lång men längtan efter att samhället ska kunna bli friare har varit större. Kanske har den långa tiden i vissa fall inte varit helt av ondo tänker jag där jag sitter. Några av oss har använt tiden till att fundera på vad vi vill behålla av vad det goda livet ger och vad vi inte vill återuppta av det där som inte är någon nytta med.

Det hade varit en gråtig vecka. All trötthet, oro och förtvivlan var tvunget att ge sig ut ur kroppen med tårarnas hjälp. Men det var något som saknades mig. Uppmuntrande ord och välsända tankar i all ära men jag behövde en KRAM! Och en kram av mamma och pappa. Det gjorde nästa fysiskt ont i kroppen av saknaden efter deras trygga, kärleksfulla och kraftfyllda omfamning.
Tårarna kom som en naturlig följd på att spänningen släppte för en stund och den värsta oron gav vika över den kaosartade tillvaron vi levde i. Det var också då efter förbrukningen av den horribelt stora mängden hushållspapper jag insåg mitt behov av en kram. Jag skrek ut min frustration över pandemin som hindrade mig att få tillgång till det då, för mig, allra nödvändigaste. En spruta var avklarad hos mig fem veckor tidigare och föräldrarna var sedan en längre tid fullvaccinerade. Otåligt insåg jag att jag inte skulle kunna vänta mer. Under det dagliga samtalet med mamma ställde jag lite försiktigt frågan, insvept i pratet om hur tårarna runnit ner för kinderna under veckan: ”Skulle det ens kunna vara möjligt att när vi träffas imorgon rucka något på rekommendationerna och att jag kan få en kram?”

När jag körde in på garageuppfarten nästkommande dag såg jag hur min pappa stod på verandan. Så fort jag öppnat bildörren åkte hans stora händer upp i brösthöjd. Med vida, utsträckta armar log han emot mig. I rask takt gick jag honom till mötes. Ljuden runtomkring tystnade. Tiden stod stilla när jag drunknade i hans starka omfamning. Han doftade ‘pappa’. När jag släppte hans famn tittade jag in i huset, ovanför halvtrappan stod mamma redo med sitt stora leende, omsorg i blicken och utsträckta armar. Efter kramarna sa jag halvt på skämt, att jag likaväl kunde åka hem, de sju milen, igen. Mission completed.

En helighet dröjde sig kvar i luften.

Under tiden jag får ett stick i min vänsterarm tänker jag på mina kramar jag fått av personer utanför familjen och räknar dem till elva stycken nu, av fem olika personer, efter det att pandemin startade för ett och ett halvt år sedan. Kramarna är värdefulla för mig som om de vore dyrbara pärlor. Jag kan känna kraften, beröringen och dofterna i dem där jag sitter. Så här vill jag att alla mina fortsatta kramar ska vara. Inte något slentrianmässigt som sker av konstlad artighet eller flyktigt tvång, det en i min närhet kallar kyrkkramar. Nä, jag vill ha dem varma, fyllda med närvaro och omsorg. För att visa på att de är viktiga vill jag dessutom fortsätta räkna alla kramar jag får.
På väg ut från rummet ropar sköterskan på mig. ”Glöm inte ditt vaccinationskort!” men i mina öron hör jag bara: ”Glöm inte din biljett till de varma kramarnas rike.”

Kraften jag ber om
vill jag ska räcka
till mina krav och andras

en semesterresa för minnen
aktiviteter att bocka av
en yttre fasad att visa upp

Kraften jag ber om
vill Du ska räcka
till att vara den jag är

den utan hårda ord
den som inte brusar upp
den med ett helhjärtat tålamod

”Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.”
(Jes. 40:29)

”Vit fetknopp!”, utbrister jag högt, som om jag vunnit högsta vinsten på en trisslott. Kvällsmaten, bestående av pizza från golfrestaurangen i närheten är uppäten. Vi har plockat ihop picknick-tallrikarna och besticken. På holmen vid havet växer stora kluster av vit fetknopp vilt. Våra döttrar suckar ljudligt och frågar entusiastiskt, med en tonårings mått mätt: ”Var kommer detta intresse för blommor ifrån? Sån har du aldrig varit.” ”Vet inte”, svarar jag, ”kanske har det med åldern att göra eller att jag tröttnat på att endast veta namnet på blåklockor och rödklöver som gjort att jag har laddat ner en app på telefonen. Jätteenkelt, jag tar en bild med telefonen på en blomma jag ser och vill veta namnet på, väntar några sekunder och vips har jag ett svar. Där står det ofta: med xx % sannolikhet är det här en, åsså namnet på blomman. Sen kan jag läsa mer om blomman, dess växtmiljö och giftighet.” Här nånstans förlorar jag döttrarnas uppmärksamhet men jag ger mig inte. ”Halsbandsflugsnappare!” briljerar jag stolt ”det såg jag en från uteplatsen vid sommarhuset häromdagen. Förvisso en fågel men ändå.” Ännu en ljudlig suck hörs från döttrarna när de traskar i riktning mot havet. Kvar sitter jag och funderar på det där med namnen som fascinerar och överraskar mig. Halsbandsflugsnappare var så självklart att fågeln kunde heta, när jag googlade fram namnet, med sitt vita halsband runt halsen på sin svarta kropp. När jag tog en bild på den lilla späda vita blomman, knappt en halvcentimeter stor i diameter med små rosaaktiga blad, hade jag aldrig trott att ett så svulstigt och storartat namn som ”Vit fetknopp” skulle dyka upp.

För några veckor sedan inträffade det där vi inte ville eller var beredda på i vår familj. Så är det ofta med illavarslande sjukdom, den knackar inte på, visar inte någon som helst hänsyn eller vilja att vara någon annan till lags. Nä, den tar för sig och ställer till med oreda. Den där berömda mattan som drar undan benen på en och som lämnar en liggande med flämtande andetag, rödgråtna ögon och gör att oron växer som en stor klump i magen fick jag med besked känna av. Några sms och telefonsamtal med gråten i halsen gjorde skillnad och ändrade på den saken. Efter bara några timmar fanns fysiskt stöd av vår större familj på plats i vår trädgård. Små uppmuntrande sms fyllda med stor omsorg dyker dagligen upp, fortfarande. Nybakade bullar fanns på trappan redan första kvällen, sedan har påsarna blivit fler. Matlådor med spännande rätter vi aldrig prövat på har dykt upp i allehanda frysväskor och kassar. Gräset har blivit klippt och vi har fått hjälp med skjuts. En vacker hortensia med en hälsning om tillfrisknande plingade på dörren. Detsamma gjorde en, i dessa tider förbjuden men nödvändig, kram. För att inte tala om alla böner som bär, en liten stund i taget. Små ord och handlingar som gör skillnad.

Den lilla spröda vita fetknoppen växer inte ensam den lever i grupp. Och den blir storartad där den bereder ut sig. Namnet kommer till sin rätt. Precis som ett litet sms, ett ljus tänt i en ljusbärare eller en kram, som egentligen inte kräver något direkt storartat av avsändaren, men tillsammans växer, blir maffigt större och får bärkraft.

På varenda kökslucka i vår lägenhet hade jag tejpat upp ett A4-ark med en bokstav på. Kläder för två dygn var nerpackade i kabinväskan på hjul och i ryggsäcken i hallen låg datorn med säljpresentationen redo. Jobbet som säljare tog mig ofta på tur på vägarna genom halva Sverige men nu väntade två dygn av studiebesök i södra Tyskland. Jag blickade ut över bokstäverna, nickade nöjt och tänkte: Det här kommer bli bra när livskamraten kommer hem till en tom lägenhet i eftermiddag. På lapparna stod: JAG ÄLSKAR DIG!

Jag älskar inte bara min livskamrat, jag älskar även små meddelanden. Eller stora, till ytan, som i det här fallet. Det har blivit något av en tradition här hemma när jag åker bort och är iväg längre än ett dygn. Då åker de små neonfärgade post-it-lapparna fram. Under huvudkuddarna kan döttrarna hitta en ‘Godnattkram’, när de öppnar badrumsskåpet står det ‘Du är fin’, på fjärrkontrollen önskar jag dem en ‘Trevlig stund’, i kylskåpet kan de bli upplysta av hur mycket jag älskar dem. Min livskamrat får också givetvis lappar, med ord dedikerade bara till honom. Runt tio lappar brukar de ha hittat när jag på kvällen ringer för att säga god natt.

Kärleken till små meddelanden har smittat av sig på familjen. I kylskåpet, i föräldrarnas sommarstuga, hänger fortfarande ett litet kärleksmeddelande på en rosa post-it-lapp kvar, i dörren där mjölken brukar stå, som ena dottern skrev förra året.

För några veckor sedan, mitt i en tyngre period. När varje cell i min kropp under en längre tid hade protesterat och lämnat efter sig ett energiläckage i stora mått, ett massivt smärtpådrag och ett sviktande humör. Då, när det mesta i kroppen var ur funktion och jag, som vanligt efter det att familjen lämnat huset för skola och arbete, sökte upp min fåtölj lyste det som solen denna morgon från sidan. Mitt på vänskapsikonen som står på symaskinsbordet bredvid fåtöljen satt en post-it-lapp. Där, mitt i mitt synfält och där jag absolut, under min morgonbön, inte skulle missa meddelandet satt den. Jag stavade långsamt på vartenda ord, kände hur mungiporna ändrade riktning och en varm känsla strömmade genom min kropp. ”Älskar dig! Puss, puss! /Din man”

Det ord som lätt vinner tävlingen ‘Vackraste ordet på ett post-it-lapps-meddelande’ är DIN. Eller förresten, i vilket meddelande som helst. Härom dagen fick jag ett sms av en vän. Hon skrev: ”Är så glad att få räkna mig till en av dina vänner.” Återigen det lilla ordet ‘din’ som gör mig alldeles varm i hjärtat. När avsändaren har signerat med ett ‘din’ då andas det samhörighet och djupare gemenskap. Din man. Din vän. Din dotter. Din granne. Din kollega. Ja, du fattar. DIN!

Den L-formade soffan i konstrotting och paviljongen bar livskamraten och döttrarna fram till altanen förra helgen. Sommarvärmen var äntligen här och mysigt utehäng var efterlängtat.

Det fläktar skönt där under taket. Dynorna är mjuka. Från soffans långsida kan jag se upp mot lövskogen på bergssluttningen. Mot den klarblå himlen lyser träden ljust, hänförande grönt, nästan färgmässigt i paritet med en neonfärgad post-it-lapp, som är signerad:

Jag älskar dig!
/DIN Skapare

På min skogspromenad härom dagen mötte jag en citronfjäril. Hon undrade om jag ville ta sällskap till sommaren. ”Ja, det är klart”, sa jag. ”Vad trevligt med sällskap! Och dessutom till sommaren!”
Den lilla solgula citronfjärilen fladdrade ivrigt med vingarna och flög i förväg. Jag fick lätta på mina steg för att hänga med. På vår väg ville hon visa mig våren. Vi stannade till och la oss ner i havet av vitsippor. Vi stod länge under de rosa körsbärsträden som just slagit ut och blickade upp genom de blommande grenarna mot den klarblåa himlen. Vid den vita magnolian satte vi oss ner och beundrade dess prakt och skönhet. Ingen av oss ville att det skulle gå för fort fram till sommaren utan att vi hann med att njuta av allt det goda våren erbjöd oss. Blundade vi, kunde vi riktigt känna hur smaken av årets första rabarberpaj riktigt läskade i gommen. Citronfjärilen pockade på min uppmärksamhet och värmen spred sig inombords på mig. Tänk att få gå bredvid någon och dela allt detta. Det är lycka i en liten ask.

De nybakade smörbullarna från konditoriet nere i byn tar jag fram ur min ryggsäck samtidigt som min vän tar upp kaffetermosen i stål från sin. En rutig kökshandduk blir till en duk mellan oss och i två porslinsmuggar med blommigt silvermönster häller jag upp kaffet. Efter en promenad i sakta mak genom skogen har vi nu kommit fram till vasskanten vid en av sjöarna vi rundar. Lägligt står där två träbänkar i förmiddagssolen och väntar på oss. Det var ett tag sedan vi träffades, min vän och jag. Därför finns det gott om samtalsämnen under hela promenaden och även på bänken. Emellanåt blir det ändå tyst. Då flyger två tankar genom mitt huvud. Den första tanken är att det här är lyx, att bara få vara med min vän en stund. Jag tar ett djupt andetag och njuter av att sitta bredvid. Tiden vi har tillsammans är några timmar, den här gången. Min andra tanke är därför att jag bör prioritera de viktigare samtalsämnena och skippa struntpratet.

Under förmiddagen konstaterar vi att vår vänskap firar tjugosex år. Tjugosex år av vänskapligt sällskap genom varandras flyttar, jobb, ensamhet, kärlekar, sjukdom och familjer. Ska jag vara ärlig såg jag inte vänskapen komma, då för flera år sedan. Jag var inte förberedd. Och jag var heller inte ute och letade efter en fin vän. Vi träffades när vi båda gick på folkhögskola. Det var inte en självklarhet att vi skulle stöta på varandra. Hon gick i en annan klass och bodde dessutom på skolan. Medan jag, bodde i min lilla etta med sovalkov nere i stan och gick bara en halvårskurs. Båda våra klasser gjorde en studieresa till Israel tillsammans och där presenterade vi oss för varandra. Hemma igen och efter avslutade studier började vi umgås mer och mer. Detta var mycket tack vare henne, skulle jag vilja påstå. Hennes roliga idéer och upptåg tog oss till allehanda musikalbesök, konserter och utflykter. Vänskapen växte fram och blev något bestående.

Det här överraskningsmomentet, inser jag, gäller inte bara henne. När jag ser på mina vänner i mitt liv och hur vi träffat varandra har det ofta varit oväntat och överraskande. Lite som att stöta på en citronfjäril på väg till sommaren. Finns det då något ljuvligare än att få höra frågan: ”Ska vi ta sällskap?”

Det var läxdags igen. Vår dotter halvlåg i soffan och läste högt för mig ur en deckare. Uppgiften var att läsa tjugo minuter fyra dagar i veckan för att sedan när boken var utläst skriva en recension. Plötsligt stannade hon upp och läste raskt om den senaste meningen.
– Den murkna träväggen, läste hon. Murkna, vad är det mamma?
Innan jag hann svara var hon ute i hallen och rotade i skolväskan. Hon var snabbt tillbaka med ett pappershäfte. På andra sidan i häftet, visade hon mig ivrigt, fanns det en liten tabell som hon skulle fylla i samtidigt som hon läste i sin bok denna veckan. I tabellen skulle hon skriva svåra ord som hon inte förstod, i syfte att öka ordförståelsen. Murkna, var typiskt ett bra sådant ord.

Det där med en tabell över svåra ord är inte så tokigt alls, skulle ibland behöva en sådan lista själv. För några år sedan när vi vara på kalas hos farmor och farfar hade farfar ordnat med en liten skattjakt. Våra döttrar fick en lapp med en ledtråd som skulle leda dem till nästa ledtråd och till slut skatten. Vi vuxna följde gladeligen med och hjälpte till att bygga upp spänningen. På en lapp stod det ”Schatull”. Där kunde tjejerna inte vänta sig någon hjälp från mitt håll. Det var helt blankt i min hjärna, jag kunde inte alls föreställa mig vad en schatull var för något. Vi fick helt enkelt be om hjälp. En schatull är en liten byrå på ben som man lägger fina bestick i. Javisst, då visste vi genast var den stod i huset.

Just ordet schatull har jag inte haft någon direkt användning för i min vardag, vi äger ingen och än mindre några fina besticka att lägga i, men ändå är det ett väldigt roligt ord att kunna.

På missionsbokhandelns hemsida fanns mycket roligt, nyutgivet och spännande. Den lilla kundkorgen i högra hörnet fylldes på med ett flertal böcker. Även om jag visste vad som fanns i lådan jag fick hem några dagar senare fylldes jag av känslan av att det redan var julafton. Paketet var fyllt med läslust och fördjupning. En av böckerna var Tidebönsboken, en bönbok med framför allt böner från Psaltaren att be vid bestämda tider varje dag. I början fanns en introduktion i vad tidebönen är, dess historia, hur det kan fördjupa bönelivet och hur boken är uppbyggd. Jag bläddrade i boken och slog upp Första veckan. Där var rubriken Aftonbön – Söndagens första vesper (lördag kväll). Men vänta nu, den ska alltså läsas lördag kväll men räknas som söndag.

Kom då att tänka på hur det var hemma när jag var liten (som jag minns det). På lördagarna var pappa ofta ute i trädgården och arbetade med något som behövde fixas med. När kvällen kom duschade han och gjorde sig fin, redo för helg. Mamma stod ofta i köket på lördagens eftermiddag och förberedde söndagens middag. Allt för att slippa stå i köket och arbeta på söndagen. Från TV:n i källaren hörde jag vid sex-tiden på kvällen hur kyrkklockorna ringde. Ringde in till helgmålsbön. Ringde in till vila. Redan på lördagskvällen.

Här var ett ord jag nästan glömt bort betydelsen av, eller rättare sagt hur ordet smakar och känns i kroppen. Ett ord för min ordförståelsetabell, helgmålsringning. Ordförståelsetabellen som även borde betecknas en ord-för-känslan-i-kroppen-förståelsetabell. Precis som fredagsmys hemma fått en smak av salta chips, soffhäng och och ett halvbra underhållningsprogram på TV skulle jag vilja återerövra helgmålsringningen till att inte bara bli ett roligt ord att kunna utan att lördagskvällen doftar vila, stillhet och lyssnandet till kärlekens röst.

Kostymdrama från den engelska landsbygden får mitt hjärta att bulta lite extra hårt. Kvinnor med långa klänningar som frasar när de rör på sig. Män med höga hattar och med en uppnosig uppsyn. Pampiga slott och herrgårdar med natursköna panoramautsikter. Sommarboenden, minst lika stora som vinterboendet, där tjänstefolken ivrigt och energiskt plockar bort alla lakan över möblerna för att ställa i ordning sommarpalatset till herrskapet.

Lite av den känslan, av att förbereda och rusta för en festlig sommarvistelse, fick jag när jag i god tid satt i kyrkbänken i söndags före den första gudstjänsten efter ett låååångt uppehåll på flera månader. Kyrkvärdarna letade tändare till ljusen på altarbordet, de dammade av väggsiffrorna till psalmerna som skulle sjungas och de plockade bort lite skräp som låg på podiets matta. Vilken fröjd det var att se och känna den iver, glädje och förväntan inför att få träffas igen.

Tro och liv var temat för gudstjänsten och jag hade fått förmånen att leda och dela mina tankar.

Min svärmor bakar fantastiskt goda och vackra bullar. Nästan som kondisbullar. En dag i somras när jag hade lite energi över och jag blev lovad hjälp från min livskamrat ifall jag inte skulle orka hela vägen, satte jag igång ett bullbak. Men först var jag tvungen att ta reda på hur svärmor gör för att få bullarna så fina att se på. Efter en lång stund i telefon med henne och med pedagogisk tydlighet från hennes sida la jag på luren, men jag hade ändå inte fattat hur hon gör. Jag hade svårt att se det framför mig. Istället tog jag fram en surfplatta och googlade fram en film om hur det går till när man knyter ihop en vetebulle. Det var betydligt enklare att förstå och följa när jag såg på hur det skulle gå till.

Handlingen gjorde det enklare till efterföljelse.

När jag blev mamma lärde jag mig ganska snabbt att våra döttrar inte gör som jag säger utan gör som jag gör. Vill jag att de ska ha cykelhjälm på när de cyklar. Ja, då gäller det att jag också har det när jag cyklar. Vill jag att de inte pratar med mat i munnen när vi äter då gäller det att jag inte gör det heller.

Vad jag gör väger tyngre än det jag säger.

I slutet av 1100-talet levde en man vid namn Franciskus. En rikemansson som sålde allt han ägde och gav till de fattiga. Han levde enkelt, i ödmjukhet och tillsammans med Gud och hans skapelse. För honom var det viktigast att leva Guds ord i handling. Han lär ha sagt:

”Predika Guds ord där du går fram och om nödvändigt använd ord.”

I gudstjänsten får vi hämta inspiration och öppna våra hjärtan för Guds kärlek så att vi kan leva tron i vardagen. Precis som Franciskus sa och som vi sjunger i psalmen ”Gud, låt ditt ord i mitt liv får råda, så att andra där din kärlek kan se.” Det vi gör, går hand i hand med det vi tror.

Lovsång till Gud är inte bara skönsjungande sång utan också hur du och jag på bästa sätt i handlingar visar vår kärlek till Gud, till varandra och hans skapelse. I det lilla och vardagliga.

Franciskus ord utmanar mig. Jag vill inte att min tro bara blir till en finporslins-tro som är vacker att se på, som jag skryter om för att få bekräftelse och som jag bara tar fram på söndagarna. Nä, jag vill, även om jag ofta misslyckas, ha en tro som jag använder i vardagen, där Guds kärlek lever i mig och genomsyrar mig i allt det jag gör.
”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till” (Apg. 17:28)

Gudstjänsten från den 23/8 finns att lyssna på i sin helhet via Tabergs missionskyrkas hemsida: https://tabergsmissionskyrka.se/forsamlingen/podcast.html

Det var en sån där dag som jag har ganska många av. En sorts gråhet vilar över sådana dagar. Jag är varken glad eller ledsen. Snarare humörsljummen, om det finns ett sådant ord. Den gråa tonen är ganska tung och känns i hela kroppen. Som om hela kroppen var instängd i ett par för små, skogsgröna gummistövlar. Ett stort energiläckage, oftast för mig helt okänt, har skett i kroppen och den lyder då inte alls mina önskningar i huvudet.

Sådana dagar masar sig fram, minut för minut. Jag bara är. Förmår ingenting, och då menar jag ingenting. Dagen är alldeles stilla och blank som en spegelblank sjö en ljum sommarmorgon. Några större utsvävningar kräver inte dagen. Här, är en tillräckligt bra plats att vara på.
Det enda som stör är smärtan som skriker i kroppen. Den har dessutom gett sig ut på vift. Det skriker på fler ställen än vad det brukar göra. Högerhanden, fötterna och benen.

Frisk luft och en sakta promenad stod på önskelistan. Jag bestämde mig för att trotsa gråheten och gå till biblioteket nere i samhället. En lagom strapatsrik och påfrestande tur. Dessutom hade jag en bra anledning och ett betydande mål. En populär bok som jag hade lånat behövde lämnas tillbaka. När jag ställde mig i kö för att få låna boken var det sjuttioåtta som tänkt samma sak före mig. Kanske var kön fortfarande lång. På biblioteket låg också en bok och väntade, som vi hade beställt från ett annat bibliotek, till en av våra döttrar.

En doft av lätt instängdhet och böcker fanns i rummet. Tyst nickade jag mot bibliotekarien. Vi bytte böcker och jag passade på att gå ett varv runt bokhyllorna med hopp om att hitta något läsvärt. Svårt när läslusten inte var där och mitt lealösa, långsamma varande inte lockade mig till någon spännande läsning. Inte heller hittade jag något bland de romantiska eller livslustsbejakande romanerna. En blick på hyllan med nyheterna gjorde mig bara trött. Lite längre ner och bort fann jag en rad böcker som inte var lika populära som mitt senaste boklån, i alla fall inte av mig. Kunde jag för omväxling hitta något bland poesin för att tillfredsställa mitt humörsljumma, senfärdiga jag? Några av författarna kände jag igen och jag började bläddra i de tunna böckerna. En liten stund, blev jag stående där och läste. Och lyssnade. Från Tomas Tranströmers bok ”Den stora gåtan” hittade jag den dikt som gjorde att den gråa dagen blänkte till.

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

På väg hem tog jag träbron över ån som rinner genom samhället. Där stannade jag till och så hur vattnet slingrade sig fram. Det är något med vattnet. Tankarna gick tillbaka till den uppdragna ekan.

Vid sjökanten ligger jag och blickar ut över sjön och de andra båtarna. Jag har en paus, på obestämd tid. Lite mossa växer på mig. Det pågår en febril aktivitet ute på vattnet. Segelbåtarna spänner upp sig och glider sakta mot nya utflyktsmål i sikte. Och motorbåtarna far snabbt över sjön. Några har just kommit tillbaka till jobbet efter en skön semester. En flytbrygga ligger stilla. En puttrande fiskebåt jagar vidare efter fisk. Små ekor som kommer nära där jag ligger får mig att le och skratta en stund. Innan de sakta ror vidare. Längtan är stor att få ro ut. Att göra de andra sällskap. Att få prata samma sjösnack under en fikarast. Att följa samma sjökort en stund.
Men jag ligger här.
Uppdragen.
Det är min plats, nu.
Här.
Och trots att jag är humörsljummen:
Här är jag lycklig.

Vi ställde inte in, vi ställde om som det så fint heter i dessa tider. Firandet av vår 80-åring blev inte vad det från början var tänkt att bli. Men, det blev bra. Istället för ett restaurangbesök på kvällen blev det ett trädgårdsparty, anpassat efter alla föreskrifter. Och det var inte vilket trädgårdsparty som helst. Vita, nymanglade linnedukar, silverbestick med inristade initialer och sköraste finporslinet som hör galafester till. Gula rosor med gräs av olika slag och blå blomster i små glasvaser utspridda på borden. Finklänningen var på hos alla sommarflickor och slipsen knuten på far. Systerdottern skrapade strax innan bort prislappen på de nyinköpta svarta klacksandalerna. Vår far och tillika generösa jubilar bjöd på catering. Och det flera av oss inte visste var att självaste kocken skulle komma hem till trädgården och servera den nylagade maten.

Efter en utsökt god toast Skagen till förrätt fick var och en av oss en låda i skokartongsstorlek. När jag öppnade locket fanns där en plankstek med alla dess tillbehör. I en liten skål bredvid kom den nyslungade, kalla bearnaisesåsen. Doften var ljuvlig och lusten stor att hugga in. I paketet upptäckte jag en liten lapp, från restaurangen, som jag tog upp och läste på. Där stod att just min plankstek var nummer 262.201 från det att de börjat räkna år 1991.

Det vattnades i munnen på oss och varje tugga krävde stor tystnad och njutning i form av tillfredsställande hummande och nickande åt varandra. Det här var gott. Något alldeles speciellt. Måtte middagen pågå länge. Bearnaisesåsen var något alldeles extra och krävde, i min smak, en slickepott för att inget skulle försakas och gå till spillo.

262.201 stycken plankstekar! Kocken som var där borde gjort flertalet av dessa. Med samma finess, med solklar glädje och med samma utsökta resultat. Det är många, 262.201.

Mina gympaskorssulor knarrar mot sanden. På havet syns små krusningar. Lite längre bort på den kilometerlånga stranden ser jag ett äldre par som sakta går ner i vattnet för ett morgondopp. Annars är det alldeles folktomt. Morgonsolen värmer mot mina kinder. I vattenbrynet hittar jag en flaskpost. Nyfiket öppnar jag flaskan och tar ut det hoprullade pappret. Jag läser:

Hej Sara!

Idag är det dag 17.177 i ditt liv. Den här dagen är din! Det kommer bli en bra dag. Som om dagen vore en liten låda fylld med godsaker har jag förberett den till dig.

Först vill jag ge dig tystnaden. Känner du dina hjärtslag, i varje slag är jag med dig. Här i tystnaden är det du och jag.

Eftersom jag älskar dig har jag målat jorden i underbara färger. Idag glittrar det blå havet, den lilla extra vackra effekten vet jag att du särskilt gillar. Ser du det?

Hela dagen kommer vara fylld av små överraskningar speciellt för dig och jag vill att du ska njuta. Du väljer själv Sara, om du vill se dessa, om du vill ta dig tid för dem och om de ska få göra avtryck i dig.
Tyvärr finns det även mörkare inslag under din dag. Smärtan kommer göra sig påmind. Men när den gör det, försök då att tystna, stilla dig och känn dina hjärtslag. Dunk, dunk, dunk. Kom ihåg morgonens tystnad, jag är med dig i varje slag. Du och jag.

Till din dag ger jag dig möten med familjen och vännerna. Ögonblick av glädje, samvaro och delande. Relationer där kärleken växer. Dessa är, vet jag att du tycker, som en riktigt välgjord beasås till en god plankstek.

Allt gott inför dag 17.177!

/Givaren

Med den lokala morgontidningen och en mugg kaffe sätter jag mig ner på kanten av trädäcket i solen utanför köket. Grässtråna kittlar mellan tårna. Ett korsord i tidningen fångar min uppmärksamhet. Det verkar inte vara alltför svårt så jag går in och hämtar en blyertspenna. Ett ord leder till ett annat. Efter en stund tar jag hjälp av synonymordboken i telefonen. Till slut är både kaffet urdrucket och korsordet helt oväntat löst, då jag verkligen inte kan kalla mig för en korsordsmänniska.
Jag bläddrar vidare i tidningen och hittar en annons om en vägkyrka några mil bort. De erbjuder servering, andakt, skattjakt för barn, tipspromenad, en liten pilgrimsvandring på onsdagar och korsord. Ordet korsord står i nära anknytning till pilgrimsvandringen vilket får mina tankar att irra iväg. Kors-ord, vad spännande, funderar på vilka ord som de i vägkyrkan associerar till korset. Lidande, Golgata, sårmärkt och kärlek är några jag spontant kommer att tänka på. Undrar om det är kring dessa ord de samtalar om när de ger sig iväg på pilgrimsvandringen? Inser när jag läser annonsen igen att jag är lite skadad, eller lätt påverkad av min uppväxt i frikyrkan. Trots att jag just löst ett hederligt korsord, förvisso med en synonymordbok till min hjälp, har jag gett kors-ord en helt annan innebörd.

Vid köksbordet sitter vi, en kär vän och jag. Där vid den enkla måltiden och i det lätt stökiga köket kommer samtalet igång. Vi pratar om tron, om det som bär och om det som är svårt. Det ena leder till det andra. Något hon säger får mina tankar att vandra vidare och något jag berättar får en ny innebörd när hon fortsätter sin tankegång. Vi gräver djupare. Ord och meningar korsar köksbordet och för oss till oväntade platser. Det som gör ont i våra liv, såren och trasigheten blottar vi för varandra. Tårarna rinner ner för våra kinder. Vi hittar tröst i varandras sorger. Ärligheten i det som ligger nära våra hjärtan får fritt spelrum. Sanningen gör det enklare och befriar oss. Efter en stund fylls köket av skratt och vi pratar om det där som väcker oss till liv, lusten och glädjen. Vår vänskapsrelation fördjupas och kärleken växer.

Utan att veta om det berör vi vid kors-ord. Det som gör ont ska in vågrät och har sju bokstäver. LIDANDE. Det som bär och ger liv är ett trippel-ord med tre, fyra och sex bokstäver, och ska in lodrätt. TRO, HOPP och KÄRLEK. Det som är så värdefullt har tio bokstäver, även det lodrätt. RELATIONEN.

Men det klart bästa kors-ordet, som är på femton bokstäver ska in vågrät och fyller hjärtat med värme, tacksamhet och en förunderlig aning om något mer. KÖKSBORDSSAMTAL.