Några småhopp på stället, gapande munnar, ordlös tystnad, små tårar i ögonvrån och till slut leenden som spred sig över ansiktena var kroppsliga sensationer vi beskådade min livskamrat och jag när vi hade tagit med oss våra döttrar in till garaget för att visa upp vårt senaste inköp. Lekstugan som stod längst in i vår trädgård hade vi några veckor tidigare sålt. Pengarna vi fick hade vi använt till en ny leksak till tjejerna. Kartongerna i garaget innehöll en nästan fyra meter i diameter stor trädgårdspool. När chocken lagt sig steg jublet i garaget, men de kunde inte riktigt fatta att det var sant. Deras dröm som de så länge gått och burit på var äntligen en verklighet.

Efter kvällsmaten satte vi igång att hjälpas åt med att plocka upp poolen och alla delar. Det gick förvånansvärt bra ändå. Och hyfsat snabbt.
Dagen efter satte vi på vattnet till trädgårdsslangen vid åtta på morgonen. Med jämna mellanrum gick jag ut för att titta till vattenflödet men oj, vilken tid det tog. Jag kunde knappt märka någon nivåskillnad. Poolen var stor och mycket vatten gick åt för att fylla den.

Det var något rofyllt med att stanna till och se på hur vattnet långsamt fylldes på.

När döttrarna kom hem från skolan var det fortfarande nästan en fjärdedel kvar innan den var fylld. Det dröjde ytterligare några timmar innan de kunde sätta på sig badkläderna och plaska ner i det trädgårdsslangskalla vattnet. Kallt som ett ishav om någon skulle fråga mig.

Det är poddarna-och youtube- gudstjänsternas tid. För några veckor sedan lyssnade jag på en predikan från pingstdagen. Pastorn pratade om vad lärjungarna gjorde tiden mellan Kristi himmelfärdsdagen och pingstdagen. Hur det står att de, när de blivit lämnade av Jesus, höll ihop under ständig bön. Lärjungarna hade då ingen aning om hur länge det hela skulle pågå. De anade att de väntade på något men visste inte på vad och när. I backspegeln kan vi se på hur de där dagarna blev en mellantid. Pastorn jämförde vår tid nu, med ett virus som härjar över hela vår jord, som en sån mellantid och mina tankar fladdrade iväg. Vi har inget slutdatum på det här än och vet inte heller vad det är som kommer ut på andra sida.

Vi lever alla i olika sådana mellantider emellanåt. Då när vi känner oss verkningslösa, ineffektiva och onyttiga i både våra egna och andras ögon. När livet gått i stå och vi väntar på och längtar efter något. För min del har detta pågått i drygt åtta år. När önskan och viljan finns men inte orken. När meningslösheten kommit krypande och framför allt rastlösheten som varit fånge i en onyttig kropp försökt att slå sig fri.

När jag sitter där vid poolkanten och ser på hur vattnet sakta, sakta stiger kommer jag att tänka på ett citat av Wilfrid Stinissen. Han skriver om hur man på bästa sätt använder den här tiden och hur viktig den är. ”Det finns ingen nyttigare förberedelse för framtiden än att så helhjärtat som möjligt utföra den uppgift Gud ger dig just nu.” Mellantiden, i-väntan-på-något-bättre-tiden, kan kännas meningslös och tråkig, som när poolen långsamt fylls på med vatten. Men den tiden är essentiell och inget annat än vårt nu.

I varsin fåtölj satt vi uppkrupna, vår dotter och jag. Ett skriftligt läxförhör om tiden kring första halvan av 1000-talet, medeltiden, fick mig att läsa på och välja ut frågor från hennes papper om allt som hon skulle kunna. Det handlade bland annat om heliga Birgitta och om hur hon hade fått ett tilltal från Jesus om att bilda ett nunnekloster i Sverige. Hon hade därför begett sig till Rom för att få påvens godkännande. Där hade hon fått vänta i tjugo år på att han skulle komma hem och under tiden hade hon gjort en pilgrimsresa till Jerusalem.

Vissa viktiga ord skulle dottern även ha koll på och veta betydelsen av, pilgrimsresa var ett av dessa. Hon hade läst på och visste att en pilgrimsresa är när en person reser till en helig plats.

Utanför kyrka dyker fler och fler församlingsmedlemmar upp. Var och en med en liten ryggsäck på ryggen fylld med vatten och fika. Vi känner hur sommaren äntligen är på väg. Solen har letat sig fram och det är alldeles lagom värme i luften. Det är en perfekt dag för en liten pilgrimsvandring.

När det är tio personer på plats delar pastorn ut några blad med texter och sånger på som ska bli vår följeslagare längs vägen. Jag får ansvaret att ta täten och visa vägen för den första gruppen, eftersom jag råkar veta vart vi ska.

Första ledordet och det som sätter tonen för vår färd läser vi utanför kyrkan innan vi beger oss ner mot ån som rinner genom samhället. Med heliga Birgittas ord i våra hjärtan, ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”, lämnar vi kyrkan och den andra gruppen som nu står redo på tur.

Längs med ån vandrar vi bland knaggliga rötter och på små träspångar över vattnet. De skira bokträden släpper igenom solens strålar och vattnet gnistrar likt diamanter på ytan. Vi går genom Guds egen katedral och njuter stort av hans skapelse.

Jag går längst fram och hör hur de bakom mig småpratar förnöjsamt med varandra. Vid något lite knivigare passage där stigen är brant med lätt halkig jord vänder jag mig om för att se hur det går. De något starkare hjälper den som känner sig osäker och lite mindre stabil på benen. Sakta går vi vidare.

Vid vår fjärde hållplats får jag tala tydligt och starkt för att överrösta vattnets porlande.

Till vårt nästa stopp går vi i tystnad. Det är något speciellt med att vara tysta tillsammans konstaterar vi. Någon delar en tanke med oss andra innan vi går vidare.

Efter en stund får jag frågan om det inte snart är dags för kaffe.

Vid en glänta finns det träbänkar runt ett par grillplatser. Där slår vi oss ner på lagom avstånd till varandra. Nästa grupp med mer spring i benen dyker upp. Åldersspannet på oss som vandrar sträcker sig från 6 till 86 år.

När vi fikat klart och får heliga Birgittas ord återigen följa med oss på vår fortsatta vandring.

Tillbaka till kyrkan knyter vi ihop förmiddagen tillsammans. En pilgrimsvandring i all sin enkelhet.

Senare funderar jag på hur målet för vår pilgrimsvandring stämmer överens med det dottern tydligt och klart kunnat svara på, målet med en pilgrimsresa som är en helig plats. Vår lilla vandring hade också ett helig plats i sikte. Där gemenskapen med varandra i alla åldrar, omsorgen om varandra, tacksamheten till Guds skapelse, brödet som vi bröt tillsammans och ordet vi delade blev till en helig plats inne i våra hjärtan.

Dagen har gått i ett. Någon promenad har det inte funnits utrymme till. Efter en ovanligt sen kvällsmat, för att vara vår familj, får jag med mig vår äldsta dotter ut som sällskap. Det är trevligt att slippa gå själv. Vi tar rundan i skogen runt en av de tre sjöarna. Solen, ser vi hur den, går ner bland grantopparna och de skira försommarbjörkarna. Nästan när vi är hemma igen, där skogen tar slut och bebyggelsen strax börjar, hör vi några duvor som kuttrar och en koltrast som drillar sin sång.

– Ååååh, utbrister dottern med en ton av längtan i rösten. Jag ser på henne, nickar igenkännande och vet precis vad det är hon tänker på. Min känsla är densamma.

När jag var knappt ett år köpte mina föräldrar en sommarstuga vid havet. Där har jag tillbringat alla mina somrar. När våren och framför allt försommaren är här går längtan till den platsen nästan att ta på. Den gamla stugan som fanns när jag var liten hade tunna väggar och inte så värst välisolerade fönster. Ljuden utifrån kunde lätt identifieras. Vi blev både störda på kvällen när det på lördagsaftnarna var dans borta på dansbanan och på morgonen mjukt väckta av fåglarna, som om de satt på sängkanten och sjöng sin morgonserenad.

För några år sedan byggde mina föräldrar en ny stuga och en friggebod på tomten. Våra döttrar är precis som jag uppvuxna med somrar vid havet. Välisolerade hus i all ära men inne i stugan är det svårt att höra fågelsången på morgonen. Ofta när vi kommer på besök får vi låna friggeboden. Där behöver man ha skjutdörren något på glänt för att värmen och dålig luft inte ska ta överhanden under natten. Tack och lov kan tyckas, för på så sätt väcks vi stilla av fågelsången varje morgon.

Det är därför jag ler och nickar mot vår dotter där vi traskar hemåt. Hennes och min längtan till varma och sköna sommardagar vid havet är densamma denna ljumma försommarkväll då vi hör koltrasten och duvan.

En plats, en doft, en röst, en smak eller ett ljud kan påminna oss om en längtan vi bär på.

Hemma i köket har jag en specifik plats som jag återkommer till varje dag. Det är min gråa öronlappsfåtölj. När jag sitter i den väcker den en inre längtan. Även om jag ibland läser, lyssnar på musik, pratar med den som är i köket eller tar en kopp kaffe i fåtöljen är platsen i huvudsak en plats för mig att vara stilla inför Gud. Där hålls min längtan efter Gud vid liv. För när jag sitter där och tänder ljuset på symaskinsbordet bredvid påminns jag om de gånger då jag upplevt den där aningen inom mig, märkt av det kittlande mysteriet om vem Gud är eller förundrats över Hans godhet och nåd. Då vill jag bara ha mer. Mer av den inre verkligheten som är större än vår yttre verklighet.

Den speciella platsen i hemmet föder en längtan efter mer av Guds kärlek.

För några veckor sedan tog jag hjälp av våra döttrar. Min bokhylla svämmade över och de dammsamlande CD-skivorna behövde ge plats för böcker. Fördelningen av arbetet innebar att jag plockade ur böckerna från bokhyllorna, döttrarna sorterade dem i bokstavsordning efter författarens efternamn och slutligen satte jag tillbaka dem. Min tanke med projektet som tog flera dagar var att, förutom CD-skivorna som ingen längre använde, även sortera ur en del böcker som vi kunde skänka iväg eller slänga. Detta visade sig vara den svåraste biten i hela projektet. Något jag absolut inte kunde gå med på. Det fanns alldeles för mycket känslor med i bilden. För även om jag inte minns vissa böcker som bra kunde inköpstillfället eller platsen då jag läst boken väcka minnen värda en plats i bokhyllan.

Bland alla böcker hittade jag två dubbletter. Dessa borde i alla fall varit lätta att sortera ut. Jag hade två exemplar av Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” varav den ena i en billig pocketutgåva och den andra i en utgåva från 1963 där bladen satt ihop redo att sprättas upp vid läsning. Inte kunde jag göra mig av med någon av dessa. Tänk om jag skulle behöva låna ut boken, vilket jag gärna gör, då skulle jag sakna läsningen av Hammarskjölds tankar. Behovet av en i reserv var klockren. Den andra boken med två av var ”Det oändliga blå”, kåserier av Stefan Andhé. Där blev det också ett dilemma för mig. Den ena var signerad och den andra hade jag köpt vid havet, en varm sommardag på en helt oemotståndlig loppis. Hur kunde jag välja bland dessa? Vi gillar ju ändå varandra Stefan (även om han inte vet vem jag är), jag och hans böcker. Så vad gör det om de står i par där i bokhyllan? Och förresten det säger de som bekant alltid på Antikrundan, att par höjer värdet.

Böckerna är sorterade och står uppställda med beslutet att ingen lämnar hemmet förutom när de med glädje blir utlånade.

Det är inte många andra prylar som får plats i bokhyllorna men mitt i står en grå elefant, ett bokstöd jag fick för ett år sedan.

Jag ser framför mig hur jag köar i Antikrundan och hur Knut Knutsson ler lite finurligt mot mig och min elefant. När jag väl kommer fram till en värderingsman får jag reda på att elefanten borde varit gjord i marmor och inte av trä som i det här är fallet. Den borde vara från 1600-talet och inte som den här, från 2019. Den borde vara hel och ren och inte med en kantstött fot. Och slutligen den borde kommit i par. Intresset och värdet är skralt och lågt på elefanten. De höjer på ögonbrynen och undrar vad jag över huvud taget gör där med ett nästintill värdelös föremål med ingen viktig proveniens alls. Med min elefant i handen förklarar jag hur det ligger till. Det är bland det värdefullaste föremålet jag äger. Vår yngsta dotter kom hem en dag från skolan och ur väskan plockade hon upp elefanten. Hon hade designat och gjort den alldeles själv på slöjden just med tanken på mig och min bokhylla.

En dålig deckare, en dubblett med karaktär, en trasig diktbok, en faktabok med tjusigt omslag, en pocketbok fylld med hundöron eller en grå träelefant det spelar ingen roll i min bokhylla. Det som i andras ögon kan tyckas värdelöst är i mina ögon värdefullt.

Ser mig om i bokhyllan, tänker på hur vi ibland kan känna oss kantstötta med slokande hundöron eller som trasiga kopior. Hur ägaren av bokhyllan inte bryr sig ett skvatt om det utan att det snarare stärker vår originalitet. För vårt affektionsvärde är skyhögt och vår proveniens är den bästa som finns.

Längs med stigen lyser det blått av förgätmigej. I hagen bredvid är det gulprickigt av maskrosor. Björkarna skimrar i ljusgrönt och från topparna hörs fågelsång. Det doftar friskt av gräset. På vår skogspromenad känns det nästan som att vi stigit in i ett rum där vi får uppleva våren femdimensionellt. Framför oss bakom ett rött uthus med vita knutar får vi syn på fyra pojkar i olika åldrar. I det halvhöga gräset tjoar och jagar de varandra. Det ser ut som nån kombinerad kurragömma och tafatt-lek. Både min livskamrat och jag påminns om våra barndoms somrar.

Hemma på min gata bland alla grannbarnen, när jag var liten, lekte vi ofta tafatt. Innan leken kunde börja behövde vi utse en plats som kunde vara fri från att bli tagen på, ett fripax-område. Dit kunde man ta sig om man blev trött på att vara jagad. Men lite klent och harigt upplevdes det allt om man ställde sig där. Helst skulle man befinna sig så lite som möjligt på den platsen.

Det dröjde till långt in i vuxen ålder som jag funderade på ordet pax och dess betydelse. Pax som betyder frid och fred. Fripax-området var alltså en plats där frid rådde och där man slapp bli jagad eller fångad.

Min kropp känns som en grushög när vi kommer hem från skogen. Den är skör och gör ont. Min livskamrat märker på mig hur jag drar mig undan och vet att nu är inte läge att peta på mig. Då kommer jag falla isär och kroppen avge ett skri av smärta. Då kan en kram, på rätt sätt med rätt belastning, rätt vinkling och rätt längd, hjälpa att samla ihop gruset och stabilisera upp kroppen.

De där grushögsdagarna är inte bara jobbiga för kroppen. Inom mig sker en tafatt-lek, ett jagande av rastlöshet och avundsjuk frustration. Jag ser på hur friska människor rör sig lätt och smidigt, de gör så mycket. Hur de har energi och kraft till att greja i trädgården. Hur de tar bilen till ett mysigt utflyktsmål. Hur de med glädje och iver roar sig med sina hobbys. Hur de med lätthet och utan koncentrationssvårigheter kan upprätthålla ett samtal, läsa en bok eller lösa ett sudoku. Hur de går till jobbet varje dag. De där dagarna, när tiden bara går för mig utan att jag orkar med någonting och då meningslösheten smyger sig fram, då skulle jag behöva ett pax-område. En plats inom mig där frid råder. Där jag inte jagar efter att göra, prestera eller avundsjukt blänga på andra. En vilans plats fri från att jag jagar mig själv i rastlöshetens tankelabyrinter. Där jag kan hämta glädje och tolerans.

På symaskinsbordet vid min fåtölj ligger en rolig hög med böcker som jag skickat efter. De bör inte läsas för fort. Eftersom min koncentrationsförmåga har vissa begränsningar just nu är det en fördel. Rådet jag läser från Henri Nouwen för att hitta min pax-plats i mitt inre är att under dagen stilla återupprepa en bibelvers och låta den sjunka in i mitt hjärtas innersta. Även från kyrkofadern Augustinus får jag vägledning från hans formulering: ”Mitt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

Det återkommande bibelordet förankrar jag under dagen ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.” (Ps. 23:1) På min pax-plats saknar jag inget. Syftet med platsen är att bara vara och det klarar jag av även en grushögsdag. Det är att hitta dit som är det svåra.

Kaffedoften letar sig in i sovrummet. På min vänstra sida är det tomt. Nyvaken stiger jag upp och går ut i hallen, där möter jag min livskamrat huttrandes och med morgontidningen i handen. Med raska steg går han mot vasken där han tvättar sina händer. Tydligen hade locket på en grannes soptunna blåst upp under nattens stormbyar och lämnat spår av plast- och kartongskräp efter sig i vår trädgård.

Efter frukosten går jag och sätter mig i min gråa öronlappsfåtölj. På bordet bredvid står ett ljus som jag tänder. I tystnaden, som blir efter det att alla i familjen försvunnit från frukostbordet, tänker jag på vinden, skräpet i vår trädgård och att vi inte har en aning om hur långt bort ifrån det kom.

Jesus liknar den heliga Anden vid vinden. Han säger: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.”

Några artiklar från morgontidningen dyker upp i mitt huvud. Den där som handlar om vår lokala pizzeria, där ägaren en kväll åkt in till infektionsavdelningen och gett sjukvårdspersonalen kvällsmat.
Och den där som berättar om 90-åringen som fick besök av en hel förskola som sjöng och hurrade nedanför hennes balkong.
Och den där som innehöll en bild på ungdomar som skrev personliga vykort till personer över 70 år. I dessa artiklar kunde jag se och ana spår av den heliga Anden. Kärleksspår. Jag tänker att där tecken på kärlek finns där har Anden blåst fram.

Jag tar fram min bibel och läser från Galaterbrevet om Andens frukter eller som jag denna morgon väljer att se på dem: spår av Anden. Där kärleken genomsyrar allihop.

”Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal. 5:22-23)

Med blicken på det tända ljuset tar jag några djupa och långsamma andetag. Luften far ner i mina lungor och ut igen. Den heliga Anden är mig lika nära som luften jag andas.

Efter en stund i tystnad tar jag fram min telefon och letar rätt på numret till min moster och morbror som är 70 plus.
– Så konstigt, vi pratade just om dig, säger min moster när hon svarar. Vårt samtal pågår en liten stund innan vi säger ”Hejdå” och lägger på. Med luren i handen tänker jag på den där tanken som dykt upp, manat till handling och som lett till ett telefonsamtal om vårvindar och om virusets påverkan i vardagen. Det där med att det ”bara är en tanke” som far igenom huvudet ibland, är ofta så mycket mer.

Jag formar en bön inför dagen:
Helige Ande, kom och rör vid mig.
Öppna mitt hjärta för dig och andas i mig.
Påminn mig om de människorna som idag behöver ett samtal eller ett sms.
Hjälp mig att vara lyhörd när du viskar till mig om hur jag bäst kan hjälpa den som behöver det.
Led mig idag så att spår av din kärlek blir synliga.
Amen

Texten är från dagens gudstjänst från Tabergs Missionskyrka med temat ”Den helige Anden leder oss”. Gudstjänsten finns att lyssna till på https://www.tabergsmissionskyrka.se/forsamlingen/podcast.html

Trots de gråa molnen och den smått kyliga vinden bestämmer jag mig för att packa min lilla ryggsäck med ett sittunderlag och en liten bok om frälsarkransen. För drygt ett år sedan upptäckte jag bakom kyrkogården hemmavid att man anlagt en liten trädgård som man valt att kalla Pärlängen. Det är dit jag beger mig. Där har man färgat stora stenbumlingar i frälsarkranspärlornas färger och skapat en liten inhägnad av växter, spaljéer, staket eller småstenar runt varje stor sten.

Gudspärlan, Jagpärlan, Doppärlan, Ökenpärlan, Bekymmerlöshetspärlan, Kärlekspärlorna, Hemlighetspärlorna, Nattens pärla och Uppståndelsepärlan, i den ordning de kommer i frälsarkransen. Där tystnadspärlorna befinner sig i armbandet har man satt ut små träbänkar för reflektion och tystnad. Jag stöter på en diakonassistent från kyrkan som presenterar sig för mig och visar postlådan, i början av ängen, med informationsbladen om frälsarkransen. Med bladet och mitt lilla häfte tar jag mig sakta runt till de olika pärlorna.

Vid Gudspärlan finns tio träkubbar att sitta på. Bakom den gyllene stenen finns en rabatt med ett hav av blommor i regnbågens alla färger. I Guds närhet får jag vara den jag är.

På tystnadens bänk blickar jag in i Jagpärlans ”rum”. Där finns inga krav eller förväntningar på mig.

Inne i Doppärlans ”rum” står en liten bänk. Här sätter jag mig ner och läser om Doppärlan. Min tidigare kunskap om den här pärlan inser jag saknar en hel del matnyttigt. Jag har trott att den här pärlan bara handlar om händelsen av mitt dop och minnet kring det. Men den vita pärlan, läser jag, uppmanar mig att våga börja om på nytt. Min tankar går till Guds nåd som varje dag är ny. Mina oförrätter som jag gjorde igår är bortsköljda av nådens hav. En omvändelse är inget jag endast gör en gång utan jag tänker mig att det är en pågående process.

Från Doppärlans bänk blickar jag mot nästa ”pärlrum” som är ökenpärlan. När jag läser om den pärlan inser jag hur mycket den hör ihop med doppärlan. För ökenpärlan handlar om mina brister, feltramp, min trötthet, mitt tvivel och min sorg. Den ger mig möjlighet att rannsaka mig själv i ensamheten. Hur otäckt och skrämmande det än må vara. Ordet förlåt hör hemma här. Jag sitter tryggt kvar på bänken, bland nåden och omsluten av kärlek. Därifrån vågar jag också konfrontera mina tankar och vara med mig själv. Lite som när man var barn och någon lite lurig och i mina ögon otäck vuxen busade med mig. Då vara mammas eller pappas famn det bästa jag kunde krypa upp i, för där vara jag orädd, stark och modig. I doppärlans ”rum” blir jag modig nog att möta mig själv och mina brister.

Jag känner de första regndropparna och ökar på tempot för att hinna med alla ”pärlrum” innan himlen öppnar sig. Hängmattan vid Bekymmerlöshetspärlan får vänta till nästa gång.

Genom kärlekspärlornas båda rum, inramade av kärleksört, går jag sakta och tänker på den som älskar mig och de jag får älska vidare.

Vid hemlighetspärlorna är det nästan som en labyrint i miniatyr och i mitten är tujorna formade till ett kors. Mitt hjärtas hemligheter och naturens hemligheter gömmer sig här.

Den svarta pärlan för natten, det som symboliserar det tyngsta i livet, inramas av ett flätat staket av ris. Det finns ändå något rofyllt där som gör att jag dröjer mig kvar en stund.

De stora regndropparna faller med högre frekvens och genom Uppståndelsepärlans rum känner jag friheten och ljuset.

Tillbaka vid Gudspärlan knäpper jag min händer och ber Herrens bön, innan jag raskt lämnar Pärlängen och går till bilen.

Hemma i värmen igen tänder jag en brasa i vår kamin och tar fram den lilla broschyren om Pärlängen. Jag läser på nytt om doppärlan och ökenpärlan, de pärlorna som efter min stund vid pärlängen lever tydligast kvar inom mig. Ett uttryck många använder sig idag av dyker upp i mitt huvud, ”Gör om och gör rätt.” Omvändelsen och förlåtelsen som hör ihop. Och dopet som förnyas varje gång jag är villig att säga ja till Guds kärlek och hans förlåtelse.

På bussen hem från Stockholm skickar jag ett litet tack-sms till en av mina kära vänner jag fått möjligheten att träffa under vistelsen i storstaden på drygt ett dygn. Värmen och tacksamheten över mina fina vänner är stor. I det bejakande svaret över tacksamheten kommer en sanning. ”Vänner är en välsignelse”, står det.

Några dagar senare äter jag lunch med en annan vän. Det blir många goa skratt och prat om det där som berör i livet. Återigen fylls jag av en oändlig tacksamhet över alla mina vänner och jag ler både utanpå och inuti. När vi kramar om varandra och säger hejdå citerar jag min vän från Stockholm med att säga att ”Vänner är en välsignelse”, varpå min lunch-vän skrattar till och säger att välsignelse är ett typiskt ”kyrkord”. Hon berättar om hur hon under söndagens predikan hört ett annat typiskt ”kyrkord”; helgelse.

Det ligger något i min lunchväns reflektion av ”kyrkord”. Välsignelse, helgelse, helig, askes och nåd är exempel på ord som vi nästan bara använder i kyrkliga sammanhang. Vi har satt en exklusivitetsstämpel på dem som bara är till för kyrkan och dess så kallade fromma människor. Exkluderande för många av oss även om vi befinner oss i sammanhanget. På en liten piedestal tronar orden. Vi tycker att orden är svåra att leva och efterleva.

Betydelsen av exempelvis helig hamnar lätt i facket en person med fina formulerade böner, med ett gediget antal gudstjänstbesök, bibelsprängd och som gärna har en uppgift i församlingen som syns och hörs. Strävan efter att vara helig i den bemärkelsen är ibland större än att älska sin nästa.

Vad är egentligen betydelsen av helig? frågar jag mig.

I boken ”Den enkla vägen till helighet” av Wilfrid Stinissen läser jag:
”Utan en helhjärtad villighet till självförsakelse, även om den förverkligas i oansenliga ting, finns ingen mystik eller helighet. Det finns då helt enkelt ingen öppen dörr där Gud kan komma in.”

Kvinnorna vid den tomma graven frågar änglarna var de gjort av Jesus och får svaret:
– Ni söker på fel plats, ni söker den levande bland de döda.
Jag söker likt kvinnorna på fel plats. Helig, välsignelse och nåd är inget som bara är förbehållet vissa utan det är något vi alla kan ta del av och vara en del av. Orden hör hemma här, mitt i livet och vi alla nyttjar dem dagligen utan att veta om det.

Tänker att när människor över sjuttio år väljer karantänen i dessa tider ligger det något heligt i det. Den självförsakelsen av ensamhet och isolering de gör i kärlek till andra är beundransvärd.

Pratar med mamma på telefonen, vilket vi gör dagligen. Jag lyssnar på när hon berättar för mig om hennes väninnors vardag i karantän. Hur heliga handlingar i all sin enkelhet förgyller deras liv. Där finns syskonbarn som inte kan resa hem och därför bjuder på påskbuffé hämtad från en lyxig restaurang, blommor som hänger på dörrhandtaget och telefonsamtal från en gammal väninnas barn.

De små handlingarna med helhjärtad självförsakelse blir till helighet. En öppen dörr där Gud kliver in.

I den upplysta hallen mötte jag förskolläraren. Längre in i huset hörde jag några glada barntjut och en skrattsalva. Vår dotters skratt hördes tydligt. Jag passade på när jag var ensam med förskolläraren och frågade hur dagen hade varit och om allt gått bra. Dottern hade ju varit lite ledsen på morgonen när jag lämnat henne. Vi pratade en stund och hon berättade för mig att när de varit ute och lekt på gården hade vår dotter sprungit fram till henne, tagit hennes hand och stannat där en stund. Hon hade sett på hur de andra barnen lekte och sedan släppt handen för att ge sig iväg ut till leken igen.
– Det händer titt som tätt att hon gör det, sa fröken. Ibland trodde hon att det berodde på att dottern plötsligt kom på att hon saknade mamma, att leken blivit lite orolig och gått för vilt till eller kanske hade några blivit osams. När fröken berättade om hur dottern agerade använde hon ett vackert uttryck som jag tog till vara på. Hon sa att vår dotter dockar in och tankar trygghet.

På altanen har jag rullat ut min yoga matta och tagit med mig min örngottsbeprydda kudde ut. Det är en varm vårdag och vi har inte hunnit få ut några utemöbler än. Jag lägger mig ner för att lyssna på en podcast. Kroppen är trött och själen likaså. Glasögonen åker av och jag sluter ögonen. Podcasten får vänta. Nu vill jag bara ligga i tystnaden, värmen och ljuset.

Jag har försökt hålla modet, hoppet och en positiv syn på tillvaron vid liv. Jag har duckat för oron. Låtsats som att den inte finns. Trott att jag är immun mot den. Men där jag ligger på trädäcket inser jag att den finns där och krupit in i mig. Och jag har kommit till en punkt där jag måste erkänna det för mig själv och att den stör. Oron skapar en inre stress. Den gör mig trött och suger energi. Den är som mossan i gräsmattan, den bara växer och tar över om man inte gör något åt den. Även om jag långt där inne vill tro på att det till slut ska komma något bra ur allt det här och att man i efterhand kommer tycka att det ändå inte varade så länge, ser jag det inte nu.

Där jag ligger raklång och uppvärmd av solens strålar kommer jag att tänka på vår gamla dagisfrökens uttryck: att docka in och tanka trygghet.

Beskrivningen av en docka, torrdocka eller flytdocka från Wikipedia är en anordning på ett skeppsvarv för att torrsätta fartyg vid underhåll och reparation.

Vi behöver tanka trygghet och reparera vår inre kompass i tystnaden tillsammans med Gud i dagar av oro. Oro som vi ibland inte ser eller vill erkänna finns där.

Tidigare idag pratade jag med min mamma i telefon. Hon berättade då att hon fått ett uppdrag av sin syster att skriva ut en psalm i x antal exemplar för att systern ville dela med sig av den till andra. Jag blir så glad när jag tänker på alla människor som i tider som dessa hjälper varandra och är med om att sprida det som ger ro.

Ӏr dagen fylld av oro och bekymmer,
och ovisshet gör vägen svår att gå,
så stanna upp och ge dig tid att lyssna,
ty kanske, kanske skalla du finna då:
Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta,
och av hans vishet kan du ledning få.

Är sinnet tungt av ängslan, sorg och saknad,
och ensamhet gör dagen kall och grå,
så stanna upp och ge dig tid att lyssna,
ty kanske, kanske skall du finna då:
Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta,
och av hans kärlek kan du värme få.”

(Psalm 543 i Psalmer och Sånger)

Det är hög tid att samla på vårtecken. Jag gör det likt jag samlar på snäckor en varm sommardag vid havet, med iver och längtan att finna de där speciella snäckorna att stolt ta med hem som om de vore den finaste skatten. Det spelar ingen roll för mig var de kommer ifrån. Alla är lika värdefulla. Några av vårtecknen som jag hittar är mina egna upplevelser andra är upptäckter någon annan gjort och entusiastiskt berättar om.

Till min samling la jag det första tecknet när vår yngsta dotter förra veckan kom inspringande i köket med andan i halsen och ville berätta något för henne synnerligen viktigt. Då såg jag hur solen kysst henne och fräknarna på hennes näsa log mot mig. På väg ner till vårt samhälle senare under dagen upptäckte jag hur de små blå blommorna lyste upp vid bergets fot bland allt det bruna och mörkt gröna. Det är klart vårens första blåsippa ska finans med i samlingen.
Vårsolen värmde och jag tog med mig köksstolen ut på altanen med en bra bok i öronen. Ögonen slöt jag när jag lapade solvärmen. Det kliade till på handryggen och jag tittade till. En fluga hade hittat ut och var inte alls lika irriterande nu som under sommaren.

Skogspromenaden med en fjäril som inte bara visade vägen längs de rotfyllda stigarna utan även mot värmen.

Mammas och mina samtal på våren innehåller alltid en grämelse över att vi aldrig lärt oss vad fåglarna heter som kvittrar så vackert för oss. Så även denna vår men skillnaden i år var att vi i veckan äntligen kunde känna oss stolta över att det var just koltrasten vi hört. På tal om fåglar, från vårt köksfönster såg vi och ojade oss högljutt över att skatorna bygger bo i grannens höga tujahäck. Även det ett vårtecken men som skulle vara betydligt mer angenämt om de byggt bo lite längre bort.

I ett telefonsamtal med en släkting härom dagen fick jag höra om hur den friska vårvinden som bitit tag i kinderna på henne och hur hon senare på kvällen somnat med ett leende på läpparna när hon föreställt sig den kalla vindens framfart över ansiktet.

Det senaste tecknet i samlingen kom som ett sms där den medhavda kaffekorgen förgyllt promenaden.

Efter mitt samtal med min släkting tänkte jag på alla vårtecknen. Det var något som hon ytterligare sagt som dröjde sig kvar hos mig. Hon tyckte att det känns tryggt i att naturen är sig lik i dessa oroliga pandemitider.

När jag såg på min samling var den ju egentligen inte så olik den från förra året. Ny på sitt sätt men ändå gammal. De återkommande tecknen har ett stort värde för de vittnar om ljuset som övervinner mörkret. De talar om hopp när framtiden är oviss och om trygghet när oro råder.

För några veckor sedan skickade jag ett sms med en bibelvers till en vän.

”Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny -stor är din trofasthet.” (Klag. 3:22-23)

Efter bara någon minut fick jag ett svar tillbaka som löd:
”Tänk, att de verserna står i Klagovisorna.”

Klagovisorna, boken, där nästan allt är en enda lång klagan över elände, ödeläggelse och sorg förutom några få ställen där det glimmar till som det här, där man påminner sig om Guds återkommande nåd och barmhärtighet.

Våren dröjer inte, ställs inte in eller påverkas av ett virus. Återigen får vi värma oss mot en södervägg och låta ljuset väcka liv i våra trötta och bleka vinterkroppar. Det finns en trygghet att hämta i det som återkommer varje år. Varje månad. Varje vecka. Och varje dag. Något att hålla fast vid.

Guds barmhärtighet är varje dag ny. Och det, säger väldigt mycket om hans trofasthet.