Jag är ingen framstående politiker. Inte heller någon framgångsrik företagsledare eller resultatinriktad bankdirektör. Jag har inga mäktiga styrelseuppdrag och jag är ingen berömd musiker. Jag gör heller inga storartade insatser för miljön som ger avtryck världen över eller räddar miljontals människor från svält och misär.
Det är inget särskilt med mig.
Jag sticker inte ut i samhället.
Jag är som folk är mest.
Skulle jag i den stora massan av människor vara en färg skulle det bli beige. En alldaglig människa helt enkelt.

Idag är det nio månader kvar till jul. Lika länge som en graviditet.

Det var inget särskilt med henne. Hon var en anspråkslös flicka. Levde sitt liv som alla andra i en liten ort. Men ett besök och en kallelse, som hon tackade ja till, förändrade hela hennes liv. Och flera tusen år efter änglabesöket pratar vi fortfarande om henne och kanske särskilt idag på Maria bebådelsedagen.

Hennes lovsång säger mycket om hennes relation till Gud och om hur Han är. Gud väljer inte de som syns och hörs mest till tjänst i hans rike. Utan Han väljer de som för världens ögon är ringa eller om vi sätter färg på det; beigea.

I och med sitt ja till kallelsen att bära Guds son, blir Maria allt annat än beige. Hon lyser upp och gnistrar i alla färger likt en diamant.

I vår alldaglighet och tack vare vår oansenlighet väljer och kallar även Gud oss att bli Kristusbärare. Likt en graviditet som kan ha sina svårigheter och slitningar på kvinnans kropp ligger en möda i att bära på Kristus. Och frågan är om vi säger ja?

I en tid fylld av oro, sjukdom, klimatförändringar, ensamhet och en oviss framtid är det barmhärtighet och hopp vår värld behöver. Vi är inbjudna till att återspegla den Gud vi tror på. Det vår inre förvissning viskar till oss: En hoppets Gud fylld av barmhärtighet som bär allt.

I vårt ja byts vår beige klädnad ut till att spraka likt en diamant.

”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.” (Marias lovsång, Luk. 1:46-55)

Från högtalarna i köket förväntade jag mig en stilla, vemodig låt i en inte alltför hög ljudvolym när jag tryckte på play-knappen. Precis som serieteckningarnas bilder av resande hår, uppspärrade ögon och med ett högt hopp upp i luften upplevde jag det inom mig när det ur högtalarna istället ljöd av en glad, poppig upptempolåt i allt annat än en svag volym. Vad hade gått fel? Med lätt bultande hjärta över den milda chocken gick jag in på den aktuella spellistan och såg att allt stod rätt till. Men jag kunde inte erinra mig om när jag bytt både låt och volym sedan gårdagens förmiddag. Efter det hade ingen varit hemma. Jag och döttrarna hade åkt in till stan direkt efter skolan och min livskamrat hade varit på middag med jobbet. Fast när jag tänkte efter hade han ju varit hemma en sväng emellan. Mysteriet var löst, det måste varit han som bytt musik och passat på då han var ensam till något högljutt, upprymt och medryckande.
En tår letade sig fram i ögonvrån och mitt hjärta fylldes med varm luft, likt en varmluftsballong på väg att lyfta från marken, när jag tänkte på hur mycket min familj måste anpassa sig efter att jag är sjuk.

Hög musik, bakgrundsmusik under en måltid, musik i bilen eller en TV där ljudet letar sig fram till köket är inget optimalt för mig. Därför har det blivit en självklarhet för familjen att anpassa sig. I sin kärlek till mig gör de mer än jag kan önska och begära. I vår bubbla handlar det inte bara om musiken, där rymmer så mycket mer som påverkar vår vardag. Ibland känner jag att vi lever i ett parallellt universum, för vårt liv avviker så pass mycket mot hur en frisk och funktionell familj lever.

Efter åtta år av sjukskrivning har anpassningen blivit vår vardag och något vi till och med gläder oss över. Att livet går långsammare och kärleken till varandra växer är ingen nackdel. Det har inte alltid varit en självklarhet att vi någon gång skulle få uppleva det så. Den ofrivilliga begränsningen är smärtsam.

I min första period som sjukskriven var jag en pina för min omgivning. Bitterheten över min sjuka situation och andras handlande växte. Jag hade svårt att acceptera min nya tillvaro och oron för framtiden förlamade mig. Tycka-synd-om-mig-själv-komplex var ett faktum.

Inte förrän jag bytte perspektiv från mig själv, släppte det stora egot och tittade mig omkring blev tillvaron betydligt bättre. När jag såg att min bitterhet, min egenkärlek och min ovilja att acceptera min situation inte bara påverkade mig utan även min familj beslöt jag mig för att den nedåtgående spiralen behövde vända.

Det är mödosamt att släppa den egoistiska kärleken.
Med nytt perspektiv blir tacksamheten en följeslagare. Tacksamheten som fördriver bitterheten.
Konflikter i mig när huvudet vill alldeles för mycket och kroppen säger nej. Den acceptansen är svår men går.
Ta en dag i taget är nödvändigt för att kunna släppa oron för framtiden.

Hjältarna i vår familj är ändå döttrarna och min livskamrat som definitivt inte valt dessa begränsningar. Det är därför jag gråter en skvätt av tacksamhet till min livskamrat när jag tänker på hur musiken från stereon stundtals tystnar i hans liv.

Söndagsskolsången ”Vi sätter oss i ringen” ljuder i mitt huvud. Det gäller inte bara vår lilla familj. Mitt perspektiv behöver vidgas igen när jag tittar på Tv. Allas vår statsepidemiolog har flyttat in i våra vardagsrum de senaste veckorna. Han använder dagligen några ord när han ger det svenska folket råd. Dessa har fastnat hos mig. Han säger:
– Nu är det läge att…

De ofrivilliga begränsningarna stör och gör ont. Men min erfarenhet säger mig att det kan leda till något gott.

Nu är det läge för ett nytt perspektiv.
Nu är det läge att släppa egenkärleken.
Nu är det läge att tacka.

”Vi sätter oss i ringen
Och tar varandras hand
Vi är en massa syskon
Som tycker om varann
För Gud är allas pappa
Och jorden är vårt bo
Och vi är vän med alla
På jorden må ni tro”

Sjuksköterskan leder oss in i ett skyddsrum. Det är alldeles kolsvart och man ser inte handen framför sig innan hon tänder en liten ljuskälla längst in i lokalen. Våra jackor och skor tar vi av oss. Några av oss huttrar till och drar in armarna mot kroppen. På en ställning hänger röda yogamattor som vi lägger ut på golvet i en ring. Alldeles lagom långt ifrån varandra. Var och en av oss letar, i tystnad, reda på en pall eller stol att sätta sig på vid de röda mattorna. Fötterna landar mjukt mot underlaget och kylan mot fötterna känns inte så påtaglig längre. Från en smartphone hörs svag pianomusik.

Vi är åtta personer, alla med någon form av långvarig smärta som gör livet stundtals outhärdligt. En timme framför oss kommer vi att lyssna på sjuksköterskan från smärtenheten när hon instruerar oss i rörelser och andning för medicinsk yoga. Det är inga revolutionerande rörelser vi gör där vi sitter. Stilla och ganska enkla. Den första instruktionen vi får är att sätta oss till rätta på stolen eller pallen, förankra fötterna i underlaget, sluta ögonen och andas med långa, djupa andetag. Efter en stunds tystnad kommer instruktionen till första övningen. Andningen ska vara med i rörelsen hela tiden.

Den fjärde rörelsen är ganska svår för mig och jag känner att jag inte riktigt mäktar med den. Fröken duktig och präktig kommer fram hos mig. Jag ska minsann klara av det här och visa för de andra och instruktören, trots att deras ögon är slutna, hur bra jag klarar av det. Men till slut orkar jag inte, kroppen lägger in sitt veto. Den säger stopp och belägg. Då tänker jag att jag fuskar lite. Samtidigt öppnar jag mina ögon lite på glänt för att se om de andra gör övningen. Förvånat höjer jag på ögonbrynen, det är ingen av de andra sju som gör det sjuksköterskan sagt eller gör. Alla gör på sitt sätt, anpassat efter sin förmåga. Då blir orden som sjuksköterskan upprepat ett flertal gånger plötsligt glasklara för mig. Och det känns som att jag hör dessa ord för första gången i mitt liv:
– Helt i din takt och efter din förmåga.
Jag sluter mina ögon igen, slappnar av och fortsätter rörelsen på mina villkor, helt efter min ork, på det sätt jag klarar av och förmår med hänsyn till min smärtnivå.

I de återstående övningarna tar jag till vara på vad hon säger om min takt och min förmåga. Jag lyssnar in vad kroppen önskar, säger och mäktar med. Smärtan blir inte lika påtaglig, hela jag pustar ut och jag känner mig, på ett tillfredsställande sätt, duktig.

När jag sitter i bilen på väg hem funderar jag mycket på min duktighet, präktighet, på vad jag tror omgivningen förväntar sig av mig och min oförmåga att be om hjälp. Jag inser att de tankarna stör mig väldig mycket i förhållande till den jag verkligen är. Att jag glömmer bort min takt och min förmåga i ivern att visa upp ett ordentligt jag.

Varje människa har sin takt och sin förmåga. Det kunde jag tydligt se när jag sneglade runt om i ringen på den medicinska yogan. Eftersom alla blundade (förutom jag då en liten stund) fanns inte utrymme för bedömning av någon annan eller behovet att jämföra sig med någon annan. Där var vi, fullt sysselsatta med att fokusera på rörelserna och andningen.

Jag skulle oftare behöva blunda för andra. Inte se, bedöma eller jämföra vad de gör eller hur snabbt det går för dem. Spola min duktighet och istället lyssna till mitt hjärta. Ställa mig frågan: Vad är min hjärtas takt och min förmåga?

Rådet jag fick från min läkare löd:
– När du äter se då till att du saltar rikligt, det kommer att hjälpa dig. Ett ovanligt råd men tillsammans med alla de andra rekommendationerna jag fick och med kunskap om min nyfunna diagnos kunde jag förstå vitsen med det utökade saltintaget.

Idag är det Askonsdagen, den första dagen i fastan som pågår fram till påskdagen.
För tjugo år sedan läste jag en artikel i tidningen Dagen om ett par som fastade inför påsken. Denna artikel berörde mig. Min referens, just då, till fastan bestod av två saker. Den ena var att när man för viktens skull minskar intaget av föda och på så sätt fastar. Den andra, det var julsången ”Nu är det jul igen” och det där partiet där man sjunger att julen varar fram till påsken fast det inte är sant för däremellan kommer fastan. Alltså perioden mellan två glädjefyllda storhelger, som för mig bara betydde en beige vardag i väntan på påsk.
Lite som ett svart hål i kunskapsbanken var fastan för mig.

Rådet Jesus ger till sina lärjungar angående fastan lyder:
”När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (Matt 6:16-18)

För min läkare när han gav mig rådet om ökat saltintag var inte frågan om jag äter utan när jag äter. Ett liknande scenario utspelar sig när Jesus undervisar sina lärjungar i fastan, det är inte frågan om de fastar utan när de fastar.

Man kan säga att det för mig fanns ett före och ett efter fastans intåg i mitt liv och egentligen allt på grund av min upptäckt av det där lilla ordet när.

Med artikeln i Dagen följde några handfasta råd om hur fastan kunde gå till. Där fanns även en bibelläsningsplan. Några av råden följde jag, bl.a. fastade jag från kaffet, sötsakerna, mina älskade popcorn. Jag åt inte mat efter klockan sex på kvällen och jag stängde av TV:n i 40 dagar. Tiden som jag fick över ägnade jag mig åt bibelläsningsplanen och att söka upp människor som jag visste behövde mig. Fastan för mig, den där första gången, blev allt annat än en beige vardag i väntan på påsk. När påskdagen sedan kom blev den mer glädjefylld än vad den nånsin varit.

Enkelhet, stillhet och närhet är tre ord som kännetecknar fastan för mig.

Det första ordet enkelhet är kanske det vi mest förknippar med att fasta. Att under en period skala av, leva livet enklare och avstå från något utifrån de förutsättningarna man själv har. Det kan handla t.ex. om mat, om skärmtid, om resor eller om shopping. Med enkelheten som bas ger den oss tid och fokus till stillhet och närhet.

I stillheten får vi söka Gud genom bönen, bibelläsning och andlig litteratur som bygger upp. Vår relation med Gud får näring och växer. Med stillheten kommer närheten. Allt det goda vi får av Gud kan vi inte behålla för oss själva utan vi vill dela med oss. Närheten till Gud föder längtan efter att få finnas till för andra. Närhet till varandra.

Jesus fortsätter sina råd om fastan med att man ska akta sig för att skryta om det. Det första året som jag fastade gav mersmak och året därpå laddade jag stort, men gjorde det där misstaget att basunera ut min duktighet och så kallade fromhet. Vilket resulterade raskt i att jag efter bara någon vecka in i fasteperioden hittade mig själv i TV-soffan med en stor skål popcorn i knäet.

Fastan är något mellan bara dig och Gud. Därför kan det ibland kännas tryggt och ganska läckert att tänka på att bland två miljarder kristna runt om vår värld finns det en hel del av dessa som tar Jesu råd på allvar och idag går in i en 40 dagars lång fasteperiod. Vi är långt i från ensamma. Det är en dold gemenskap som för oss närmare Gud, varandra och Guds skapelse.

* På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från Askonsdagen.

Vindrutetorkaren stod på högsta läget. Regnet smattrade mot fönsterna. Trots båda händerna i krampaktig tio-i-två fattning kunde jag ändå känna hur vattenplaningen grep tag i bilen och ville föra oss utanför vägbanan. Stormbyar och rikligt med regn var vad de sagt och väderprognosen stämde bra. Vi var på väg hem efter några dagars semester och det taskiga vädret gjorde längtan efter hemmet betydligt större.
När vi parkerat bilen på garageuppfarten hemma fick vi troligtvis rekordtid i att bära in väskorna snabbast, någonsin. Regnet fortsatte ösa ner och inne i huset hörde vi hur vinden ruckade i takpannorna på taket. Sällan har det varit så skönt att vara hemma igen.

Hemma utan faran och oron av det överraskande ovädret och det oönskade väglaget.

I vardagsrummet skyndade vi oss att tända en brasa i kaminen. Värmen spred sig sakta och mysstämningen från både värmeljus och brasa värmde vårt inre. En liten stunds vila fick det bli för min del innan det var dags för kvällsmaten. I min egna säng sjönk jag ner. Den hälsade mig välkommen hem genom att vant omfamna mig och det var precis som att den kom ihåg min kropps alla former. För att inte att tala om kudden. Jag vet inte hos vem som saknaden hade varit störst, hos mig eller hos kudden. Mitt huvud vilade skönt och kudden gjorde sitt jobb. Det var en befrielse att komma hem.

Hem till det trygga, varma och till en plats där jag var känd.

Lysrören i taket skiner med sitt vita ljus. På den prassliga och sträva pappersbeprydda britsen sitter jag och försöker forma mina hjärnceller till att förstå vad det är läkaren mitt emot mig pratar om. Han använder svåra ord och förkortningar, som jag efter en stund inser, är och kommer bli en del av mitt liv. Tidigare på morgonen har jag fått göra en undersökning, ett test där de provocerat min kropp för att få fram ett resultat. Utifrån två värden från undersökningen sitter nu läkaren och rabblar upp ett flertal symptom. Det är nästan läskigt, för utan att jag beskrivit hur min kropp mår räknar han upp alla de besvär jag har utöver min smärta och trötthet. Min sjukdom är känd och har ett namn eller som det i mitt fall visar sig har två namn. Tårar av lättnad rinner ner för mina kinder. Äntligen efter tio år av ovisshet och ängslan vet jag vad allt beror på. Min läkare ser nöjt och med ödmjuk stolthet i blicken på mig när han presenterar sin slutsats. Kompetensen och kunskapen han besitter bekräftar mig i min sjukdom. Jag är inte konstig, kanske ovanlig men inte knäpp. Befrielsen jag upplever över att äntligen veta är som att komma hem.

Hem till insikten, vissheten och till en stund då min sjuka kropp är känd.

Tacksamheten och känslan av frihet är stor när min livskamrat och jag sitter i bilen på väg hem efter sjukhusbesöket. I mitt bröst bubblar en glädje och en värme sprider sig genom hela kroppen. Ovissheten har gett vika. Jag eller rättare sagt min sjuka kropp är sedd och känd. Trots att det samtidigt är en dom på två livslånga sjukdomar som kommer kräva sitt sorgearbete är jag hemma. Efter en stund är det dags för en fikapaus i en liten ort vi passerar. Utanför bilen när vi sträcker ut benen möter vi varandra och jag försvinner in i min livskamrats varma famn. För var dag som går lär vi känna varandra lite mer, både våra starka sidor vi gärna visar upp men också de svaga sidorna vi inte alltid är så stolta över.

Vi är hemma i varandras omfamning, kärlek och tålamod.

I min väl insuttna fåtölj som är ett hem för tid med Gud läser jag om honom som känner mig helt och fullt. Även det där som är undangömt, fult och uselt. Med sin kärlek befriar han mig och för mig hem.

Hem till sitt hjärta.

”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd.
Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden
och som han har hämtat hem från alla länder,
från öster och väster, norr och söder.” (Ps. 107:1-3)

Luften var varm och fuktig. Det doftade rikligt med klor. Ljusa glädjeskrik och barnskratt hördes genom simhallen. Bredvid barnbassängen låg jag på en kall träbänk iklädd endast min lilla blommiga baddräkt och stirrade ner i det gråa kakeltäckta golvet. Min simskolfröken stod vid sidan om mig och höll i mina fötter samtidigt som hon förde dem uppåt mot min bak, vinklade ut dem, drog ner dem och ihop igen för att sedan börja om. Bentag stod på schemat den här simlektionen. Efter en stunds träning av torrsimning fick jag och mina kompisar gå ner i vattnet och pröva våra färdigheter vad gällde bentag med en liten blå flytplatta framför oss. Utan hjälp av flytplattan klarade jag mig inte. Än litade jag inte på att vattnet bar mig. Det krävdes många lektioners träning. Till slut efter en termins övning kunde jag med stolthet och glädje simma de tjugofem meter som krävdes för att få det lilla märket silverfisken.

Ett oväntat litet skrattljud, som jag upptäckte kom från mig själv, drog mig tillbaka till verkligheten från bokens underbara värld. Min kropp hade en dålig vecka. Den gjorde ont och ville helst bara ligga i soffan och äta sliskiga sötsaker utan en tanke på att göra något vettigt. Men tydligen kunde en tillräckligt fängslande bok förvilla mig för en stund och även locka fram ett skratt. Boken som fångade mig hette ”Brukspatron Adamsson eller Hvar bor du?” och skrevs i slutet av 1800-talet av Paul Petter Waldenström. Som tur var läste jag den i en nyutkommen textbearbetning av Rune W Dahlén annars hade jag nog tröttnat efter bara några sidor på det gamla språkbruket.
Boken handlar om den välutbildade och vältaliga Brukspatron Adamsson som av en fattig torparänka får utbildning om bibelns budskap. Underfundiga figurer som dyker upp manade mig till eftertänksamhet och fick mig att ivrigt fortsätta läsa. Det huvudsakliga budskapet, ”Vila i nåden” och ”Lita på nåden” som textbearbetaren skriver i inledningen, genomsyrar hela boken. I sin iver och i sitt jagande efter att bli älskad faller Brukspatron Adamsson flera gånger för frestelsen att prestera och tror uppriktigt att detta skall leda honom till framgång i tron. Nitiskt återkommande får torparänkan påminna honom om att lita på nåden, att han älskad för den han är.

Jag tänker på hur ofta jag själv faller dit, likt brukspatron, då görandet blir viktigare än varandet. Då jag tror att det jag presterar blir ett mått på hur älskad jag är och kan bli. Hur jag rent av torrsimmar i bön, i fina formuleringar och goda gärningar utan att komma någonstans. Jag arbetar och stretar på utan att lita på nåden. När jag är lite stursk och tro mig klara av allt själv då är det som att jag glömmer bort vattnets betydelse och mitt beroende av det. Istället för att ta nåden till min hjälp lägger jag mig på land och simmar febrilt i tomme utan att för den skull flytta mig en millimeter. Men så fort jag hamnar i vattnet, nådens vatten, kommer jag vidare och mitt arbete bär på så sätt frukt. I nådens vatten får jag om och om igen lära mig att simma, att lita på och vila i Guds kärleks nåd.

Mellan vårt vardagsrum och kök står två gråa öronlappsfåtöljer. Min livskamrat och jag säger ibland att de är det bästa möbelköp vi någonsin gjort. Fast det är nog inte bara möblerna i sig utan även placeringen i huset som gör att det känns så bra med just de här fåtöljerna. Mitt i sorlet och bruset från kök och vardagsrum finns en vila att inhämta när man sätter sig där. Till saken hör att vi har en liten regel vad gäller fåtöljerna. När någon av oss sitter där och den andra kommer dit och sätter sig bredvid, då gäller tystnad ända tills den som satt där först börjar prata. Fåtöljerna har för oss blivit till en återhämtningsplats mitt i hemmet.

Sedan befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. (Matt. 14:22-23)

Där i avskildheten och ensamheten får Jesus återhämta sig. Han vet hur nödvändigt det är, för att orka behöver han vilan. Men det är inte bara vilan han söker. I ensamheten tar han sig tid för att be.

Ikväll har vi lämnat sorlet, bruset och vardagen utanför. För en stund får vi stänga ute allt som stör och fyller våra tankar. Här och nu är två ord som kännetecknar kvällen. Vi får här vara ensamma tillsammans. Här får vi likt Jesus återhämta oss. Vi får umgås med Gud och på så sätt ge tillbaka något av allt det goda han ger oss. Men framför allt får vi fylla på Guds kärlek i våra liv. Det är inte direkt någon nyhet att vår största längtan i livet är att vara älskade. Det är vad våra hjärtan söker mest efter. Att vara älskade, trots det där som skaver, gör ont och fyller oss med skam. Att vara älskade trots det där som vi inte vill göra men ändå gör. Att vara älskade trots det där som vi säger i vredesmod och som blir till ett sår hos någon annan. Att vara älskade trots det där vi inte orkar göra fast vi borde.

Att be är, som Henri Nouwen skriver, att lyssna till kärlekens röst. Vi behöver hämta andan, stilla oss och lyssna in Guds röst när han viskar att han älskar oss.
Till min hjälp med bönen den senaste tiden har jag tagit min andning. Andningen sker här och nu, inte sen eller igår. Jag kan inte leva på att jag tog ett andetag för några timmar sedan. Andningen är nödvändig för stunden och förser kroppen med syre för att vi ska ha energi och kraft. Precis som bönen förser oss med kärlek. Med den kärlek vi får i bönen kommer också förmågan att älska vidare.

Mitt i vardagen kan vi skapa platser och stunder där bönen får rum och tid, likt regeln i våra fåtöljer hemma. Det finns otaliga sätt, lika många sätt som det finns människor skulle jag vilja säga för att hitta ensamheten och stunden för bön. Andningen är ytterligare ett sätt. Oavsett var vi befinner oss har vi vår andning med oss. Om man står och skalar potatis, borstar tänderna eller hjälper till med att packa en skolväska kan man stanna upp en liten stund, låta tankarna som surrar i huvudet lugna ner sig och fokusera på andetaget tillsammans med Gud några gånger. Bönen, att lyssna till kärlekens röst, behöver inte vara mer komplicerad än så.

* På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från en kväll i januari.

Det gäller vinna eller försvinna. Familjen har hamnat i bäddsoffan på övervåningen med var sin tv-spelscontroller i handen. Äntligen har vi en var så att vi alla kan vara med och spela. Det är många banor, figurer och fordon att välja på innan vi kan sätta igång Super Mario kart, ett TV-bilspel som går ut på att komma först i mål, på minst sagt spektakulära banor. Jag har vissa problem med att ligga i topp, ofta eller rättare sagt alltid blir jag slagen av båda döttrarna och livskamraten. Till mitt försvar vill jag skylla på att jag har lätt för att få en släng av åksjuka vilket har visat sig vara en nackdel på dessa banor. Och dels har jag lite för bråttom i kurvorna. När mitt fordon lämnar banan i kurvan, vilket är mer en regel än ett undantag, och kör ut för stupet i all iver och brådska dyker det genast upp ett moln på TV-skärmen. På molnet sitter ett litet glatt bi med ett metspö i handen som raskt fångar upp min figur samt mitt fordon och lyfter tillbaka mig på banan igen så att jag kan köra vidare.

Dottern sitter på hallgolvet med ytterkläderna på och med engelskaboken i famnen. Om bara en liten stund kommer kompisarna att plinga på dörrklockan för att ta sällskap till skolan. Ur boken läser hon högt den engelska texten. Hon vill känna sig trygg med att hon kan sin läxa och vill gärna att jag lyssnar på henne. Jag sätter mig ner bredvid henne med bara ryggsäcken mellan oss. Mina tankar svävar iväg på vad jag ska göra efter att jag suttit ner och lyssnat på henne. Jag hinner komma långt in på förmiddagen med planeringen innan jag fångas upp av hennes bländande leende mot mig i en paus mellan två textstycken. Jag kan riktigt känna glädjen och värmen ifrån henne i leendet över att jag tar mig tid och lyssnar på henne. Hon skulle bara veta att jag sitter i mina egna tankar. Rodnaden sprider sig över mina kinder. Leendet hon avfyrar mot mig påminner mig om det lilla biet på molnet med metspöet. Det lyfter tillbaka mig på banan, tillbaka till nuet och gör att jag uppmärksammat lyssnar på den återstående texten.

Ett TV-spels-bi på ett moln med ett metspö i handen, ett kärleksfullt leende av dottern och ett citat av kyrkofadern Augustinus har mer gemensamt än vad man kan tro upptäcker jag när jag senare sitter i min fåtölj och tystnaden lagt sig i huset.

”Överlåt det förflutna åt Guds barmhärtighet,
nuet åt Guds kärlek
och framtiden åt Guds beskydd.”
(Augustinus)

Hur ofta kör jag inte alldeles för fort i livets kurvor, och svävar iväg med både orealistiska drömmar och oro inför framtiden? Eller vänder tillbaka och grämer mig över något jag sagt eller gjort som jag ångrar. Det kan då räcka med ett litet kärleksfullt leende som lyfter tillbaka mig till nuet.

Katter i allmänhet men kattungar i synnerhet är väldigt söta. Men jag tål dem inte. Jag kan inte under en längre stund vistas i samma rum som en katt. Jag står inte ut. Ögonen börja klia, näsan rinner och jag nyser. Det är till och med svårt för mig att vara i ett rum där en katt tidigare har vistats.

För mycket damm har nästan samma effekt på mig, inte känslomässigt (som om dammtussar skulle vara söta) men fysiskt.

Dessutom upptäckte man förra våren genom ett blodprov att jag är intolerant mot histamin. Histamin är det ämne som bildas i kroppen då man är allergisk mot något samt att det finns histamin i viss mat vi stoppar i oss.
Det var den sista upptäckten som gjorde att jag började läsa på om histaminet i kroppen och samtidigt dammade jag även av en del kunskaper jag införskaffat då jag läste till biomedicinsk analytiker. Antihistaminer som vi proppar i oss i form av allergitabletter hjälper oss att stå ut och få bort de tråkiga och stundtals jobbiga lidandena allergierna framkallar. Jag är glad över allergitabletterna för de gör att jag kan besöka vänner med katt, stå ut med dammet hemma och njuta av god mat. På sätt och vis tål jag allt det där tack vare mina antihistaminer.

Vissa saker går inte att skynda på eller för den delen att sakta ner trots att vi gärna skulle vilja. Hemma räknar vi nu dagarna fram till julafton. Några av oss i familjen önskar att dagen idag är dan före dopparedagen. Vi vill gärna skynda på och accelerera. Det där med att stanna kvar och stå ut är inget vi förespråkar.

I garaget står en amaryllis. Jag köpte den i början av december men jag vill inte att den ska ha blommat över när julen kommer därför har jag ställt den svalt. Vill det sig illa så glömmer jag bort den och tar in den i värmen alldeles för sent. När den väl kommer in i värmen går det inte att skynda på växtprocessen så värst mycket. Det tar sin tid för amaryllisen att blomma och oavsett hejarop från min sida går det inte fortare. Det är bara att stå ut, att tåla tiden som krävs. Från lök till utslagen blomma.

Det krävs ett visst mått av tålamod i det som inte går att skynda på.

I höst har min rädsla för framtiden varit större än vad jag stundtals mäktat med. Mitt mod har sviktat och jag har inte stått ut med att vara modig. Jag har inte tålt modet. Ovissheten och okunskap har hejat på rädslan. Tålamodet har lyst med sin frånvaro. För att kunna stå ut i det som inte går att skynda på har jag behövt antihistaminer av bästa sort. Allergitabletter som gör att lidandet, som otåligheten och bristen på mod genererar, försvinner eller i alla fall gör att jag står ut. I lagom stora doser har jag intagit min medicin i form av löften från en svunnen tid och som trots det ändå är högaktuella än idag. ”Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!” (5 Mos. 31:8)

Jag vänder mig mot Honom som gör det möjligt att stå ut, att tåla modet.

Förra torsdagskvällen var jag med om en jag-måste-nypa-mig-i-armen-känsla. Magiskt och surrealistiskt var andra ord vi använde, min bror och jag. Det vi för tjugofem år sedan trodde var en omöjlighet fick vi nu uppleva live. Det är en speciell känsla det där med att få höra och vara med om något på riktigt. Vår idol, Jakob Hellman, och den vars cd-skiva vi båda näst intill har spelat sönder, stod på scen igen, efter trettio år. Han hade då det begav sig gett ut en skiva och efter det tog han en paus. När min bror och jag hittade hans musik var han inte längre aktiv på scen och hur gärna vi än ville se och höra artisten live gick det inte. Förrän nu.
Det var särskilt de gamla låtarna som grep tag i oss. Även om vi länge längtat efter ny musik från denna kreatör och konstnär. Jag slungades tillbaka i tiden, till nittiotalet, då när jag kunde känna igen mig i hans, på något sätt, lättsamma vemod.
Konserten slutade han med en låt som han presenterade med hjälp av ord från sin livskamrat: ”Lämna alltid församlingen med ord om hopp”.
Från det som vi trott var omöjligt på nittiotalet till en möjlig kväll, live, i decembermörkret gav hela konserten en ton av hopp.

Dagen efter möter jag min vän. Det blir ett innehållsrikt möte även om det tidsmässigt är väldigt kort. Hon bär på ett stort vitt paket som hon lämnar över till mig.
– Innehållet heter ”Hopp”, säger hon och ler mot mig. Fler ord behöver hon inte säga. I mina ögon bränner det till av tårar. Hon vet att min höst har varit slitsam, tuff och mer än jobbig. Att hoppet har varit en bristvara hos mig.
När jag kommer hem öppnar jag det väl och omsorgsfullt inslagna paketet. Bland wellpapp och silkespapper tar jag upp en ljuslykta i metall och glas. Om man skulle behöva förflytta lyktan finns där ett handtag. Handtaget är i form av ett kors. Jag letar genast fram ett ljus och tänder min fina lykta. Korset och ljuset bär på hoppet. Symboliken är vacker.
Min vän har under hösten burit på hoppet åt mig. När jag inte orkat själv att hoppas har hon funnits där, tagit min hand och delat med sig utav sitt hopp.
Jag har också insett vikten av hopp i en människas liv, en nödvändighet.
Hopp, detta livselixir.

Både artisten och min vän bär hoppet och för det vidare. De är handtag av hopp. Det som för mig känts omöjligt eller kanske rent av varit ett förtvivlat läge har med hjälp av ett handtag lyst upp i mörkret.

”Jag vaknar av att en vårvind vänder bladen
Solen står som ett rakblad på fasaden
Mitt emot mitt öppna fönster
Och ingen annan syns till
Tänk dig, stå i pyjamasen och se
Kalla, kalla kristaller smält, smält ner
För solen lyser utanför
Och skuggor målar mönster
Och vintern dör.” (Jakob Hellman)

Hör! Med handtag av hopp runt omkring oss klingar det av ljuv musik.