”Åh, nu har de köpt en ny bil. Va fin den är, finare än våran.” ”Oj, hur kan han ha hunnit med så mycket i sitt liv. Redan chef och endast 32 år.” ”Tjänar de så bra med pengar? Hm, och jag skrapar nog inte ens ihop hälften.” ”Ikväll kände jag mig riktigt snygg och smal i mina kläder, i jämförelse med de andra.”

Tankarna virvlar runt i huvudet. Skäms lite för vad jag tänker på. Händer titt som tätt att jag jämför mig med andra. Hur står jag i konkurrensen? Är jag bättre, finare, rikare? Hur ser min karriär ut i för hållande? Håller vårt hus måttet? Är jag snygg nog?
Det kan vara utbildning, karriär, lön, ålder eller utseende som jag jämför. Men, vad gör de tankarna med mig som människa? Förutom att jag skäms lite eller ganska mycket? Leder de här tankarna till något bättre i mitt liv? Nä, snarare gör dem mig till ett mindre ”jag”. Tycker jag andra lyckas bättre med exempelvis högre lön, framgångsrikare karriär eller snyggare bil så gnager ett uns av misslyckande inombords på mig. Jag bidrar till min egen förminskning och känslan av att vara värdelös infinner sig. Det finns andra gånger då jag istället känner mig lite förmer än andra, kanske lite snyggare eller lite mer påläst, mitt ego växer. Då slår jag mig själv för bröstet lite väl hårt och mitt ”jag” får orimligt stora proportioner. Oavsett hur jämförelsen slutar så hamnar jag själv alltid på minus och tomheten växer inombords på mig.

Vill inspireras av Jesus i mitt liv och tänker på vad han skulle ha sagt om mina tankar.

De kom till Kapernaum. Och när Jesus var hemma igen frågade han dem: ”Vad var det ni talade om på vägen?” De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av de som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.”
(Mark 9:33-35)

Efter en lång tids sjukdom vet jag vad som gett mig mest glädje. Det är när någon gjort något litet för mig. Det kan ha varit ett sms, ett vykort på posten, ett telefonsamtal eller det bästa; när någon kommit hem till oss och satt sig i en av våra fåtöljer, lyssnat och pratat, skrattat och gråtit med mig utan några som helst krav på att jag skulle vara pigg. Tacksamheten och glädjen var som störst till dessa människor som tog sig tid och engagemang. Då spelade det ingen roll hur mycket personen som satt i fåtöljen bredvid tjänade, hur snygg vykortsskrivaren var eller hur snabb karriärsklättring sms-skickaren gjort. Det betydelsefulla då var att någon stöttade mig, i en tuff tid. Tänker då igen på Jesus och hans ord. Vad rätt han hade när han sa till lärjungarna att det finaste är att tjäna varandra.