Med händerna i luften avger jag ett litet glädjetjut. Äntligen! Varje morgon, det första jag gjort i flera veckors tid, är att gå in och titta i tvättstugan. Lägga handen på krukorna och se om dahlieknölarna jag satte i jorden har börjat gro. Inspirerad av grannens dahliaodling förra året, där jag fick friheten att gå och plocka så mycket jag ville när de var iväg vid sommarhuset, har jag det här året beslutat att pröva mina egna vingar. Går det så går det. De två första knölarna kom upp ganska snabbt och min glädje var stor. Men missmodet över att jag misslyckats med de andra två var minst lika stor. När min granne var inne en sväng i andra ärenden, visade jag stolt upp att två av fyra tagit sig men dryftade även oron över de andra två. Med den självklaraste stämman sa hon då: ”Lugn! De andra kommer också!” Någonstans inom mig ville jag lita på grannens ord och uppbåda den tillit hon hade. Nu några veckor senare visade det sig att grannen fick rätt. Alla fyra gror och verkar bli stabila plantor jag snart kan sätta ut i våra nyinköpta pallkragar.

Det är på de där knölarna jag tänker på i min fåtölj. Under senvintern och början av våren har jag känt mig som en knöl, där ingenting händer i mörkret. Bibelorden jag läst, bönerna jag bett, böcker jag trott ska inspirera mig har på något sätt varit som vatten på en gås. Det har känts tomt, kalt och mörkt. Tron har inte glimmat till på det där sättet som den har brukat göra. Ledan och långtråkigheten har gett sig till känna. Mycket på grund av den högre intensitet av smärta jag känt det senaste året och som begränsar mig till vårt hem. Tydligt har tristessen letat sig in även i min inre värld. Det är svårt att motivera mig till att upprätthålla mina morgon- och kvällsrutiner i fåtöljen. Platsen där jag öppnar mig för Guds kärlek och lyssnar på Hans röst. För när jag inget hör känns det inte så värst konstruktivt. Lite tafatt har jag ändå återvänt till fåtöljen, försökt uppbåda den tillit jag såg hos min granne när hon med bestämd visshet kunde säga att knölarna kommer. Så plötsligt en morgon glimmar det till. Det är snudd på att jag vill höja mina händer och avge ett litet glädjetjut när jag läser ett citat av Peter Halldorf: ”Tron är minnet av gryningen som får en människa att stiga upp medan det ännu är mörkt.” Det har kanske ändå inte varit nåt fel, jag har bara likt knölarna levt i ett mörker i väntan på att det ska gro på nytt.

”du skall ge mig liv på nytt och åter dra mig upp ur djupen.” (Ps. 71:20b)