Solen är sakteliga på väg upp och lyser försiktigt genom glasmosaiken i klosterkyrkan. Jag ser mig omkring. I bänkarna sitter inte bara övernattande besökare i klostrets gästhus utan även några som har kommit dit för att bara fira mässa. Dörrarna går upp och i procession kommer nunnorna in i sina allra vackraste högtidsdräkter. Längre fram, från en dörr till höger, smyger prästen in och sätter sig på podiet. Med psalmbokens hjälp försöker jag hänga med i liturgin. Ibland gäller det att böja knän, ibland sitta lugnt kvar och ibland stå upp. Ett sående moment är när en syster läser evangelietexten. Med spänd förväntan inväntar jag prästens utläggning om textens innehåll och förhoppningsvis även några ord av uppmuntran jag kan ta med mig under dagen. Men när jag har satt mig ner ser jag att även prästen har satt sig ner. Tystnaden lägger sig i salen. Och tystnaden får tala en lång stund. Efter gudstjänstens slut lämnar jag kyrkan alldeles upprymd över det jag fått vara med om. Utan tvekan har jag fått lyssna till den mest minnesvärda och kanske bästa predikan någonsin, tystnaden.

Utanför fönstret kan jag höra första höststormens vinande ljud när jag tänker tillbaka på predikan i klostret. I min morgonandakt har jag stött på några intressanta verser i Psaltaren som väcker mina funderingar. Det ligger något befriande i att någon, som i det här fallet med prästen i klostret, inte alltid behöver kommentera eller ha en åsikt om allt. Även när vinden tar tag i fönsterrutorna, takpannorna låter oroande starkt och jag hör ett oroväckande, skrapande ljud från trädgårdsmöblerna ligger det, konstigt nog, något upplyftande i att allt rår vi som människor inte på att härska över. Visst går vetenskapen framåt och mycket vet vi idag som vi inte visste för 100 år sedan men ändå är det bara en bråkdel som vi känner till. Det räcker att gå till min ena diagnos som det tar i snitt tio år för att få i Sverige och där behandling för ett drägligare liv eller botemedel fortfarande lyser med sin frånvaro. I vissa fall är det värt att fortsätta leta, ta reda på och utforska. I andra fall är det en befrielse att luta sig tillbaka och i överlåtelse kapitulera över det faktum att allt behöver vi inte tycka något om eller råda över. Helt enkelt låta tystnaden tala.

[—][—] (Ps.141:6 – 7)

På golvet nedanför vår vägg av bokhyllor sitter jag och packar ner mina böcker. Det jag trodde skulle rymma i tio små flyttkartonger kräver snarare 25. Snart kommer vårt nya golv och då gäller det att ha flyttat på allt. I bokhyllan har även några få prydnadssaker stått. Fem bokstäver som bildar ordet ’hemma’, en liten buckla jag helt otippat vann för några år sedan i en minigolftävling, en ikon och en bastuba gjord i tenn. Bastuban fick jag på den tiden då allt som hade en bastubas former hittade hem till mig. Med tuban i handen tänker jag att det var längesen jag spelade men det framkallar inga känslor längre. Jag inser att jag slutat drömma om att en gång få spela igen. På nåt sätt har det haft sin tid. I början av min sjukskrivningsperiod var jag på en konsert och lyssnade på det brassband jag spelat i och som jag då fortfarande betalade medlemsavgift till. Efter konserten lämnade jag lokalen rödgråten av saknad. Med tenntuban i handen tänker jag att det var en annan tid. Nu funderar jag på att stänga den dörren med att inte ens låta den lilla prydnadstuban komma upp igen. På något sätt känner jag mig färdig.

Efter några dagars plockande står min man redo att ta ner hyllorna. När han med hjälp av döttrarna fått bort allt ser vi oss omkring i rummet. Ett helt annat rum visar upp sig, mycket ljusare, luftigare och lugnare. En tanke far genom huvudet om vi ens ska sätta upp hyllorna igen. Även den tiden kanske är förbi. En väninna ringer och jag dryftar mina tankar. Hon berättar då att hon nyligen hört att för att kalla något ett privat bibliotek så behöver man minst 1000 böcker. Nerpackat i 25 lådor ligger ett bibliotek. Frågan är om detta gör mina tankar om nerläggning svårare eller om är vi redo att ge plats åt något nytt.

Livet är fullt av dessa nerläggningar och nykomlingar. Frivilliga eller ofrivilliga. Ibland är det som att en epok går i graven, där vi behöver sörja och bearbeta tills vi är redo, och ibland är det med en sådan lätthet vi lämnar något att vi knappt märker det. Allt har sin tid.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen (Pred.3:1)

Yrvaket hasar jag mig ut till köket. Kan inte hejda min gäspning och känner mig varken munter eller fräsch. Han har hört mig redan när jag lämnade sovrummet och lyfter nu blicken från morgontidningens nätupplaga. Det jag ser framför mig, när jag gnuggat sömnen ur ögonen, är ett enda stort leende. ”God morgon snygging!” säger han. Ett svagt leende bjussar jag på tillbaka. Kan inte riktigt denna stund se min storhet så som min livskamrat ser på mig. Men jag blir glad och hans välkomnande boostar mig inför dagen.
Varje vecka, år ut och år in sitter han där med sin frukost och morgontidning. I mörker, i soluppgång, i dimma, i höstrusk, i vårregn, i snöoväder. Varje vardag, samma tid beredd att skina upp som solen när jag trött kommer in i köket.

Det är med ödmjuk tacksamhet jag inser att jag varje morgon får ett litet smakprov av vad trofasthet innebär. Smakprovet gör att jag vill ha mer.

”Låt mig var morgon möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig.” (Ps.143:8)

Det mörkbruna klinkergolvet i hörnet har under natten fått stora, vita prickar. Innan jag, i dunklet och utan glasögonens skärpa, riktigt ser vad det är hinner många tankar fara igenom mitt huvud. Med en blick upp mot fönstret ser jag att den doftrika rosen från grannens trädgård bara har nåt enstaka blad kvar. Det vitprickiga golvet får med ens sin förklaring. Golvet blir snarare vackert med sina blomblad. Det är egentligen inte konstigt att mina första tankar är skräcksenarior med den senaste tidens händelser som gjort att vi har fått använda oss av fler hantverkare än vanligtvis. En moped som inte ville starta, en ugn där värmeelementet kollapsade och en värmepanna som larmade för dåligt tryck. För att inte tala om köket. Jag tar mig vidare dit för att släcka nattens törst och dricka dagens första glas vatten. Där, på golvet, där kyl och frys brukar stå är det nu ett stort hål. En vattenläcka har skadat golvet. I veckan blev det klart med försäkringsbolag och snickare att hela golvet kommer de att byta ut. Jag tittar mig omkring. Hela vår vägg med böcker behöver vi flytta på, runt 1400 böcker ska tillfälligt bo i lådor. Jag suckar tungt och bestämmer mig att ta det i min egna långsamma takt med några böcker i taget, medveten om att min kropp har skavanker och att åldern börjar att ge sig till känna. Det är uppenbarligen inte bara jag som är skrabbig. Vårt hus är snart nitton år och egentligen är det inte konstigt att det sakta börjar krackelera. På nåt sätt har vi levt i lyxen att inte behöva reparera och renovera men den tiden är över.

Tänker på rosen i badrumsfönstret som kanske är årets sista ros jag plockar in. Häcken börjar skifta färg från grönt till rött. Härom veckan fick jag hjälp av en väninna att plocka ner äpplena från äppelträdet. Igår dök ett helt gäng sidensvansar upp för att mumsa på våra rönnbär. Hösten är i antågande och vemodet med den. Varje år är det likadant. När jag ser mig omkring är det precis som att Gud vill lära mig något med hjälp av naturen. Inget av allt det jag ser eller kan ta på, huset, min kropp eller naturen, är för evigt. Allt det har ett slut. Lyssnar jag däremot inåt på mitt hjärta, på det där jag inte kan se utan som mer är som en aning inom mig, som en fjärils vingslag. Då är det som att en röst viskar till mig: ”Jag står kvar här och är oföränderlig. Min kärlek till dig är beständig. Håll dig nära mig.”

Sommarrosens sista andetag blir inte längre till ett tungt vemod utan snarare en vacker påminnelse om den stora kärleken inom var och en av oss som för alltid består.

”Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor. 4:18)

Helt oanvända, som när som på en provning, ligger de inlindade i silkespapper, i en skolåda förpassade långt in i garderoben. Mina bländande, vita och alldeles nya sneakers. Redan under senvintern, när det fortfarande var tjäle i marken, beställde jag hem dem. Jag ville vara väl förberedd när våren kom. Skorna som på våren, hela sommaren och långt in på höstkanten skulle bli mina följeslagare. Jag hade en plan på vilka vägar de skulle gå på, vilka utflykter de skulle utforska och vilka fester de skulle få föra mig till. Men redan tidigt, långt innan magnolian hade slagit ut, insåg jag att skorna inte skulle få gå på några vitsippsomgivna stigar eller ta några skutt in i sommaren.

Kapitulationen var ett faktum. Skorna åkte in i garderoben. Det var bara för mig att rätta mig in i ledet. I det som kom att bli min vardag hela våren och sommaren. Dagar fyllda med den smärta som inte lät mig lämna hemmet. Smärtan som dag och natt gjorde sig påmind och blev min oönskade följeslagare. Ibland så olidlig att jag misströstade, tappade modet och uppgivet kapitulerade. Det här blev mig för övermäktigt, något jag insåg att jag inte klarade själv att gå igenom och ut ur. En kort och enkel överlåtelsebön formades i mitt hjärta. Den bad jag så fort jag vaknade på morgonen, innan den nya dagen grydde med okänd smärtnivå och nya prövningar. ”Gud. Bär mig. Led mig. Fyll mig.”

Jag hade en plan för mig och mina sneakers i våras, den blev inte alls så där skön som jag hade tänkt mig. Det blev något helt annat. Men jag kan inte säga, så här i efterhand, att det för den skull blev helt och hållet dåligt för det. I överlåtelsen lät jag någon annan visa vägen, någon annan bära mig och leda mig. Jag vill tro att den vägen, i ett större perspektiv, är bättre att gå för mig än någon annan väg. För det är i insikten om mig själv, i den ofrivilliga kapitulationen och den bittida överlåtelsen som jag finner den väg som leder mig rätt. Rätt in i min Faders famn. Och i den famnen ligger hoppet. Hoppet om att mina vackra sneakers snart ska få se solljuset och gå på upptäcktsfärd.

”Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Led mig i din sanning, lär mig, du som är min Gud, min räddare, ständigt hoppas jag på dig. (Ps. 25:4-5)

Det ekar genom hela kvarteret, när jag stänger bagageluckan på bilen. Det beror inte på att jag är arg, för det är jag inte. Jag använder bara alldeles för mycket kraft. Likadant är det när jag lyfter mjölkpaketet från köksbordet och ska ställa in det i kylskåpet. All kraft jag kan uppbåda använder jag för denna knappa ett-kilospjäs. Min kropp fattar inte det. Jag är, något jag själv kallar, kroppsanalfabet.

Hemma i sovrummet kan man se tydliga spår av detta. Hela dörrlisten på ena sidan har länge varit lös och så fort den har fått minsta påstötning har den rasat som en fura med ett högljutt brak. Men nu har livskamraten tröttnat och spikat fast den ordentligt. Jag har ingen koll på min kropp. Det är som att min kropp inte vet var den slutar.

För flera år sedan, när jag fick mina diagnoser, frågade en arbetsterapeut mig om det ofta hände att jag gick in i dörrar. Varpå att jag svarade att min uppfattning var att det inte var mer än någon annan. Bara några minuter senare då vi skulle förflytta oss gick jag in i dörrkarmen till närmsta dörr. Jag trodde på fullaste allvar att det är normalt att ha blåmärken på överarmarna på grund av dörrkarmskrockar. Hon berättade att det hör ihop med min diagnos att inte ha riktig kroppskontroll och även svårigheten att avgöra hur mycket kraft jag behöver för att förflytta något.

Eftersom jag inte vet var min kropp slutar mår jag bättre av att både vila och sova med kuddar runt omkring mig.  Utan kuddarna tror min kropp att jag ligger på en cirkuslina högt uppe i tälttaket utan något som helst skyddsnät runt omkring mig. Med kuddarna tätt intill min kropp känner jag var min kropp slutar. Jag känner mig omhuldad som en liten fågel i ett trångt bo. Eller som att jag skulle ligga i en gigantiskt stor kupad handflata.
Med all min smärta, oro och kroppsanalfabet vilar jag tryggt i Guds barmhärtiga hand.

”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.” (Ps. 139:5)

Det är verkligen inte min avsikt att verka stöddig eller att låta som en besserwisser. Med lätthet slinker ordet ofta ur min mun innan jag kan hejda det. Ordet som förändrar hela klangen på en mening. Min livskamrat är tyvärr ofta den som är föremål för händelsen. Som tur är, för mig, påpekar han då yttrandet så att jag kan höra hur illa det låter. Förhoppningsvis kommer det så småningom att leda till en förbättring, även om jag inser att ett invant mönster är svårt att bryta. Det är när något, i min värld, är uppenbart eller självklart ordet ’ju’ slinker ut.

Det låter ranghögt när en person, i det här fallet jag själv, använder ordet ’ju’ för regelbundet. Men går jag till mig själv är inte avsikten att kränka någon. Nä, tvärtom vill jag bara få åhöraren att inse att det här jag berättar är något, jag tror, de redan vet. Jag till och med skäms för jag tänker att påståendet jag vill få fram är lite som att säga att ”gräset är grönt och himlen är blå”.

Det är på det senare sättet jag väljer att tolka apostlagärningarnas ord. Ett leende kryper fram. Faktum är att på grund av det lilla ordet ’ju’, ger mig orden som kommer efter en tröst och något jag kan vila i. För när jag tuggar på meningarna är det som att något inom mig svarar tillbaka. Jag vet ju det här. Ändå är det lätt att glömma det när smärtan lämnar en ton av övergivenhet och ensamhet. Därför är påminnelsen en befrielse och det lilla ordet ’ju’ spelar för en gång skull en positiv roll i all sin självklarhet.

”Gud är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.” (Apg. 17:27-28).

Min man har redan börjat leta. Även om jag inte riktigt tycker att det är dags än. Men han vet att jag snart kommer att klaga på långsamheten och för att det inte går att ladda mobiltelefonens batteri tillräckligt, att det inte fylls på ordentligt och att det laddar ur alldeles för fort. Är tacksam för att han vill hjälpa mig att leta och jämföra prestanda, funktioner och priser på en ny mobiltelefon till mig. Min energi räcker inte till sådana saker.

På sätt och vis känner jag mig ofta som ett gammalt mobiltelefonbatteri. Hur mycket jag än vilar får jag aldrig full pott i batteri-stapeln. Den når på sin höjd två pluppar. När jag sedan använder min energi försvinner den svindlande fort och jag är snabbt urladdad igen. Vet med mig att det är mina diagnoser som är orsaken men jag tror även att åldern snart tydligt kommer att ge ytterligare tecken på detta.   

I min fåtölj tankar jag en annan sorts batteri. Ett batteri i mitt inre. Jag har märkt att det inte har någon bäst före dag eller att kapaciteten skulle bli sämre ju mer åren går. Snarare tvärtom. Ju mer jag stillar mig inför Gud desto mer växer min tillit till Honom. Vilket jag tror beror på att Han visar mig en sannare bild av mig själv och framför allt visar mig att mitt lilla liv är en del i ett mycket större sammanhang. I tilliten blir mitt inre jag ung på nytt. Jag blir som ett barn igen med spring i benen eller som ett sprillans nytt batteri.

”men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.” (Jes. 40:31)

Post brukar vara roligt att få. Men den här gången insåg jag att brevet krävde en, i min värld för stunden, snudd på orimlig motprestation av mig. Jag behövde skyndsamt förnya mitt körkort innan det gick ut. Visst fick jag nån månad eller två på mig. Fast med ingen förbättring av smärtintensiteten i sikte var det lika bra att riva av plåstret direkt när jag ändå behövde in till stan för ett besök på vårdcentralen.

Min privatchaufför, tillika livskamrat, körde in mig till trafikverket. Senast jag var där var när yngsta dottern skulle skriva teorin till sitt mopedkörkort. Därför hade jag bra koll på vart jag skulle gå och var kameran fanns. När vi parkerat bilen frågade min man om jag ville att han skulle följa med in. I vanliga fall, under min friskare tid, hade svaret varit ett solklart nej eller snarare hade frågan aldrig dykt upp. Nu dröjde jag något på svaret och sa att han får göra som han vill. Med en självklar beslutsamhet öppnade han förardörren, mötte upp mig vid framsidan av bilen och tog min hand.

Inne i entrén var det tätt med folk som både satt och stod och väntade på sin tur att skriva teoriprov eller på uppkörning. Med instruktioner från receptionen tog jag fotot i automaten och vi lämnade, hand i hand, den lätt stimmiga lokalen. Flera människor på samma plats, i det här fallet okända, och intryck av sorl är något jag har mer och mer svårt för. Det blir mig för övermäktigt. Det som tidigare har funkat bra och som jag inte på något sätt har haft några svårigheter med blir nu till en börda i mitt liv, något ansträngande som kräver hög koncentration och suger massor av energi från mig.

Tillbaka i bilen pustade jag högljutt ut och tittade tacksamt på min man. Han som lärt sig att läsa av mig, ofta bättre än vad jag själv gör, och vet vad jag behöver utan att jag bett om det. Han visste att jag behövde en hand att hålla i. En trygghet och någon att luta mig emot när jag inte riktigt har koll på varken kropp eller knopp.

En vecka senare hade jag en avi, för det nya körkortet, i min ena hand och såklart, den här gången, min livskamrat i andra när jag gick in i vår lokala Ica butik. Butiken jag inte hade besökt på sex månader på grund av smärtan. Med erfarenheten i bagaget visste jag att om jag håller mig nära min man får jag det stöd och den trygghet jag så väl behöver. Det är med den erfarenheten i bagaget jag ler igenkännande när jag läser orden från psaltaren. För jag tror att det här gäller även livet i stort. Jag får hålla mig nära Gud, alltings skapare och närvaron i allt.

”Jag håller mig tätt intill dig, din hand ger mig stöd.” (Ps. 63:9)

Jag är tillbaka igen. Om jag kan tyda det rätt var den senaste gången den 13 mars, nästan fem månader sedan. Det är som att återse en kär gammal vän. Varmt omsluten sitter jag i min fåtölj. Min kropp har gjort för ont för att ens tänka tanken på att ta mig hit. När jag väl är på plats inser att jag hur mycket jag har saknat platsen Nyfiket tittar jag mig omkring. Det är sig likt. Bläddrar i böckerna som ligger där, läser en stund och blir stilla. Blicken fastnar på ikonen som står där. Vänskapsikonen. Den är från 500-talet och föreställer Jesus som lägger armen om abboten Menas. Hör inom mig Jesu ord från Johannesevangeliet, ”Ni är mina vänner”. Genom mig, med ursprung från hjärtat, går det som en varm ström. Den tar sig upp mot ansiktet och min mimik ändrar sig till att spricka upp i ett leende. Ni är mina vänner, jag tuggar på orden, Ni är mina vänner. Finns det nåt vackrare att höra eller att få uppleva? Att vara någons vän.

Genast tänker jag på alla mina vänner som förgyllt min sommar med sina besök innehållande uppmuntrande ord, omsorgsfull kärlek, osjälvisk attityd, hjälpsamma händer, givande samtal, mättande kassar, blommande famnar och mycket annat. De som har lagt armen om mig en stund och gått med mig i mitt lidande en bit. Så vacker vänskapen är i all sin enkelhet ändå. Med den erfarenheten i bagaget skulle jag vilja påstå vackrare än en solnedgång på en sandstrand med blicken ut mot en oändlig horisont. Vackrare än smäktande pianostycken signerade Mozart eller Bach. Vackrare än ömmaste poesin. Vackrare än en blommande äng. Än en skogsglänta där solen strålar mellan de raka, ståtliga furorna.

I min fåtölj byter jag plats med abboten. Jesus lägger armen om mig och viskar till mig, ”Du är min vän. Jag går med dig varje stund i livet och jag överger dig inte.”