Den kraschlandar ofta. Ibland har man det på känn och tror sig vara förberedd. Men även då står man där efteråt, undrar vad det är som har hänt och känner sig allmänt överkörd av en ångvält. Man vill backa bandet. Säga ord som borde ha blivit sagda. Sudda ut ord som aldrig borde ha lämnat munnen. Få mer tid. Tankarna är ett kaos i huvudet. Man lever i ett slags chocktillstånd. När förlusten av någon är ett faktum.

De första dagarna. Veckorna, Månaderna. Åren. Är värst, beroende på vem och hur. Då är det precis som att tiden, just för en själv, blir annorlunda. Den saktar in. Medan tiden runt omkring går som vanligt. Folk åker till jobbet. Arbetar. Kommer hem igen. Veckohandlar. Kör barnen till aktiviteter. Lagar mat. Tar en promenad. Tittar på TV. Går och lägger sig. Och man undrar, hur orkar de?

Huset inom sig, har ett rum inrett för var och en av alla sina relationer. Där står nu ett rum tomt. Eller, i vissa fall, är dörren istället stängd och igenbommad. Oavsett, ekar det tomt. Tomrummet blir som ett svart, avgrundsdjupt hål inom sig. Man känner sig vilsen i sitt eget hus. Hittar inte längre. De gångar som tidigare varit självklara är borttagna.

Man rör sig i ett nytt landskap. Ett sorgens landskap. Kartan behöver så småningom ritas om. Nya gångar, nya stigar vill bli upptäckta. Sakta, sakta hittar man igen. Huset blir aldrig detsamma. Och kan inte bli detsamma. Nya rum tillkommer och blir fyllda av liv och glädje. Oavsett vad som händer. I det tomma rummet brinner ett ljus som aldrig slocknar.

Oj, är de verkligen så skitiga? Det kan inte vara möjligt.
Ute är luften alldeles krispig. Klara, rena färger överallt. Gräset är grönare. Löven på träden gulare. Och himlen definitivt blåare. Det är som att höstens färger blir mer intensiva i höstsolens sken. Det doftar friskt på något outgrundligt sätt. Jag tar ett djupt andetag. Allt känns renare. Förutom då våra fönster. Häromdagen när det var mulet ute såg de riktigt rena ut. Men det kan man inte kalla dem för idag. Jag överväger starkt om jag ändå inte ska ta kontakt med den där städfirman som sms:ade och lovade putshjälp.
Solens ljus visar verkligen en sannare bild.

Hemma är det alldeles lugnt. Alla är iväg. Jag blir sittande i tystnaden. I huvudet dyker gårkvällens kvällsmatstund med familjen upp. Det är något som skaver. För att ta reda på vad det är tänker jag tillbaka.
Vi var återigen samlade alla fyra efter en helg på vift, hos vissa av oss. Det hade varit jobb, träning, kompisar, golfrundor och mycket annat som det är på helger. Jag njöt i alla fall av stunden att alla var tillsammans igen. Plötsligt, med stolthet i rösten, sa vår yngsta dotter: ”Mina kompisar tycker att du är stekig pappa och att du har snygg färg på håret.” Bredvid mig kände jag hur mannen sträckte på sig och blev glad. Det var just i det där ögonblicket, när jag nu ser tillbaka på stunden, som jag borde ha hanterat det annorlunda. Det är där det skaver. För ur min mun flög ord som jag idag inte är så stolt över. Jag sa: ”Är det ingen av kompisarna som säger att jag är snygg?” Suck! Det är verkligen ingen klädsamt att ta över utrymmet och uppmärksamheten från nån annan. I efterhand skulle jag ha hanterat det helt annorlunda. Jag skulle ha applåderat, hållit med, sträckt på mig tillsammans med min livskamrat och uttryckt min glädje över att jag får vara gift med en så attraktiv man. Genast skickar jag iväg ett sms till honom. Och berättar att jag har kommit till besinning.

Tänker att det är med tystnaden precis som med ljuset. I tystnaden blir allt klarare, tydligare och sannare. Frågan är bara om jag vågar tystnaden. Vågar möta mig själv i min svaghet och mindre angenäma sidor. Jag upptäcker, där jag sitter, att i tystnaden finns även en utsträckt hand. Där finns Någon som förlåter. Någon som vill leda mig vidare och hjälpa mig att nästa gång, nästa gång tänka mer på andra än på mig själv.