Den kraschlandar ofta. Ibland har man det på känn och tror sig vara förberedd. Men även då står man där efteråt, undrar vad det är som har hänt och känner sig allmänt överkörd av en ångvält. Man vill backa bandet. Säga ord som borde ha blivit sagda. Sudda ut ord som aldrig borde ha lämnat munnen. Få mer tid. Tankarna är ett kaos i huvudet. Man lever i ett slags chocktillstånd. När förlusten av någon är ett faktum.

De första dagarna. Veckorna, Månaderna. Åren. Är värst, beroende på vem och hur. Då är det precis som att tiden, just för en själv, blir annorlunda. Den saktar in. Medan tiden runt omkring går som vanligt. Folk åker till jobbet. Arbetar. Kommer hem igen. Veckohandlar. Kör barnen till aktiviteter. Lagar mat. Tar en promenad. Tittar på TV. Går och lägger sig. Och man undrar, hur orkar de?

Huset inom sig, har ett rum inrett för var och en av alla sina relationer. Där står nu ett rum tomt. Eller, i vissa fall, är dörren istället stängd och igenbommad. Oavsett, ekar det tomt. Tomrummet blir som ett svart, avgrundsdjupt hål inom sig. Man känner sig vilsen i sitt eget hus. Hittar inte längre. De gångar som tidigare varit självklara är borttagna.

Man rör sig i ett nytt landskap. Ett sorgens landskap. Kartan behöver så småningom ritas om. Nya gångar, nya stigar vill bli upptäckta. Sakta, sakta hittar man igen. Huset blir aldrig detsamma. Och kan inte bli detsamma. Nya rum tillkommer och blir fyllda av liv och glädje. Oavsett vad som händer. I det tomma rummet brinner ett ljus som aldrig slocknar.